Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Den sista av de filmer som hade biopremiär förra veckan och som jag inte hann se då. Nu har jag klämt Paul Wrights skotska FOR THOSE IN PERIL ...
... Och herrejävlar, det var inte den lättaste film att sitta genom. Tvärtom. Det var en ren plåga att se den här filmen. Jag är förvånad att jag inte satt ensam i salongen, men ytterligare en handfull människor hade lockats att se den här. Fan vet varför.
En ful film om fula människor som gör fula saker. Filmat på nära håll. Så kan man väl sammanfatta den här filmen, som visades i Cannes förra året. Platsen är en liten fiskeby någonstans i Skottland. Ynglingen Aaron (George MacKay) är den ende överlevande efter en fiskeolycka. Fem män dog, däribland Aarons bror. Aaron minns inte hur det hela gick till, men byborna skyller olyckan på Aaron. Aaron är övertygad om att brorsan fortfarande lever. Han beger sig ofta ut och letar efter brorsan. Och så blir han galen. Men alla andra i byn verkar vara galna de med. Alla är skitförbannade hela tiden. Eller gråter. Ibland slåss de.
Filmfotot är skitigt. Miljöerna är gråa och kalla. Allting är fult. Havet ser iskallt ut. Av någon anledning står filmfotografen hela tiden lite för nära det han filmar. Berättandet är ryckigt. Det händer saker samtidigt som det egentligen inte händer ett skit. Aaron skär upp gälar i sin hals i en snaskig splatterscen.
Jag avskyr verkligen den här typen av film. Den direkta motsatsen till DEN STORA SKÖNHETEN. Och nu har jag inte mer att säga om FOR THOSE IN PERIL. Istället ser jag fram emot den champagne som vankas lite senare idag.
(Biopremiär 14/3)
-->
Den sista av de filmer som hade biopremiär förra veckan och som jag inte hann se då. Nu har jag klämt Paul Wrights skotska FOR THOSE IN PERIL ...
... Och herrejävlar, det var inte den lättaste film att sitta genom. Tvärtom. Det var en ren plåga att se den här filmen. Jag är förvånad att jag inte satt ensam i salongen, men ytterligare en handfull människor hade lockats att se den här. Fan vet varför.
En ful film om fula människor som gör fula saker. Filmat på nära håll. Så kan man väl sammanfatta den här filmen, som visades i Cannes förra året. Platsen är en liten fiskeby någonstans i Skottland. Ynglingen Aaron (George MacKay) är den ende överlevande efter en fiskeolycka. Fem män dog, däribland Aarons bror. Aaron minns inte hur det hela gick till, men byborna skyller olyckan på Aaron. Aaron är övertygad om att brorsan fortfarande lever. Han beger sig ofta ut och letar efter brorsan. Och så blir han galen. Men alla andra i byn verkar vara galna de med. Alla är skitförbannade hela tiden. Eller gråter. Ibland slåss de.
Filmfotot är skitigt. Miljöerna är gråa och kalla. Allting är fult. Havet ser iskallt ut. Av någon anledning står filmfotografen hela tiden lite för nära det han filmar. Berättandet är ryckigt. Det händer saker samtidigt som det egentligen inte händer ett skit. Aaron skär upp gälar i sin hals i en snaskig splatterscen.
Jag avskyr verkligen den här typen av film. Den direkta motsatsen till DEN STORA SKÖNHETEN. Och nu har jag inte mer att säga om FOR THOSE IN PERIL. Istället ser jag fram emot den champagne som vankas lite senare idag.
(Biopremiär 14/3)
-->