Visar inlägg med etikett Simon Curtis. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Simon Curtis. Visa alla inlägg

tisdag 28 juli 2015

Bio: Kvinnan i guld

Foton copyright (c) Scanbox

 
Förra året hade filmen THE MONUMENTS MEN premiär; en trevlig film som fick märkligt ljum kritik. Filmen handlade om den konst som nazisterna stal under kriget - och nu kommer det ytterligare en film på samma tema.


Kvinnan i guld som titeln på Simon Curtis' (MY WEEK WITH MARILYN) film åsyftar, är porträttet "Adele" av Gustaf Klimt. Adele Bloch-Bauer (Antje Traue) var moster till Maria Altmann (Helen Mirren), som flydde Wien och nazisterna, för att hamna i Los Angeles. När filmen börjar är det 1998 och den unge advokaten Randy Schönberg (Ryan Reynolds) besöker Maria - jag satt hela filmen igenom och undrade vilken relation Randy hade till Maria; jag trodde de var släkt eller gamla vänner, men så verkar inte vara fallet. I vilket fall:


Tavlan "Adele" hängde hemma hos den judiska familjen Altmann i Wien, men den beslagtogs av nazisterna. Den hamnade på ett flott galleri i Wien, där den sedan hängde tills Maria Altmann kom på att hon ville ha den tillbaka. Tavlan tillhör egentligen hennes familj och det är trots allt hennes moster på tavlan. Randy låter sig övertalas och tillsammans med Maria åker han till Österrike. Fallet blir förstås ganska komplicerat, eftersom galleriet självklart inte vill släppa ifrån sig tavlan eller att den ens lämnar dess hemland. Randy ser då till att stämma Österrike!

Hur det går kommer inte som någon överraskning - man hade ju knappast gjort film på den här storyn om Randy och Maria misslyckades. Dessutom känner kanske en del till att tavlan numera hänger i Los Angeles. Vägen fram till detta förutsägbara slut är aningen ojämn.


Stora delar av filmen; närmare hälften, utspelar sig i Wien på 1920-talet och under andra världskriget, och är på tyska. Dessa scener är betydligt bättre och mer intressanta än Randys och Marias flängande mellan olika personer och rättegångar. Ryan Reynolds och främst Helen Mirren gör bra ifrån sig, men Mirrens rollfigur är lite konstig; jag tycker att Maria Altmann framstår som en lite osympatisk och hagalen kärring. Tavlan må vara stulen, men den hängde ju redan på ett fint galleri där den fick uppskattning - 1998 sköttes galleriet knappast av nazister. Jag förstod aldrig riktigt varför Maria tvunget vill ha den tillbaka 50 år senare. Visst, det görs högtravande försök att förklara detta - men som sagt: den hängde bra där den hängde.

Katie Holmes gör en rätt menlös roll som Randys gravida fru. Charles Dance och Jonathan Pryce dyker upp i småroller - och båda spelar amerikaner. Randys avslutande anförande i rätten är fint och tjusigt och korrekt på alla sätt, medan stråkarna filar på. En del repliker, i synnerhet Marias, är lite platta och teatrala. Jag skrattade när Marias österrikiske far, som dittills bara pratat tyska, i sin sista scen säger "From now on we shall speak the language of your future!" till sin dotter, som i scenen därpå tillsammans med sin make (Max Irons) dribblar bort några nazister på stan och äntrar ett flygplan till frihetens land - där "Adele" förstås också måste hänga.


KVINNAN I GULD är lite allt möjligt. Lite bra. Lite intressant. Lite rolig. Lite tråkig. Den oerhört tjusiga Antje Traue är den största behållningen.






 

(Biopremiär 31/7)

torsdag 12 januari 2012

Bio: My Week with Marilyn

Foton copyright (c) Scanbox

 
Jag har alltid varit svag för filmer om film; filmer om filminspelningar. Nej, jag är väl inte så förtjust i filmer om autentiska, levande eller döda skådespelare, det är skapandet jag är intresserad av. Därför är jag lite mer positivt inställd till MY WEEK WITH MARILYN än många andra, jag noterar ganska ljumma recensioner utomlands, främst i England - detta är för övrigt en engelsk-amerikansk samproduktion i regi av engelsmannen Simon Curtis.


Eddie Redmayne spelar 23-årige Colin Clark, som inget hellre vill än jobba med film. Tack och lov kommer han från ett fint, rikt hem och på en tillställning har han träffat Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) och dennes hustru Vivien Leigh (Julia Ormond), vilka lovat honom jobb på någon inspelning i framtiden.

Colin dyker upp på Olivier Productions kontor och där sitter han och väntar tills det äntligen finns en öppning någonstans, vad som helst. Till slut dyker herrskapet Olivier upp och Colin hamnar på inspelningen av den lättsamma komedin PRINSEN OCH BALETTFLICKAN (1957), som ska göras på den engelska landsbygden.

 

Den kvinnliga huvudrollen mot Olivier ska - förstås - spelas av Marilyn Monroe (Michelle Williams), som anländer tillsammans med sin make, den uppburne författaren Arthur Miller (Dougray Scott). Inspelningen går dock inget vidare, eftersom det visar sig att det är extremt besvärligt att arbeta med Monroe, som dels har fått för sig att hon ska köra med method acting, och därför har med sig Paula Strasberg (Zoë Wanamaker) som coach, och dels går på alla möjliga sorters piller. Laurence Olivier sliter sitt hår när Monroe konstant är flera timmar försenad och konstant glömmer sina repliker.Colin har börjat uppvakta den näpna garderobsflickan Lucy (Emma Watson), men hans liv förändras radikalt när den djupt olyckliga och osäkra Marilyn Monroe fattar tycke för honom och vill spendera så mycket tid som möjligt med honom medan Arthur Miller rest hem till USA. Colin blir förstås förälskad i filmstjärnan, men självklart kommer romansen inte att hålla.

Den svaga länken i MY WEEK WITH MARILYN är Michelle Williams. Jag köper henne inte riktigt som Marilyn Monroe, trots porträttlikhet i vissa vinklar. Det känns mest som om hon spelar Monroe, imiterar Monroes manér - hon är inte riktigt Marilyn Monroe. Monroe gjorde ju ofta något konstigt med överläpparna när hon pratade, och detta göra Williams för jämnan, vilket ser onaturligt ut. Dessutom låter hon ibland som en polsk immigrant när hon pratar.


Men i övrigt är detta en riktigt underhållande och gullig kärleksfilm som bygger på Colin Clarks memoarer, vilka publicerades 1995. Curtis går inte på djupet med Marilyn Monroes problem; hennes missbruk och psyke, utan romansen får hamna i fokus. Det är trevligt mest hela tiden. Ibland dessutom riktigt roligt. Inte blir det sämre av alla utmärkta skådespelare som medverkar, förutom de ovan nämnda hittar vi även Judi Dench och Derek Jacobi, och många andra.


En lite lustig detalj är rollfigurernas och skådespelarnas åldrar. Monroe ska vara 30 i filmen, och Williams var 31 när filmen gjordes, medan Eddie Redmayne fyllde 30 häromdagen. I en scen säger Vivien Leigh att hon är 43. Julia Ormond, som spelar henne, är 47 men ser i filmen ut som 65! Och lilla rara Emma Watson har hunnit bli 21, men ser fortfarande ut att vara 15.


I vilket fall: jag är generös med betyget här. Tjoflöjt!









(Biopremiär 13/1)