Visar inlägg med etikett Spike Jonze. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spike Jonze. Visa alla inlägg

fredag 14 februari 2014

Bio: Her

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
Så här är det: det enda Spike Jonze har gjort som är bra är videon till Beastie Boys "Sabotage". C'est tout! Jag har sagt det flera gånger tidigare, men jag tycker att Spike Jonze filmer är irriterande. I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH skulle kunna ha blivit en kul kortfilm, men nu är det en långfilm. Jag hatade TILL VILDINGARNAS LAND. Sökt, krystat, arty på fel sett, tillkämpat smart. Jag känner mig för gammal för att tycka sådant här är coolt.
Hans senaste film HER, som Jonze även skrivit manus till, är dock sebar. Den har på sina håll hyllats rejält och en del har delat ut högsta betyg - vilket förstås verkligen är att ta i. Jag noterar även att en del kritiker tagit avstånd från filmen, eftersom de tröttnat på filmer om ensamma män som räddas ur tristessen av fala kvinnor, eller hur det nu var. Men det säger nog mer om dessa kritiker.
HER, som delvis är inspelad i Kina, utspelar sig i något slags alternativ framtidsupplaga av Los Angeles - tror jag. Joaquin Phoenix spelar den ensamme Theodore, som arbetar med att skriva påhittade kärleksbrev åt andra människor; det verkar vara ett ganska märkligt företag. Han är en romantiker och duktig på att formulera sig, men väldigt, väldigt ensam.
Men så en dag får han ett nytt operativsystem till sin dator - med exceptionellt avancerad artificiell intelligens. Operationssystemet pratar. Det är en sexig kvinnlig röst som kallar sig Samantha (Scarlett Johansson). Det går att föra riktiga konversationer med henne - och det bär sig inte bättre än att Theodore blir djupt förälskad i Samantha. Av allt att döma faller även "hon" för honom. Fast till saken hör att hon har tusentals andra användare på andra datorer.
HER lyckas vara vacker och iskall samtidigt. Detta är ett till större delen helt dialogdrivet drama, så pass att det ibland tenderar bildsatt radioteater. Det förekommer en del andra rollfigurer; Rooney Mara, Olivia Wilde och Amy Adams figurerar, men det känns som om allt som inte handlar om Theodore och Samantha hamnat i marginalen. Kristen Wiig bidrar med sin röst i en rätt festlig scen.
Om man vill kan man sätta sig ner och analysera HERs alla beståndsdelar, vad den har att säga om dagens samhälle och människor - till exempel verkar det ju som om vissa människor är mer förälskade i Facebook än verkligheten. Men det är fredag, en öl hägrar, jag tänker umgås med riktiga människor där ute i vimlet, så jag nöjer mig med att konstatera att HER är lång, långsam, ibland sövande, men helt okej, och Scarlett Johansson gör verkligen en bra insats.







(Biopremiär 14/2)

-->



torsdag 29 juli 2010

Bio: Mr Nobody

Foton copyright (c) PAN Vision
Mina trogna läsare torde känna till att jag har svårt för alla dessa hajpade, hippa, "konstnärliga" och framför allt pretentiösa regissörer som ploppat upp de senaste tio åren eller så och som dyrkas av vissa människor som inte vet bättre. Typexempel är ju Spike Jonze. Han borde hållit sig till Beastie Boys-videor. Och så har vi fransmannen Michel Gondry, som dessutom samarbetat med Jonze för att uppnå värsta möjliga effekt. Gondry är illa nog på egen hand, som i obehagliga THE SCIENCE OF SLEEP; en film om psykfall som får ihop det. Han lyckades sabba BE KIND REWIND, en film som hade alla förutsättningar att bli en härlig fjöntfilm. Nu skadesköts filmen med hjälp av märkliga pretentösa drag. Så jag undrar verkligen hur den kommande GREEN HORNET kommer ett bli...
En tredje herre är belgaren Jaco Van Dormael.
I ärlighetens namn har jag inte sett hans tidigare filmer, och gubben har hållit på i trettio år nu. Fast jag minns att alla - som i "alla" - snackade om TOTO LE HÉROS, som kom 1991.
När jag bänkade mig på pressvisningen av MR NOBODY var jag lite fel på det. Dels visste jag inte om det var den eller THE BOYS ARE BACK som skulle visas, jag var väl ovanligt förvirrad. Men framför allt hade jag fått för mig att MR NOBODY är en asiatisk film. Fråga mig inte varför. Dock hade jag noterat att filmen skulle vara två och en halv timme. Det är ju ett jävla sätt, om det inte handlar om superhjältar eller cowboys.
Apropå cowboys, tänker jag alltid på DET VILDA GÄNGET när bolaget Wild Bunchs logga dyker upp på duken. Och så tänker jag på Cannes och andra filmfestivaler. Wild Bunch dominerar på många festivaler, och ofta är deras filmer typiska festivalfilmer. Det känns som om de är gjorda för till exempel Cannes, och inte för vanlig biodistribution. MR NOBODY kommer från Wild Bunch.
Jared Leto spelar Nemo Nobody (redan namnet är pretentiöst!) som vaknar upp och upptäcker att året är 2092. Herr Nodody är 120 år och kommer att bli den sista människan som dör av hög ålder - år 2092 dör inte människor längre. Därför ska Nemos död direktsändas på TV.
Fast den rynkige gubbstrutten är övertygad om att han bara är något på trettio år gammal.
Och så börjar han drömma och filosofera. En typisk frågeställning i filmen: Varför minns man inte framtiden?
Han funderar på om han levt rätt liv, det liv han borde ha levt. Har han älskat rätt kvinna? Och så vidare. Det är lite svårt att redogöra för filmens handling. I alla fall för mig, eftersom jag hela tiden hörde en röst från filmduken som sa "Du känner hur dina ögonlock blir tyngre..."
MR NOBODY består av en väldig massa episoder ur Nemos liv, berättade lite huller om buller sådär. En del av de här episoderna är riktigt bra. Jag hade hellre sett en film som enbart handlade om en av de olika parallella trådarna.
Vidare är filmen ofta väldigt tjusig. Denna fransk-tysk-belgisk-kanadensiska film kan inte ha varit billig att göra, och den är inspelad i samtliga fyra länder. I synnerhet framtidsscenerna är imponerande med sina science fiction-landskap.
Men pretto-sci-fi är en irriterande genre. MR NOBODY är en pretentiös film. Allting är artificiellt och lite sökt. Här finns inga riktiga människor, all dialog är konstruerad, ingenting flyter naturligt. Precis som fallet är med Jonze och Gondrys verk.
Inte blir det bättre av att filmen är en timme för lång. Rhys Ifans medverkar i filmen - han verkar hålla på att bli något slags bisarr art house-favorit. Diane Kruger är också med och förgyller sina scener.
Men filmen funkar säkert bra som ambientbakgrund på en fest.
...Fast jag kan ge mig fan på att vissa typer kommer att njuta i fulla drag av det här. Jag känner ett par sådana människor. De skriker av smärta om man stänker vigvatten på dem.






(Biopremiär 30/7)

onsdag 27 januari 2010

Bio: Till vildingarnas land

Jag har aldrig läst bilderboken "Till vildingarnas land" av Maurice Sendak, som kom 1963 och på svenska '67, men den låg på Hamrelius i nyutgåva, så jag bläddrade i den. Den såg märkligt bekant ut. Jag tyckte mig känna igen bilderna. Kanske hade jag läst den ändå som barn - eller andra böcker av amerikanen Sendak. Men min barnboksperiod var förhållandevis kort jämfört med andra barns. Jag lärde mig läsa och skriva när jag var fem, vilket innebar att jag gav mig på serietidningar och seriealbum, när andra tragglade med fåniga bilderböcker. Jag läste Svenska MAD och Alix, de andra "Kom hit och kasta boll". Den ende barnboksförfattare jag kan komma på som jag verkligen gillade, var Richard Scarry. Och illustrationer av Hans Arnold, även om jag sällan gillade böckerna, som Astrid Lindgrens sagor.
En man jag verkligen Hatar med stort H är Spike Jonze. Visst, han gjorde Beastie Boys' "Sabo-
tage"-
video, men sedan kom den otroligt pretentiösa I HUVUDET PÅ JOHN MALKOVICH, som han regisserade, och irritationsobjekt som HUMAN NATURE och SYNECDOCHE, NEW YORK, vilka han producerade. Filmer som faktiskt gör mig på dåligt humör, enbart genom att vara pretto.
Och nu har hans alltså skrivit och regisserat TILL VILDINGARNAS LAND och dragit ut den väldigt korta sagan till långfilmslängd.
Nu visste jag på förhand att jag antagligen inte skulle uppskatta filmen; trailern lovade illa, men jag hade ingen aning om att det skulle vara så HÄR hemskt. Jag hatade, hatade, HATADE filmen! Redan öppningsscenen fick mig på dåligt humör. Efter fem minuter ville jag gå. Vilket jag dock inte gjorde.
Huvudperson är tolvårige Max, en riktig ungjävel. Har har tagit på sig en vargdräkt och springer omkring i huset och vrålar. Sedan är han ute och leker i snön i villakvarteret. Han har byggt en igloo av av snöhög. Hans äldre syster vill inte leka med honom. Hennes kompisar kommer. Då kastar Max snöbollar på dem. De försvarar sig och råkar ha sönder igloon. Då börjar Max gråta medan snoret rinner och det ser ut som en jävla svensk barnfilm från tidigt 1970-tal. Syrran vill inte veta av Max. Tacka fan för det. Max hämnas och stökar till syrrans rum och blöter ner heltäckningsmattan.

Max ensam-
stående morsa (Cathe-
rine Keener) kommer hem. Hon verkar snäll. På kvällen kommer hennes pojkvän Mark Ruffalo. Men då flippar Max ut. Inte nog med att han rusar runt och skriker och vrålar, han ställer sig på köksbordet och kommenderar "Feed me, woman!". Då får morsan nog och skickar honom till hans rum, men han biter sin mor (!) och rusar ut.
Max kutar och kutar, och plötsligt hittar en en segelbåt. Han hoppar i den och seglar iväg. Det stormar och har sig, och plötsligt hamnar han på en ö, där stora, otympliga monster går omkring och slår sönder sina bostäder (?). Max låtsas att han är kung och vill styra och ställa över monstren, och främst vill han att de ska springa omkring och vråla. Ibland bara hoppa rätt upp och ner. Och vråla.
Och så fortsätter det resten av filmen. Ibland förs det onaturliga existentiella dialoger, men oftast är det bara en massa springande och vrålande, filmat på konstnärligt arthousesätt och ackompanjerat av saggig, pretentiös popmusik.
Även delen med monstren ser ut som ett svenskt barnpro-
gram från tidigt 70-tal. Hela estetiken är sunkigt 70-tal. Och jag hatade sådana filmer och program när jag var barn på 70-talet. Mitt intresse för skräck- och B-film som uppstod på 80-talet var väl en motreaktion på allt mög man blev istoppad som barn i brist på annat. Jag ville ju bara se på Scooby-Doo och ALIAS SMITH & JONES och aldrig på program om snoriga ungjävlar i förorten. Det var så deprimerande med sådant. Och TILL VILDINGARNAS LAND upplever jag som rätt deprimerande.
Dessutom vet jag inte hur små barn kommer att uppfatta filmen. Jag har en känsla av att många kommer att tycka att det är otäckt med fula närbilder på den gallskrikande Max (som bara förtjänar ett nackskott, eller åtminstone ett kok stryk; så uppför man sig inte). Och en del av monstren är rätt groteska snarare än gulliga, och vissa scener med konstig dialog känns som surrealistiska mardrömmar.
TILL VILDINGARNAS LAND är en typisk film som kommer att uppskattas av medelålders filmkritiker, gärna på vänsterkanten. De kommer att skriva hyllningar till barns fantasi.
Jag kan mycket väl tänka mig att Sendaks bok är kul och fantasieggande.
Men den här filmen borde klubbats som en gammal oxe.






(Biopremiär 29/1)