Bio: Jönssonligan - Den perfekta stöten

Foton copyright (c) Johan Bergmark & Niklas Maupoix

Ibland kollar jag vilka sökord och termer folk har använt för att googla sig fram till TOPPRAFFEL! Av någon anledning brukar "Susanne Thorson naken" alltid finnas med bland de fem vanligaste. Med andra ord torde denna recension generera en massa klick enbart på grund av att jag nu skrev just den meningen. Dessutom medverkar Susanne Thorson i JÖNSSONLIGAN - DEN PERFEKTA STÖTEN; en film som enligt förtexterna bara heter DEN PERFEKTA STÖTEN.

När jag för några månader sedan såg den första teasertrailern för den här filmen trodde jag att det var ett skämt; en sketch från något satirprogram på TV. Men icke! Här har vi filmen. Herrejösses - 2015 är bara ett par veckor gammalt, och vi har redan serverats en av årets absolut sämsta filmer.

Regissören Alain Darborg har tidigare regisserat ett par TV-serier, manuset har Darborg skrivit tillsammans med Piotr Marciniak, som skrivit en av dessa TV-serier - men av DEN PERFEKTA STÖTEN att döma verkar de aldrig någonsin ha jobbat med film. Det här är bitvis exceptionellt amatörmässigt.

Jag minns när VARNING FÖR JÖNSSONLIGAN kom 1981, en svensk version av den danska filmserien om Olsenbanden, som även fanns i en norsk version. Jag såg filmen på bio och åtminstone då tyckte jag att den var väldigt skojig. Många tyckte att den var väldigt skojig, och det kom ju en lång rad uppföljare. Originalskådisarna droppade av med tiden, och filmserien ersattes med Lilla Jönssonligan; ett par filmer om de här figurernas äventyr som barn.*

Jönssonliganfilmerna var muntra komedier för hela familjen, klassisk svensk buskis. När det nu är dags för en så kallad reboot har man ändrat på allt. Man har valt att göra något sags actionäventyr med komiska inslag, och åldersgränsen har höjts till en 11-årsgräns. Visst, jag förstår att Jönssonligan är ett inarbetat varumärke man gärna vill utnyttja - men om man som i DEN PERFEKTA STÖTEN ändrar på precis allt, varför fortfarande kalla det här för Jönssonligan? Om publiken förväntar sig ett glatt lustspel, vilket den nog gör, lär den bli gruvligt besviken. Darborg har istället försökt göra något slags svensk OCEAN'S 11 - fast i gärdsgårdsdivisionen.

En handfull av Sveriges just nu mest lovande karaktärsskådespelare har gått med på att gestalta huvudpersonerna. Det enda de har behållit är namnen, de bekanta karaktärsdragen har man skippat. Simon J Berger spelar Charles-Ingvar Jönsson, som inte kallas Sickan den här gången. Han utför småstötar tillsammans med sin farbror, som bär basker. Andrea Edwards spelar den slemma Anna-Lena Wallentin, som äger ett mäktigt företag med ett välfyllt kassavalv. Wallentin omger sig med korrupta poliser och mordiska gangsters, och det bär sig inte bättre än att hon låter mörda Charles-Ingvars farbror. Scenen där Charles-Ingvar hittar farbrorn är oväntat blodig.

Charles-Ingvar tänker hämnas. Han sätter på sig farbroderns basker och tänker ut en plan - han ska stjäla de många miljonerna i Wallentins kassavalv. För att lyckas med detta behöver han ett perfekt team, så han uppsöker- och övertalar tre personer han med ett undantag inte känner sedan tidigare: Ragnar Vanheden (Alexander Karim), Dynamit-Harry (Torkel Petersson) och Rocky (Susanne Thorson), en gång i tiden Charles-Ingvars flickvän. Vanheden är en välklädd, smooth svindlare och kvinnokarl. Dynamit-Harry är självmordsbenägen - han bor i en husvagn och försöker spränga sig själv i luften när Charles-Ingvar och Vanheden hittar honom. Rocky har alltså bytt kön - hon är nu en piercad tjej som sitter i ett fängelse med hög säkerhet; hon är kassaskåpsexpert och anses vara ytterst farlig, och hon fritas under en fångtransport. Tillsammans sätter nu de här en avancerad kupp i verket.

Genom större delen av filmen satt jag och undrade vad i hel friden det var jag tittade på. För att vara ett actionäventyr är det aldrig spännande och rafflande. Det är aldrig någonsin roligt - jag antar att en del scener ska vara roliga, men det funkar inte det minsta. Skådespelarna kämpar med ibland sanslöst usla repliker. När Vanheden introduceras och låtsas vara någon annan; en amerikan, rabblar han upp något slags PULP FICTION-replik, komplett med "motherfucker", the N-word, och "I'm gonna go medieval on his ass". Redan för tjugo år sedan hade en sådan här replik känts patetisk, idag känns den ännu värre. Rocky utbrister ibland "What the fuck!" och hon kallar Charles-Ingvar "fuckface". Förlåt? Ska det vara roligt? Torkel Petersson spelar ibland över som Dynamit-Harry, och hans catch phrace är "Spräng mig i arslet!", vilket förstås inte alls är kul.

Skådespelarna känns rätt obekväma i rollerna, ett par av rollfigurerna - främst Rocky - framstår som direkt osympatiska. Filmfotot är väl hyfsat kompetent, men vädret är genomgående grått och miljöerna likaså, vilket ger anrättningen en avslagen atmosfär. Filmens allra sista scen fryses och då spelas några sekunder av det gamla, fina ledmotivet från Jönssonliganserien, innan eftertexterna rullar och vi får höra en fullkomligt vedervärdig låt som heter "Vilken jävla smäll" och som framförs av någon som heter Albin; ett slags kombination av rap och svensktopp.

Jag har ingen aning om vilken målgrupp den här filmen har. Vilka uppskattar det här? Är detta är försök att rida på Swedish Crime-vågen och exportera Jönssonligan till utlandet? Filmen är inte underhållande, den är mest tråkig. Dock är det här inte Sean Banan-dåligt; det vill säga inspirerat, surrealistiskt dåligt - det här är bara dåligt. Och dumt.
Den perfekta stöten? Snarare den defekta stöten.

* Här måste jag nämna att jag för en massa år sedan blev tillfrågad om jag ville skriva manus till en stripserie för dagspress om Lilla Jönssonligan. Denna skulle tecknas av Alf Woxnerud. Jag skrev ett gäng strippar, men projektet blev aldrig av - vilket nog bara var bra. Senare fick jag veta att även Johan Wanloo hade tillfrågats om han ville skriva manus.

(Biopremiär 16/1)

Bio: Hemma

Foton copyright (c) MovieBoosters
HEMMA är den tredje filmen med Moa Gammel i huvudrollen jag ser på bio i år. Tre premiärer på ett halvår. Hon verkar vara överallt nu, Gammel. Hon är onekligen en både tjusig och begåvad skådespelerska - så är det inte läge att låta henne medverka i en riktigt bra film? TOMMY var okej, medan KÄRLEK DELUXE var under all kritik. Märkligt nog är SOMMAREN MED GÖRAN hennes hittills bästa film, och där har hon bara en biroll.
HEMMA, en film från för mig helt okända distributören MovieBoosters, är något av det konstigaste du kan se på bio i sommar. Eller i år. Jag blir inte riktigt klok på vad det hela är - och varför filmen går upp nu i sommar, mot TRANSFORMERS och andra blockbusters. För manus och regi står debutanten Maximilian Hult - och det här är en svensk-isländsk samproduktion. Jag får intrycket att de letat världen över efter olika filmkommissioner och finansiärer för att kunna göra den här filmen, som utspelar sig i Sverige men är inspelad på Island - vilket är oerhört tydligt. Det här ser inte som något annat än Island. Var i Sverige hittar vi sådant här platt landskap med sådana här hus? Förutom huvudrollerna, som innehas av svenskar, görs smårollerna av islänningar, vilket förklarar den märkliga svenska dialekt som talas i filmen.
Hults film börjar med att vi får se det äldre paret Frida och Yngve ha trevligt hemma i köket. Hon spelas av Anita Wall - och är inte det där Lars Lind? De säger ingenting. Så går de ut på en promenad - och då plötsligt trillar Yngve ihop, rullar nerför en brant och dör. Och jodå, visst var det Lars Lind! Kanske mest känd för att ha dubbat Jack Frank i Mac Ahlbergs porrfilm FLOSSIE (1974). Hans roll är minst sagt minimal här och helt dialoglös.

Moa Gammel spelar Lou, barnbarn till Frida och Yngve. Hon är en grå mus i trista kläder - och hon har issues. Hon är introvert. Hon har inga vänner. Hon är skum. Nästan autistisk. Hon bor hemma hos sin bittra morsa, som spelas av Lia Boysen - som bara är fjorton år äldre än Gammel. Det visar sig att morsan ljugigt om att Lous morföräldrar är döda sedan tjugo år tillbaka. Nu åker Lou till den märkliga lilla byn där Frida bor för att gå på begravning.
Tom Knutsson (Erik Lundqvist) heter en tjock och rödhårig pojke som pratar norrländska. Han är mobbad och råkar dyka upp på begravningskaffet. Han och Frida blir genast kompisar och umgås dagligen - som om han är en ny Yngve. Simon J Berger spelar Henrik, som jobbar på ett antikvariat. Lou bestämmer sig för att att flytta hem till Frida på obestämd tid och Henrik blir kär i denna kantiga, märkliga tjej. Alltmedan Tom och Frida hittar på tokigheter.
Jag har ingen aning om vad det här är för film. Vad har den för målgrupp? Jag ser att HEMMA har vunnit en rad priser på festivaler, men det säger ju inte så mycket. Filmen är inte dålig - den är bara märklig. Jag gissar att tanken är att göra något slags skruvad dramakomedi, kanske lite grann i i samma tradition som NEBRASKA - för att komma med en väldigt orättvis jämförelse. Men emellanåt påminner det mest om något slags minimalistisk barnfilm som skulle kunna visas på BUFF. Ibland lutar det åt väldigt udda romantisk komedi - och mot slutet blir relationen mellan Lou och Henrik rätt gullig.

Det är tre väldigt bra skådisar i huvudrollerna; Gammel, Berger och Wall, och det slår mig att det är väldigt sällan vi får se skådisar av Anita Walls kaliber på bio nuförtiden. Hon tillhör det gamla fina gardet - och idag finns det ju tyvärr inte kvar så många därifrån. Tyvärr kämpar de med träiga repliker och besynnerliga scener i den här filmen.
HEMMA är skjuten på Super-16, riktig film, alltså, vilket ju är sympatisk. Filmen har en trevlig grynighet à la EVIL DEAD. Här och var konstaterar jag även att filmen är repad och smutsig! Den här distribueras ju som digital kopia, således måste det ju vara filmnegativet de redigerat som repats. Det kändes allt ovant att se de de där strecken över bilden i en helt ny film.
Men! Det jag främst tar med mig från den här filmen, är det myckna kaffedrickandet. Jävlar, vad det dricks kaffe! De dricker kaffe i var och varannan scen. Så här mycket kaffe har inte inmundigats i en svensk film sedan MOLN ÖVER HELLESTA, och den kom 1956! (David Nessle skrev i ett nummer av Kapten Stofil en uttömmande artikel om kaffedrickandet i MOLN ÖVER HELLESTA) Jag gissar att man filmade HEMMA dygnet runt, med tanke på den ymniga kaffekonsumtionen. Kunde de sova? Fast i en scen dricker de te. De ville väl variera sig.

(Biopremiär 11/7)

-->

Bio: Hotell

Foton copyright (c) TriArt Film
Jag såg HOTELL på en ordinarie visning och utanför biografen stod ett ungt par och valde bland affischerna. "BLUE JASMINE? Nej, det är en sådan där deppfilm!" sa tjejen, som tydligen var ute efter lite tjoflöjtunderhållning. Uppenbarligen visste hon inte vad det var för något och utgick från Cate Blanchetts sorgsna ansikte på affischen. Döm om min förvåning när paret tillhörde den tappra lilla skara som bestämt sig för att se HOTELL. Har ni sett affischen till HOTELL? Filmen ser ut precis så! Postern ljuger verkligen inte!
För manus och regi står Lisa Langseth, som 2010 gjorde TILL DET SOM ÄR VACKERT - en film som tilldelades ett par guldbaggar, som som sågs av i princip ingen alls. Den var inget vidare, men gick hem hos en viss kategori kritiker (jag gissar att filmen sågs av fler kritiker än betalande publik).
TILL DET SOM ÄR VACKERT var Alicia Vikanders genombrottsfilm och kickstartade en minst sagt oväntad utlandskarriär. Rättare sagt, att hon hamnade i Hollywood är kanske inte så oväntat, men det är lite lustigt att det antagligen beror på den filmen. Just nu filmar hon THE MAN FROM U.N.C.L.E. och superhjälterafflet EX MACHINA. Vikander spelar huvudrollen som Erika i HOTELL, som på sina håll har presenterats som komedi.

Den som förväntar sig en skrattfest lär bli gruvligt besviken. HOTELL är i grund och botten ännu ett tungt, deppigt, drama - som efter ett tag gör en helvändning. Erika är en självisk inredningsarkitekt, en rätt vidrig typ. Hon lever ihop med en kille spelad av Simon J Berger och de väntar sitt första barn. Dock går förlossningen fel och barnet skadas vi den för tidiga förlossningen. Detta kan Erika inte hantera, hon stänger in sig i sig själv, blir ännu jävligare och börjar gå i terapi - vilket inte hjälper.
Tillsammans med de övriga i samtalsgruppen inleder Erika ett experiment på egen hand. De tar in på hotell och försöker där anta andra identiteter - med andra ord, filmen hamnar lite i samma spår som IDIOTERNA. Efter den synnerligen tunga första halvtimmen vänder nu filmen och blir riktigt rolig. De fem personerna som utgör gruppen är udda. unga Ann-Sofie (Mira Eklund) är blyg, osäker och mobbad, Pernilla (Anna Bjelkerud) är medelålders, fet, ensam och vill bara ligga med någon, vad som fattas Peter (Henrik Norlén) blev jag aldrig riktigt klok på, mer än att han inte är lycklig - och och så har vi den modersbundne Rikard. Han spelas av David Dencik, som visar sig vara ett komiskt geni. Vi har tidigare sett Dencik i främst allvarliga roller, men herregud, karln borde göra mer komedi. Han är otroligt rolig - och lika rolig i en mindre biroll i kommande VI ÄR BÄST!.

Den här brokiga gruppen spelar något slags rollspel och försöker genomföra olika idéer och uppdrag. De letar upp en gift man Pernilla kan "ligga lite med" på toaletten i hotellfoajén, Rikard är inspirerad av mayaindianernas tortyr - han tycker att man måste våga möta smärtan för att våga gå vidare. Således utförs diverse jönsiga tortyrritualer på ett hotellrum, där Rikard ska bindas och bli "drawn and quartered" med mera.
Alicia Vikander är en väldigt grann tösabit och visst är hon en bra skådis - men det vore kul att se henne göra något annat än rollfigurer jag vill slå i huvudet med en gummiklubba stulen från en träslöjdssal. Erika är en hemsk person. Filmens första del är alltså väldigt allvarlig och rätt klyschig - typiskt svenskt drama. Mot slutet spårar det hela ur och går till överdrift, vilket jag tycker är rätt onödigt - plötsligt blir några av rollfigurerna galna på riktigt, känns det som. Egentligen är sådant här inte min kopp te, kaffe eller buljong.
Men David Dencik lyfter filmen. Utan honom vet jag inte om HOTELL hade funkat, men han ser till att filmen faktiskt blir en dramakomedi. Dessutom bör han av en guldbagge för bästa manliga biroll som i en liten ask. Om han nu inte kniper en för sitt inhopp i VI ÄR BÄST! - en film som är betydligt bättre än HOTELL.
Mira Eklund framför en egenkomponerad sång under för- och eftertexterna. Det låter för jävligt.

(Biopremiär 4/10)

-->

Bio: Call Girl

Foton copyright (c) Jukka Male
När jag första gången såg trailern till Mikael Marcimains dramathriller CALL GIRL blev jag väldigt imponerad. Om jag inte visste bättre, hade jag trott att det faktiskt var en svensk film från mitten av 1970-talet, då filmen utspelar sig. Så är förstås inte fallet - och de senaste veckorna har det varit en hel del skriverier om filmen. Det är släkten Palme som, redan innan de sett filmen, funderar på att stämma upphovsmännen, eftersom det antyds att en av rollfigurerna kan vara Olof Palme.
CALL GIRL, vars manus är skrivet av Marietta von Hausswolff von Baumgarten (Hur vore det med en pseudonym?), bygger alltså på sanna händelser. Men jag ska inte sitta här och ljuga - jag kände inte till dessa händelser tidigare, och valåret 1976 var jag åtta år. Jag har väldigt starka minnen av 1976, ett år jag skrivit mycket om eftersom jag då köpte både mitt första nummer av Fantomen och min första KISS-skiva, men jag hade förstås ingen som helst koll på politik och skandaler då. Och nej, jag har inte läst på sedan dess.

Sofia Karemyr är fjortonåriga Iris, som åker in och ut på barnhem eftersom henner mor inte klarar av att ta hand om henne. Iris driver runt på stan med jämnåriga kompisar och blir en dag upplockad av bordellmamman Dagmar Glans (en glansroll för Pernilla August). De minderåriga flickorna utnyttjas av Dagmar, de får ingå i hennes stall och anlitas till fester - och sexfester - vid vilka ofta representanter från samhällets toppskikt närvarar. De agerar kaffeflickor. De super och strippar och ligger med gästerna. Och när statsministern (som vissa alltså inte helt oväntat gissar representerar Olof Palme) visar sig tillhöra kunderna, uppstår panik. Händelserna måste tystas ner. Polisen John (Simon J Berger) som jagar Dagmar och luskar i fallet blir plötsligt farlig.

CALL GIRL torde redan ha en Guldbagge som i en liten ask. Den för bästa scenografi. Filmens produktionsdesign är nämligen fullkomligt fantastisk. Jag köper det här som 1976 rakt av. Jag satt ofta och undrade hur fanken de hade gått tillväga - det är trots allt inga anonyma bakgator i småstäder som skildras, utan Stockholm. Jag gissar på en hel del datormanipulation, men ändå - det hela är smått otroligt.
Men inte nog med det - man har alltså även lyckats med konststycket att få filmen att verkligen se ut som en film från 1976! Som om den vore filmad då, med samma råfilm. Det enda som avslöjar filmen, bortsett från en del bekanta skådespelare, att en ibland aningen mer modern kameraföring och klippning, samt filmmusik som förvisso är cool, men som snarare låter som något från det tidiga 1980-talet än 70-tal.

Jag är ju ingen novis när det gäller svensk 70-talsfilm, jag har sett enorma mängder - och då förstås mycket sexploitation och B-film. Senaste igår skren jag ju om Mac Ahlbergs filmer, eftersom han gått och dött. En del av festerna i CALL GIRL, till exempel en dekadent tillställning med topplösa och maskerade damer som dansar på bord, får mig att tänka på 70-talets svenska kultrullar. Jag kan helle inte låta bli att associera till Janne Halldoffs CHEZ NOUS från 1978, som handlar om ett mord på en porrklubb. Som ni förstår är det här fruktansvärt coolt, gott folk!
En annan detalj som förstärker 70-talskänslan är att CALL GIRL även är en ganska långsam film. Och när vi tänker efter var ju många av de här gamla svenska filmerna rätt saggiga och tradiga. CALL GIRL är även åt helvete för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Hur tänkte de där?
Nå - den eventuella tråkigheten (den enligt mig coola tråkigheten - härligt 1976-tråkig) kompenseras av en rad kul skådisar och fräna rollfigurer. Vissa av personerna är kanske lite väl platta och intetsägande, till dem hör nog Iris och hennes kompisar, några figurerar mest i periferin, men ett gäng är härligt sköna. Simin J Berger är störtskön i polisonger och stickad slips. David Dencik likaså. Sverrir Gudnason har mystisk frisyr. Norrmannen Sven Nordin ser fantastisk ut som Dagmars högra hand Glen.

Och vi får inte glömma alla härliga bilar! Till exempel kör vår polishjälte en orange Volvo 240. Eller brandgul, som jag hade sagt 1976. Och jo, här finns ju fler 70-talsdetaljer. Starlet. Svenska MAD med HAJEN-parodin. ABBA på TV. Sossarnas gamla logga.
Så - om du kan ha förbiseende med den väl tilltagna spellängden och vissa småtradiga partier, och det kan du, borde CALL GIRL vara en film som går hem i din stuga (gillestuga, alltså, eftersom det handlar om 70-tal). För det är trots allt en av årets bästa svenska filmer (vilken skulle det annars vara?). Det är i alla fall den coolaste - och definitivt den mest ambitiösa svenska filmen i år! Huruvida Olof Palme verkligen köpte sex av minderåriga låter jag vara osagt. Han förlorade i alla fall valet 1976. Torbjörn Fälldin blev ny statsminister.
Jag blev märkligt nostalgisk. Fast vid närmare eftertanke undrar jag om det egentligen var så mycket roligare 1976.
Fast det är ju klart, det fanns fler serietidningar då.

(Biopremiär 9/11)