Bio: The Death of Stalin

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Fast på engelska. Om Sovjetunionen.
De senaste åren har jag skrivit en hel del om Fabien Nury här på TOPPRAFFEL! Nury är en av Frankrikes just nu mest framstående och framgångsrika serieförfattare - det är han som ligger bakom serier som "Det var en gång i Frankrike", "Katanga" och "Tyler Cross". Det är Nury som skrivit seriealbumet den här nya filmen bygger på.
Nu tänker ni förstås att jag kommer att jämföra filmen THE DEATH OF STALIN med seriealbumet "Stalins död". Men det kommer jag inte att göra. Jag har nämligen inte läst det. Jag hade  till och med glömt bort att jag har det! Alldeles innan jag satte mig ner för att skriva detta, slog det mig att det ju kommit på svenska från Faraos cigarer. I en box med två album. Nu drog jag fram boxen - och upptäckte att jag råkat plocka ut "Stalins död" och lagt det någon annanstans - och därefter helt glömt bort det.

... Men filmen har jag i alla fall sett. Och det var inte utan att jag lämnade salongen lite besviken. Det är skotten Armando Iannucci som regisserat den här filmen, producerad av franska Gaumont. I eftertexterna står det att Fabien Nury står för "original screenplay" - men det är fyra andra herrar, varav Ianucci är en, som skrivit den här filmens manus. Detta får mig att undra. Hade Nury skrivit ett filmmanus ingen gillade och som skrevs om helt och hållet - och på engelska? Dessutom står en av manusförfattarna för "additional material".
THE DEATH OF STALIN har blivit omskriven eftersom den totalförbjudits i Ryssland. Detta faktum skapar förstås nyfikenhet. Är detta en politisk satir som är så rolig att den förbjudits?

Filmen börjar onekligen bra. Paddy Considine spelar en radioproducent som livesänder en konsert med klassisk musik. Plötsligt ringer Stalin. Han vill ha en inspelning av konserten. Panik uppstår, eftersom konserten inte spelats in. De måste framföra konserten en andra gång - men pianisten (Olga Kurylenko) vägrar spela en gång till, och dirigenten får något tungt i skallen och tuppar av.
Medan Stalin väntar på inspelningen, sitter han och super och vitsar med Chrustjev (Steve Buscemi), Malenkov (Jeffrey Tambor), Molotov (Michael Palin) och Beria (Simon Russell Beale); den grymme chefen för säkerhetstjänsten. Pianisten som inte ville spela en andra gång, har smugit med ett meddelande till Stalin med inspelningen, på en lapp har hon skrivit vad hon tycker och tänker om diktatorn.
När Stalin väl är ensam och lyssnar på inspelningen, hittar han lappen. Han läser vad  det står - och dör. Nu utbrister förvirring - och en maktkamp. Vem ska ta över efter Stalin?

Som synes är det en rad väldigt fina karaktärsskådespelare som gestaltar rollerna - förutom de ovan nämnda ser vi bland andra Jason Isaacs och Rupert Friend. Steve Buscemi är skön som Chrustjev, ständigt iförd illasittande kostymer med högt uppdagna byxor. Fast han skulle lika gärna kunna föreställa en amerikansk politiker. Hans manér är amerikanskt och har babblor som vore han en neurotisk figur i en Woody Allen-film.
Problemet med den här filmen är att den är makalöst pratig - och i princip varje enskild scen håller på alldeles för länge. Detta förstar effekten av scenerna och det roliga som eventuellt sägs eller sker. Scenen där gubbarna hittar- och ska flytta på Stalins kropp håller på en evighet, och så kul är det inte att diktatorn kissat på mattan.
Filmen innehåller flera exempel på diktaturens grymheter; folk avrättas stup i kvarten, och invånarna har det eländigt. Jag vet inte om vissa av dessa scener är tänkta att vara ironiska och svart komiska, eller dramatiska och allvarliga.
Betyget härunder är lite tveksamt. Jag hade hoppats att den här filmen skulle vara jättebra. Tyvärr känns den mest som filmad teater med lite väl yviga gester.

 






(Biopremiär 9/2)
-->

Bio: The Deep Blue Sea

Foton copyright (c) Atlantic Film
Eftersom THE DEEP BLUE SEA inte pressvisades i Malmö, försökte jag låta bli att läsa recenseioner av den. Dock kunde jag inte undgå att notera de betyg filmen fått. En hel del fyror. Intressant nog även ett par tvåor.
Den som förväntar sig ondsinta hajar lär bli besvikna. Den här filmen har inget med Renny Harlins hajraffel att göra. Caught between the Devil and the deep blue sea byter visst något i stil med pest eller kolera. Men här finns inte något blått hav, pest eller kolera. Jag har inte sett några av den brittiske regissören Terence Davies' tidigare filmer, men tydligen ska de gå i samma stil som den här nya filmen - och ärligt talat, då avstår jag. Vänligt men bestämt.

THE DEEP BLUE SEA bygger på en pjäs från 1950-talet av Terence Rattigan, och det är synnerligen uppenbart. Jösses, det här är en av de mest teatraliska filmer jag någonsin sett. Året är ungefär 1950 (det står faktiskt "ungefär" på en textskylt) och Rachel Weisz är den olyckliga Hester. Hon är gift med en gammal tjock domare med skägg, Sill William (Simon Russell Beale), men inte är hon olycklig, inte. Domaren är tråkig. Hon har blivit betuttad i den unge flygaren Freddie (Tom Hiddleston) och flyttat hem till hans lägenhet.

William är inte nöjd med situationen, och lovar att förstöra Hesters liv. Freddie å andra sidan är en festprisse och suput med humörsvängningar, och han gillar att utöva psykisk terror på Hester. När filmen börjar försöker hon ta livet av sig, men misslyckas (eftersom det är i början av filmen).
Mycket mer än det här händer inte. Det händer i princip ingenting alls i filmen. Alla pratar extremt välartikulerat med överdriva brittiska accenter (jag tror inte att det faktiskt finns, eller fanns, folk som pratar så på riktigt - åtminstone inte hela tiden). När rollfigurerna pratar med varandra, vilket de gör mest hela tiden, låter det så här:

Replik

Paus

Replik

Paus

Replik

... Och så vidare. Ja, ni fattar. Det är inte Jerry Bruckheimer-tempo. Och det är inte trevligt långsamt på Jean Rollin-sättet. Det här är bara pretentiöst och tråkigt, och jag kan omöjligt bli engagerad i det som försiggår på duken. Jag bryr mig överhuvudtaget inte om de här personerna. Inte det minsta.
Fast nu har THE DEEP BLUE SEA ett par försonande drag. Ett av dem är förstås Rachel Weisz. Stilig kvinna, stilig! Duktig skådis också, även om det är svårt att avgöra i en så här artificiell miljö. Filmfotot är också bra (även om bilden höll fel proportioner, eftersom biografen fått en felaktig kopia). Och jag gillade den ofta förekommande stråkmusiken.
Men i övrigt är det här en skittråkig film. Verkligen.

(Biopremiär 13/4)