Visar inlägg med etikett Skyler Samuels. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skyler Samuels. Visa alla inlägg

onsdag 16 november 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Scream Queens - Säsong 1

SCREAM QUEENS - SÄSONG 1 (Twentieth Century Fox)
Inte nog med att jag är dålig på att titta på TV-serier - ibland har jag inte ens koll på vad de handlar om. Till exempel trodde jag att SCREAM QUEENS var en skräckserie med Jamie Lee Curtis. En traditionell slasher. Således blev jag förvånad när jag upptäckte att det handlar om en renodlad komediserie, om än med splatterinslag.
När jag började titta på pilotavsnittet blev jag först väldigt tveksam. En massa hemska, bitchiga collegetjejer i en sådan där hemsk studentförening. Det kändes som om jag var helt fel målgrupp, jag gissade att detta var ännu en flamsig TV-serie riktad till tonårstjejer.
... Dock dröjde det inte länge förrän jag kom på mig att tycka att det här är riktigt kul och underhållande. SCREAM QUEENS liknar inte andra filmer och TV-serier om vidriga collegebrudar - och detta beror inte enbart på att det härjar en maskerad seriemördare; The Red Devil, på skolan.
Emma  Roberts spelar Chanel Oberlin, ordföranden i Kappa Kappa Tau, och den bitchigaste überbitch man kan tänka sig. Hon är så avskyvärd och överlägsen att hon inte nämner de andra tjejerna vid namn - de kallas Chanel #2, Chanel #3 och så vidare. Chanel är vidrigt rik, hon lever i lyx, och håller sig sjukligt smal genom att äta bomull och frigolit. Hon är extremt egoistisk, hatar alla andra - och är väldigt korkad. Alla i serien är korkade, utom skolans nya tjej Grace (Skyler Samuels), som är ganska redig och blir något slags Kitty som detektiv.
Jamie Lee Curtis spelar skolans dekan Cathy Munsch. Hon ligger med eleverna, dricker whisky till frukost, och röker på. Hon beslutar sig även för att ändra på studentföreningens regler, så att alla som vill får bli medlemmar, inte bara de rika och vackra. Chanel protesterar, men snart tågar det in en massa udda tjejer.
... Och de mördas en efter en. För serien är även en parodi på slasherfilm och skräckfilmsklyschor. Som jag nämnde ovan härjar någon som kallas The Red Devil, och som är utkädd till skolans maskot Den röde djävulen. Varför han eller hon mördar folk vet ingen. Ibland härjar dessutom två Red Devils samtidigt. Alla studenter och lärare är misstänkta. Alla har motiv. Dessutom händer det att även studenter och lärare mördar varandra - ibland av misstag, ibland för att passa på när en seriemördare ändå går lös; då går det att komma undan med mord.
Jag måste säga att jag överraskades av hur tramsig humorn är. Det är väl därför den tilltalar mig. Det är rätt mycket kiss & bajs-skämt. Skolans hunk Chad (Glen Powell) är tvångsonanist och har sex med en get. En hel del humor är ... mindre politiskt korrekt. Till exempel en del lyteskomik. Fast det är ju kul när en döv tjej grävs ner till halsen ute på gräsmattan och att hon inte hör när mördaren kommer farande med en motorgräsklippare.
SCREAM QUEENS innehåller en hel del blod och splatter, men det är inte speciellt övertygande och det är mest tjoflöjt över det hela. Vad som är lite märkligt, är att en del bra bifigurer dödas lite för snabbt i serien, de är bara med i ett avsnitt eller två. Jag gillade den käcke killen som får båda armarna avsågade, men som trots detta fortsätter att partaja med kompisarna - men ett eller två avsnitt senare blir han halshuggen.
Några hel- eller halvkända skådisar dyker upp i småroller. Jag tyckte till exempel att Philip Casnoff (Elkanah Bent i NORD OCH SYD) var lysande som töntig Beatlesprofessor. Tyvärr strök han med i samma avsnitt.
Alldeles för ofta lyckas jag inte se klart TV-serier. Jag har fortfarande inte tagit mig igenom hela LUKE CAGE på Netflix. Jag tycker att serien är bra, men inte tillräckligt bra för att jag ska vilja se nästa avsnitt på en gång. Det är i stort sett bara ASH VS EVIL DEAD jag kastar mig över varje söndag. Men jag måste erkänna att SCREAM QUEENS är tillräckligt underhållande - och flängd - för att jag ska se två eller fler avsnitt åt gången. Två av seriens tre skapare jobbar även med AMERICAN HORROR STORY (som jag måste ta mig i kragen och se någon gång) - och samtliga tre ligger bakom GLEE. Den har jag förstås aldrig sett - och jag har heller inte för avsikt att se den.
Jag brukar inte betygsätta TV-serier och gör det inte den här gången heller.







-->

måndag 13 april 2015

Bio: The DUFF

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Det händer då och då att jag hamnar på filmer där jag definitivt inte tillhör målgruppen. Som till exempel THE DUFF. En komedi av långfilmsdebuterande Ari Sandel, baserad på en bok, och riktad till tonårstjejer - främst amerikanska tonårstjejer. Jag försöker föreställa mig hur målgruppen kommer att ta emot filmen, och jag ser framför mig hur töserna skriker av skratt, medan lite äldre och mer politiskt korrekta svenskar av samtliga kön höjer ett varningens finger om vilka signaler filmen känner ut. Nu är jag varken tjej, tonåring eller amerikan, och definitivt ingen gubbe som höjer ett varningens finger.
DUFF står för Designated Ugly Fat Friend; den utvalda fula, tjocka kompisen som får hänga med de populära typerna, främst för att utgöra något slags buffert, eller en länk så att utomstående som vill hänga med de coola har någon ofarlig person de vågar prata med för att komma in i gänget. Jag vet inte om DUFF är ett etablerat uttryck, eller om det uppfunnits av tjejen som skrev boken.
Mae Whitman spelar high school-tjejen Bianca, som är filmens DUFF. Hon borde vara många killars drömtjej - hon är rolig och har tapetserat sitt rum med affischerna till MANIAC, SHOCK WAVES, ZOMBI 2, och hon föredrar att klämma ett Vincent Price-maraton framför skolbalen. Biancas bästa vänner; Jess (Skyler Samuels) och Casey (Bianca A Santos), är populära toppsnäckor med andra intressen och helt olika Bianca, men de tre utgör en enhet.
Bianca är förälskad i den gitarrspelande Toby, men har aldrig vågat prata med honom. Biancas granne heter Wes (Robbie Amell) och de två har känt varandra sedan barndomen. Han är en stilig sportfåne och är ihop med de coola, snygga brudarna, vilket i det här fallet innebär den überbitchiga Madison (Annika Gordon), som ser ut att vara tillverkad av plast. Det är Wes som kallar Bianca för DUFF och förklarar vad det innebär, vilket gör att Bianca hatar Wes - men inte mer än att han får hjälpa henne att bli mer attraktiv och komma med tips på hur man beter sig på en date. Hmm ... Kan det vara så att Bianca och Wes innerst inne är förtjusta i varandra?
Plötsligt förvandlas Biancas liv till ett helvete, när Madison och hennes kompisar smygfilmar Bianca och lägger upp den förnedrande och förlöjligande filmen på nätet.
Det här är en film med det fina budskapet att alla människor duger som de är. Och det är ju fint. Samtidigt är det här en väldigt amerikansk film. Det är homecoming-bal, det handlar om det där konstiga, amerikanska datingsystemet, och ja - skolans olika tjejgrupper går i formation längs korridorerna. Jag har svårt för det där amerikanska skönhetsidealet som nästan ser airbrushat ut, jag har svårt att förstå att någon faktiskt vill vara ihop med den här filmens bitchbrudar. Å andra sidan - jag har heller aldrig förstått vitsen med att göra sig fulare än man är. Bianca är förstås en helt vanlig tjej och ser rätt bra ut, men hon har en tradig stil rent utseendemässigt. Wes påpekar att utseendet är det första intrycket, och den som påstår att så inte är fallet ljuger. För övrigt är de killar som ska föreställa töntiga och ensamma klädda på ett sätt som skulle få Möllans alla hipsters att dregla.
Jag såg alltså filmen och tänkte att alla de här särskrivande tonårstjejerna som antingen läser- eller skriver alla dessa tusentals bloggar om "mode, skönhet, träning och mitt crazy liv" (och som verkar vilja bo i Los Angeles) kommer att älska THE DUFF. Troligen kommer även de som känner sig duffade att gilla det här. Jag, däremot ... Nja, det är ju inte tråkigt. Jag har invändningar mot mentaliteten, men filmen är rätt roande, ibland lite kul. Mae Whitman är charmig, men det är de vuxna rollfigurerna som är de roliga. Allison Janney spelar Biancas morsa, som slänger ur sig en SPINAL TAP-referens och som i ett raseriutbrott hinkar vin och kör över sin exmakes kläder med gräsklippare. Ken Jeong från BAKSMÄLLAN är en av skolans lärare, liksom Chris Wylde - dessa två har filmens roligaste scen - en av de bortklippta tagningarna som rullar under eftertexterna.
Robbie Amell ser ut precis som Tom Cruise gjorde på 1980-talet. Exakt. Han till och med agerar likadant - och skrattar likadant. Han är förvisso betydligt längre än Cruise, men ändå. Det är nästan skrämmande.
Funderar på om jag och mina polare också ska börja gå i formation.
Fast då ser vi väl ut som bröderna Dalton.
  







(Biopremiär 17/4)

-->