Visar inlägg med etikett Sofia Coppola. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sofia Coppola. Visa alla inlägg

onsdag 30 augusti 2017

Bio: De bedragna

Foton copyright (c) UIP Sweden

Don Siegels KORPRAL McB - ANMÄLD SAKNAD, byggd på en roman av Thomas Cullinan, och med Clint Eastwood och Geraldine Page i huvudrollerna, floppade när den kom 1971. Det hävdades att publiken uteblev, eftersom ingen vill se en film som slutar med att Clint Eastwood hmm-hmm-hmm. Så var det kanske.

Jag har inte sett Siegels film på 25 eller kanske till och med 30 år. Det enda jag minns av filmen är hur den slutar - samt en obehaglig scen där kvinnorna hämtar den stora, vassa hmm-hmm-hmm och sätter igång och hmm-hmm-hmm. Men jag minns att jag gillade filmen.

Som synes skriver jag "hmm-hmm-hmm" härovan. Jag vill ju inte förstöra denna nya version av berättelsen för er som inte sett den tidigare. Men - om man nu har sett Don Siegels film, eller till äventyrs läst boken, är det fullkomligt omöjligt att glömma vad som händer och hur det hela slutar. Ett faktum som gör att denna nya film känns fullkomligt meningslös - ungefär lika meningslös som den kommande, nya versionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Vem minns inte upplösningen på den?

Det är Sofia Coppola som skrivit och regisserat DE BEDRAGNA - se där, man har bemödat sig att ge filmen en svensk titel! Originaltiteln är förresten THE BEGUILED. Genren är Southern Gothic.
Under amerikanska inbördeskriget såras nordstatskorpralen John McBurney (Colin Farrell) i Virginia, men lyckas krypa i säkerhet. Han hittas av en liten flicka, som tar honom till den närliggande internatskolan där hon bor. Nicole Kidman gör föreståndarinnan Miss Martha, Kirsten Dunst är lärarinnan Edwina, medan Elle Fanning spelar en av de få eleverna, vilka är i varierande åldrar.
Dessa sydstatsdamer beslutar sig, efter lite dividerande, för att hjälpa fiendesoldaten, eftersom det är så de bör göra som de sanna kristna de är. Men det visar sig att kvinnorna, åtminstone de äldre, är sexuellt utsvultna och frustrerade (Tror jag i alla fall - för det var de i den tidigare filmen. Här framgår det inte, de bara häckar där i det stora huset utan någon som helst förklaring.). När McBurney känner sig bättre utnyttjar han detta faktum - men efter att han lyckats vända de avundsjuka kvinnorna emot varandra, tänker de hämnas på honom.

Coppolas film är bara 93 minuter lång, inklusive eftertexter. Det låter ju alldeles utmärkt - jag klagar ju ofta på att filmer är alldeles för långa. Men, denna nya version är en dryg kvart kortare än filmen från 1971 - och den känns väldigt rumphuggen. Allting händer för fort. Händelserna byggs inte upp. Den sura Edwina går från att vilja döda nordstataren till att älska honom på ett litet kick. Det känns som om ett flertal scener saknas. De flesta av rollfigurerna presenteras inte närmare.

Dialogen är styltig, scenerna är stela. Det hela tenderar filmad teater. Gestalterna poserar som på tablåer. Filmfotot är vackert, men ligger nära 1970-talets schamporeklam - det är skirt, det är soft. Det hela ser ut som en pastisch på ... något.
Filmen blir aldrig spännande, men det kan förstås bero på att jag redan visste vad som kommer att hända. Den obehagligaste scenen i Siegels film är inte med i Coppolas version - jo, händelsen är med, men vi får inte se den.

... Och Colin Farrell istället för Clint Eastwood? Farrell är inte dålig i rollen - men han är ju verkligen ingen Clint Eastwood!

DE BEDRAGNA ser ut som en typisk film som skulle kunna tävla i Cannes. Och tammefan om den inte gjorde det också! Inte nog med det - Sofia Coppola vann även pris som bästa regissör. Flera amerikanska journalister och kritiker hävdade att 2017 var ett osedvanligt svagt år i Cannes.
 









(Biopremiär 1/9)

onsdag 12 juni 2013

Bio: The Bling Ring

Foton copyright (c) Merrick Morton

Åsikterna gick isär om Sofia Coppolas förra film; SOMEWHERE. Själv var jag rätt förtjust i den, medan jag ställde mig kallare MARIE ANTOINETTE, som hon klämde ur sig dessförinnan. Jag hade vissa förväntningar på Coppolas nya film; THE BLING RING, förväntningar som delvis infriades - men alltså inte helt.

Filmen är "inspired by" verkliga händelser; händelser som gav upphov till en film redan 2011 - TV-filmen THE BLING RING med bland andra Jennifer Grey. Jag kommer ihåg att jag läste om dessa autentiska händelser när de skedde. Ett gäng tonåringar i Los Angeles bröt sig in hos kändisar och stal lyxprylar. Jag minns att Paris Hilton hade gömt sina nycklar under dörrmattan(!), vilket förstås hjälpe dessa unga brottslingar en hel del. Det påpekades även hur korkade kidsen var, efter som de inte bara plåtade sig själva med stöldgodset - de lade även ut bilderna på Facebook. Smart. Väldigt smart.

I Coppolas film framgår det väl inte riktigt varför de här tonåringarna beter sig som de gör - med undantag för gängets ende kille; Marc (Israel Broussard), som är ny i stan, känner sig ful och söker nya vänner och ett coolare liv. De övriga; fyra odrägliga tjejer (Katie Chang, Emma Watson, Claire Julien och Taissa Farmiga), verkar mest vilja leva ett flärdfullt lyxliv och verkar inte tänka så mycket på att de går över gränsen med bred marginal och blir gravt kriminella.
De snor plånböcker och droger i olåsta bilar, tar sig senare in i olåsta hus, stjäler sportbilar, och slutligen börjar de att planera sina tillslag och googlar kändisar för att kolla var de bor och om de är bortresta eller ej. Paris Hiltons bisarra hem besöker de ett flertal gånger, bland annat beroende på att hon har ett nattklubbsrum, men bland övriga kändisar som råkar ut för gänget återfinns Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Gänget åker förstås fast efter ett tag, vilket inte är någon spoiler för det som inte känner till storyn sedan tidigare, eftersom Coppola med jämna mellanrum klipper in snuttar ur polisförhör och intervjuer; filmen till och med inleds med att Nicki, Emma Watsons rollfigur, pratar med pressen på väg till rättegången.
De flesta av gängets medlemmar verkar ha dålig kontakt med sina föräldrar. Möjligtvis med undantag för Nicki, vars morsa spelas av en strålande Leslie Mann. Hon är verkligen knepig på ett otäckt sätt, denna morsa - och samtidigt rolig. Hon ägnar sig åt andlighet och The Secret och sådant fjant, och försöker få sina döttrar involverade på de mest festliga sätt. Hon är tillgjort positiv, vilket även Nicki försöker vara på ett väldigt påklistrat sätt efter att hon åkt dit.

De här tjejerna är verkligen vedervärdiga. Man hatar dem instinktivt - och Emma Watson sa i en intervju att hon genast hatade Nicki. De tilltalar varandra ofta med "bitch" eller "slut" och beter sig som kräk.
Jag gillar Sofia Coppolas bildspråk. I vanlig ordning är det här coolt berättat och musikvalen är genomtänkta, oväntade och passande. Det är rätt fränt. Lika fränt är det att de faktiskt har filmat hemma hos Paris Hilton på riktigt. Hennes hem måste ses. Ja, jösses.

Efter ett tag tycker jag dock att filmen blir för tjatig. För många inbrott, alltför likartade scener. dessutom verkar Coppola ha drabbats av samma åkomma som personerna hon filmar - scenerna där de tjoande tjejerna i extas rotar bland dyra kläder och juveler varar alldeles för länge, som om Coppola också vill vältra sig i lyxen. Och som helhet blir filmen lite grund, nästan lika ytlig som dess rollfigurer.

Förövrigt känns det lite märkligt att se lilla rara Emma Watson från HARRY POTTER-filmerna uppvuxen till en osedvanligt vacker ung kvinna som röker på och kör poledancing.






(Biopremiär 14/6)

fredag 22 oktober 2010

Bio: Somewhere

Stillbildsfoto: Merrick Morton © 2010 SOMEWHERE LLC

SOMEWHERE är Sofia Coppolas första film sedan den förvisso snygga, men rätt förglömliga MARIE ANTOINETTE som kom 2006 och buades ut av de franska kritikerna i Cannes, och jag blir alltid förvånad över att Coppola faktiskt lyckas göra film - och bra film. Hon ger liksom inte intryck av att vara intelligensens högborg. Tvärtom. Jag var på presskonferensen i Cannes 2006, och tösen gav intryck av att vara direkt korkad. Hon kändes som en kvinnlig motsvarighet till Keanu Reeves.

Hennes nya film vann Guld-
lejonet i Venedig och det ska sägas på en gång att det här är en typisk filmfestivalfilm. Jag har sett drivor av liknande filmer på otaliga festivaler - dock av ytterst varierande kvalitet.

Det första jag tänkte när filmen började, var "Ha ha ha - är det här THE BROWN BUNNY 2?". SOMEWHERE börjar nämligen med att Coppola ställt upp en fast kamera vid en, tja, är det en racingbana?, i öknen. Där kör en svart Ferrari runt - i realtid. Jag tror bilen kör fem varv och detta tar några minuter. Därefter stannar bilen och Hollywoodstjärnan Johnny Marco (Stephen Dorff) kliver ur.

Johnny må vara en stjärna, men trots all lyx lever han ett torftigt liv. Han bor på ett lyxhotell där han ointresserat går på fester, alla brudar stöter på honom, han halvslumrar till strippnummer på sitt rum, han dyker upp på diverse promotionarrangemang och ler mot kamerorna, men däremellan sitter han mest ensam och kuckulurar. I en scen kokar han spaghetti, och gör precis samma misstag som jag brukar göra; han lagar för mycket så att det inte får plats i durkslaget. Johnny är bara en vanlig snubbe och klär sig som en vanlig snubbe.

Men så tvingas han plötsligt ta hand om sin elvaåriga dotter Cleo (Elle Fanning) och hans liv tar så smått en ny vändning.

Sofia Coppola tar tid på sig, hon berättar i långa tagningar och filmen kan säkert upplevas som långsam och tråkig av den oförberedde. Men långsamheten är en av filmens fördelar. SOMEWHERE andas en realism som förstärks av de starka skådespelarprestationerna; Dorff och Fanning är utmärkta, liksom övriga medverkande.

Nu kan jag inte hävda att jag vet hur det är att vara film-
stjärna, men jag har varit på pressjunkets av den typ Johnny Marco besöker, och vid ett tillfälle i filmen åker han till Milano, och jag känner igen de här miljöerna, de här typerna. En presskonferens med utländska journalister är kockren, jag skulle inte bli förvånad om Coppola snott alla frågor från autentiska presskonferenser. Jag var en gång på en rundabordsintervju på ett lyxhotell, när en trött Ethan Hawke kom inslöfsande för att säga något till en person vid mitt bord, och likheten med Johnny Marco är slående.

Vidare är SOMEWHERE ofta väldigt rolig, filmen kan närmast betraktas som en dramakomedi. En liten scen med Michelle Monaghan är jättekul. Och allra bäst är de två poledansande tvillingblondinerna, som framträder hela två gånger med långa nummer. I synnerhet det andra där de är iförda tenniskläder är bra. Fast nu är jag ju bara en vanlig rödblodig snubbe som gillar brudar som porrar sig. Usch för mig.

SOMEWHERE ska du i vilket fall som helst se. En av årets bästa filmer. Ett väldigt fint porträtt av far och dotter i en absurd värld.








(Biopremiär 22/10)