Visar inlägg med etikett Siewert Öholm. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Siewert Öholm. Visa alla inlägg

fredag 9 oktober 2015

TV: Siewert och sågklingan

En del av er undrar kanske varför det varit så tyst här på TOPPRAFFEL! hela veckan. Inga recensioner av veckans biopremiärer? Varför då? Jo, det är som så att jag gick och blev sjuk. Jag och flera vänner och kollegor drabbades av den så kallade bokmässepesten. Men nu börjar jag att kvickna till och jag tänker göra något jag sällan gör: skriva om ett TV-program.
Efter ALLT SOM FANNS VAR OKEJ och REGISSÖREN SOM FÖRSVANN (som ju jag medverkade i), är de glada gossarna Melker Becker och Mattias Lindeblad tillbaka med en tredje, avslutande del i denna trilogi om populärkultur i Sverige. Den här gången handlar det om det beryktade avsnitt av debattprogrammet Svar direkt som tog upp hårdrocksbandet W.A.S.P. och utsatte Anders Tengner för något slags inkvisition.
Filmkrönikan på SVT gjorde en gång ett fantastiskt (och efterlängtat) scoop när de letade upp de idag vuxna barn som medverkade i det legendariska Studio S-programmet om videovåldet, som sändes 1980. Det visade sig - inte helt oväntat - att barnen inte alls hade sett filmerna de påstod sig ha sett; de blev tillsagda vad de skulle säga och regisserades. Detta är väldigt uppenbart när man ser programmet; vi som faktiskt sett filmerna förstår detta. Debatten i Studio S utmärkte sig också genom att bara bjuda in gäster från ena sidan; motståndarna. Där fanns inga filmkritiker, inga filmvetare, inga som kunde försvara- och berätta mer om skräckfilm. Detta eftersom Studio S och SVT enbart var ute efter att skapa moralpanik - och stävja videon, som ansågs vara ett hot mot TV-monopolet.
Becker och Lindeblad gör ett liknande scoop i sin nya dokumentär. Svar direkt om hårdrockseländet avslutades med att en oskuldsfull, trettonårig flicka; Maria (som Siewert Öholm presenterade som Monica), läste en dikt, i vilken hon bland annat rimmade "Lukasbrevet" med "skrevet" - allt för att visa hur förkastlig och farlig hårdrocken var. TV-publikens hakor gick i golvet. 31 år senare fick vi veta att den här flickan inte hade en aning om vad det gick ut på - hon hade blivit ditsläpad och var mest glad för att få vara med i TV, och fick ett papper med dikten i händerna. Idag är Maria glad över att sanningen äntligen kommer fram: hon skrev inte dikten!
Okej. Det hela gick alltså ut på att Siewert Öholm; Göteborgs-TV:s egen Torquemada, och hans redaktion hade upptäckt att det fanns ett nytt, amerikanskt hårdrocksband som hette W.A.S.P., och de var värre än allt annat. Inte nog med att de spelade hetsande musik, de kastade rått kött på publiken och piskade nakna brudar på scenen. Så fick det ju inte gå till, Sveriges föräldrar måste informeras om vad det är deras sexåriga barn konsumerar.
Som representant för hårdrocken valdes 23-årige Anders Tengner, som då startat sin egen poptidning Rocket. Han informerades inte om vad som skulle ske i programmet och trodde att det skulle handla om en regelrätt debatt. Siewert och kompani fyllde sedan studion med en hord av människor som tyckte att det Tengner sysslade med var fasansfullt. Man intervjuade även folk på stan, mest pensionärer. Tengner fick knappt en syl i vädret.
Jag såg det här programmet när det sändes - och minns att jag, självklart, blev förbannad. Inte bara jag; alla som gillade och var insatta i rock och annan populärkultur blev förbannade. Programmet gick bara ut på att låta Öholm inte bara framföra, utan verkligen hamra in sina högerkristna åsikter. Så här 31 år senare är jag mest häpen över att ett så här vinklat program fick sändas - något som även gäller Studio S om videovåldet. Att okunniga och/eller ignoranta moralister med makt fick härja fritt på SVT och att man på 1980-talet fortfarande betedde sig som vore det 1940-tal - eller 20-tal - eller vilken tid som helst för länge sedan, då moralens väktare skrek högt. Fast det är klart, deskriker högt även idag, men om andra saker. Dessutom är moralisterna  idag oftast 15-20 år yngre än jag.
Jag undrar också om det verkligen inte fanns någon i redaktionen som kände till att W.A.S.P.är en väletablerad amerikansk förkortning för White Anglo-Saxon Protestant.
Becker och Lindeblad har stoppat in en massa kul exempel på hur TV-utbudet kunde se ut i början av 80-talet. Det var ju verkligen tråkigt då. Det jag minns som kul sändes trots allt väldigt sällan. Och vi hade ju bara två kanaler på den tiden. SVT hade makt. Lustigt nog kommer jag ihåg ett par av de exempel som ploppar upp i programmet, som folkdanslaget som dansar hiphop. Ja, det var så illa på den tiden att till och med jag satt och tittade på mög.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN leder fram till det stora evenemang Becker och Lindeblad arrangerade tidigare i år, där Öholm och Tengner återses efter 31 år - inför en publik bestående av 200 hårdrockare. Det var meningen att Öholm verkligen skulle grillas och sättas dit, men han stod på sig rätt bra trots allt.
Det här är en kul, underhållande och intressant dokumentär - och samtidigt lite skrämmande. Allt var inte bättre förr.
När jag skriver om TV-program brukar jag inte sätta betyg. Dessutom känner jag Melker och Mattias. Således inga dvärgar den här gången.
SIEWERT OCH SÅGKLINGAN visas:
SVT2 och SVT Play fre 9 okt 2015 kl 20.00
SVT2 lör 10 okt 2015 kl 16.15
SVT2 ons 14 okt 2015 kl 23.15    

-->

måndag 3 oktober 2011

Bio: Så jävla metal

Foton copyright (c) Atlantic Film

Den första skiva jag köpte för egna pengar, var en singel med KISS. "Shout it out loud" och med "Sweet pain" på B-sidan. Det bör ha varit 1976 eller så, men jag minns helt klart att det var på Wessels i Landskrona. Singeln saknade omslag, den låg i ett vitt konvolut, så jag ritade själv dit medlemmarna i KISS (plus lite stridsvagnar och explosioner) - självklart med kulspetspenna.

Min kompis Adam hade dock flera album med KISS och ett par år senare köpte vi varsin elgitarr och bildade en hårdrockgrupp som märkligt nog aldrig fick något namn. Vi fick heller aldrig fler medlemmar. Däremot komponerade vi ett helt gäng låtar, både på svenska och engelska, som vi spelade in på ett billigt kassettband. Våra kunskaper i engelska var bristande, och Adams låt "I was love" måste ha varit ett mästerverk i genren Konstiga texter: "I was love in the girl - his name was Susan".

När jag växte upp spelades det i princip aldrig hårdrock på radion eller visades något på TV. Vi läste tidningen Poster och fantiserade om hur coola alla dessa band måste vara när de även rör på sig. Och många av banden på bilderna och affischerna visste vi inte heller hur de lät, enda sättet att höra dem var att köpa deras skivor.

Först på 1980-talet började det spelas en del på radio; jag satt varje vecka klistrad och lyssnade på Rockdepartementet på P3, och minsann om det inte dök upp program som körde musikvideor på TV. Dock började jag under 80-talet lyssna på annat än hårdrock. Det var inte lika kul när KISS sminkade av sig och jag tyckte att banden såg allt jönsigare ut. När jag tänker efter var det väl inte så mycket musiken som gjorde att jag slutade lyssna på hårdrock - även om jag hade svårt för alla fläskiga syntar som plötsligt dök upp. Det var nog mest att hårdrockarna inte var så tuffa längre. Det var klar pellejönsvarning på många av dem. Jag började istället att lyssna på andra genrer, för att mot slutet av 80-talet bli så kallad svartrockare. Hm.

Yasin Hillborgs dokumentär SÅ JÄVLA METAL var den klart bästa svenska film jag såg på Malmö Filmdagar härommånaden. Versionen som visades var till 95% färdig, men det var bara småjusteringar som skulle göras och inga drastiska ändringar. Här skildras den svenska hårdrockens historia från sent 60-tal fram till idag.

Inte helt oväntat öppnar filmen med ett par klipp ur det legendariska avsnittet av SVAR DIREKT där Siewert Öholm ska diskutera hårdrock i allmänhet och W.A.S.P. i synnerhet; ett fullkomligt bisarrt program i klass med STUDIO S om videovåldet. Dåvarande OKEJ-redaktören Anders Tengner satt där som expert, men fick knappt säga någonting, medan publiken utgjordes av upprörda föräldrar, småbarn, ett gäng religiösa, samt Staffan Hildebrand. Vi får se väldigt lite av det här programmet i Hillborgs film, men bland det märkligaste är att Öholm insisterar på att W.A.S.P. står för We Are Satans People, medan Tengner säger något om att det i hans ordbok står att det betyder "geting" (detta visas inte i dokumentären). Ingen var medveten om att W.A.S.P. förstås är en väletablerad förkortning för White Anglo-Saxon Protestant, vilket man tycker att någon borde känt till.

Hur som helst, därpå följer en ohyggligt lång rad med intervjuer med bandmedlemmar och gamla, mer eller mindre suddiga konsertklipp. Först band jag aldrig någonsin lyssnade på, som November och Neon Rose, innan man når fram till den roligaste delen; den om 80-talet. Jag må ha varit avigt inställd på den tiden, men idag kan jag inte låta bli att charmas och bli nostalgisk. Det känns som om allting var gladare, färggrannare och mer oskyldigt på 80-talet. Det är ju som Mickey Rourke säger i THE WRESTLER; plötsligt kom Kurt Cobain och förstörde allt.

Yngwie Malmsteen medverkar förstås och berättar några sanslösa historier, och även om jag förstås aldrig gillade Europe, är det intressant att höra bandmedlemmarna berätta om sin karriär. När 80-tal blir 90-tal är det för min del inte lika intressant längre. Min musikdiet på 90-talet bestod av en märklig mix av Trent Reznor, tysk partymusik och Dean Martin. Jag tyckte även att hårdrocken rockade allt mindre - jag började känna mig som min farfar, som brukade hävda att all modern musik lät som tröskverk. Nej, jag har ingen som helst relation till Entombed, Bathory och de där, för att inte tala om senare band. Hammerfall? In Flames? Nä. (Här påpekade genast en läsare - vi kan kalla honom "Orvar" - att Bathory skivdebuterade redan '84 och därför inte kan kallas ett utpräglat 90-talsband)

Slog mig just att den senaste hårdrockskonserten (nåja) jag var på, var när Lordi spelade på en beach i Cannes. Det var jätteroligt - i synnerhet som Njutafilms' head honcho Nicolas Debot hela tiden skrek "Fortare! Hårdare!".

Förutom en massa svenska band och producenter, intervjuas även Dani Filth, Danko Jones och Lars Ulrich. Det dyker upp fler klipp ur gamla TV-program och folk på stan frågas vad de tycker om hårdrock, och om hårdrock tycker de inte. En gammal kärring undrar varför det måste komma nya saker, vad är det för fel på den gamla musiken?

Nej, det är inget fel på den gamla musiken. Idag, 25 år senare, kan jag mycket väl lyssna på 80-talshårdrock. Och då inte ens i smyg.

I vilket fall: SÅ JÄVLA METAL är en jävligt underhållande och intressant dokumentär! Fast vissa av de medverkande borde allt klippa sig.




(Biopremiär 7/10)


söndag 7 juni 2009

En film jag länge velat se #6

THE DUNGEONMASTER (1985)

När det stormade som värst kring populärmusikorkestern W.A.S.P. i Sverige och Siewert Öholm höll på att implodera, publicerades en notis i Scandinavian Film & Video, i vilken det påpekades att W.A.S.P. minsann medverkar i en fantasyfilm, en lågbudgetproduktion som fanns ute på hyrvideo i Sverige, och så avbildades omslaget - jag vill minnas att filmen var utgiven av Vestron. På den tiden hade jag ännu inte riktigt insett att den enda fantasy som går att konsumera, är sword & sorcery, medan övriga varianter oftast är av ondo, så jag ville se den där filmen. Fast jag hittade den aldrig ute i någon butik.

Nu har jag sett filmen! Och, ja, herregud... Vad är det jag har sett?
Det är en väldigt kort film, drygt 80 minuter, varav nästan tio minuter består av utdragna eftertexter. Och mellan förtexterna och dessa sega eftertexter händer... Ja, vad händer egentligen?


THE DUNGEON-
MASTER är ett slags episodfilm, där episod-
erna hänger ihop. Mer eller mindre. Huvudpersonen är ett datorgeni som heter Paul, och det här var på den där tiden då datorer fortfarande var mystiska mojänger som kunde klara av de mest märkliga saker - man kunde hacka sig in i Pentagon med en Vic-20, men man kunde knappt skicka epost. Paul har ett par datoriserade glasögon (Ugglan Helge-varianten) som pratar med honom och hjälper honom att ta ut pengar ur en bankomat, trots att hans konto är tomt. Hemma i lägenheten har han en superavancerad dator han byggt som han alltid pratar och umgås med, något hans flickvän Gwen inte tycker om. Och det är ju inte bra, eftersom Paul vill gifta sig med Gwen, som för övrigt dansar jazzdans med brudar i glansiga trikåer och fluffigt hår (bra!). Paul får välja mellan Gwen och datorn! Vad ska han ta sig till?

På natten händer det minsann konstiga saker. Paul och Gwen försvinner från sovrummet och vaknar upp i en brinnande sal som ser ut som helvetet. Där väntar Mestema, The Dungeonmaster - och nej, det är inte Blackie Lawless, som jag trodde (det såg ju så ut på omslaget), utan Richard Moll i ond fantasy-outfit och med djävulsröst. Gwen är fastkedjad vid en klippa och Paul har fått på sig något slags märklig kostym. Nu ska Paul bevisa att han är värdig Gwen, eller hur det nu var, och genomgå sju test. Paul är utrustad med ett datoriserat jättearmband som pratar, talar om vad han ska göra, och skjuter laserstrålar, så testerna blir inga större utmaningar.

Paul zappas iväg och hamnar i diverse fantasymiljöer och råkar ut för diverse äventyr och faror - men mycket till äventyr och faror är det inte. Varje episod varar bara ett par minuter, så det hinner förstås inte hända så mycket. Ibland dyker det upp små gummivarelser som ser ut att ha rymt från John Carl Buechlers TROLL, ibland kommer det illasinnade dvärgar i fåniga mössor, på ett ställe får en jättelik stenstaty liv, i ett annat test hamnar Paul i en modern storstad där ha misstas för att vara en seriemördare. Vid ett tillfälle dyker han upp i ett rum med djupfrysta mördare ur historien, som Jack the Ripper, vilka tinas upp...

...Och så har vi den bästa episoden, som heter "Heavy Metal". Jag vet inte varför, men Gwen har blivit kidnappad av W.A.S.P. och hålls fången på scenen, medan bandet uppträder inför en skrikande publik. Jag antar att scenerierna är hämtade ur W.A.S.P.s ordinarie scenshow, så som jag minns det från bilderna i tidningar som Rocket (som Micke Beckman jobbade åt). Gwen står fastspänd i en skrubb och skriker och Blackie Lawless går fram och ska döda henne med en machete, medan bandet spelar slagdängan "Tormentor". Vad ska Paul ta sig till? Jo! Han kommer på att han ska spela ett högt, irriterande ljud! Jajamensan! Så det gör han. Vad händer då? Jo, W.A.S.P. försvinner en i taget i rökmoln. Det ser vansinnigt skojigt ut när trummisen försvinner.

Till slut kommer Paul på att om han brottas med Mestema kan han vinna det hela, så det gör han och kastar ner demonen i en vulkan, och så zappas Paul och Gwen tillbaka till det nu rykande sovrummet. Genast bestämmer sig Gwen för att hon vill gifta sig med Paul.
Märkligt? Ja. Det här är jävligt märkligt. Vad är det här? Gick det här på bio i USA? Vad tyckte folk? THE DUNGEONMASTER är en produktion från Charles Bands gamla Empire Pictures, och manuset bygger på en idé av Band, medan en hel packe människor skrivit och regisserat de olika episoderna: Dave Allen (även effekter), Charles Band, John Carl Buechler (även effekter), Steven Ford, Peter Manoogian, Ted Nicolaou (även redigering), Rosemarie Turko, och minsann om inte huvudrollsinnehavaren Jeffrey Byron också varit inblandad i manuset. För musiken står Richard Band (såklart) i överraskande samarbete med Shirley Walker (BATMAN - THE ANIMATED SERIES med mera), och vem står för fotot om inte allas vår Mac Ahlberg! Detta innebär att THE DUNGEONMASTER förstås ser rätt bra ut.

...Men, men. It doesn't make sense. Filmen funkar inte alls. Den är hur bäng som helst. Men - den är i alla fall inte tråkig! Och så har den 80-talsbrudar i glansiga trikåer som dansar jazzdans, något jag saknar i dagens samhälle.

lördag 9 maj 2009

Datorspelsdebatt

Nedanstående kommentar kom nyligen till ett inlägg i min gamla blogg på Metrobloggen, men eftersom det är ett intressant tips, flyttar jag över det hit. Mattias Svensson skrev så här:

Hej,

Jag har skrivit en rapport som jämför debatten om videovåld då med datorspel idag. Presenteras i Stockholm vid lunch den 19 maj. Deltar gör bl a Magnus Betnér och Siewert Öholm.

Tänkte bara tipsa.

Mer här: http://www.timbro.se/innehall/?ev=medierna-medieradet-och-moralpaniken