Visar inlägg med etikett Skånska Dagbladet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skånska Dagbladet. Visa alla inlägg

söndag 23 januari 2011

Fritiof Nilsson Piraten & jag

Jag satt i eftermiddags och läste Skånska Dagbladets söndagsbilaga över två koppar kaffe ... Nej, nu ljuger jag: kaffet hade jag bredvid tidningen, hade jag lagt tidningen över koppen hade jag inte kommit åt den. Och det var dessutom ingen kopp, det var en mugg. Och bara en. Som jag fyllde på.
Hur som helst, i tidningen hade Jan Sigurd skrivit en trevlig krönika om hur han häromdagen besökt ett kafé i Slottsstaden och där samtalade med en gammal dam som hade för avsikt att köpa fastlagsbullar. Fritiof Nilsson Piraten hade en gång i tiden bott i fastigheten, och damen berättade anekdoter om den store berättaren.
Varje gång jag ser eller hör Fritiof Nilsson Piraten omnämnas kommer jag att tänka på min egen anekdot om honom, om mitt möte med Piraten.
Fast jag har av naturliga skäl inget som helst minne av episoden. Jag vet bara vad mina föräldrar berättat. Och i ärlighetens namn är det inte mycket till anekdot. Tvärtom, det är en ganska poänglös historia. Men inspirerad av Sigges krönika återger jag den ändå:
När jag var bebis och låg i barnvagn, rullade mina föräldrar en sommardag in mig på Milstolpen. Milstolpen var och är en vägkrog/rastplats vid motorvägen utanför Glumslöv strax norr om Landskrona. Därinne satt Piraten tillsammans med Gabriel Jönsson. De två legendarerna började genast att gulla med mig.
Slut på historien.

Låt mig fortsätta med att berätta lite om Gabriel Jönsson. Rättare sagt, om hans syster Dina.
Fram till långt in på 1970-talet hade Dina en liten speceriaffär i ett litet hörnhus i Ålabodarna; ett idag exklusivt fiskeläge beläget vid stranden nedanför Glumslöv. Vi tillbringade somrarna i närheten och handlade ofta hos tant Dina, som hon kallades. Om inget annat promenerade vi dit och köpte glass.
Jag minns butiken men inte så mycket av tant Dina. Men folk omnämnde henne som snål och lite sur. En gång när vi var där och min lillasyster var kanske ett år och satt i en sulky, sträckte syrran ut en hand och snappade åt sig en tomat som hon bet i. Framme vid kassan hade Dina mage att ta betalt för tomaten.
En tid efter att Dina gått bort och affären slagits igen, blev stället något slags museum; det gick inte att gå in, men interiören var bevarad och det gick att titta in genom skyltfönstret. På fasaden satt en liten plakett: I detta hus föddes Gabriel Jönsson. Men senast jag var i Ålabodarna, häromåret, kunde jag min själ inte hitta kåken! Har de röjt undan butiken helt och hållet? Har de byggt om hela huset? Eller var det jag som tittade för slarvigt?
Nu sitter det kanske några ungdomar ute i stugorna och undrar "Gabriel vem?". Gabriel Jönsson var ju den store skalden på Ven. "Flicka från Backafall", ni vet. Är ni med på noterna nu? Bra.

tisdag 3 november 2009

Dragos har dragit

Det här var ju lite lustigt... Vilket sammanträffande: Nu i helgen skrev jag ju om seriefestivalen här i Malmö och kom in på de utställda Rip Kirby- och Modesty Blaise-stripparna. Jag skrev att de var intressanta att jämföra med dagens händelselösa, stiffa Fantomenstrippar, som bland annat går i Skånska Dagbladet.
Igår var det premiär för "nya" Skånskan. Liksom så många andra tidningar, har de gjort om blaskan, även om jag som inte läser den dagligen inte märkte någon förändring. Förutom en sak:
Tidigare hade de en helsida med serier, åtta strippar, tror jag. Nu har de skurit ner på den, så det är bara fyra eller fem, medan resten av sidan innehåller trista kryss och sudoku. Och det är ju tradigt, även om Skånskans seriesida inte innehöll några större sensationer. Fantomen avbröts mitt i ett äventyr, så nu får vi inte veta hur det går (Tips: Fantomen i strippform publiceras även på Fantomens hemsida och hos King Features).
Övrigt som försvann var den märkliga Ankeborg, som alltid hade konstiga poänger, och Medelålders Plus. Den sistnämna tilldelades för ett par år sedan en Adamsonstatyett för bästa svenska serieskapare. Detta var innan jag ingick i Svenska Serieakademin, och jag skulle aldrig ha nominerat eller röstat på Medelålders Plus. Man måste nog verkligen vara senior för att uoppskatta den ens lite grann.

onsdag 9 september 2009

Kultur som får mig att känna mig dum i huvudet

Ibland äter jag frukost på McDonald's vid Triangeln. Eller tar en kaffe, åtminstone. Varför gör jag detta? Borde inte en sådan som jag föredra ett ordentligt kärringkafé?

Njä, just denna McDonald's-restaurang har väldigt trevliga fåtöljer. På morgnar och förmiddagar spelas det bara soft jazz, och faktum är att deras kaffe är riktigt gott; betydligt godare än på många andra ställen. Sjutton spänn för en stor kaffe är dessutom billigare än hos de flesta andra. Barista, Wayne's Coffee, Espresso House; rätt vissna ställen jämförda med kärringkaféer, förresten. Och jag dricker bara svart kaffe. Utan socker.

På McDonald's kan man av någon anledning läsa Skånska Dagbladet gratis. Jag vet inte riktigt varför de har just Skånskan. Max har Sydsvenskan, innan hade de DN. Jag känner folk som skriver i Skånskan, men jag har ingen aning om vilka som läser den. I vilka orter är Skånskan stor?

Nå. Förra helgen satt jag nersjunken i en fåtölj på McDonald's vid Triangeln, smuttade på ångande hett kaffé och läste Skånskan. Jag hade lite tid att slå ihjäl, så jag läste samtliga delar och tittade på alla sidor. Jag läste inslag jag aldrig annars skulle få för mig att läsa. Det verkar som om olika präster skriver krönikor om helgerna. Jösses, just den här dagen hade Karl-Erik Weggerup skrivit en krönika! Karl-Erik vem? Min konfirmationspräst! Jag har inte sett honom sedan 1983. Jag fick en Puch Dakota. Jag minns fortfarande svaret på frågan jag fick i kyrkan, men jag minns inte frågan. Svaret var "För att han vill behålla kontakten med oss människor." Killen bredvid mig skulle svara "Lilla Bibeln" - och nervös och svettig skrek han "LILLA BIBELEN!!!" Jo, vi hade alltså fått reda på frågor och svar i förväg.

Jag kom till kultursidorna, och på dessa läste jag något jag nog aldrig läst tidigare: en lyrikrecension.
Det finns en del kulturformer jag är rätt rudis på. Och kulturformer där jag har rätt banal smak. I många fall har jag en ganska utstuderad smak. Jag vet precis vad jag ska tycka och tänka, och vad jag anser att andra ska tycka och tänka, och vad jag tycker om de som inte tycker som jag. Jag vet ju vilka filmer man ska se och gilla, vilka töntiga filmer det är okej att gilla, och vad som går bort helt. Jag vet vilken populärlitteratur som är cool och vilka mustaschprydda karlar man kan ha som idoler.
Jag kan döma ut horder av musiker, rockband och artister - men! När det gäller till exempel klassisk musik, är jag antagligen hur banal som helst. Att lyssna på Mozart, Bach, Vivaldi och de andra gamla vanliga, är inte det egentligen som att lyssna på Tomas Ledin, Per Gessle och Bryan Adams? Borde inte jag vid det här laget ha letat upp några mer obskyra gamla kompositörer? Okej, jag har gjort en del försök - men snabbt kommit fram till varför de är obskyra.

Poesi är något jag inte begriper mig på alls. Verkligen inte. Jag förstår det inte. Rocktexter är väl okej, eftersom de sjunges till musik. Och jag kan förstås uppskatta poetiska filmbilder.

Men dikter? Lyrik? Jag kan inte skilja bra poesi från dålig. Jag begriper inte vad som är avsett som allvar och vad som är skämt. Jag känner mig lite dum i huvudet när jag läser dikter, vilket jag förvisso aldrig gör, men ändå. Och jag tror inte att någonting skulle kunna få mig att läsa poesi, att orka försöka förstå. Möjligtvis om jag bosätter mig i Frankrike. De kommer ju undan med sådant, sydeuropéerna. Sitta på en uteservering, dricka vin och läsa dikter. De gör ju sådant på riktigt. Och de uttrycker sig ibland på ett poetiskt sätt, även om det kanske inte är avsiktligt, inte lika pang på som vi svenskar. Och det blir inte fånigt alls.

Okej. Så varför läste jag då den där recensionen i Skånskan? Jo, därför att den avhandlade Helena Erikssons nya bok "Logiska undersökningar". Jag känner Helena lite grann, eftersom hon är ihop med en gammal kompis till mig. Vi har till och med en gång medverkat i samma antologi. Fast länge visste jag inte vem Helena Eriksson var, mer än att hon är en trevlig kvinna som skriver dikter. "Hon är en av Sveriges främsta poeter!" utbrast en gång en litterärt bevandrad bekant. Och det har ju visat sig stämma.

Så jag läste alltså recensionen. Och begrep ingenting. Jag kände mig korkad. Jag hade dessutom grava problem med att ta mig igenom texten, eftersom den var skriven på ett lätt förvirrat sätt, komplett med en del språkfel som uppkommit när recensenten gjort sitt bästa för att skriva så seriöst som möjligt. Resultatet blev bara att jag inte uppfattade vad han tyckte som Helenas bok.

"Logiska undersökningar" är säkert jättebra. Jag ska kanske ta och läsa den en dag. För om jag nu ska ge mig på lyrik, bör jag själklart välja något från Sveriges främsta poet.

Konstnärlig dans begriper jag förresten inte heller.
På den här bilden, som jag snodde på nätet, figurerar både jag och Helena Eriksson