Visar inlägg med etikett Spindelmannen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spindelmannen. Visa alla inlägg

tisdag 2 juli 2019

Bio: Spider-Man: Far from Home

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Då var det superhjältedags på TOPPRAFFEL!
Igen.
Det är superhjältedags för jämnan nuförtiden, och jag tänker att det är väl få av mina läsare som bryr sig - eftersom jag själv knappt bryr mig. En typ av film som alltför sällan gjordes när jag var barn och verkligen ville se sådant, kommer nu i så pass stora mängder att även en stor del av fansen verkar tröttna.
... Å andra sidan är SPIDER-MAN: FAR FROM HOME en film om Spindelmannen, och Spindelmannen är ju den bäste superhjälten. Det är svårt att misslyckas totalt med Spindelmannen. Även om jag tyckte att THE AMAZING SPIDER-MAN 2 var en besvikelse, föredrar jag dem framför en massa andra superhjältefilmer (Sam Raimis allmänt sågade SPIDER-MAN 3 har jag inte sett om sedan den kom, den var också en besvikelse, men jag misstänker att den ändå var bättre än det mesta i genren som görs idag).
Jag spenderade precis en semestervecka i sommarstugan. En intressant grej är att jag minns vissa serietidningar jag läste där under min barndoms sommarlov, jag associerar vissa nummer av en del serietidningar med stugan. Bland annat några nummer av Atlantics Spindelmannen i slutet av 1970-talet.
Om jag läste några Spindelmannenavsnitt med superskurken Mysterio i stugan minns jag dock inte. Jag läste några klassiska Mysterio-avsnitt även som vuxen för 15-20 år sedan, men jag måste säga att jag inte minns så mycket av figuren, mer än hur han ser ut och att han skapar illusioner. Jag minns inte vem det var under hjälmen och vad han var ute efter - och varför.
Jake Gyllenhaal spelar Mysterio i Jon Watts SPIDER-MAN: FAR FROM HOME. Han dyker upp som en mystisk superhjälte som hjälper agentorganisationen SHIELD att bekämpa ett monstrum som attackerar- och ödelägger städer runt om i världen. Jag vet inte om det ska komma som en överraskning att Mysterio visar sig vara en skurk med lömska planer, större delen av den unga biopubliken känner säkert inte till gestalten, men det är trots allt en av de mer välkända skurkarna från Spindelmannens klassiska epok.
Nick Fury (Samuel L Jackson, förstås) behöver Spindelmannens hjälp för att bekämpa det globetrottande monstrumet, men det blir lite besvärligt, eftersom Peter Parker (Tom Holland) - det vill säga Spindelmannen - åkt på skolresa till Europa, där han med sin klass kuskar runt mellan olika länder.
Peter Parker är störtförälskad i MJ (som aldrig kallas Mary-Jane, och som spelas av Zendaya, en tös utan efternamn), och han planerar att berätta detta för henne högst upp i Eiffeltornet. Peter blir dessutom alltmer desperat, eftersom hans kompis Ned (Jacob Batalon) plötsligt får ihop det med Betty Brant (Angourie Rice). Problem uppstår förstås när både montrum och Mysterio dyker upp och ställer till det.
 Jag tyckte att 2017 års SPIDER-MAN: HOMECOMING, även den i regi av Jon Watts, var jättebra - trots en del fundamentala fel. Jag gillar verkligen inte att Spindelmannen fått en högteknologisk dräkt tillverkad av Tony Stark, och att han jobbar åt SHIELD. Det bryter mot allt det som gjorde Spindelmannen så bra under seriens första decennier - den ensamme, nördige killen som sitter på pojkrummet om nätterna och lagar sin hemmagjorda Spindelmannendräkt. Med mera.
Den högteknologiska dräkten försvinner dock ganska snart i FAR FROM HOME, som jag tycker är en till större delen jätterolig film. Här finns mängder av skojiga scener och ett kul persongalleri - framför allt gillar jag de två töntiga lärarna som försöker hålla styr på skolklassen medan städerna de besöker brakar ihop. Historien om Peter, MJ, Ned och Betty är också lite gullig. Eftersom filmen tar vid där AVENGERS: ENDGAME slutade, har det uppstått en del märkligheter i tidslinjen, vilket jag personligen tycker är lite dumt.
Riktigt lika bra som HOMECOMING är det här nog inte. Slutet drar ner helhetsintrycket. För i vanlig ordning varar slutstriden i en evighet, säkert bortåt en halvtimme. Denna slutstrid är heller inte speciellt bra, eftersom Mysterio alltså skapar illusioner - vilket innebär att vi aldrig vet om det vi ser faktiskt händer på riktigt.
Men jag kan ha överseende med detta. Betyget här under är lite tveksamt, men jag tycker att filmen är bättre än det mesta i genren just nu.
För övrigt var Jake Gyllenhaal en av kandidaterna till att ta över rollen som Peter Parker efter Tobey Maguire. Numera är förstås Gyllenhaal alldeles för gammal. Vad som är lite lustigt är att jag nog aldrig såg Spindelmannen som ung tonåring när jag var barn, han kändes mer vuxen.
J Jonah Jameson figurerar som hastigast. Han spelas av JK Simmons - som ju gjorde rollen i Sam Raimis tre filmer 2002-2007, samt Jamesons röst i animerade TV-serier.
Slutligen: man vet att man är en medelålders karl när man inser att det numera är Spindelmannens faster May (Marisa Tomei) man sitter och suktar efter!







(Biopremiär 3/7)

fredag 14 december 2018

Bio: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Bilder copyright (c) Sony Pictures Sweden

Idag, den fjortonde december, har inte bara en, utan två superhjältefilmer biopremiär. AQUAMAN och den animerade SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE. Inte helt oväntat är det den senare som är den bättre av de två.

... Ja, mer än så, faktiskt. Ganska oväntat visar INTO THE SPIDER-VERSE sig vara en av de bästa superhjältefilmer som någonsin gjorts. Nej, jag skojar inte. Visst har jag sett en del animerade TV-serier om Spindelmannen som varit överraskande bra - men jag hade verkligen inte förväntat mig att INTO THE SPIDER-VERSE, regisserad av trion Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman, skulle vara så här bra. Men så är ju Spindelmannen den bäste superhjälten och en tacksam figur att jobba med.

Först en liten varning. Eller en STOR varning. VARNING:
På de flesta biografer i Sverige kommer den här filmen att visas dubbad till svenska! Originalversionen på engelska visas på en del ställen. Självklart ska den här filmen inte ses på svenska! Jag såg den på engelska - och jag har svårt att tänka mig att den kommer att funka på svenska. För att kunna ta till sig INTO THE SPIDER-VERSE måste man vara tillräckligt gammal för att kunna läsa undertexter, och för att ha störst behållning bör man mer eller mindre vara vuxen och gilla serier.

Jag har inte läst Marvelserier på flera decennier och jag har ingen aning om huruvida samtliga figurer i den här filmen är hämtade ur Marvels tidningar eller inte. De enda jag känner igen är Spindelkvinnan (fast hon var inte Gwen Stacy när jag läste om henne) och Peter Porker: Spider-Ham. Men det spelar ingen roll.
I filmens centrum hittar vi tonåringen Miles Morales, som råkar bli biten av en radioaktiv spindel. Till sin förvåning förses han med Spindelmannens superkrafter. Miles råkar på den riktige Spindelmannen; Peter Parker, som förvånas över att det är fler än han som har krafterna. Då dödas plötsligt Spindelmannen. Jodå - Peter Parker dör i början av filmen. Men det är inte "vår" Peter Parker, utan en blond kille.

INTO THE SPIDER-VERSE handlar nämligen om flera olika universa; parallella dimensioner. Peter B Parker, som är Spindelmannen i en annan dimension, hamnar plötsligt i Miles' värld. Det är visst den onde Wilson Fisk; Kingpin, som håller på att experimentera med ett nytt supervapen, som ställer till det. Peter B Parker är på dekis. Han är deprimerad, han är lönnfet och ovårdad, Mary Jane har lämnat honom, och han har bara en halv Spindelmannendräkt - han saknar byxor.
Miles och Peter måste tillsammans stoppa Kingpin, men det är fler som vill hjälpa till. Spindelkvinnan från en annan dimenion är redan på plats, senare anländer Spider-Ham, samt den japanska Peni Parker från framtiden, och den svartvita Spider-Man Noir (Nicolas Cage gör rösten).
SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE är en häpnadsväckande film. Inte nog med att handlingen är intressant, rolig och underhållande; filmen är gjort på ett lekfullt, kanske till och med nyskapande sätt. Flera olika berättargrepp används och det är ganska avancerat - och därför tror jag inte att mindre barn kommer att hänga med, eller uppskatta allt. Ibland skiftar teckningsstilen, ofta anspelas det på seriehistoriska fenomen och specifika serietidningar (filmen inleds med att deklamera att den är godkänd av the Comics Code Authority). Tempot är rappt.

Jag hade verkligen inte förväntat mig det, men den här filmen är till större delen en ren njutning. Om den inte vore för att den surrealistiska slutstriden är alldeles åt helsike för lång och tröttsam, hade jag nästan kunnat sätta en femma i betyg på INTO THE SPIDER-VERSE..

Stan Lee gör en cameo, sin sista, antar jag, i animerad form. I sluttexterna hyllas Lee och Steve Ditko, vilka båda dog i år.

Bonusscenen efter sluttexterna är jätterolig.

Två tummar upp för den här filmen!
    








(Biopremiär 14/12)

lördag 7 juli 2018

TOPPRAFFEL! sörjer: Steve Ditko

Härommånaden tittade jag på en dokumentär från 2007 om Steve Ditko. Den slutade med att Jonathan Ross och Neil Gaiman letade upp Ditkos ateljé i New York. Ditko ville inte träffa dem, men de två klampade upp på ateljén ändå. Besöket filmades inte, men Ditko hade tagit sig tid och pratat med besökarna i flera minuter, samt prackat på dem tidningar.

Nu är Steve Ditko död. Han hade legat död ett par dagar när hemtjänsten hittade honom. Ditko blev 90 år gammal, han avled av en hjärtattack, han hade ingen familj och han visade sig aldrig offentligt - vilket förstås var orsaken till att det dröjde innan han hittades.

Just nu svämmar internet över av hyllningsartiklar, och serieskapare skriver på sociala medier om hur mycket Ditko betytt för dem. För min egen del har Ditko inte betytt någonting alls. Självklart till stor del beroende på att jag är svensk, och på att jag är för ung för att ha läst Spindelmannen när Ditko tecknade serien; alltså när serien var ny.

Tvärtom gillade jag inte Ditkos Spindelmannen när jag var barn. När Atlantic började ge ut Spindelmannen 1978 publicerade de serierna i en farlig oordning. Ibland kunde de plötsligt köra ett gammalt Ditko-avsnitt från tidigt 1960-tal. Jag blev alltid besviken när jag köpte ett nummer av Spindelmannen och det innehöll "de gamla fula serierna". Jag gillade förstås John Romitas avsnitt - och de tecknare som ritade i Romitas stil.
Som vuxen läste jag de hundra första numren av The Amazing Spider-Man och konstaterade att även om jag fortfarande tyckte att Ditkos figurer var fula, var han en utmärkt serieberättare. Sedan är det förstås svårt att säga om detta är Stan Lees förtjänst eller ej. Stan Lee och Steve Ditko skapade Spindelmannen tillsammans, och som säkert är bekant, blev Ditko förbannad på Lee, eftersom Ditko tyckte att Lee tog åt sig äran.

Jag har sett några av de manus - eller "manus" - Stan Lee skrev på 1960-talet. Lee jobbade ju enligt The Marvel Method; tecknaren fick ett synopsis av Lee, och fick själv bygga ett serieavsnitt på detta, och därefter skrev Lee dialogen. Det kunde hända att tecknaren bara fick ett par meningar från Lee att jobba med. På så vis kan jag förstå att tecknarna blev förbannade när det stod att Stan Lee stod för manus.

Å andra sidan tillförde Stan Lee extremt mycket när han skrev dialogen. Det var där hela "Marvel-känslan" fanns. Lees betydelse blev ganska uppenbar när Jack Kirby och Stev Ditko lämnade Marvel och skrev sina manus helt på egen hand.
Steve Ditko och Stan Lee hade samarbetat långt innan de skapade Spindelmannen 1962. Ditko inledde sin karriär som serietecknare på diverse småförlag, innan han 1955 hamnade på Atlas Comics, förlaget som senare kom att bli Marvel Comics. Åt Atlas tecknade Ditko bland annat korta skräckserier, författade av Stan Lee. En del av dessa publicerades i svenska serietidningar under 70-talet, och till skillnad från Spindelmannen, gillade jag stilen i dessa gamla skräckserier.

Efter att ha gjort Spindelmannen, skapade Ditko Dr Strange åt Marvel. Ett par år senare; 1966, lämnade Ditko Marvel. Ditko och Lee bråkade om vem som skulle dölja sig bakom Gröna trollets mask - Ditko ville att det skulle vara en helt okänd snubbe som inte tidigare synts i serien, medan Lee tyckte att det skulle vara en bekant figur (vilket det också blev). Till detta kom att Ditko fortfarande var sur för att inte fått tillräcklig credit för att ha skapat Spindelmannen.

Efter Marvel jobbade Ditko åt Charlton och DC Comics. Han gjorde några serier åt Warrens skräcktidningar. Den extremt konservative Ditko snöade in på Ayn Rand och han skapade den egna figuren Mr. A. Jag har inte läst denna beryktade serie, men det känns inte som att det är något för mig.
1979 återvände Ditko till Marvel Comics och ritade lite superhjälteserier. Ditko fortsatte att jobbba fram till 2012, då han var 85. De sista 30 åren av sin karriär ägnade han sig mest åt att rita de serier som erbjöds; efter att på 60-talet ha varit en nyskapande och betydande tecknare, blev han nu en kille som anlitades för att rita Chuck Norris and the Karate Kommandos och Power Rangers.

Steve Ditko levde mer eller mindre som en eremit, och han släppte aldrig hatet mot Stan Lee. Som den värste konspirationsteoretiker satt han i sin ateljé och gav ut egna publikationer om hur dumma de var på Marvel Comics på 60-talet. Dessa publikationer delade Ditko mer än gärna med sig av - om man nu hade turen att få tag på honom. Han gav även ut en rad egenpublicerade serietidningar. De få gånger han uttalade sig offentligt de senaste åren, handlade det om att han aldrig fick några pengar för de filmer som gjorts om figurer han skapat. Ett par regissörer som gjort superhjältefilmer har sagt att de försökte få träffa Steve Ditko, men det gick inte för sig.

Steve Ditko verkar ha varit en osannolikt knepig herre, och han gav inte direkt intryck av att vara speciellt sympatisk. Dock sa Jonathan Ross och Neil Gaiman i den där dokumentären att Ditko var oerhört artig.
STEVE DITKO
1927 - 2018
R.I.P.

onsdag 5 juli 2017

Bio: Spider-Man: Homecoming

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Eftersom jag missade pressvisningen av SPIDER-MAN: HOMECOMING, gick jag på den allra första visningen i Göteborg denna premiärdag. Vi var en liten skara på plats - knappt tio pers. Det var längesedan jag var på en ordinarie föreställning. Jag hade glömt hur fruktansvärt irriterande det är med popcornsmumsande publik. Mest mumsades det nog bakom mig - där satt en ung far med sina väldigt små barn. Mitt i filmen började den ena ungen gnälla - han eller hon var kissnödig. Fadern blev irriterad, han ville inte lämna salongen.. Men, han blev så illa tvungen - och då började den andra ungen att gnälla, nästan gråta, eftersom han eller hon inte ville sitta ensam kvar och vänta. Så, hela sällskapet letade sig ut i mörkret, vilket tog sin lilla tid.

När jag recenserar film brukar jag ibland redogöra för mitt förhållande till filmserier, genrer, gestalter eller företeelser, för att ni läsare ska förstå varför jag tycker som jag gör. En fördel - eller nackdel? - med alla dessa uppföljare, nyinspelningar och reboots, är att jag ibland redan utförligt beskrivit mitt förhållande till vad det nu handlar om. Som Spindelmannen. När THE AMAZING SPIDER-MAN kom 2012 skrev jag en lång harang om min uppväxt med Spindelmannen. Så nu slipper jag skriva om detta.

THE AMAZING SPIDER-MAN var ju en reboot - och innan jag väl såg den, kändes den extremt meningslös och korkad. Jag gillade verkligen Sam Raimis två första Spindelmannenfilmer, i synnerhet den andra, vilken är en i det närmaste perfekt superhjältefilm. Den tredje var dock inget vidare. Men - nu visade det sig att filmen som kom 2012 var riktigt bra.

Uppföljaren THE AMAZING SPIDER-MAN 2 kom 2014, och den var lite mindre bra. Den spelade dessutom in mindre pengar än man räknat med, så filmserien skrotades efter två filmer. Men så hamnade rättigheterna till filmversionen av Spindelmannen hos Marvel Studios, vilket innebar att Spindeln slutligen kom att tillhöra det så kallade Marvel Cinematic Universe. I 2016 års CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR fick vi så en ny Spindelman - igen.
Gamen och Shocker som de såg ut i serietidningen.
Den nye Spindelmannnens första solofilm; SPIDER-MAN: HOMECOMING, är nu här - och det är lika bra att på en gång basunera ut att detta är den hittills bästa av alla dessa MCU-filmer som väller över oss. Något som beror på att Spindelmannen är den bäste superhjälten.

Det är en ung Peter Parker det handlar om. Den engelske skådespelaren Tom Holland är 21, men han ska föreställa 15 (vilket jag dock har lite svårt att köpa). Han går på high school, han hänger med sin nördige polare Ned, och han är olyckligt kär i den söta Liz. Ja, och så är han Spindelmannen - i CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR tog Tony Stark unge Peter under sina vingar och försåg honom med en högteknologisk dräkt.
Gamen i den nya filmen.
Peters verksamhet som Spindelmannen går inget vidare. Han misslyckas med att sätta dit småskurkar och får mest visa gamla damer hur de ska gå när de hamnat fel. Men så dyker skurken Gamen och hans hantlangare Shocker upp. Gamen är Adrian Toomes (Michael Keaton), en familjefar som fick sparken när han och hans mannar städade upp efter en strid mellan superhjältar och rymdvarelser. Toomes knyckte utomjordingarnas teknologi, och med några anhängare har han byggt supervapen och ett par mekaniska vingar - nej, Gamen ser inte alls ut som i serietidningen. Bokeem Woodbine är Shocker, som har ett par kraftfulla metallhandskar, och han ser förstås inte heller ut som den madrassklädde killen i serierna.

Spindelmannen ramlar över Gamen och dennes planer, men Tony Stark (Robert Downey Jr) och Starks underhuggare Happy Hogan (Jon Favreau) lyssnar inte på den ettrige lille tonåringen de mest tycker är irriterande. Så - den oerfarne och rätt klantige Spindelmannen får ensam försöka sätta stopp för Gamen, samtidigt som han som Peter Parker ska gå på skolbal.
Kan ni gissa vilken känd figur i Spindelmannens värld det här är?
Ska jag anmärka på något i filmen, som regisserats av Jon Watts (CLOWN, COP CAR), är det att jag inte riktigt gillar kopplingen till Tony Stark och Avengers, och att Spindelmannen har en högteknologisk dräkt. Det var roligare när Peter Parker i 60-talets serietidningar satt på sitt pojkrum och lagade sin dräkt. Jag har också lite svårt för att det här inte ser ut som den Spindelmannenvärld jag är uppvuxen och bekant med. En tanig indisk kille visar sig vara mobbaren Flash Thompson - som i serierna förstås är en stor, vältränad, blond idrottskille. Dessutom är den nye Flash intelligent och duktig i skolan - till skillnad från seriernas Flash. Det har gjorts en massa ändringar mest för ändringarnas skull, kanske med motiveringen "Kom igen, det är 2017!". Att det är 2017 understryks redan i ett replikskifte i prologen, när Toomes säger att han lekte cowboys och indianer när han var liten, varpå hans medhjälpare genast säger "Det heter den amerikanska ursprungsbefolkningen!".

Men som helhet är SPIDER-MAN: HOMECOMING en fantastiskt underhållande och framför allt rolig film. Tonen sätts redan under Marvel Studios logga i början - till denna spelas en symfonisk version av signaturen till den tecknade Spindelmannen-TV-serien från 1960-talet. Detta är en actionkomedi. Jag och resten av publiken skrattade högt otaliga gånger. Humorn i filmen funkar. Allra roligast är den lilla snutten som kommer efter eftertexterna.
Michael Keaton är förstås bra - och Adrian Toomes är en bra skurk. Det är en gestalt med kött på benen och en ordentlig bakgrund.

Till skillnad från en del av de tidigare, röriga Marvelfilmerna, är handlingen i Jon Watts' film fullt begriplig; vi slipper utomjordingar, metafysiskt mumbo-jumbo och intriger som är svåra att minnas och hålla isär. Dessutom slipper vi en evighetslång slutuppgörelse där halva städer raseras.

SPIDER-MAN: HOMECOMING är en smart, kul film med utmärkt dialog och genomtänkta rollfigurer.

WONDER WOMAN må vara bättre än de tidigare DC-filmerna, men Mirakelkvinnans film står sig slätt jämförd med Spindelmannens återkomst på biodukarna.








(Biopremiär 5/7)

onsdag 16 april 2014

Bio: The Amazing Spider-Man 2

Foton copyright (c) UIP Sweden

Marvels superhjältar väller in. Häromveckan kunde vi se Kapten Amerika, nästa månad kommer X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST - och denna helg får vi återse min favoritsuperhjälte: Spindelmannen.

Jag har flera gånger hävdat att Sam Raimis SPIDER-MAN 2 är den bästa superhjältefilm som gjorts. Men så dök rebooten THE AMAZING SPIDER-MAN upp 2012 och började att flåsa Raimis film i nacken. Väldigt oväntat visade Marc Webbs version sig vara en riktigt, riktigt bra superhjälte film. Dessutom låg den närmare den tecknade serien, som jag älskat och vuxit upp med. För trots alla kvaliteter gillade jag aldrig några av de modifikationer som införts i Raimis filmer - som att nätskjutarna plötsligt blivit organiska. Och Mary-Janes utseende och karaktär stämde inte alls överens med seriefiguren. Andrew Garfield i Webbs filmer är på flera sätt en bättre Peter Parker/Spindelmannen, han har snickrat ihop sina nätskjutare själv, och Emma Stone som Gwen Stacy ser ut att vara tecknad av Johnny Romita (Mary-Jane blev bortklippt).

Jag hade rätt högt ställda förväntningar på THE AMAZING SPIDER-MAN 2, återigen i regi av Marc Webb. Förvisso fruktade jag att Webb skulle gå i samma fälla som Raimi med SPIDER-MAN 3 - för många skurkar i en och samma film. För mycket och för stökigt, alltså. Men ändå - det handlar om Spindelmannen. Det kan ju liksom inte bli dåligt.
Noshörningen, Gröna Trollet och Electro som de såg ut i serietidningen när det begav sig.
Det börjar bra - det börjar riktigt bra. Efter en prolog, i vilken vi får se vad Peter Parkers föräldrar sysslar med när de attackeras ombord på ett flygplan och förolyckas, hoppar vi fram till nutid. Den ryske gangstern Aleksei Sytsevich (Paul Giamatti) och hans anhang har stulit plutonium och hans lastbil jagas av mängder av polisbilar genom Manhattan - och Spindelmannen rycker in. Vad vi får här är antagligen den bästa actionscenen någonsin i en superhjältefilm! Det här är fullkomligt fantastiskt. Spindeln slåss, vitsar och svingar sig mellanbilar och byggnader - samtidigt so han pratar med flickvännen Gwen Stacy i sin mobil (Peter Parker har en likadan mobil som jag, en Sony Xperia Tipo; Sonys sämsta). Det här bådar verkligen gott. Har kan man prata om klassisk amerikansk serietidning på stor duk. Toppraffel utan like.
Därefter lugnar det ner sig. Spindeln råkar träffa enstöringen Max Dillon (Jamie Foxx), som jobbar på Oscorp - ett slags variant på Richard Pryor i SUPERMAN III. Efter att ha pratat lite kort med sin store hjälte tror Max att de är bästa vänner. Samtidigt återvänder Peter Parkers bäste vän Harry Osborn (Dane DeHaan) hem till sin mäktige far; Norman (Chris Cooper, som inte nämns i rollistan), som är döende. Han håller dessutom på att bli grön av sjukdomen! Denna sjukdom är ärftlig och Harry kommer inom kort också att drabbas.

Efter den strålande inledningen börjar filmen att tappa. Framför allt tappar den fart. Vad jag gillar med Spindelmannen är att serietidningen handlar lika mycket, om inte mer, om Peter Parkers privatliv, som den gör om superhjälteri. Peter Parker är en kille man kan relatera till och jag gillar att läsa om hans romanser och vardagliga bekymmer. Men har blir det lite för saggigt. Till saken hör att filmen varar i två timmar och 22 minuter. Visserligen har alla Spindelmannenfilmer mitt tillstånd att vara hur länge de vill, men i det här fallet blir det lite långt. Det blir för mycket drama.
Fast det största problemet är skurkarna. Rättare sagt: skurken - i singular. Det dröjer nämligen länge innan Gröna Trollet dyker upp, och han är bara med några minuter (dessutom är han verkligen grön den här gången). Det dröjer ännu längre innan Noshörning dyker upp, och han gör mest en cameo. Nej, det är Max Dillon som är huvudskurken. Han råkar nämligen ut för en el- och fiskrelaterad olycka och förvandlas till superskurken Electro, som hatar Spindelmannen. Electro är en förhållandevis obskyr skurk i serierna. Jag har alltid tyckt att han är en fjönt i en fjöntig dräkt. Här ser han helt annorlunda ut, men är inte mycket roligare för det. Det uppstår några bombastiska strider mellan Electro och Spindelmannen, men det är lite för mycket blixtskjutande och explosioner. Det blir inte så kul. Vilket förstås är synd.
Andrew Garfield och Emma Stone är lika bra i rollerna som tidigare. Sally Field återkommer som faster May, Denis Leary figurerar kort som kapten Stacy, som dog i förra filmen, och Stan Lees obligatoriska cameo ser vi tidigt i filmen. Som tidigare bjuds det på en hel del humor; jag uppskattade i synnerhet det sekundkorta klippet där Spindeln kommer hem med en stor fisk i famnen.

Filmen är i 3D, vem hade väl väntat sig något annat, och i detta format funkar den betydligt bättre än Kapten Amerika. Superhjälteslagsmålen och allt svindlande nätsvingande är inte lika hetsigt klippta, så det går att se vad som sker. Fajten med Gröna Trollet; detta traumatiska ögonblick i Peter Parkers liv, är flott och suggestiv, den funkar väldigt bra.
THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är alls ingen dålig film - men den är inte så bra som jag vill att den ska vara och som den borde vara. Jag ser redan fram emot nästa film - och då hoppas jag att vi äntligen introduceras för Mary-Jane Watson och J Jonah Jameson!

Till skillnad från de flesta andra Marvelfilmer saknar den här filmen en Post Credit-scen på slutet.







(Biopremiär 18/4)

torsdag 5 december 2013

Första trailern till The Amazing Spider-Man 2

Iron-Man, X-Men, Captain America och Batman i all ära, men Spindelmannen är den bäste superhjälten. THE AMAZING SPIDER-MAN 2 är den superhjältefilm jag ser mest fram emot. Så tillvida någon inte får tummen ur och gör en film om Black Canary - då kommer jag att stå först i kön.
I vilket fall: här har vi den första trailern till den nya Spindelmannenfilmen! Sverigepremiär den 18:e april 2014.




-->



tisdag 3 juli 2012

Bio: The Amazing Spider-Man

Foton copyright (c) Sony Pictures

Spindelmannen är min favoritsuperhjälte. Läderlappen, Järnmannen, Daredevil och Wolverine i all ära, men de kan inte mäta sig med den gamle nätskallen.

Det första nummer av Spindelmannen jag läste, var nummer 1/1974, fast ett par år efter att tidningen kom ut. På den tiden var det legendariska Red Clown som gav ut tidningen, och redan som liten gosse irriterade jag mig på den misslyckade och slarviga färgläggningen. Men själva serien tyckte jag var hur tuff och spännande som helst - även om jag inte läst de föregående numren och därmed inte visste vad det hela gick ut på.

När Atlantic Förlag tog över Marvelutgivningen 1978 började jag läsa Spindelmannen mer regelbundet. Ett tag var jag ganska besatt av serien. Och återigen - jag var fortfarande bara en liten gosse, men jag irriterade mig på de slarviga utgåvorna. Ta bara nummer ett, till exempel. Orkade de inte rita en logga? Fast jag gillar att de utlovar raffel på varje sida. Första numret innehöll det allra första avsnittet av Stan Lee och Steve Ditko från Amazing Fantasy nummer 15, som kom 1962. Därefter körde Atlantic serier från slutet av 70-talet, i vilka Peter Parker var ihop med Mary Jane. Plötsligt dök det upp en klon av Parkers döda flickvän Gwen Stacy - vem var det? Och plötsligt publicerades gamla serier, där Parker är ihop med Gwen och hon dödas av Gröna Trollet. Förvirringen var total, men jag gillade serien.

För drygt tio år sedan köpte jag det första volymerna av Essential Spider-Man, och läste seriens första tio årgångar kronologiskt. Och då insåg jag seriens storhet. Som barn tyckte jag mest att det var fräckt med superkrafter och svängiga superslagsmål. Som vuxen är det tvåloperan jag vill ha. Jag kom på mig med att tycka att all action kom i vägen för det jag egentligen ville läsa om - det vill säga Peter Parkers struliga privatliv och hans romanser med Betty Brant, Gwen Stacy och Mary Jane Watson (och senare Svarta Katten). På 1960-talet hade serien en väldigt tilltalande jargong, som väl fortsatte under 70-talet. De senaste decennierna har jag inte läst så mycket Spindelmannen, jag har gjort en del försök, men jag har ärligt talat inte begripit någonting alls - ofta har jag inte ens kunnat se vem som är Peter Parker av figurerna.

Sam Raimi är en av de filmregissörer som skapade mitt filmintresse. Visst kändes det lite märkligt att han skulle göra Spindelmannen, men resultatet skulle säkert bli lyckat. Nu är jag inte så nödbedd, herregud, jag gillar ju TV-serien från 70-talet med Nicholas Hammond i huvudrollen, men SPIDER-MAN från 2002 tyckte jag var lyckad. Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom. SPIDER-MAN 2 som kom två år senare anser jag vara världens bästa superhjältefilm, det är en enastående film. När Raimi spikade ihop SPIDER-MAN 3 2007 klantade han till det en aning. Han gapade över för mycket och stoppade in material för tre filmer i en och samma film; det var för många skurkar och för stökigt. Sony ströp filmserien.
Nicholas Hammond som Spindelmannen 1978

Mina invändningar mot Sam Raimis tolkning av Lees och Ditkos skapelse är inte många. Jag tycker att det är fullkomligt onödigt att Peter Parker försetts med organiska nätskjutare i handlederna; det var en ändring jag inte riktigt accepterade. Och Kirsten Dunst var helt fel som Mary Jane. Dunst hade inte alls samma personlighet som partypinglan i serietidningen. Dessutom ser Dunst aningen trist ut. En del fanboys klagade på att Gwen Stacy inte var med i Raimis första film. Raimi ansåg att Gwen egentligen är ointressant. Enda orsaken till att hon är ihågkommen, är hennes dramatiska död. Så det blev Mary Jane på en gång (fast Gwen dök upp i trean).

Att göra en Spindelmannenreboot bara tio år efter Raimis första film känns rätt korkat och överilat. Det är väl ändå onödigt. Och jag fruktade ett tag det värsta. Men här har vi filmen.

Och den är bra!

Alla filmer med Spindelmannen är bättre än de utan honom.

THE AMAZING SPIDER-MAN är regisserad av en kille med det väldigt passande namnet Marc Webb, som tidigare bland annat gjort den trevliga (500) DAYS OF SUMMER, och i huvudrollen som Peter Parker ser vi Andrew Garfield, som vi känner igen från till exempel THE SOCIAL NETWORK och NEVER LET ME GO. Garfield fyller 29 i sommar och är förstås rejält överårig som 17-årig high school-elev, men det får vi ta.

Webb börjar om från början och vi får än en gång veta hur den småmobbade plugghästen Peter Parker blev Spindelmannen. Men historien är radikalt ändrad både från serietidningen (åtminstone den ursprungliga versionen, jag vet inte om storyn reviderats sedan dess) och Sam Raimis film. När filmen öppnar presenteras vi kort för Peter föräldrar och främst hans far; en vetenskapsman. Dessa måste iväg på någon väldigt mystisk och hemlig grej, och lämnar den lille sonen hos farbror Ben och faster May, spelade av Martin Sheen och Sally Field; May är alltså ingen skröplig liten kärring här). Föräldrarna kommer aldrig tillbaka och stackars Peter växer upp hon Ben och May.

På skolan får Peter ofta stryk av Flash Thompson (Chris Zylka), men han trånar även efter söta Gwen Stacy (Emma Stone). Men så får Peter veta att hans far samarbetade med den enarmade vetenskapsmannen Curt Connors (Rhys Ifans), som försöker utveckla ett ödleserum som ska få hans arm att växa ut igen. När Peter besöker Oscorp, där Connors jobbar, råkar han bli biten av en genetiskt modifierad spindel (vad är det för fel på radioaktiva spindlar nuförtiden?), och, ja, då går det som det går. Peter Parker får spindelkrafter. Dock ej organiska nätskjutare, så han konstruerar sådana själv. Efter att Peter bråkat med farbror Ben, går Ben och bli mördad av en rånare, och Peter blir besatt av att hitta mördaren. Eftersom flera skurkar har sett Peters ansikte börjar han maskera sig - vilket leder till att han får polisen efter sig. Det blir extra problematiskt, eftersom polischefen heter Stacy (Denis Leary) och är far till Gwen som Peter nu fått ihop det med.

... Och samtidigt injicerar dr Connors sig själv med ödleserum, och dra på trissor om han inte förvandlas till en jätteödla och lever jävel ...

Jag konstaterar att Andrew Garfield på flera sätt är bättre än Tobey Maguire både som Peter Parker och Spindelmannen. Den gänglige Garfield ser lite goofy ut med sitt underbett och rör sig som en tonårsgrabb vars armar och ben börjat växa. Han är nervös och osäker på ett övertygande sätt, snäll och väldigt sympatisk - och det sistnämnda är A och O i en film av det här slaget. Som Spindelmannen är han en ettrig snackpåse. Ständigt babblande och vitsande - och det är ju så det ska vara.

Emma Stone är synnerligen charmig och rolig som Gwen Stacy. Det märkliga är att Gwen i den här filmen är så som Mary Jane borde ha varit i de tidigare filmerna. Jag vill minnas att Gwen bara var en trist överklassbrud i serierna. Men så är ju Emma Stone en synnerligen cool tjej. Jag läste "How much is a pint of milk?"-intervjun med henne i Empire och hon gav intryck av att vara hur cool som helst. Som Gwen Stacy får hon vara rolig.

Den avigt inställde Captain Stacy må vara en sammanbiten hårding, men eftersom det trots allt är Denis Leary kan han inte hålla sig, och fäller ett flertal roliga kommentarer han med. Däremot är Rhys Ifans och hans dr Connors en lite trist skurk. Visst, det är alltid tufft med ett monster, men jag var aldrig speciellt förtjust i The Lizard i serien, och här i filmen känns han lite ... Jag vet inte. Slätstruken? Oinspirerad? Han är inte elak nog, inte galen nog, inte utflippad nog.

Och varför envisas Spindelmannen med att avslöja sin identitet mest hela tiden? Snar känner väl halva New York till vem han är.

Men i övrigt är detta en alldeles, alldeles utmärkt film. Datoranimering har gått framåt en hel del sedan Raimis filmer, och actionscenerna och i synnerhet Spindelmannens svingande mellan skyskraporna, den här gången i 3D, är väldigt övertygande - kolla bara den sista bilden innan eftertexterna. Hade jag fått se den som tioåring hade jag skitit på mig. Faktum är att jag nästan sket på mig nu också. Precis ska Spindeln se ut! Och till skillnad från så många andra action- och superhjältefilmer idag, så går det faktiskt att se vad som händer i actionscenerna; klippningen är väldigt sansad. Dessutom är James Horners musik lite gammaldags på ett trevligt sätt; den får mig att tänka på 50-talsfilm.

Fast det som gör THE AMAZING SPIDER-MAN till en bra och underhållande film är att actionscenerna och de bra rollfigurerna kombineras med en av de gulligaste kärlekshistorier jag sett på länge. Det är nästan romansen mellan Peter och Gwen som är behållningen - och det var många drömska suckar i publiken när jag såg filmen.
Betty Brant, Mary Jane och till och med J Jonah Jameson lyser med sin frånvaro, men jag gläds åt att gamle C Thomas Howell oväntat har en liten roll som namnlös byggarbetare. Howell har ju harvat i B-filmer de senaste tjugo åren så det är kul för honom att vara med i en storfilm igen.

SPIDER-MAN 2 är nog fortfarande världens bästa superhjältefilm. Men Marc Webbs film ligger inte långt efter. Det här är riktigt bra. Hade jag haft halva dvärgar att dela ut, hade jag nog dragit till med 4½ i betyg. THE AMAZING SPIDER-MAN är helt enkelt amazing. Jag tycker att det här är betydligt bättre än THE AVENGERS.

I vanlig ordning bryts eftertexterna halvvägs för en "post credit scene", i vilken vi ser silhuetten av en skum och okänd typ. Vem kan det vara? Norman Osborn? Eller den göteborgske superskurken Osborn?!

Jag väntar med spänning på nästan film...






(Biopremiär 3/7)

onsdag 6 april 2011

Spindelmannen! Och han rör på sig!

När jag i början av 80-talet upptäckte hur man införskaffar amerikanska serietidningar, började jag beställa en hel del gamla - för mig - konstiga och obskyra titlar. Ofta visste jag inte alls vad det var jag skickade efter, jag satt bara och bläddrade i kataloger som listade titlar utan bilder, ibland indelade efter förlag.
Bland annat köpte jag ett nummer av Spidey Superstories. Detta visade sig vara en barntidning från Marvel med en enklare, men småtrevlig, version av Spindelmannen. Jag tror tidningen var utgiven under andra hälften av 70-talet.
Långt senare fick jag veta att tidningen baserades på barnprogrammet ELECTRIC COMPANY på TV, i vilket Spindelmannen figurerade i ett kort äventyr i varje avsnitt. Och se på fan, här har vi ett sådant äventyr! Det här är precis som Sam Raimis SPIDER-MAN 2 ... fast tvärtom! Men om inget annat är ju ledmotivet fantastiskt!
Serietidningen var bättre.



tisdag 15 februari 2011

Det bidde "The Amazing Spider-Man"

Efter att ha varit väldigt hemlighetsfulla, har Columbia Pictures slutligen avslöjat vad den nya Spindelmannefilmen ska heta.
THE AMAZING SPIDER-MAN.
Märkvärdigare än så var det inte.
Och jag som hade hoppats på SPINDELMANNEN I KRONANS KLÄDER eller PETER PARKER, MARY JANE OCH JAG.
HÄR rapporterar The Hollywood Reporter.

tisdag 8 februari 2011

Spindelmannenmusikalen har slutligen haft premiär

Den sköts ju upp otaliga gånger, musikalen om Spindelmannen. Folk skadade och hade sig och det var eländes elände.
Men nu har den haft premiär och Variety recenserar spektaklet HÄR.

tisdag 1 februari 2011

...Men vem är det som är ute i sina nya, fina springskor?


...Och inte nog med det, här är nya bilder på Kapten Amerika:

fredag 14 januari 2011

Här är den nye Spindelmannen

Åkej, pågar och töser, här är så den första bilden på Andrew Garfield som Spindelmannen i den kommande filmen, som än så länge inte har någon titel. Får jag föreslå SPINDELMANNEN I SUPERHJÄLTEFORM eller NU GÅR SKAM PÅ TORRA LAND, PETER PARKER.
Vad finns att säga om bilden? Nja, inte särdeles mycket. Jag har inga kommentarer. Eller vad säger ni?

måndag 6 september 2010

En gammal ungdomssynd...

De senaste åren har det hänt att det kommit fram folk till mig, till exempel på Bokmässan, och påpekat att det minsann var jag som skrev manus till den där teckningstävlingen i Spindelmannen för drygt tjugo år sedan. Gjorde jag? Njäää.. Det är inget jag har några minnen av.

Men idag mailade Jimmy Wallin över en måndagspresent. Beviset! Resultatet av tävlingen som publicerades i tidningen Svenska Serier.

Det är allvarligt talat inget vidare, varken mitt rudimentära manus och de klumpiga teckningarna. Usch! Jag undrar vad som hände med den segrande tecknaren och de andra som kämpade om vinsten.

Nåja. I give you:

GIGANTERNAS KAMP!