Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!. Igen. Och lite svenskt. Och aningen unikt. För första gången har jag hört filmmusiken till en fransk film innan jag sett själva filmen. Den senaste tiden har jag lyssnat väldigt mycket på Emilie Simon (funkar utmärkt att lyssna på när man skriver filmrecensioner - eller dricker vin), och det är hon som står för filmens score och de flesta av låtarna. Musique et chansons, som det heter.
För regin står långfilmsdebuterande David Foenkinos och Stéphane Foenkinos (jag gissar på att de är släkt), den förstnämnde står för manuset som bygger på en roman han skrivit, och i huvudrollen ser vi Audrey Tautou. Det är antagligen Tautou som är orsaken till att filmen i Sverige döpts om från LA DÉLICATESSE till NATHALIE. Ett namn som ju påminner om Amélie. Dessutom finns det ju redan en känd fransk film som heter DELICATESSEN.
Den näpna fröken Tautou, som börjar bli märkligt lik Marika Lagercrantz, spelar, just det, Nathalie, som när filmen börjar får ihop det med den charmige Francois (Pio Marmaï). De gifter sig, reser världen över, planerar att skaffa barn och är superlyckliga. Nathalie får dessutom ett bra jobb på ett svenskägt företag i Paris. Men säg den lycka som varar - Francois omkommer i en olycka.
Nathalie gräver ner sig i sitt arbete, umgås knappt med någon, och är olycklig. Men så en dag kliver den blyge, snälle och fumlige svensken Markus Lundell (spelad av belgaren Francois Damiens) in på Nathalies kontor. Han är en riktig töffe; tradiga kläder, ena skjortsnibben instoppad innanför kragen, lite kraftig, skäggig och tunnhårig. Allt annat än en damernas man. Av någon anledning för Nathalie hjärnsläpp och går fram och kysser Markus - för att omedelbart glömma bort att hon gjort det. Kyssen räddar förstås Markus' dag och liv, och han fylls av självförtroende.Först försöker de två undvika varandra på sin arbetsplats, Nathalie hävdar att kyssen var ett misstag, men efter att svensken tagit mod till sig och bjudit ut Nathalie; på kontoret överordnad, på en usel asiatisk restaurang, fördjupa deras relation. Något som sticker i ögonen på företagets chef; playboyen Charles (Bruno Todeschini), som åtrår Nathalie (och alltid bjuder på skorpor).
NATHALIE må vara en romantisk bagatell, men det är en oerhört charmig bagatell, som efter att ha inletts som drama snart övergår till romantisk komedi med ett flertal roliga scener och situationer. Extra roligt blir det för oss svenskar. När Nathalie berömmer Markus för hans utmärkta franska, säger han att han bott femton år i Frankrike - fast han korrigerar inte Nathalie när hon lyfter sitt vinglas och säger "sköll". Senare följer en kort scen som visar hur det ser ut när Markus föräldrar besöker honom i Paris. Inte nog med att det är väldigt tydligt att Francois Damiens inte kan svenska, eftersom han inte kan uttala sin enda, korta svenska replik - de riktiga svenskar som hyrts in för att spela hans föräldrar är riktigt härligt usla. I synnerhet morsan, som utbrister "Du har ju inte ätit av sillen jag skickat till dig!" och visar upp ett köksskåp fyllt med sillburkar.I en annan scen sitter Nathalie och Markus på hans kontor och han spelar svensk musik. Ett band han påstår var samtida med ABBA, men inte sålde några skivor. Vi får höra en fantastiskt konstig låt. Är det någon som vet om detta är ett autentiskt band? Det verkar osannolikt, men man vet ju aldrig. Låten är direkt bisarr.
NATHALIE är kul, charmig, gullig och underhållande - och väldigt fransk. Det är en sådan där film som får en att vilja sitta på en fransk uteservering och diskutera livet och konsten. Även söta Mélanie Bernier från MINA EFTERMIDDAGAR MED MARGUERITTE medverkar som Nathalies sekreterare.
Betyget nedan är kanske lite snällt, men vaffan, det är sommar och sol, låtom oss vara snälla!
(Biopremiär 6/7)
Inlägg
