Guy Ritchie målade in sig i ett hörn med genren han skapade; de lätt ironiska, brittiska gangsterfilmerna, som började med LOCK, STOCK AND TWO SMOKING BARRELS och fortsatte med SNATCH, REVOLVER och ROCKNROLLA (samt den beryktade och gangsterlösa floppen SWEPT AWAY). Jag kan inte påstå att jag är en större anhängare av dessa filmer, och konceptet blev uttjatat ganska snabbt - men så kom SHERLOCK HOLMES, som gjorde succé när den släpptes 2009 och som var en mycket bra film.
De senaste två åren har varit bra för sir Arthur Conan Doyles gamle detektiv. Förutom Ritchies film, kom det en utmärkt TV-serie från BBC i vilken Holmes' och Watsons äventyr utspelas i dagens London, och den billiga cash-in-rullen från mockbusterbolaget The Asylum; en film jag tyvärr inte sätt, påstås vara den bästa filmen den studion producerat - i den möter Holmes dinosaurier, och det låter alldeles utmärkt i mina öron.
... Och nu är Guy Ritchie tillbaka med en uppföljare till sin hit, återigen med Robert Downey Jr som titelfiguren och med Jude Law som Watson, och precis som den första filmen är det här en rafflande, actionpackad historia i vilken Sherlock Holmes varken beter sig som- eller ser ut som i de oyaliga tidigare film- och TV-versionerna, minst av allt som Basil Rathbones berömda tolkning från 30- och 40-talen. Enligt Holmesspecialister ligger Downeys tolkning betydligt närmare figuren i de ursprungliga berättelserna - men för att vara ärlig får jag erkänna att jag aldrig läst någon av Doyles böcker. Jag är inte intresserad i Sherlock Holmes i sig.
Förhandssnacket här i Sverige har förstås mest handlat om Noomi Rapace, som spelar den kvinnliga huvudrollen som den romska spåkvinnan madam Simza - i artiklar och intervjuer har man varit väldigt noga med att skriva "romsk" eftersom man ju inte längre får säga "zigenare". Dock omtalas hon och hennes folk som zigenare i filmen, eftersom det förstås var det ord som användes 1891. Hm, innebär detta att sådan där förbannad zigenarjazz som förpestar bland annat Kustorikas filmer numera ska kallas "romsk jazz"? Och hur är det med den klassiska hötorgstavlan på zigenarkvinnan?
SHERLOCK HOLMES: A GAME OF SHADOWS är fantastiskt läcker att titta på, detta är en otroligt tjusig film. Här finns också en del riktigt bra scener, flera kul idéer och de många humorinslagen är roliga. Robert Downey är antagligen min favoritskådespelare, han torde vara den bästa skådespelaren aktiv idag, och Jude Law är förvånansvärt bra och låter bli sitt sedvanliga överspel, medan Stephen Fry är skojig som Holmes' bror Mycroft. Men tyvärr måste jag säga att jag allt blev lite besviken den här gången. Som fallet så ofta är nuförtiden, är filmen lite för lång, och eftersom jag inte bryr mig det minsta om handlingen (som antagligen finns där någonstans), känns det här ännu längre. Det fläskas på med många fräsiga actionscener, men de tenderar att bli lite tjatiga - och ibland hade jag problem att uppfatta vad som egentligen sker, tack vare den snabba klippningen och alla kreativa kameravinklar. Jag börjar väl bli gammal. Å andra sidan är en MATRIX-inspirerad jakt genom en skog rätt fantastisk; skott och kanonkulor swischar förbi våra springande hjältar.
Och Noomi Rapace? Hon blev en världssuccé som Lisbeth Salander, men hon är märkligt färglös som Sim. Hon är en väldigt snygg tösabit, men hon har inte så mycket att göra här; hennes rollfigur är inget kul och hon har inga coola repliker. Hon ger mest intryck av att vara en designerzigenare iförd trendiga etniska kläder. Rapace blir ännu mer slätstruken jämförd med den ljuvliga Rachel McAdams (som jag är hemligt förälskad i), som återkommer som Irene Adler i prologen, innan hon tas av daga efter bara några scener. Väldigt synd.
Den första halvan av GAME OF SHADOWS är bättre och mer engagerande än resten, och jag gillar att Ritchie visar upp det viktorianska London som något som närmast kan liknas vid en myllrande fantasyvärld; jag älskade scenerna på en ganska bisarr klubb, komplett med brudar som svingar sig i trapetser över borden och servitriser iförda manskläder. Visuellt sett påminner filmen om en fransk tecknad serie, medan berättandet är mer av amerikansk snitt. Hans Zimmer bidrar med utmärkt filmmusik och han har till och med lyckats klämma in några snuttar från Ennio Morricones musik till SIERRA TORRIDA till en scen där hjältarna rider häst och har sig.
Jag skulle inte ha något emot att se en tredje film i den här serien, men jag skulle uppskatta om de hittar på en story som fångar mitt intresse nästa gång.
Ja, just det: jag gillade scenen där de äter igelkottsgulasch.
(Biopremiär 16/12)
Inlägg
