Bio: Karusell

Foton copyright (c) Scandinavian Content Group

Knappt två månader efter CANCELED går en ny, svensk skräckfilm från Scandinavian Content Group upp på bio. Detta är den tredje skräckfilmen från Scandinavian Content Group jag ser på kort tid. I min recension av CANCELED skrev jag att detta är ett synnerligen illa valt namn på ett produktionsbolag.  Content. Innehåll. Inte film, underhållning, kultur. Content får det att låta som något som görs enbart att fylla ett tomrum. Något själlöst, något som är gjort bara för sakens skull. 

KARUSELL är en osannolikt fantasilös slasher som känns gjord enbart för att fylla 89 minuter på landets biodukar under Halloween. 58 miljoner kronor kostade det att göra filmen. Alltså, vem fan bränner 58 mille på en slasher? Hela poängen med den genren är att det ska vara snabbt, billigt, enkelt, blodigt och underhållande. Visst är det dyrare att göra film i Sverige nuförtiden, men 58 miljoner, det är att ta i för den här typen av film. Om man nu inte är Jason Blum.

Av dessa 58 miljoner stod Liseberg för sex miljoner. Ja, detta är alltså den där skräckfilmen som är inspelad på Liseberg i Göteborg - och jag såg den på Filmstaden Bergakungen, som ligger alldeles i närheten av Liseberg. I mångt och mycket är KARUSELL en reklamfilm för det årliga Halloween på Liseberg.

För regin står Simon Sandquist, som tidigare gjort DEN OSYNLIGE (vilken jag sett, men jag minns inte vad jag tyckte), POSSESSION med Sarah Michelle Gellar (som jag inte minns om jag sett eller ej), och den konstiga komedin STUDENTFESTEN.

I KARUSELL har en Halloweenfest spårat ur. Något otäckt hände på festen, någon har dött. Exakt vad dröjer det innan vi får veta, vi får se brottstycken från festen i flashbacks under handlingens gång. Ett år senare jobbar en av tjejerna som var med på festen, Fiona (Wilma Lidén), på Liseberg. Det är kvällen före Halloween på Liseberg och Fiona har fått i uppdrag att ta hand om en specialgrej under natten. Det anländer ett sällskap som fått VIP-biljetter till Liseberg, de ska få uppleva Halloweentjofräset i förväg.

Fiona står vid grindarna när VIP-gänget kommer. Det visar sig att det är fem av de andra ungdomarna som var med på festen ett år tidigare. De här fem tycker verkligen illa om Fiona, men Fiona vill inte veta av dem heller. Stämningen blir märklig.

... Nu tar vi och stannar upp här. Liseberg tänker alltså hålla öppet bara för en liten grupp på fem personer? De har bara bjudit in fem? Och Fiona ska vara där ensam och ta hand om dem? Hon ska ensam sköta allt? Fiona tycker inte att det är konstigt - och framför allt misstänkt? Dessutom - om det bara kommer fem besökare har filmen bara sex stycken presumtiva mordoffer, Fiona och VIP-gästerna. Det finns ju liksom inte möjlighet att det blir FREDAGEN DEN 13:E om de bara är en handfull. 

Nå. Innan de får gå in på Liseberg, måste alla lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Om de fått behålla dem, hade de ju kunnat ringa efter hjälp och filmen hade tagit slut efter en halvtimme.

Inne i nöjesparken åker ungdomarna karusell, äter spunnet socker och går i spökhus. Sedan dyker det upp en tosing maskerad med en otäck dockmask och har ihjäl ungdomarna en i taget.

KARUSELL får mig att tänka på när jag och mina kompisar startade Fantastisk Filmfestival 1995. 90-talet var ett dåligt årtionde för skräck, det var först när SCREAM kom 1996 som genren fick en liten nytändning. Vi hade svårt att hitta bra, nya skräckfilmer till de första årens festivaler. Mycket såg ut som KARUSELL - det var trött och oinspirerat, och vi valde bort filmerna.    

Alltså: här har de fått nästan hela Liseberg till sitt förfogande. De har tillverkat masker och grejor som är helt okej. De har anlitat en fullt duglig filmfotograf; filmfotot är bra. Morden är inte många, men de är förhållandevis blodiga, med acceptabla effekter.

... De har allt detta - och så skriver de ett pissuselt manus. Det är riktigt dåligt, med sanslösa logiska luckor. Den här typen av film brukar innehålla logiska luckor, men det finns ju gränser. 

I princip samtliga rollfigurer är fruktansvärt osympatiska. Jag förstår att mördaren vill ta kål på de fem som fått VIP-biljetter. Jag ville också ta kål på dem - redan innan de gått in genom grindarna. De är fullkomligt genomvidriga.

Bara en av ungdomarna pratar göteborgska. Jag tror att det bara är två som pratar göteborgska i hela filmen, varav den andra bara är med lite i början. Inte ens de två poliser som figurerar emellanåt pratar göteborgska när de dividerar om de ska äta korv eller tacos. Jag antar att dessa poliser ska utgöra det komiska inslaget i denna annars humorbefriade film.

När mördaren väl avslöjas kommer det inte som en överraskning, det är den jag misstänkte redan i början av filmen. På slutet kommer ytterligare en twist, den hade jag också listat ut.

Det mest anmärkningsvärda med KARUSELL är dialogen. Den här filmen har troligen den sämsta dialogen någonsin i svensk filmhistoria. Här kommer ett sammandrag av dialogen:

Fuck. Fuck. Fuck. Jävlar. Fuck. Fucking hell. Fitta. Fuck. Oh my god. Fuck. Kuksnut. Vad fan. Helvete. Fuck. Och ett fuck till.

Nästan varje replik låter så här. Filmen visas med svensk text, åtminstone när jag såg den, så det blir extra töntigt när det i textremsan med jämna mellanrum står "Fuck ... Fuck ..." när ungarna jagas. Jag ska kanske tillägga att dialogen är på fucking svenska.

Det här är alltså ännu en dålig film. Den är inte spännande, inte otäck, inte rolig, den är mest dum, tråkig och irriterande. Om 15-åringar kommer att uppskatta filmen vet jag inte. Kommer den att spela in sina 58 miljoner? Ingen aning. Men det man förlorar på KARUSELL kan man ta igen på gungorna. Kanske.

Den svenska skräckkomedin KONFERENSEN, som fick premiär direkt på Netflix förra veckan, är en mycket bättre film. Återigen undrar jag varför inte den gick upp på bio.

JASON TAKES MANHATTAN, kom tillbaka, allt är förlåtet!

 

 

 

 

(Biopremiär 20/10)

Bio: Studentfesten

Foton copyright (c) Atlantic Film

Oj. Wow. Jösses. Jag tror att den har anlänt: årets konstigaste svenska film. När jag slog mig ner för att se STUDENTFESTEN hade jag ingen aning om vad jag skulle få se. Jag hade inte hört eller läst någonting alls om den här filmen. Och jag satt och gapade i en och en halv timme och undrade vaffan det var jag tittade på.

STUDENTFESTEN är dock konstig på ett helt annat sätt än till exempel SOUND OF NÄVERLUR och SEAN BANAN INUTI SEANFRIKA. Den här gången handlar det om en "riktig" film; en film med handling och skådespeleri. Men det hela är så fruktansvärt ... fel!

STUDENTFESTEN är regisserad av Simon Sandquist. Eftersom jag inte kände igen namnet kollade jag upp honom och konstaterar att han tidigare gjort den vissna DEN OSYNLIGE med Gustaf Skarsgård, som senare kom i en amerikansk version, och några år senare gjorde han POSSESSION med Sarah Michelle Gellar. Jag noterar även att han är född 1973. När debuterande manusförfattaren Gabriel Niklasson är född vet jag inte, men jag gissar att han är ungefär jämngammal med Sandquist. STUDENTFESTEN utspelar sig nämligen 1994. Det finns ingen som helst anledning till att den utspelar sig 1994, det är fullkomligt irrelevant, dessutom tar det runt en kvart innan man upptäcker att det ska föreställa Sverige för nitton år sedan. Jag gissar att året valts eftersom upphovsmännen tog studenten ungefär då.

Vad de här pojkarna försökt göra är en typisk amerikansk tonårskomedi från 1980-talet. SVENSEXAN, FIRA MED FERRIS, FÖRÄLDRAFRITT - you know the drill. Sandquist och Niklasson satt säkert och liksom jag kollade på drivor av sådana filmer när de växte upp. Varför inte göra en likadan film? Idag. I Sverige. På svenska. Samma typ av handling som i de gamla amerikanska filmerna. Samma persongalleri. Det låter väl som en bra idé?

Nej, det gör det inte.

Den här filmen känns ungefär som en orkester som genomgående spelar låtarna aningen ur takt.
Handlingen lånar friskt från THE WEDDING CRASHERS och en massa andra filmer. Anastasios Soulis är 22-årige Rasmus, en gitarrlärare vars stora kärlek Klara (Anna Åström, som snart möter Gustaf Skarsgård i VI efter manus av Jens Jonsson - trailern är full av nakenscener) dumpar honom när hennes för Rasmus okände pojkvän plötsligt kommer hem från USA. Dessutom ska Klara ta studenten.

Rasmus har en gift, mustaschprydd kompis som kallar sig Frans (Henrik Lundström), som är något slags lyxlirare och glidare. Han har skaffat en skåpbil som han inrett med bar. Han har fått en fantstisk idé: på Lidingö, där de bor, tar en farlig massa brudar studenten. Dessa kommer att ha en farlig massa fester med goda viner, god mat och en massa brudar man kan ragga upp och hångla med. Tillsammans med en tredje kille, Ian (Filip Berg), tänker de åka runt till så många fester som möjligt, låtsas att de känner studentskan, och festa järnet. De anlitar Ians sextonårige lillebror "Mister" (Edvin Endre) som chaufför. Således stämmer inte filmens titel - den borde lyda STUDENTFESTERNA.

Redan från start klantar de till det och får en trio klantiga poliser (Kjell Bergqvist, Björn Starrin och Martin Preisler) efter sig. Därefter stökar de till det ännu mer, och några märkliga militärer vill också nita trion. Eller kvartetten, om man räknar in Mister.

Precis alla standardinslag och klichéer finns med i STUDENTFESTEN. Fylla, droger, jakter, komiska slagsmål, sex, missförstånd, en annan brud som faller för Rasmus, och som strössel på grädden på moset: en scen där Rasmus beväpnad med elgitarr kliver upp på en scen för att framföra en låt (Pelle Almgrens "Om och om igen") för att åter vinna Klaras hjärta.

Det går inte att tycka illa om STUDENTFESTEN. Den är gjord med hjärta, med kärlek till genren. Men det här funkar inte alls och det blir bara konstigt. Varför har den här filmen gjorts? Vilka riktar sig filmen till? Känner dagens tonåringar till de amerikanska motsvarigheterna som kom långt innan ungarna föddes?

Även Johannes Brost och Thomas Hedengran medverkar - jag gissar att de och Bergqvist och Starrin tackat ja till sina småroller för att få stålar till en Thailandsresa eller något.

Nästan ingenting i filmen är roligt. Okej, Björn Starrin är lite skojig, men i övrigt är det åt helvete med tajmingen. Jo, jag förstår vad som ska vara kul. Jag vill att det ska vara kul. Men skrattade jag? Nej. Kanske någon enstaka gång. Som sagt: jag satt mest och stirrade på duken, häpen över det jag fick se.

En intressant detalj med filmen som en del yngre tittare kanske reagerar på, är att världen den utspelar sig i är ganska radikalt annorlunda än dagens Sverige. Många av dagens standardinslag i svenska filmer saknas helt. Här finns inga invandrare - jag tror inte att jag noterade en enda. Här finns inga queer-inslag - med ett undantag: två hotta brudar som hånglar med varandra. Inga är piercade och tatuerade. Alla tjejer är söta och ser ut att lukta gott - förutom en som är fet och örfilar en snubbe som inte tänder på henne. Huvudpersonernas grabbiga beteende kan nog verka udda idag. För min del känns det rätt naturligt; så var det när jag var ung på 80-talet. Jag och mina dåvarande vänner skulle säkert inte tacka nej till en partybuss; på den tiden gick det mesta ut på att ha kul. STUDENTFESTEN berättas helt ur killarnas synvinkel och folk kommer säkert att anse filmen vara sexistisk och fördomsfull. Sådant struntar jag i så länge det är roligt - men det här är alltså inte roligt.

Man misslyckas till och med få till de i en scen där en ponny råkar snorta kokain till "Cotton-eyed Joe" med Rednex. De flesta skådespelarinsatserna är kassa och påminner om studentspex, och ofta hör man inte vad folk säger, men om inget annat är filmfotot helt okej.

Hade STUDENTFESTEN kommit 1985 och varit amerikansk hade jag säkert älskat den. Men nu är det 2013 och filmen är svensk. Min ålder hör inte hit.

Så, vad sätter jag för betyg på det här? Jag vet inte. Jag har grunnat på detta i flera dagar nu. Äh, jag drar till med detta specialbetyg:

(Biopremiär 19/4)