Bio: I Give It a Year

Foton copyright © 2012 I Give It a Year / STUDIOCANAL. All Rights Reserved.
På filmaffischen till I GIVE IT A YEAR står det att det är en ny komedi av skaparna till LOVE ACTUALLY, BRIDGET JONES' DAGBOK och NOTTING HILL, och nämnda affisch får filmen att se ut som en mysig, brittisk romantisk komedi. Jo, filmen är producerad av samma människor som låg bakom nämnda filmer - men I GIVE IT A YEAR är skriven och regisserad av Dan Mazer. Dan Mazer har tidigare skrivit manus till ALI G IN DA HOUSE, BORAT och BRÜNO. Och som den manlige huvudpersonens bäste vän Danny ser vi Stephen Merchant; i vanliga fall manusförfattare till TV-serier som THE OFFICE och THE RICKY GERVAIS SHOW. Detta innebär att I GIVE IT A YEAR egentligen är en helt annan typ av film än till exempel NOTTING HILL.

På en fest får Josh (Rafe Spall) syn på Nat (Rose Byrne) och blir blixtförälskad. Efter bara sju månader gifter de sig - men redan i kyrkan viskar en av Nats kompisar (Minnie Driver) "I give it a year." Och mycket riktigt - det dröjer inte länge innan Nat och Josh sitter hon en äktenskapsrådgivare (som själv har grava psykiska problem!) och redogör för varför de vill skilja sig. Deras äktenskap visas i flashbacks.
Josh var tidigare ihop med amerikanskan Chloe (Anna Faris), som inte försvunnit ur hans liv - och som han nog fortfarande är förälskad i. Nat, å sin sida, blir förälskad i en affärskontakt; charmören Guy (Simon Baker, killen som uppskattade mina Fantomenringar). Saker och ting blir struliga.

Jag skrattade fruktansvärt mycket när jag såg I GIVE IT A YEAR. Här finns scener som fick mig att skratta käken ur led. Ögonen tårades. Redan från start skrattade jag så att jag skakade; under bröllopet när prästen får en hostattack. Och när Danny håller filmhistoriens mest olämpliga tal till bröllopet. För att inte tala om när Guy ska förföra Nat på kontoret och släpper lös två duvor.
Rose Byrne är jätterolig. Hon är fantastiskt snygg - och skitkul. En synnerligen attraktiv kombo. Kolla bara när hon ska göra en presentation på ett blädderblock! Anna Faris har jag länge gillat, hon är nog filmbranschens roligaste kvinna. I den här filmen gör hon en synnerligen festlig sexscen; hon blir oväntat indragen i en trekant, vilket mest blir ... konstigt och fel. Och Stephen Merchant är obetalbar som Danny; en kille som konstant säger och gör de mest olämpliga saker. I övriga roller ser vi bland andra Nigel Planer från THE YOUNG ONES och Clare Higgins från HELLRAISER.

Det här är en bitvis extremt vulgär komedi med brittiska karaktärsskådespelare i rollerna. Men även om jag skrattade ovanligt mycket åt det här, blir betyget inte mer än en trea. Jag har funderat på filmen ett par dagar. Den är inte speciellt lång, bara 97 minuter, men luften börjar gå ur den så smått under den sista halvtimmen. Och det är ju inte riktigt bra.
Trots detta vill jag hävda att detta är det roligaste man kan se på bio i vår. Tjosan!

(Biopremiär 26/4)

DVD: The Killer Inside Me

THE KILLER INSIDE ME

Jag har flera gånger klagat på att Hollywood och andra filmverkstäder aldrig filmatiserar de böcker jag har läst. Okej, jag ska väl inte säga att jag klagat på det. Det är bara ett konstaterande. Men det är väl för att jag bara läser gamla hårkokta deckare, kioskböcker och billig skräck. Eller dyr skräck.

Och när det nu kommer en ny film baserad på en klassisk hårdkokt deckare, så bygger den på en bok jag inte läst. Jag vet faktiskt inte om jag läst någon av Jim Thompsons böcker, men "Mördaren i mig" från 1952 har jag inte läst.

Däremot har jag nu sett två filmatiseringar av boken. I mitten av 1980-talet släpptes versionen från 1976 på video och jag kommer ihåg recensionen i Scandinavian Film & Video. Den fick en stjärna av fem och ansågs vara skitdålig och obegriplig. Men eftersom Stacey Keach hade huvudrollen, tyckte jag den verkade intressant ändå. Ett par år senare visade SVT filmen och jag tyckte inte alls att den var så dålig - men jag kan inte påstå att jag kommer ihåg något från den.

Michael Winterbottoms nya version, som inte fick chansen på svenska biografer, har på sina håll anklagats för att innehålla våldspornografi. Oj, då. Och det uppstod en viss buzz på nätet när en brutal sexscen med Jessica Alba läckte ut.
Efter väldigt snygga förtexter introduceras vi för Casey Affleck, som spelar Lou Ford, en vicesheriff i Texas. Han ger intryck av att vara en ganska lågmäld kille, men skenet bedrar. När han beordras att köra hem till ett fnask (Alba), inleder han ett slags förhållande med henne. Men snart spårar relationen ur.
Lou Ford är nämligen sadist. Han gillar att misshandla kvinnor. I flashbacks får vi se hur han som liten gosse upptäcker att hans mor är masochist, vilket leder till Lous besatthet i att ge brudar rejält med stryk.
Men Lou har fler problem. Han har problem med andra kvinnor, han har problem med kriminella, och han har problem med polisen - det sistnämnda då liken efter ett tag börjar hopa sig och Lou blir misstänkt.
Jag blev rätt ställd av THE KILLER INSIDE ME. Jag kliade mig i bakhuvudet. Filmen ser onekligen väldigt bra ut, skildringen av en småstad för 60 år sedan är fin, och detaljer och musik är utmärkt. Och Winterbottom har fyllt filmen med bra folk: Kate Hudson, Ned Beatty, Elias Koteas, Simon Baker och Bill Pullman.
Ibland blir filmen överraskande snaskig. Kvinnomisshandeln och våldtäkterna är råa. Det är utdraget. Och Winterbottom verkar gotta sig i nakna, smiskade rumpor på ett härligt exploitationsätt.
Men samtidigt är det här en oerhört snackig film. Det pratas något makalöst. Jag måste erkänna att jag tappade både intresset och tråden under flera scener. Jag satt och tittade - och upptäckte att jag varken lyssnade eller läste texten. Det kan bero på att handlingen är rörig (minns att Film & Video kallade den förra versionen obegriplig), men det kan också bero på att Winterbottom berättar på ett sätt som inte engagerar mig tillräckligt.
Men tre syndiga dvärgar kan filmen dock få. Nysmiskade är de också, dvärgarna.