Visar inlägg med etikett Stacy Keach. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Stacy Keach. Visa alla inlägg

fredag 20 augusti 2021

Blu-ray/VOD: Body Bags

BODY BAGS (Retro Film)


BODY BAGS är en TV-film från 1993. Den släpptes på video i Sverige när den var ny, och jag måste ha sett den då - jag hyrde i stort sett allt nytt i skräckväg, i synnerhet om regissörerna var kända. 1993 hade jag dessutom börjat recensera film på video i en dagstidning, så jag borde ha fått filmen hemskickad. Men - om jag såg den 1993, hade den raderats ur mitt minne helt och hållet. Innan jag nu såg om den på tjusig Blu-ray, kom jag inte ihåg en enda scen.

Det var kabelkanalen Showtime som låg bakom BODY BAGS. Filmen var deras svar på HBO:s TALES FROM THE CRYPT, och den var tänkt att vara pilotavsnitt till en TV-serie. Dock blev det aldrig någon TV-serie av det här.

Det handlar om en antologifilm; det klassiska formatet som engelska Amicus nådde framgångar med på 1960- och 70-talen. Tre avslutade rysare på sammanlagt 94 minuter. Vad som utmärker BODY BAGS, är att John Carpenter har regisserat de två första historierna, medan Tobe Hooper ligger bakom den tredje. Inte nog med det, John Carpenter själv spelar The Coroner; en galen obducent som presenterar historierna. Carpenter gör inte bort sig i rollen, även om han är lite fånig - sådana här skräckpresentatörer är ofta lite fåniga.

Antologier är ofta lite ojämna, och så är fallet även med den här filmen. John Carpenters två bidrag är bäst - jag tycker dessutom att de här två kortrysarna är det bästa han gjort sedan 80-talets mitt. Vilket nog säger mer om Carpenter än om de här rysarna.

Först ut är "The Gas Station", där Alex Datcher spelar en tjej som ska börja jobba nattetid på en bensinmack; han ska bara sitta i ett bås och ta betalt när folk tankar. Hon är helt ensam på macken. En galen seriemördare härjar i trakten - som för övrigt är Haddonfield, staden där ALLA HELGONS BLODIGA NATT utspelar sig. Kommer den tosige mördaren att dyka upp på macken? Vad tror ni? Det här är den traditionell historia; inga överraskningar, men den gör sitt jobb.

Därefter följer "Hair", en kul liten skräckkomedi där Stacy Keach spelar en man som inte kan acceptera att han håller på att förlora håret. Han råkar se TV-reklam för en ny hårklinik, som drivs av en man som spelas av David Warner - och Debbie Harry är klinikens sköterska. Keach går dit och hans hårproblem åtgärdas - men självklart går det inte som han tänkt sig. Stacy Keach är lysande i den här storyn.

Den sista historien är den svagaste, Tobe Hoopers "Eye". Här spelar Mark Hamill en basebollspelare som förlorar ett öga i en bilkrasch. Roger Corman gör hans doktor, som hämtar en annan doktor, spelad av John Agar, som har kommit på ett sätt att transplantera ögon och återställa synen. Hamill får ett nytt öga, han får tillfälle att visa sig naken och ha sex med sin fru, spelad av Twiggy, men snart går allt åt helvete. Förstås. Historien känns igen från många andra berättelser och filmer, där transplanterade kroppsdelar börjar leva sitt eget liv. Här finns förstås även likheter med bröderna Pangs film THE EYE, men den kom nästan tio år senare.

BODY BAGS har nog skräckfilmshistoriens bästa rollista någonsin. Förutom de jag nämnt ovan, medverkar Tom Arnold, Robert Carradine, Wes Craven, David Naughton, George "Buck" Flower, Sheena Easton, Charles Napier, Greg Nicotero skymtar som en man som rastar hunden, Tobe Hooper dyker upp som obducent på slutet, och Sam Raimi spelar ett lik.

Det här är en trevlig liten film. Den är på inga sätt märkvärdig, men den är hyfsat underhållande. Jag hade gärna sett fler avsnitt, och jag tycker nog att de här berättelserna håller bättre än de i den uppburna CREEPSHOW.


 


onsdag 1 mars 2017

Bio: Gold

Foton copyright (c) Scanbox

1997 inträffade den så kallade Bre-X-skandalen. Ett kanadensiskt gruvbolag; Bre-X, sköt i höjden på den kanadensiska börsen, efter att de hittat guld i Indonesien. Det var bara det att där egentligen inte fanns något guld - någon, eventuellt en filippinsk geolog, hade placerat ut lite guld på platsen. Lurendrejeriet avslöjades och det gick åt (regn)skogen för de inblandade - eventuellt fejkade den filippinske geologen sitt självmord och kom därmed undan.

Detta låter förstås som ett tacksamt ämne för en film, och här har vi en sådan. Regissör är Stephen Gaghan, som inte regisserat någon biofilm sedan SYRIANA, vilken kom 2005, och det han nu gjort är en film som hela tiden är så, så nära att vara riktigt bra - men som aldrig riktigt lyfter och aldrig riktigt engagerar.

Av någon anledning har årtalet tidigarelagts ett drygt decennium; i GOLD är året 1988. Bre-X har döpts om och blivit amerikanskt. Matthew McConaughey gör ännu en sådan där roll där han tar i för kung och fosterland: han är tjock, tunnhårig, har skeva tänder, kedjeröker, talar med bred dialekt, och svettas konstant. Han spelar Kenny Wells, löst baserad på David Walsh, som grundade Bre-X. Kenny har länge jobbat i gruvbranschen, men det går inte så bra för honom. När han befinner sig på ruinens brand får han en idé och åker till Indonesien, där han slår sig ihop med geologen Mike Acosta (Edgar Ramírez). De beger sig in i djungeln, där de mot alla odds hittar en guldklimp i ett vattendrag - och mot ännu större odds lyckas Kenny övertala en massa affärsmän att investera i företaget. Pengarna väller in från öppna kranar, och guldfyndigheten beskrivs i media som världens största. Men - eftersom filmen lanseras som en berättelse om en mastodontbluff, kommer det förstås inte som en överraskning att där aldrig fanns något guld. Om Kenny Wells - eller verklighetens David Walsh - kände till detta är det ingen som vet; Walsh hävdade sin oskuld och assisterade polisen när de undersökte fallet - och han dog plötsligt ett år efter att skandalen avslöjats.
Det figurerar en hel del bra namn i rollistan. Bryce Dallas Howard gör Kennys hårt prövade flickvän, Corey Stoll, Bruce Greenwood, och självaste Stacy Keach medverkar, liksom Craig T Nelson, som i en kort scen i början spelar Kennys far. Det är flott och påkostat, de fuktiga djungelscenerna är inspelade i Indonesien och Thailand.

Liksom så många amerikanska filmer som kretsar kring börsen och pengar, förekommer det en hel del - egentligen alldeles för mycket - babblande om just börsen, pengar, och hur de går till väga för att få dessa pengar. I vanlig ordning hängde jag inte med för fem öre - eftersom jag är fullkomligt ointresserad av börsen. En massa siffror swischar förbi, en massa affärsmän i kostym ser bistra ut - och jag kände mig som John Landis när han regisserade börsscenerna i OMBYTTA ROLLER; han begrep ingenting av det han filmade, han begriper fortfarande inte de scenerna i sin film.
GOLD är ganska tjatig i längden, rollfigurerna är rätt osympatiska, filmen lyckas aldrig riktigt engagera och blir därför rätt tråkig. Men som sagt, det här skulle kunna ha blivit en riktigt bra film.
Kenny Walsh framstår som värsta bilhandlaren. Han är en bonnig, lätt försupen slusk som inte har den blekaste aning om hur man för sig. Det känns faktiskt aningen osannolikt att höjdarna på Wall Street skulle lyssna på en sådan typ, eller ens släppa in honom - jag skulle inte tro på karln för fem öre om han hade dykt upp hos mig och lagt fram sin plan.

Å andra sidan: jag har träffat den framgångsrike finske filmproducenten Markus Selin. Han var en syn för gudar. Ja, jösses.










(Biopremiär 3/3)

torsdag 27 februari 2014

Bio: Nebraska

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Som bekant brukar jag ofta beklaga mig över att alldeles för många filmer nuförtiden är åt helsike för långa - två-tre timmar. Och jag klagar på alla dessa dramer och smala filmer som är så långsamma, att de oavsett spellängd känns som tre, fyra, fem timmar. Eller en vecka.

... Men sedan finns det ju de filmer där jag gladeligen accepterar långsamheten, där den liksom är själva poängen. Som i Jean Rollins vampyrfilmer. Och som i NEBRASKA.

Alexander Paynes förra film; THE DESCENDANTS (2011), var bra - men långtifrån lika bra som den fantastiska SIDEWAYS. Med NEBRASKA tycker jag att Payne är tillbaka till samma nivå som SIDEWAYS - kanske beroende på ett likartat tema; en roadmovie om två män.

"Nebraska" må vara Bruce Springsteens bästa platta; åtminstone tyckte jag det en gång i tiden, jag har inte lyssnat på Springsteen på decennier, men  vad jag vet har Paynes film inget med den plattan att göra. Dock är stämningen densamma. 78-årige Bruce Dern, som tilldelades skådespelarpriset i Cannes förra året, är den alkoholiserade och förvirrade Woody Grant, som tror sig ha vunnit en miljon dollar i ett lotteri. Nu har han inte det - vinstbrevet är reklam som Woody feltolkat. Han bor i Billings, Montana; delstatens största stad, men som mest känns som, tja, Kävlinge, och eftersom Woody inte litar på det amerikanska postverket, tänker han hämta ut sin vinst personligen - och promenera till Lincoln i Nebraka, och lotteriets kontor. Filmen börjar precis som FIRST BLOOD: Woody kommer gående längs en tradig väg och stoppas av en polisbil.
Will Forte spelar Woodys son David, som motvilligt låter sig övertalas att köra sin gamle farsa till Lincoln - Woody vill absolut inte gå med på att brevet är bluff; att det bara är reklam. På vägen till Nebraska stannar de över i  den lilla hålan Woody växte upp i och där han träffade sin fru Kate (June Squibb). De besöker Woodys bror Ray (85-årige Rance Howard) och dennes familj och släktingar, och även Kate och Davids bror Ross (Bob Odenkirk) kommer dit.

Stacy Keach, som hunnit bli 72, spelar den bufflige Ed Pegram, som Woody inte träffat på evigheter och en gång i tiden drev de två en bilverkstad tillsammans. Woody hävdar att Ed stal en bil och en kompressor av honom, Ed påstår att han lånade ut en massa pengar till Woody, och nu när han är miljonär kan han ju betala tillbaka. Ryktet om att Woody är miljonär sprids snabbt och det spelar ingen roll vad David säger till folk.

Tonen i NEBRASKA är lågmäld och lite vemodig - men det är ett drama som genomsyras av en humoristisk ton. Ibland är filmen oerhört rolig och jag skrattade högt. Jag associerar till gamla westernteman; till westernromantik - två kumpaner som rider över vidderna, på jakt efter något, och på vägen träffar kufar i gudsförgätna hålor där tiden stått stilla. Jag tänker även på THE STRAIGHT STORY; David Lynchs kanske bästa film.
Det svartvita fotot är väldigt tjusigt och miljöerna är rollfigurer och en del av berättelsen även de. De ödsliga fälten och åkrarna, småstädernas husfasader. Payne verkar fascinerad av skyltar; det förekommer många - antar jag - autentiska skyltar i filmen; butiker, krogar, hotell, och människorna verkar medvetet placerade så att man tydligt ska kunna se dessa skyltar. Men det är bara min gissning. Småstäderna är trista, befolkningen har antagligen levt rätt trista liv, men de verkar ändå ha hållit hoppet uppe. Det här är en skiva Americana, och det är väl så här det ser ut och går till i större delen av USA.

Dialogen är korthuggen och sparsmakad, gubbarna på vischan säger inte mer än nödvändigt, vilket leder till flera komiska replikskiften. Här kan man jämföra med en annan av helgens premiärfilmer; EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY. Där samlas en massa människor, främst kvinnor, i en kåk på vischan - och de babblar oavbrutet; de är neurotiska och skriker och bråkar. Nu är förvisso EN FAMILJ skriven av en man, men det är symtomatiskt; filmer om medelålders kvinnor som gör saker tillsammans brukar alldeles för ofta bestå av gafflande, hat och livslång avundsjuka, medan dramer om medelålders män ofta är lågmälda, manligt kärva, och drivna av något slags outtalad hederskodex.
NEBRASKA är nominerad till sex Oscars och bara i de tyngsta kategorierna: bästa film, regi, originalmanus, manliga huvudroll, kvinnliga huvudroll, och filmfoto. Filmen är väl värd dessa priser. Det figurerar en del andra figurer i filmen som också är väl värda att prisas - som de två smällfeta och askorkade bröderna Bart och Cole, som bara måste ses.

En liten film om en kille som försöker förstå den farsa han aldrig riktigt känt - och en film som visar sig vara en av årets absolut bästa. Du begår ett stort misstag om du inte ser den här.







(Biopremiär 28/2)

tisdag 28 augusti 2012

Bio: The Bourne Legacy

Foton copyright (c) UIP Sweden

Det finns bara en Jason Bourne.

Han heter Richard Chamberlain.

Han spelade rollen på TV i miniserien IDENTITET OKÄND från 1988. Långt senare kom köttbullen Matt Damon med sin tolkning. Oj, är det redan tio år sedan? Ser här att THE BOURNE IDENTITY kom 2002. Den ansågs vara fräsch, lite nyskapande och betydligt bättre än Bondfilmerna när den kom. Nu har jag inte sett den på länge, men jo, jag tyckte också att den var bra. Möjligtvis med undantag för den tradige Matt Damon, en kille som mest ser ut som om han är vaktmästarlärling på en frikyrka på landet. 2004 kom THE BOURNE SUPREMACY och 2007 THE BOURNE ULTIMATUM, som fick avsluta trilogin med Matt Damon som Jason Bourne - om han nu inte kommer tillbaka i framtiden. Ganska hopplösa filmtitlar, måste jag säga. Bortsett från den första filmen kommer jag aldrig ihåg vad de heter och i vilken ordning de kom. Och ska jag vara ärlig gick jag nog vilse i intrigen i de här filmerna; historien om mannen som tappat minnet och visar sig vara hemlig agent och en jävel på att slåss, och som dras in i konspirationer som inte är av denna världen. Jag är inte säker på om jag hängde med i alla turer, men det kan ju också bero på att jag aldrig satt mig ner och sett de tre filmerna direkt efter varandra. Dock är de underhållande och innehåller mycket action. De lanserade även termen "Bournetricket". Eftersom Matt Damon inte kan slåss, är slagsmålen filmade och klippta på ett sätt så att det inte ska synas.

När nu Bourneserien startar upp på nytt med en ny film, har regissören Paul Greengrass bytts ut mot Tony Gilroy (DUPLICITY, MICHAEL CLAYTON, samt manusförfattare till de tre första Bournefilmerna), och eftersom Damon hoppat av, är Jeremy Renner ny hjälte. Inte mig emot, jag föredrar honom framför Damon.

Renner är Aaron Cross, även kallad Nummer Fem. Han ingår också i det där spionprogrammet Jason Bourne tillhörde, och medan Bourne är ute och avslöjar slemma människor på maktpositioner - filmen utspelar sig visst parallellt med en av de tidigare filmerna - häckar Cross i Alaska. THE BOURNE LEGACY börjar som den där gamla Wolverine-miniserien av Chris Claremont och Frank Miller. Cross  klättrar i träd, brottas med vargar och gör manliga saker i sin ensamhet. Och så käkar han piller. Gröna och blå. Dessa förstärker hans fysiska- och mentala styrka.

Edward Norton är en före detta överste som plötsligt får för sig att Cross måste dödas. Varför? Nja, jag vet inte riktigt. Efter pressvisningen stod vi ett helt gäng och tittade frågande på varandra. Frågorna var många. "Alltså, vem var den där Cross?", "Varför ville de döda honom?", "Vilka var de andra?", "Vad hade detta med de tidigare filmerna att göra?", "Vad gick det hela ut på?". Filmen fick förhållandevis bra kritik i USA, men häromdagen läste jag en intressant krönika av en amerikansk kritiker - tyvärr minns jag inte vem - som funderat några dagar och kommit fram till att THE BOURNE LEGACY saknar intrig.

... Och ja, det gör den nog. Filmen består i stort sett bara av jakter. Rachel Weisz (James Bonds fru) är en doktor som tydligen jobbar med de där pillren, plötsligt blir en av hennes kollegor tosig och mördar alla på labbet, men eftersom Cross måste ha nya piller, störtar han in vid rätt ögonblick och räddar doktorn och så åker de till Manilla. Där dyker det upp ännu fler typer och nu ska tydligen även doktorn dödas. En specialist kopplas in som jagar Cross bättre än alla andra. Rena terminatorn. Sicken en.

Stacy Keach, Scott Glenn, Albert Finney, Joan Allen flimrar förbi. Alla ser allvarliga och brydda ut.

Tempot är högt. Otroligt högt. Actionscenerna är otaliga. Och javisst, man kör hela tiden med "Bournetricket". Alldeles för ofta ser man inte riktigt vad som sker under slagsmålen och eldstriderna. Vem slår på vem? Filmens klimax är en lång, lång och bra motorcykeljakt, som även innehåller en hård krasch.

Men vad spelar det för roll om det fläskas på med massor av action om man inte begriper varför alla slåss jagar varandra? Jag var långtifrån ensam om att bli besviken på THE BOURNE LEGACY.

På slutet får vi se en liten båt som heter Sabrina.

"There was never just one" står det på filmaffischen. Det stämmer. Vi hade ju även Richard Chamberlain.

Jag hade inte förväntat mig att jag skulle sätta det här betyget:

 

 

 

 

 (Biopremiär 29/8)


lördag 31 mars 2012

DVD: Ring of Death

RING OF DEATH (Warner)
Jösses. Slåssfilm! Jag måste säga att den här filmen gjorde mig nostalgisk.
När jag började recensera videofilmer i NST för snart tjugo år sedan, kändes det som om det kom ett par sådana här filmer varje månad. Då blev jag väl lite trött på dem, men idag, när de flesta actionrullar är mjäkiga historier, känns det här nästan fräscht. Jag vet inte riktigt varför Warner släpper just den här kabel-TV-filmen från 2008 (och varför den gjordes tjugo år efter kickboxartrenden), men det spelar ingen roll.
På den gamla goda tiden var vissa subgenrer vanliga:
* Hemliga, illegala kampsportsturneringar.
* Polis infiltrerar fängelse för att avslöja korrupt chef och personal.
* Cage-fights.
I RING OF DEATH får vi allt av ovanstående! Veteranregissören Bradford May har mest jobbat med TV, men även gjort direkt-på-video-filmer, som DARKMAN II och III. Stacy Keach (!) är fängelsedirektören Golan (!), en brittisk (!!!) före detta boxare som tjänar stora pengar på att arrangera cage-fights mellan sina fångar, fajter som direktsänds på Internet till penningstinna prenumeranter. Eftersom man alltså kan se fajterna på nätet, har ju liksom Golan avslöjat sig själv - polisen torde ju inte ha några problem med att identifiera slagskämparna som fångar och lokalisera dem. Men icke. Man hyser bara misstankar.
Johnny Messner är den hårde snuten Burke Wyatt, som låter sig övertalas att begå ett brott och buras in på Golans anstalt. Burke har lite problem med frugan och den lille sonen, och värre blir det när de inte får veta varför han plötsligt sitter i fängelse. Vår hjälte hamnar genast i bråk med både de sadistiska vakterna och den ondaste fångarna - ledaren för det värsta gänget är en gigantisk svart biff som kallar sig the President.
Burke slängs med jämna mellanrum in i buren och slåss så att blodet sprutar, medan uppklädda människor sitter i en övervakningslounge och pimplar drinkar och skrattar. Och det går förstås som det brukar; Burke blir påkommen, familjen kidnappas, Burke torteras innan slutfajten mot the President. Det gamla vanliga.
Det är en farlig massa fajting här. Kampsport handlar det knappast om, det går mest ut på att mörbulta eller döda varandra. Ibland kastas det in tillhyggen som slagträn och järnstänger. Folk säger hårda saker som "I'm the President!" - "Well, I didn't vote for you...". Killen som finansierar fajterna snortar kokain och omger sig med topplösa silikonbrudar. Som pausunderhållning kommer Ilsa and her Hell-Cats, som fnissande skojboxas innan de strippar av sig kläderna och porrar sig. Den veke, snälle fången knivmördas på gården. Stacy Keachs brittiska accent är lustig och Messner har en lätt läspning. Alla åker på stryk eller blir skjutna på slutet.
Fotot är ibland lite ryckigt för att se häftigt och modernt ut, men det blir mest jönsigt och irriterande.
Jag tittar mycket hellre på sådana här filmer än de flesta actionfilmer som går upp på bio.
Mer slåssfilm åt folket!