Visar inlägg med etikett Sofia Helin. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sofia Helin. Visa alla inlägg

onsdag 22 december 2021

Bio: Utvandrarna

Foton copyright (c) SF Studios

Det finns som bekant en del filmer man som svensk måste anse vara jättebra. Två av dessa är Jan Troells UTVANDRARNA (1971) och NYBYGGARNA (1972), efter Vilhelm Mobergs böcker. Jag har inte sett de här sedan de visades på TV någon gång på 1980-talet, det är mer än 30 år sedan, alltså, så jag har dem inte precis i färskt minne. När jag såg dem då tyckte jag förvisso att de var bra, men jag tyckte även att de var långsamma, sega, tråkiga, och det var ett jävla tjat om astrakanäpplen. Men jag uppskattade att alla pratar Åsa-Nisse-småländska, och att scenerna från New Yorks hamn är inspelade i Landskrona. Skulle jag se se om dessa filmer idag, skulle jag nog uppskatta dem mer än jag gjorde som ung.

... I synnerhet efter att ha sett 2021 års UTVANDRARNA, i regi av norrmannen Erik Poppe. 

Femtio år efter Troell kommer alltså en ny film baserad på Mobergs boksvit. Poppes skapelse är en film som får mig att tänka på serietidningen Illustrerade Klassiker och på Det Bästas bokval. 

Jan Troells två filmer varar tillsammans drygt sex och en halv timme. Poppe bränner av hela storyn, från början till slut, på knappt två och en halv timme. Detta innebär att oerhört mycket har hoppats över. Guldet blev till sand? Här finns inga guldletare överhuvudtaget.  Filmen handlar nästan enbart om familjen Nilsson.

... Och allra mest handlar den om den hårt prövade Kristina Nilsson (Lisa Carlehed). Filmen tillägnas alla modiga mödrar, och Kristina är i bild mest hela tiden.

Storyn är förstås välbekant: det är fattigt och eländigt i Sverige, och Karl-Oskar Nilsson (Gustaf Skarsgård) tycker - trots att de har astrakanäpplen - att det låter som en bra idé att flytta till Minnesota i Amerika. Så det gör de. På överfärden blir Kristina vän med den bespottade byhoran Ulrika (sångerskan Tove Lo). Väl på plats i Minnesota trivs Karl-Oskar och bygger hus, medan Kristina saknar Sverige, planterar ett träd med astrakanäpplen, och föder barn stup i kvarten. Sofia Helin spelar den djupt religiösa Judit, som dyker upp med make och ett gäng människor, som tänker bygga en kyrka och ett samhälle. De är lutheraner och de accepterar inte att Nilssons vill leva ett nytt, fritt liv, och låta sina döttrar gå i skolan. Judit kräver även att kvinnorna ska skyla håret. De här lutheranerna är allt ena riktiga elakingar. En dag kommer det indianer, minsann.

Till min stora besvikelse pratas det ingen Åsa-Nisse-småländska i den här filmen. Alla rollfigurerna, utom amerikanerna, verkar komma från det där hörnet i Småland där man inte bara pratar något slags  stockholmsdialekt, utan även som vi pratar nu på 2020-talet. Karl-Oskar är under större delen av filmen förvånansvärt osympatisk. De flesta i filmen är lite osympatiska, en del till och med mycket osympatiska. Eftersom stora delar av handlingen saknas, händer det inte så mycket. De odlar astrakanäpplen.

Varför man har gjort den här nyfilmatiseringen vet jag inte. Kanske är orsaken de rådande extremhöger- och fascismvindarna som blåser i väst. Filmen fungerar lite grann som ett politiskt inlägg: det finns en hel del paralleller mellan de fattiga, obildade och djupt religiösa svenskar som utvandrade till Amerika och sökte lyckan på 1800-talet, och de flyktingar från andra länder som idag, mer än 150 år senare, anländer till Sverige.

... Men UTVANDRARNA modell 2021 känns som en meningslös och ointressant film. Om man vill se en filmatisering av böckerna, finns ju redan Troells filmer, som är överlägsna på alla sätt. Det bör väl inte vara alltför svårt att få tag på- och se dem (skriver jag utan att kolla). Erik Poppes The Best of Vilhelm Moberg-version känns bara poänglös. Filmfotot är dock rätt snyggt ibland. Filmen är inspelad i Rumänien. Ibland blir den lite irriterande pretentiös, och ibland agerar Kristina berättarröst och viskar sina repliker, som man gärna gör i svensk film. Brist på drama och spänning är det gott om.

Nä, vet ni vad. Det finns nog inte mycket mer att säga om den här filmen. Är den här lite vissna filmen verkligen tänkt att vara julens svenska kioskvältare?



 

 

 

 

(Biopremiär 25/12)

torsdag 12 oktober 2017

Bio: Snömannen

Foton copyright (c) UIP Sweden
Nu blir det deckare här på TOPPRAFFEL! När jag tänker efter, är det förhållandevis sällan det går upp deckare på bio. Thrillers och action, ja - men regelrätta deckare om poliser eller detektiver som löser brott ser vi inte så ofta; det är en genre som i de flesta fall är hänvisad till TV.
Fast nu visade det sig att SNÖMANNEN inte är en regelrätt deckare den heller - inte riktigt. Filmen har nämligen vissa drag av skräckfilm, vilket gör att den påminner en aning om italiensk giallo.
SNÖMANNEN bygger på en bok av den norske bestselllerförfattaren Jo Nesbø - jag har tidigare skrivit om HUVUDJÄGARNA, vilken också bygger på en bok av honom. Filmen utspelar sig i Norge, den är inspelad i Norge, norska filminstitutet har skjutit in pengar - men det är ont om norrmän framför kameran; det figurerar en och annan i mindre roller.
Det här är nämligen en film från amerikanska Universal. Svenske Tomas Alfredson står för regin, och han har fyllt sin film med engelsmän, amerikaner, en fransyska - och en massa svenskar. Den första vi ser i filmen är Sofia Helin - och en minut eller två senare kommer en bil körande, och ur denna kliver oväntat Peter Dalle! Dessa två medverkar dock bara i prologen.
Irländaren Michael Fassbender spelar polisen Harry Hole - en kedjerökande, försupen kille som har en tendens att ligga och sova ute i snödrivor istället för i sin lägenhet, vilken håller på att saneras. Rebecca Ferguson gör Katrine Bratt, en färsk polis som skickas iväg för att undersöka en kvinnas mystiska försvinnande. Harry hänger på och vad som till en början verkar vara ett ointressant fall tar snart nya vändningar - det visar sig att en osedvanligt grym seriemördare härjar i Oslo. En tosing som bygger snögubbar intill sina offer. (Nej, det är alltså ingen snögubbe som är ute och slaktar folk)
SNÖMANNEN är en riktigt bra och spännande film. Förvisso gissade jag vem mördaren var på en gång - så fort vederbörande dök upp tyckte jag att personen i fråga var gravt misstänkt. Villospår finns det dock gott om och när jag lämnade biografen undrade jag om alla parallelltrådar faktiskt hade något med handlingen att göra - och här finns en hel uppsättning sammanträffanden som jag egentligen inte köper. Dessa nämner jag inte här, eftersom de förstås spoilar filmen för er.
Charlotte Gainsbourg spelar Harrys före detta flickvän, som nu har ett förhållande med en doktor, som spelas av Jonas Karlsson. JK Simmons gestaltar en mäktig pamp som arbetar för att få vinterspelen till Oslo (JK Simmons som norrman - vem hade väntat sig det?), David Dencik är en härligt vidrig läkare, Toby Jones spelar polis, och Chloë Sevigny har inte bara en, utan två roller.
I några tillbakablickar får vi träffa en minst sagt säregen polis i Bergen. Han spelas av Val Kilmer - och när han först dök upp satt jag länge och tittade på honom. Är det där Val Kilmer? Hur fan ser han ut? Att påstå att han numera ser märklig ut är en underdrift. Han ser ut som om han står i en vindtunnel.
Vänner av mysiga TV-deckare bör kanske tänka sig för innan de köper biljett till SNÖMANNEN. Morden är nämligen extrema - det handlar om splatterfilm. Mördaren släpar runt på en praktisk halshuggningsmaskin som ofta kommer till användning. Det här fick mig förstås att tänka på Dario Argentos TRAUMA, i vilken mördaren också var utrustad med en manick som kapade huvudet av folk. Det fläskas även på med slafsiga hagelgevärsincidenter. I skräckfilmsbranschen kallas ibland utstuderade splatterscener för "gags", och Tomas Alfredson har fått till ett riktigt bra gag med ett snögubbehuvud.
Hur som helst - SNÖMANNEN är aningen spretig, men den är överraskande bra, den är välregisserad och snygg, och Michael Fassbender är en utmärkt hjälte. Rent allmänt gör skådespelarna bra ifrån sig. Dessutom ligger Björn Skifs på ljudspåret.






(Biopremiär 13/10)
-->