Visar inlägg med etikett Spegeln. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Spegeln. Visa alla inlägg

söndag 27 mars 2011

Vad hände med den här?

 Förra helgen satt jag och pratade med en filmregissör och vi diskuterade distributionskanaler, och jag kom då plötsligt att tänka på den HÄR filmen, som jag recenserade den 26 november 2009, och som gick upp på Spegeln i Malmö dagen därpå.
Vad hände med denna minst sagt besynnerliga (och usla) film? Visades den någonstans utanför Malmö? Släpptes den på DVD? Sågs den av några alls på Spegeln? I så fall: varför?
Jag har inte hört eller läst någonting alls om den eller dess upphovsmän sedan premiären.

torsdag 2 december 2010

Bio: I'm Still Here

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment
Vi såg ut som snögubbar när vi anlände till Spegeln, efter att ha sprungit genom Malmö. Men inne i värmen bjöds det både på kaffe och pepparkakor, och vi såg nog alla med nyfikenhet fram emot filmen vi skulle se: Casey Afflecks dokumentär om Joaquin Phoenix. Eller, jag borde väl snarare skriva "dokumentär" inom citationstecken, eftersom Affleck härommånaden medgav att alltihop är fejk.
Vi minns ju när Phoenix under 2008 plötsligt lät meddela att han skulle hoppa av sin karriär som framgångsrik skådespelare för att istället bli rappare. Om det var sant eller ej visste ingen, jag har för mig att jag själv skrev något om att om det nu är sant, kommer Phoenix säkert att göra en Mickey Rourke - han dyker upp i några B-filmer innan Tarantino handplockar honom för en comebackroll, vilken leder till en stor, Oscarsnominerad roll.
Vi fick se Joaquin Phoenix bli fetare och fetare medan skägget växte, vi läste rapporter om han fiaskoframträdanden som rappare, det lades ut pinsamma klipp på YouTube, och han besökte Letterman och betedde sig exceptionellt underligt.
Det första jag lär mig när jag ser filmen, är att Joaquin uttalas "Woakin" och att många kallar honom "Woak". Filmen öppnar med en hemvideo från 1981 i vilken lille Joaquin hoppar ner i en sjö. Därefter är det nutid och under repetitionerna av en pjäs som ska framföras på en välgörenhetsgala till Paul Newmans minne, berättar Joaquin att detta kommer att bli hans sista jobb som skådis. Han tycker att yrket är fjant, det har inget med äkta kreativitet att göra; att bara göra vad regissören säger till en.
Så tillsammans med sina två assistenter satsar Joaquin på att bli J.P. - rapstjärna. Han skriver sina låtar själv och hans mål är att få Sean Combs, alltså P Diddy - eller Puff Daddy, som han fortfarande borde heta, att producera debutalbumet.
Den ständigt svärande, kedjerökande amatörrapparen beter sig allt underligare - och det är ganska uppenbart att det är fejk. I synnerhet vid ett tillälle där han ringer efter horor som han och assistenterna sedan har sex med efter att ha snortat kokain. Han tar mer droger under filmens gång. Om detta vore en äkta dokumentär tror jag knappast att han skulle ägna sig åt illegala saker i en film som går upp på bio.
Om man fortfarande vill ha det bevisat att det hela är fejk, räcker det med att läsa filmens eftertexter. I en av slutscenerna hälsar Joaquin på sin far. Fadern spelas av en som heter Tim Affleck... 
I'M STILL HERE varar i nästan två timmar - men den känns som fyra. Oj, vad långt och segdraget det här blir. Det hade räckt med en timme. Joaquin Phoenix är en ganska osympatisk kille. Hans beteende är lite roligt i början, men det blir för mycket. Jag förvånas över att ingen ber honom dra åt helvete eller ger honom en fet smäll. Till slut får en av hans assistenter nog och bajsar honom i munnen när han sover (tyvärr i ett mörkt rum och lite på avstånd, vilket förstås signalerar fejk).
Casey Affleck hävdar att filmen utforskar vad kreativitet innebär och vad ett liv framför kameran kan göra med en, och han har säkert flera poänger med sitt verk. Men jag tröttnade på filmen och satt mot slutet mest och irriterade mig. Om jag inte vetat att det var fejk, hade jag kanske mottagit den annorlunda. Roligast är de andra personer som medverkar, som Ben Stiller, samt alla klipp ur Oscarsgalan och Letterman.
Jag bör kanske skjuta in att jag aldrig varit någon större beundrare av Joaquin Phoenix. Nu har jag förvisso inte sett WALK THE LINE (Nix, faktiskt inte!), men jag tycker mest att han gått omkring och sett tårögt melodramatisk ut.
...Och som rappare stinker han!
(Biopremiär 3/12)

tisdag 20 juli 2010

Beck: Polis, polis, potatismos


I samband med utställningen Polis, polis, potatismos hade Spegeln igår en specialvisning av Pelle Berglunds filmatisering från 1993 med Gösta Ekman som Martin Beck. Självklart var jag där för att mingla med kändisuppbådet, vilket inskränkte sig till Ingvar Andersson (som bland alla platser i salongen valde att slå sig ner bredvid mig) och Maj Sjöwall.
    

Jag minns inte om jag sett den här filmen tidigare, men jag har sett några av de övriga filmerna i den här serien med Ekman - och jag vill minnas att de var riktigt dåliga och fick taskiga recensioner. Det vi minns mest är förstås alla tyska skådisar som dubbats till svenska.
    

Maj Sjöwall introducerade filmen och sa att produktionsbolaget köpt rättigheterna till de sex Beckromaner som var tillgängliga. Men det skrevs ju tio böcker. Förutom de här sex filmerna, finns ju MANNEN PÅ TAKET med Carl-Gustaf och DEN SKRATTANDE POLISEN med Walter Matthau. Det blir åtta filmer och böcker. De övriga två, då? Har de hamnat i limbo.

Sjöwall berättade att hon blev väldigt glad när hon fick veta att Gösta Ekman skulle spela Beck. Hon hävdade även att detta var en riktig biofilm - hon var noga med att understryka att detta inte var den där Beck vi ser på TV (det vill säga Peter Haber), utan just biofilm.

Det är bara det att POLIS, POLIS, POTATISMOS inte är någon biofilm. Filmen dumpades direkt på video innan den TV-visades. Förvisso är filmerna producerade av Victoria Film och fina, tyska bolaget Rialto (som bland annat gjorde Edgar Wallace-filmer på 60-talet), samt av SF, men filmerna är gjorda för SVT. Det här ser inte ut som något annat än TV-film - filmerna är inspelade på något slags videoformat och är dessutom försedda med groteskt primitiva, TV-aktiga förtexter. Här måste jag även skjuta in att Spegeln, som visade DVD:n på stor duk, inte lyckats ställa in bildformatet och lyckats dra ut vidfilmformatet till scope, så att alla medverkande blev både smällfeta och bredrövade.

Maj Sjöwall berättade att hon blev ombedd att göra en Hitchock och har cameos i fem av de sex filmerna; i POTATISMOS skymtar hon som hastigast i början av filmen, där hon poserar i baren på Savoy i Malmö. Fler Sjöwallare var inblandade i produktionen; Tetz och Jens jobbade bakom kameran, och den lille ungen som i filmen skriker “Polis, polis, potatismos!” till två Helan & Halvan-liknande poliser gjordes av Majs barnbarn Loke.

Det är väldigt intressant att jämföra den här Gösta Ekman-filmen med Peter Haber-serien. KOMMISSARIE SPÄCK är ju faktiskt ingen parodi på Martin Beck, utan på serien med Haber. För de här två filmserierna är nästan som natt och dag.

Gösta Ekmans Martin Beck är en helt annan person än Peter Habers. Haber går ju mest omkring och är en tradig träbock som egentligen inte gör så mycket. Ekman gör en figur med karaktär och mustasch, en sympatisk herre. Regi- och filmmässigt är det också ganska annorlunda. Båda serierna är väldigt rudimentära, det är inga krusiduller, bildlösningarna är så enkla som möjligt; det ser inte ut som något annat än billiga TV-filmer. I POTATISMOS har man till och med slarvat så pass mycket att mikrofonen doppar ner i bilden ett par gånger. Ekmanserien har ett långsamt, svenskt berättartempo, medan man i Haberserien försöker närma sig moderna snutserier, utan att lyckas speciellt bra.

Skådespelaruppställningen i POTATISMOS är fantastisk, bara den gör filmen sevärd. Absolut bäst är revylegendaren Ingvar Andersson som Per Månsson, Becks kollega i Malmö som ska utreda mordet på en affärsman, innan Beck skickas ner. Andersson är fantastisk, hans Per Månsson borde förärats en egen serie - han går omkring och är tryggt skånsk och tjock, samtidigt som han är rolig och ibland riktigt cool och tuggar på tandpetare precis som Chow Yun-Fat i HARD-BOILED. Hans bästa replik lyder “Var hon bra att ligga med?”

Jag hade glömt att det var Rolf Lassgård som spelade Gunvald Larsson i den här serien; jag trodde det var Kjell Bergqvist, men icke. Bergqvist är Kollberg, som mest är en spexig typ som står för comic relief. Lassgård är överraskande bra som Larsson, en roll man tycker att Persbrandt gjort till sin i Haberserien. Rolf Lassgård, honom har jag aldrig riktigt gillat, och jag tyckte bara att han var en fläskig traderöv när han segade omkring som Wallander, innan de ersatte honom med den ännu tristare Krister Henriksson. Men som Gunvald Larsson ser han plötsligt ut som Sean Bean!

Vidare ser vi Niklas Hjulström som Benny Skacke, Tommy Johnson som den stackars mördaren Bertil, Tova Magnusson-Norling som Becks dotter, Görel Crona som mordoffrets otrogna hustru - hon har nästan en nakenscen, men lyckas tyvärr skyla sig med en handduk, vilket ger minuspoäng. Den mördade direktören görs förresten av Claes Sylwander.

Marie Richardson är makalöst snygg som lyxhora, vad hände med hennes internationella karriär efter EYES WIDE SHUT? Reine Brynolfsson och Anders Ekborg är två andra affärsmän, Lena T Hansson är skitdålig, verkligen genant, som Gunvalds snipiga syster - Hansson verkar tro att det handlar om barnteater. Enligt IMDb spelar Stellan Skarsgård en säkerhetsvakt som kör iväg två demonstranter - man får aldrig se honom i närbild, men det kan mycket väl stämma.

Som synes idel kändisar.

1993. Herregud, det känns ju som det var nyss. Men vet ni vad? Det är sjutton år sedan! Nästan tjugo jävla år! 1993. Då började jag skriva i NST. Det var även året jag åkte till London och hälsade på en kompis som jobbade på MTV. Men det var innan vi startade Fantastisk Filmfestival. Det var innan Internet. Det var innan mobiltelefoner fanns i vars mans ägo. Därför känns POLIS, POLIS, POTATISMOS märkligt gammal. Boken skrevs 1969 och kom ut 1970. 23 år senare kom filmen och nu har det gått ytterligare sjutton år.

 

Man får inte se speciellt mycket av Malmö i filmen; exteriörerna inskränker sig främst till Porten till Malmö; korsningen vid centralen där Savoy Hotel ligger. Ibland skymtar Kockumskranen i bakgrunden, vi får se en småbåtshamn och en skjutbana i Limhamn. Självklart ingen bro till Köpenhamn, och ingen Turning Torso. Men större delen av filmen skulle kunna vara inspelad precis var som helst, vilket den säkert också är.

Avsaknaden av mobiltelefoner är påtaglig, här finns ett flertal scener där folk ber om att få låna telefoner. De datorskärmar som förekommer ser antika ut och viktiga data överlämnas i kuvert och knappas inte fram på en sekund på nätet. Kjell Bergqvist kutar runt i en jacka med fluffiga, uppkavlade ärmar, vilket ger ett intryck av 80-tal. Mycket annat känns också som 80-tal. Bergqvist och de andra ser väldigt unga ut.

Tack vare de tyska samproducenternas krav medverkar två tyska skådespelare. Dock spelar de tyskar och pratar tyska; de är alltså inte dubbade till svenska. Men det blir lika konstigt ändå, eftersom svenskarna pratar svenska med tyskarna, som svarar på tyska, och alla förstår tyska utan problem.
 

Den största skillnaden vad gäller och nu, är att ett skottdrama; en ihjälskjutning, klassades som något ganska unikt 1993. I en scen påpekar Per Månsson att det här är Malmö och inte Chicago, vilket fick mig och flera i publiken att skratta. Sjutton år senare gör de olika gängen i Malmö sitt bästa för att skjuta ihjäl varandra och andra var och varannan vecka.

POLIS, POLIS, POTATISMOS blev i slutändan en positiv överraskning för mig. Jag kan inte påstå att filmen är spännande, men den är trevlig, underhållande och framför allt rolig - så pass rolig att filmen närmast kan stämplas som deckarkomedi.

Filmens finns att skaffa på DVD.


torsdag 26 november 2009

Bio: Oskuld

Årets mest udda biopremiär och den konstigaste film jag sett på bio i år.
För en knapp vecka sedan kom ett mail från Spegeln i Malmö med inbjudningar till veckans pressvisningar - bland dem OSKULD. Filmen skulle pressvisats i tisdags, men av okänd anledning blev visningen framflyttad till idag torsdag.
OSKULD är en film inspelad i Malmö - och en film jag aldrig hört talas om. Jag hade ingen aning om att den gjorts och att den skulle få biopremiär, och jag har aldrig hört talas om regissören Björn Kanger, som tidigare gjort kortfilmer.
Så här står det i pressutskicket:
"Badrumsrenovering blev långfilm. Istället för att renovera badrummet så gjorde Björn och Cecilia Kanger långfilmen OSKULD.

Björn och Cecilia Kanger valde en annan väg än att gå via Svenska Filminstitutets filmkonsulenter. Istället gick de till banken och lånade 35.000kr för att renovera badrummet. Med den blygsamma summan påbörjade de inspelningen av dramat OSKULD sommaren 2005 i Malmö. Björn Kanger har skrivit manuset, fotat och regisserat. Cecilia Kanger har producerat."

Fast i en kort intervju i dagens Sydsvenskan erkänner Björn Kanger att han bluffade hos banken; filmen drog över budget, så han låtsades bara att han behövde pengar till en badrumsrenovering, för att istället använda stålarna till filmen. OSKULD kostade alltså inte 35000 spänn att göra. Hur mycket vet jag dock inte, men det kan inte vara mycket mer...

Filmen kommer bara att biovisas i Malmö. SF bedömde den som mindre kommersiellt gångbar. Jo, det kan jag ju förstå.

Okej, vad är då det här? Ja, det vetefan.

Charlotta Jonsson spelar en tjej som heter Ninja Svensson (!) och som en kväll festar med några kompisar och får för sig att på skoj skicka ett porrigt sexbrev till en slumpmässigt utvald kille i telefonkatalogen. Brevet hamnar hos brevbäraren John (Anders Tolergård), som lyckas lokalisera den anonyma avsändaren. Det bär sig inte bättre än att John och Ninja får ihop det.

En kväll vill John stanna hemma och titta på TEAM AMERICA, men Ninja vill gå ut med en kompis, vilket hon gör. Hennes natt slutar med att hon blir våldtagen av två killar, varav en jobbar på Videomix på Nobelvägen. Johns kompis Erik har också osis samma natt, och blir rånad och misshandlad av två andra killar.

Ett element som sätter saker i rulning i filmen, är en man man aldrig riktigt får se vem det är, som sitter hemma och skriver fejkade kontaktannonser i Ninjas namn, och sätter in dem i en porrtidning. Jag vet fortfarande inte vem han var och varför han gjorde det.

Jag har ingen aning om vad Björn Kanger vill med sin film. Visst, det är en slice of life. Men att påstå att OSKULD spretar är en underdrift. Första halvan av filmen är väldigt lättsam och tenderar bitvis komedi. Efter våldtäkten halvvägs in, blir det något slags tungt drama med mycket skrik och känslor. De två halvorna passar inte riktigt ihop.

Vidare finns här ett flertal scener och sidospår som inte har någonting med något att göra. John blir inkallad till sin chef på posten. Chefen är något slags bögkarikatyr och skådisen riktigt usel. Johns granne har klagat på att John snor hans porrtidningar! Chefen viftar med Aktuell Rapport och Cats. Riktigt varför grannen gått till posten och lämnat tidningarna där framgår inte riktigt.

John ringer på hos grannen, som sitter och tittar på en hårdporrfilm (som vi får se en snutt ur). Grannen spelas av den sämste skådis jag sett i en film på bio det senaste decenniet. John får för sig att censurera tidningarna och klistrar svarta lappar över alla könsorgan.

Det finns en del positiva grejor med OSKULD. Jag gillar folk som gör långfilm utanför systemet; jag är ju själv inblandad i sådana projekt. Och jag gillar att filmen är inspelad på plats runt om i Malmö; de är på Brogatan och dricker öl, på Chokladfabriken och dansar och så vidare; det är inte som i MAÑANA, en film som kunde utspelas var som helst och där man klippt in Malmövyer mellan vissa scener för att ge lokalkänsla.

Anders Tolergård är väl hyfsad, men jag måste säga att jag verkligen gillar Charlotta Jonsson. Hon är riktigt bra och dessutom söt. Bland övriga skådisar känner jag bara igen Joakim Narin, som är med en minut. Narin gjorde en gång i tiden - runt 25 år sedan - seriefanzines tillsammans med Gunnar Krantz.

Men i övrigt är det här under all kritik. Här finns ingen ordentlig story, scenerna hänger inte ihop, många scener är totalt onödiga (John köper té på Konsum), här finns ingen dramaturgi - det hela är bara konstigt. "OSKULD är en samhällskritisk film om brott och straff, om kärlek och om hämnd" står det i pressmaterialet. Det kan ju vara bra att veta. Det samhällskritiska, tja, det är väl en scen där en typisk skånsk, uniformerad polis av idag förhör Ninja efter våldtäkten; han känns faktiskt realistisk. Kanske är han en riktig polis? Om vi säger som så: han är inte smickrande för poliskåren.

Tekniskt sett är OSKULD lika splittrad som på alla andra sätt. Ibland ser det okej ut, ibland ser det för jävligt ut. Ibland är folk aningen ur fokus och jag vet inte om det är medvetet eller ej. Ibland är det grynigt. Alldeles för ofta är ljudet så risigt att det inte går att uppfatta dialogen; det är sällan jag hör vad Johns kompis Erik säger. Och traditionsenligt pratar nästan ingen skånska i filmen.

Jag undrar också när fanken filmen spelades in. 2005 uppger pressutskicket. Jag minns inte hur längesedan det är Videomix bytte namn till Hemmakväll, men det är några år sedan. Men konstigast av allt, är när Ninja går in i videobutiken och det på väggen bland annat hänger en affisch för DRACULA 2001, en film som kom ... 2001. Så, när spelades den här filmen in? Varför släpps den inte förrän nu?

Halva Malmö tackas i eftertexterna. Man tackar även herrtidningsförlaget Tre-Mag, som hunnit byta namn till NAE Group. Enbart skådespelarnas namn listas, i inte vilka rollfigurer de spelar.

Jag vet inte, men paret Kanger borde nog renoverat sitt badrum istället. Men vore filmen från 1972, hade den getts ut av Klubb Super 8, och jag hade gett toppbetyg!




(Biopremiär 27/11)

I brist på bilder ur filmen, stoppar jag in porträtt på Charlotta Jonsson från hennes hemsida.