Foton copyright (c) Sony Pictures
SPIDER-MAN: INTO THE SPIDER-VERSE från 2018 var en överraskande bra film. Denna animerade film om en alternativ Spindelmannen var bättre än de flesta andra Marvelfilmer; det var en lekfull, underhållande, och synnerligen snygg och välgjord skapelse.
Uppföljaren SPIDER-MAN: ACROSS THE UNIVERSE, i regi av en ny trio; Joaquim Dos Santos, Kemp Powers, Justin K. Thompson, har fått hittills fått lysande kritik och anses vara bättre än 2018-års film.
Därför kände jag mig en aning besviken när jag lämnade IMAX-salongen, där den pressvisades. Det här är en bra film, men jag kände mig inte lika upplyft som förra gången.
Den här gången ligger fokus nästan mer på Spider-Gwen; Spindelkvinnan från en annan dimension, än på Miles Morales; Spindelmannen från en annan dimension han med, om än inte samma dimension som Gwen. Det handlar åter om multiverum och spindelmän och -kvinnor från olika dimensioner. Inte mig emot, Spider-Gwen är en lite mer intressant figur än Miles. Hon är rocktrummis, men hoppar av sitt band, medan Miles är den där vanliga tonåringen med tonårs- och föräldraproblem vi sett förr.
Prologen varar i tjugo minuter och denna handlar om Gwen. Först därefter hamnar vi i Miles' dimension, där Miles stöter på en ny superskurk som kallar sig the Spot. The Spot har stora, svarta hål på sin kropp som han kan placera lite varstans och ta sig igenom, och det visar sig att han kan hoppa mellan dimensioner. När Miles sitter på sitt pojkrum kliver plötsligt Gwen in från sin dimension, hon har försetts med en armband som tillåter henne att förflytta sig mellan dimensioner. Miles är lite förälskad i Gwen. De måste tillsammans stoppa the Spot, men Miles har blivit grounded, som det heter, hans föräldrar har gett honom utegångsförbud. Jag förstod inte riktigt varför, varför föräldrarna var så upprörda över Miles' beteende. Det är nog någon lätt obegriplig amerikansk grej, liksom en sekundkort flashback i inledningen där vi ser Gwen och hennes familj be bordsbön.
Miles och Gwen sticker förstås iväg ändå. De träffar på fler alternativa spindelmän och -kvinnor, en av dem är engelsmannen Spider-Punk; Hobie Brown. Han verkar ha något slags djupare relation med Gwen, tycker den lite svartsjuke Miles, och Hobie har gett Gwen ett par Converse hon nu bär istället för sina balettskor. De hamnar i en värld där alla är Spindelmannen. Det finns alla möjliga olika varianter på spindelmän. I den här dimensionen håller man koll på alla andra dimensioner för att se till att hela multiversum inte rasar samman. Dessutom inser Miles att hans far polisen inte får utnämnas till kommissarie, eftersom det kommer att leda till faderns död.
Ovanstående var ett förvirrat försök att redogöra för vad filmen handlar om. Det var inte det lättaste. Min största invändning mot ACROSS THE SPIDER-VERSE är att den är överambitiös. Den vrider och vänder på det här med multiversum, den utforskar detta rejält, och alla möjliga idéer kastas in. Jag tycker att det blir för mycket och att resultatet därför känns ofokuserat. Det hade räckt mer än väl med bara Miles och Gwen på skurkjakt. Dessutom är jag rejält trött på hela multiversumgrejen nu, i synnerhet efter DOCTOR STRANGE IN THE MULTIVERSE OF MADNESS, vilken antagligen är Sam Raimis sämsta film (och som jag inte recenserat, eftersom den inte pressvisades här).
En annan invändning är att actionscenerna är lite för många - och lite för stökiga. Animatörerna har gått loss och försökt skildra dessa på intressanta sätt - men resultatet har blivit att det känns som att titta på en åt helvete för lång version av "Take On Me"-videon med A-ha. Det blir lite jobbigt i längden.
... Men i övrigt är det här bra. Filmen vinner rejält på att Miles Morales, Gwen och flera av de andra gestalterna är sympatiska. Filmen vinner även på de välvalda rösterna - jag såg den här på engelska, jag vet inte om den, som förra filmen, kommer att dubbas till svenska, men skådespeleriet är utmärkt. Det här må vara en animerad film, men den hanteras som en spelfilm. Figurerna pratar inte med "tecknad film-röster". Rent allmänt är filmen mycket bättre under dialogscenerna, när folk pratar med varandra. En uppfinningsrik sekvens där Miles och Gwen umgås, diskuterar, och kanske även flirtar med varandra, medan de vandrar runt på olika byggnader är jättebra, bland det bästa jag sett i en Spindelmannenfilm. Det är gulligt och mer engagerande än ändlösa slagsmål. Samtidigt blir filmen ibland aningen för sentimental och det är lite för mycket snack om "familjen", som vore det en FAST & FURIOUS-film.
Estetiskt är det lika lekfullt som förra gången. De olika dimensionerna skildras i olika stilar; Gwens värld är expressionistiska målningar, Miles' värld är mer realistisk, här finns en Lego-dimension, en som ser ut som en gammal serietidning med stora rasterpunkter, en animé-dimension, och så vidare, här finns även spelfilmsdimensioner. Både Tobey Maguire och Andrew Garfield skymtar förbi i glimtar från andra dimensioner. En del spindelmän är animerade i stilar som efterliknar olika Spindelmannentecknares stilar från de senaste 60-åren.
Med sina två timmar och tjugo minuter är det här alldeles för långt. Dessutom slutar det med "Fortsättning följer". Ska vi behöva vänta flera år på nästa år?
Och ja, jag säger självklart Spindelmannen och inte Spider-Man. Jag säger även Stålmannen och Vattenmannen. För att inte tala om Kapten Amerika.
(Biopremiär 2/6)