En bild säger mer än tusen ord

Med anledning av Bamsedebatten

Otroliga fakta om Spion 13!

Jag har ju nystat en del i Nick Carter och hittat en del märkliga fakta om figuren. En annan spion jag ofta återkommer till här i TOPPRAFFEL!, är Spion 13; den brittiske mästerspionen under andra världskriget, vars äventyr redovisades i en lång rad små seriehäften under främst 1960-talet.
Idag är det trettondagen. En fullkomligt menlös helgdag. Vad går det hela ut på? Varför är det mesta stängt idag? Vem bryr sig? Man får ju varken glögg, sprit eller julklappar. Det är bara någon religiös grej idag.
Jag strosade omkring på stan. Lite folk ute, allmänt dött, kallt och tradigt. Inne på Max satt Kalle Lind och höll hov för ett sällskap. Eller, jag vet ju inte om han höll hov eller ej, men mycket folk var det. Jag passade på att kissa.
Hamrelius bokhandel hade minsann öppet, och vad hittade jag där om inte en lika tjock som flott bok med titeln "The Art of War". Det låter kanske inte så lockande - om det inte vore för det faktum att innehållet enbart består av omslagsmålningar från alla de här små engelska krigsserietidningarna i fickformat, som började komma ut på 1950-talet.
Jag hittade förstås kapitlet om de hjältar som hade egna serier, som Dixon Dogfight, Battler britton - och Spion 13.
Vi som läst Spion 13, vet ju att han egentligen heter David Locke.
Trodde vi!
För det gör han inte!
I original heter Spion 13 nämligen David Doughty. Jösses, det hade jag ingen aning om. Varför döptes han om i Sverige? Och till Locke? Och det märkliga är att David Locke är ett mycket bättre namn än det lite fjompiga David Doughty.
Men märkligare ska det bli: Spion 13 hade en egen tidning även i Norge. Och enligt artikeln i boken, började norrmännen att producera egna avsnitt när originalen tagit slut! Tydligen tecknades de utomlands, troligen i Spanien, och detta pågick fram till 1990-talet. Även i Norge fick vår spion ett nytt efternamn. Där heter han David Holden.
Jaha, då får man väl ta och leta upp några norska Spion 13-äventyr...

Spion 13 på barrikaderna

1968. Majrevolten. Vad gjorde allas vår Spion 13, David Locke, då? Höll han sig undan? Nej, han revolterade han också. Och han tog i å det grövsta - han startade en hel statskupp! Förvisso under andra världskriget, men den här tidningen kom 1968, så...
Men det är inte det mest anmärkningsvärda med det här numret. 1968, då var ju även Helgonet ohemult populär på TV. Och minsann, har inte Spion 13 klätt ut sig till en ung Roger Moore på det här omslaget? Och inte nog med det - killen som klipper till honom, är inte det...en ung Tony Curtis?! Snobbarna jobbade även under andra världskriget! Det finns alltid tillfälle att bråka om hur många olver det ska vara i en Creole Scream, mannens bästa vän näst kvinnor och hundar.

Hemma hos Spion 13

Den gamla fina engelska serien Spion 13 är troligen världens bästa serie. Nej, nu ljuger jag förstås och tar i och har mig. Däremot är Spion 13 antagligen det bästa namnet på en seriefigur och en serietidning någonsin. Spion 13 och Gravmannen. Sug på det: Spion 13! Spion...13... Det låter bra och det blir en tuff logotype. Dessutom är det ju en serie med ett tufft koncept: David Locke, bättre känd som Spion 13, är Englands främste spion under andra världskriget. Inte nog med det, han är även en jävel på att klä ut sig, vilket kommer bra till pass när man bekämpar slemma nazister. Det spelar ingen roll om personen Locke ska klä ut sig till är huvudet längre och smällfet, på en kvart har Spion 13 förvandlat sig med hjälp av en fickspegel och en liten sminkask. I nummer ett (den svenska utgåvan) klär Locke ut sig till konsertpianist och håller konserter utan att någon märker att han inte är originalet!

Jag hade gärna velat veta mer om den här serien, men liksom de flesta andra brittiska serier gjorda innan 1980-talet, är Spion 13 anonym. Enlig Ulf Granberg på Fantomen startades IPC/Fleetways seriedivision av en viss Marcus Morris men det är allt jag vet.

Men en sak har jag nu fått reda på: hur Spion 13 bodde! Under större delen av 60-talet hade tidningen löpande numrering, och passande nog i nummer 13 (1964) får vi besöka David Locke i hans flotta Londonvåning. Varsågoda: HEMMA HOS SPION 13!

Fig. 1:

Här sitter David Locke och kopplar av (nåja, han bläddrar i jobbpapper, så helt avspänd är han inte) efter en dag sprängfylld med knallhårt toppraffel. Som synes är hans våning försedd med elegant panoramafönster och framför allt en tung, ståtlig möbel på vilken han förvarar sina pipor i ett stilenligt pipställ. Piporna ser samtliga ut att vara raka, och askfatet ger ett robust intryck. Men vad är det för pryl som sticker upp i förgrunden? En riktad lampa? Ett värmeelement?

Fig. 2:


Plötsligt ringer Spion 13:s telefon! En kollega är i trubbel och vill att Locke kommer över genast (men Locke kommer för sent, kollegan har mördats av tyska spioner). Men framför allt har David Locke en rejäl telefon. En sådan här hade min farmor och farfar fram till 70-talet, då de av någon outgrundlig anledning skaffade en ny, modern. Men! Mina föräldrar tog hand om den gamla telefonen. Av någon anledning målade de den röd, men det dröjde inte många år innan den hamnade på mitt pojkrum. Där stod den - och användes - fram tills att jag flyttade hemifrån. Luren var förbannat tung, efter tio minuter var man trött i armen, och efter maratonsamtal med töser och film- och serieintresserade polare, var man helt slut.

På Fig. 2 ser vi att attiraljen i Fig. 1 jag inte visste vad det var, är en fläkt! Vi skymtar även Lockes bokhylla, som av allt att döma står mitt på golvet. Tjocka, inbundna böcker, varav flera verkar saknas. Ligger de månne på sängbordet?

David Lockes konstsmak är det tyvärr svårt att uttala sig om, mer än att han vill ha sin konst med breda ramar. Motiven går tråkigt nog inte att urskilja. Jag ber att få återkomma i ämnet.
Slutligen: på tidningens baksida finns en annons för krigsserietidningen Kommandoserien. Som synes av bilden här intill hade Kommandoserien en väldigt tjusig slogan!