Visar inlägg med etikett Sienna Miller. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sienna Miller. Visa alla inlägg

onsdag 20 november 2019

Bio: 21 Bridges

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

21 BRIDGES. Av någon anledning kommer jag ihåg talet 21 - kanske beroende på att det finns flera andra filmer med talet i titeln, eller på att det var ett frågesportprogram på 1970-talet, eller beroende på att det är ett kortspel. Däremot kunde jag omöjligt komma ihåg "bridges" innan jag såg den här filmen. "Jag ska se den där nya filmen, 21 ... vad det nu var för något". 21 broar? Vad är det för trist titel på en actionfilm?

Filmen heter som den gör, eftersom den utspelar sig på Manhattan, och det finns tydligen 21 broar som leder till- och från Manhattan. Men - när de började spela in filmen, skulle den faktiskt heta 17 BRIDGES. Detta beroende på att de räknat fel! Detta är sant.

Oavsett titel, är detta en överraskande tuff, våldsam, mörk och gritty snutfilm. I Amerika är den Rated R, med allt vad det innebär i form av blod och svordomar, dock saknas förstås nakenscener, det är trots allt 2010-tal, då våld är mer accepterat än naket.

Två tungt beväpnade brottslingar; Michael (Stephan James) och Ray (Taylor Kitsch), båda före detta elitsoldater, tar sig in på en restaurang för att stjäla 30 kilo kokain, som restaurangägaren har inlåst i källaren. De 30 kilona visar sig vara 300, och när Michael och Ray ska lämna stället dyker plötsligt, till synes av en slump, ett helt gäng uniformerade poliser upp. En våldsam eldstrid uppstår, och samtliga poliser skjuts ihjäl av Ray, eftersom Michael tvekar inför att döda folk, i synnerhet poliser. De två rånarna flyr, ytterligare personer dödas, och Manhattan spärras av.
Chadwick Boseman spelar polisen Andre Davis, som har överste Worubu-skägg, och vars far var en duktig polis som dog i tjänsten. Andre håller på att utredas internt, eftersom han har en tendens att skjuta ihjäl bovar och banditer. Själv hävdar han att han alltid handlat i självförsvar och aldrig skjutit först. Att Andre inte ljuger förstår vi, eftersom han är en väldigt reko och ärlig kille, som vet att föra sig och som tar hand om sin sjuka gamla mor. Poliskaptenen McKenna (JK Simmons) gillar dock inte Andre, McKenna hetsar gärna upp sig när han pratar om de stackars mördade poliserna.

Andre paras ihop med Frankie Burns (Sienna Miller) från narkotikaroteln, och deras jakt, vilken pågår under en natt, skildras parallellt med Michaels och Rays flykt. Både Andre och Michael börjar, på varsitt håll, inse att det är något som inte stämmer med det hela.

Vad det är som inte stämmer är inte svårt att räkna ut. Redan när poliserna dyker upp och knackar på restaurangdörren i början tänker man att det här kommer att handla om korrupta poliser. Kan det vara så enkelt? Tydligen. En av den här filmens svagheter är att absolut ingenting kommer som en överraskning, alla vändningar signaleras långt i förväg. Dessutom förekommer det lite för många rena sammanträffanden - Michael och Ray befann sig på restaurangen av en ren slump när poliserna anlände, och de fortsätter att hamna på rätt/fel ställen av en ren slump. Detta gör att manuset känns lite slappt.
En annan svaghet är BLACK PANTHER-stjärnan Chadwick Boseman i huvudrollen. Han är väl en okej skådis - men han ser alldeles för snäll och helylle ut för den här rollen. Jag inbillar mig att filmen skulle fått ett rejält lyft om vi istället sett till exempel Idris Elba som Andre Davis.

Filmens styrka är att den alltså är riktigt tuff, och att den ofta påminner om 1980-talets neonblänkande actionfilmer. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid i ett regnvått New York, och storstadsstämningen ar det inget fel på (fast det mesta av filmen är inspelat i Philadelphia). Även filmmusiken, av Alex Belcher och Henry Jackman, för ibland tankarna till 80-talet och filmer som DIE HARD. Ja, och sedan medverkar ju JK Simmons, och han tillhör förstås våra favoritskådisar. Regissören Brian Kirk har tidigare mest gjort avsnitt av TV-serier.

21 BRIDGES har en dum titel, och den är lite väl tunn och förutsägbar, men filmen är helt klart underhållande och bättre än mycket annat i genren. Görs det ytterligare en film om Andre Davis kommer jag att se den med nöje. 22 BRIDGES?








(Biopremiär 22/11)

torsdag 19 januari 2017

Bio: Live by Night

Foton copyright (c) Warner Brothers

Jag brukar ha svårt för filmer där huvudpersonerna; "hjältarna", är kriminella. Varför ska jag sitta och sympatisera med- och heja på folk som borde buras in? Men av någon anledning fungerar det med klassiska gangsterfilmer som utspelar sig på ett romantiserat 1920- eller 30-tal. Tuffa karlar, stiliga kostymer, snygga bilar, knattrande Thompson Typewriters. Det är annat än dagens gangsters, som bär träningskläder och åker moped.

LIVE BY NIGHT bygger på en roman av Dennis Lehane, författaren bakom MYSTIC RIVER och SHUTTER ISLAND. Hos Graham Norton berättade regissören och huvudrollsinnehavaren Ben Affleck att det var Leonardo DiCaprio, som producerat, som gav Affleck boken - och Affleck står även för manus. Affleck och Lehane har dock samarbetat tidigare, GONE BABY GONE är också en Lehane-filmatisering.

Det är förbudstiden; slutet av 1920-talet, och Affleck spelar Joe Coughlin, en smågangster i Boston. Hans liv är komplicerat - han är nämligen son till en hederlig, irländsk polis (Brendan Gleeson), och hans flickvän Emma (Sienna Miller) är egentligen en gangsterboss' kvinna. Efter att Emma förråder Joe, misshandlas han brutalt - och då menar jag brutalt; som avslutning utsätts han för filmhistoriens grövsta pungspark.

Mot alla odds överlever Joe, som fortsätter sin karriär i Florida, där han tillverkar rom och kommer upp sig. Området han styr blir större och större, konkurrenterna utplånas - bokstavligt talat. Polischefen (Chris Cooper) hävdar att han inte är korrupt, men det är förstås precis vad han är - han har en överenskommelse med Joe.
Joe träffar även kubanskan Graciela (Zoe Saldana), som han gifter sig med - något som inte uppskattas av Ku Klux Klan, vilka är starka i trakten.

En gangsters uppgång och fall. En historia vi har sett många gånger - och som oftast funkar. LIVE BY NIGHT är aningen ytlig, vissa handlingstrådar är lite väl hafsiga och hade kunnat uteslutas, bland annat finns här en tråd om polischefens unga dotter (Elle Fanning), som åker till Hollywood, men råkar illa ut och kommer tillbaka som djupt religiös uppviglare. Detta leder förvisso fram till filmens upplösning, men det det känns lite överflödigt. Det avhandlas lite för snabbt - vilket även gäller relationen med Emma, som ganska snart försvinner ur handlingen. Det görs heller inte mycket av kampen mot Ku Klux Klan. Affleck har velat få in lite för mycket i sin film.
Men nu är Ben Affleck en väldigt duglig regissör. Han må vara stel som skådis; det är han även som Joe, men han vet hur man gör en robust, underhållande film. Filmens många våldsamma scener är mycket bra genomförda, en biljakt är fantastisk, och ett par blodiga mord smått chockerande. Filmen är full av färgstarka gestalter, och ja: bilarna är snygga och Ben Affleck bär stiliga kostymer - jag gillar framför allt hans hattar.

Mitt betyg är kanske i snällaste laget, men eftersom solen skiner just nu känner jag mig snäll.









(Biopremiär 20/1)

onsdag 4 november 2015

Bio: Bränd

Foton copyright (c) Scanbox

Avdelningen för matfilmer. Och kockfilmer. Det har kommit en del sådana de senaste åren. De senaste var väl Lasse Hallströms småputtriga 100 STEG FRÅN BOMBAY TILL PARIS och den rätt dåliga CHEF. Nu är det dags för ännu en; BRÄND, i regi av John Wells, som gjorde EN FAMILJ.

Jag tycker om att äta mat, men jag är inte speciellt intresserad av mat. Jag skulle aldrig få för mig att titta på alla dessa matlagningsprogram på TV, och ärligt talat tycker jag att det är rätt fånigt med dyra rätter på lyxrestauranger. De gånger jag hamnat på finare restauranger och fått jönsiga rätter, har jag alltid tänkt "Tur att det inte är jag som betalar". Jag tycker inte att mat ska vara en upplevelse; en liten resa. Mat ska vara gott - och mättande. Jag tycker om min flickväns kokkonst. Jo, jag hjälper till i den mån jag kan. Jag hanterar rått kött (det tycker hon är äckligt att göra), jag hackar grönsaker, jag kryddar kyckling. Det blir mestadels husmanskost. Det är trots allt det som är godast.

I BRÄND spelar Bradley Cooper mästerkocken Adam Jones, försedd med två Michelinstjärnor, men som sumpade sin karriär i Paris. Han söp ner sig, knarkade loss, och hamnade i New Orleans dar han tog ett skitjobb. Efter att ha hållit sig ifrån sprit och droger i ett par år, far han till London för att börja om på ny kula. Han letar upp den rike hotellägaren Tony (Daniel Brühl) som han känner sedan gammalt, och innan man hinner tänka "Vänta nu, hur fan gick det här till?", har den illa omtyckte Adam startat en lyxkrog och är på jakt efter en tredje stjärna.

Adam, en rollfigur som delvis bygger på Gordon Ramsay, handplockar sin personal och hittar den ensamstående modern Hélène (Sienna Miller), som han tycker kastar bort sin talang. De bråkar och skäller på varandra. Hon hatar de arrogante, odräglige Adam. Kommer de två att bli förälskade i varandra vad det lider?
En väldig massa kända skådespelare medverkar i BRÄND. De flesta har minimala roller. Omar Sy spelar en fransk kock i Adams kök (och Bradley Cooper talar faktiskt flytande franska), Emma Thompson gör en doktor som Adam besöker med jämna mellanrum, hon kontrollerar att han är drogfri. Hon bär också märkliga klänningar som får henne att se ut som ett hus. Alicia Vikander är med i två scener som inte fanns med i manus. Uma Thurman spelar brittisk matkritiker, är med i två korta scener, och har nästan inga repliker.

BRÄND innehåller alldeles får många handlingstrådar och rollfigurer, Regissör Wells gör inget av det här. Allting blir märkligt rumphugget. Allting går för snabbt, ingenting får tid på sig att utvecklas. Väntan på besök på anonyma representanter från Michelinguiden skulle kunna innebär ett spänningsmoment, liksom det faktum att Adam är skyldig en gangster en massa pengar - men detta bara  försvinner i den spretiga röran.
Skådespelarna gör bra ifrån sig, men med undantag för den stackars hårt prövade Tony och Emma Thompsons doktor, är alla mer eller mindre osympatiska eller för ointressanta. Folk dyker upp och försvinner. Filmen är inspelad på plats i London, men av någon anledning har man inte gjort något av detta faktum. Exteriörbilderna är få, det är oftast natt, och när man inte ser Tower Bridge eller Waterloo Bridge, skulle man kunna ta det för New York, eller någon annan amerikansk storstad. Enligt IMDb är detta komedi och drama - men komedin får man verkligen leta efter.

Men matlagningen, då? Blir man hungrig? Nä, inte precis. Det här är inte matporr som i vissa andra matfilmer. Det ser mer besatt- snarare än passionerat ut när Adam Jones lagar mat. Och ja, det är små jönsiga rätter han tillagar.

Nu har jag förresten recenserat sju filmer med Alicia Vikander. Snittbetyget på dessa är 2,3. Hon får allt skärpa sig!








(Biopremiär 6/11)

onsdag 21 januari 2015

Bio: American Sniper

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra veckan hade den flerfaldigt Oscarsnominerade THE IMITATION GAME Sverigepremiär, och nu kommer Clint Eastwoods AMERICAN SNIPER; nominerad till sex Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll.
Första gången jag hörde talas om Chris Kyle var 2013, då han 38 år gammal blev ihjälskjuten av en krigsveteran som led av posttraumatisk stress. Eastwoods film bygger på Kyles bok om sitt liv som krypskytt i Irak, och Kyle står faktiskt listad som en av filmens samproducenter.
En nu död bekant till mig; en gammal biografmaskinist som politiskt befann sig långt ut på vänsterkanten, brukade säga att han inte förstod sig på Clint Eastwood. Eastwood själv har gjort sig känt för att stå långt till höger, ibland har han ansetts vara reaktionär - men många av de filmer han regisserat, i synnerhet på senare år, har varit humanistiska skildringar. Chris Kyle gick under smeknamnert Legenden, och jag misstänkte att AMERICAN SNIPER skulle bli en traditionell amerikansk hyllning till en krigshjälte och till USA:s soldater - ungefär som den bitvis kväljande LONE SURVIVOR. Så är dock inte fallet.
Bradley Cooper spelar Chris Kyle (och visar sig dessutom vara hyfsat porträttlik), som växte upp i Texas med en dominant machofar. Farsgubben lärde sönerna att jaga, han var hård och straffade barnen med stryk, och familjen var förstås religiös. Chris levde cowboyliv och tävlade som rodeoryttare innan han efter den 11:e september 2001 tog värvning.
Skildringen av Kyles utbildning till krypskytt är som förväntat en orgie i förnedring av rekryterna; endast de tuffaste blir kvar som Navy SEALs. Samtidigt träffar Kyle sin blivande fru Taya (Sienna Miller), som han snart bildar familj med. Kyle skickas till Irak, där han under sammanlagt cirka 1000 dagar skjuter över 160 fiender, mer än någon annan amerikansk krypskytt - ett faktum som alltspå gör honom till legend.
För att få ett bättre dramaturgiskt driv i filmen, har storyn ett par tydliga skurkar bland fienden - den sadistiske Slaktaren, som har ett bra skurkutseende och som gillar att borra i folk med borrmaskin, och en krypskytt som tidigare tävlat i OS för Syrien. En stor del av filmen handlar om jakten på de här två, jag vet inte hur pass viktiga de var i verkligheten, eller om de ens existerade.
Emellanåt hänfaller filmen åt traditionell krigsaction, prat om att Amerika är The Greatest Damn Country in the World, och rakryggade amerikanska soldater som gör honnör hit och dit - men under filmens gång blir Chris Kyle allt mer psykiskt skadad av upplevelserna. Han tvingas skjuta kvinnor och barn, hans vänner skadas eller dör, och när han slutligen återvänder hem för gott, är han traumatiserad, går i terapi, och försöker sedan hjälpa andra krigsveteraner - och det var alltså en sådan som dödade honom.
Någon på Facebook, jag minns inte vem, skrev att Clint Eastwoods storhet ligger i att han bara filmar det han behöver visa; inga krusiduller och komplicerade grepp. Det är rakt på sak, utan att för den delen kännas slentrianmässigt. AMERICAN SNIPER innehåller ett par intensiva scener, bland annat när Kyle tvekar inför att skjuta småpojkar vilka kanske kan bära på vapen.
Jag tvekar lite grann vad gäller betyget. En stark trea eller en svag fyra? Det får nog bli det sistnämnda ändå. Just för de intensiva scenerna, ett ganska gripande slut, för ett gott hantverk, och för fina skådespelarinsatser. Återigen står Clintan själv för delar av filmmusiken, och det låter som det brukar - han klinkar lojt på ett piano: Pling ... Pling ... Pling ... Filmen avslutas med autentiska bilder från Chris Kyles begravning.
AMERICAN SNIPER är förresten den enda Clint Eastwood-film som ger Marvel Comics credit i eftertexterna! I en scen i början sitter en soldat och läser ett nummer av serietidningen The Punisher. Senare ser vi hur Kyles gäng har sprayat Punisherdödskallen på uniformer, stridsvagnar och patronmagasin - och truppen går under namnet Punishers.







(Biopremiär 23/1)
-->

onsdag 12 augusti 2009

Bio: G.I. Joe: The Rise of Cobra

Kom, ta min magiska hand beklädd med Ödeshandsken, så ska vi färdas långt tillbaka, till en mytisk tid, en tid som kallas ... 70-talet.

...Ja, jag vet. Ursäkta att jag är tjatig. Jag skrev ju något liknande för inte så längesedan. När jag åker tillbaka i tiden blir det sällan längre än till 70-talet, mest beroende på att mina minnen från 60-talet är minst sagt diffusa. "Den som kommer ihåg 60-talet var inte med under 60-talet" sägs det. Men i mitt fall var inga droger inblandade. Inte vad jag vet.

Nå. 1970-talet. Då lektes det med Big Jim och hans käcka vildmarksvänner från Barbie-tillverkaren Mattel. Min första Big Jim hade en utsträckt hand, och när man tryckte på en knapp på ryggen, utförde han ett karateslag. Han kunde även spänna sina biceps. När Big Jims hand knäcktes under ett vilt djungeläventyr, fick jag en ny docka, den här gången med en hand som kunde greppa saker. Jag hade inte Big Josh, Big Jeff och den fjärde, vad han nu hette. Däremot hade jag westernhjälten Old Shatterhand i samma utförande, lite lustigt att Mattel producerade en hel linje Winnetouprylar baserade på tyske Karl Mays figurer. Jag hade även de lite mindre actiondockorna Kapten Kirk från STAR TREK, Kapten Träben (egen dockserie), Läderlappen (nästan identisk med Kapten Kirk) och general Urku från TV-serien APORNAS PLANET (köpt i England). Och så hade jag en massa prylar till Big Jim: jeepen med tillhörande noshörning och fångstnät, en gorilla med något slags nätkatapult, ett trevligt litet campingset med tält, och en del annat.

Det trista var bara att Big Jim hade så vissna tillbehör. Old Shatterhand hade ett hölster med två revolvrar och ett gevär. Urku hade en M-16. Jajamen! Han hade en automatkarbin! Så fort vi lekte med mina dockor, ville alla ha M-16-karbinen. Ingen ville ha Big Jims gasolkök.
Ibland åkte vi på semester utomlands. Framför allt i Norge och Tyskland, och kanske även Danmark, fascinerades jag av en docka som hette Action Man. Jag minns att på Oslos central fanns en monter med flera Action Man-män uppställda. Jag ville ha en Action Man, men mina föräldrar protesterade. Action Man var ju militär! Man kunde få honom som commandosoldat, marinkårssoldat, främlingslegionär och en massa annat. Grön basker var ju tuffast! Mina föräldrar tyckte det var bättre med Big Jims frisksportaräventyr (ibland tillsammans med Kapten Kirk och Läderlappen).

 Jag såg aldrig Action Man till försäljning i Sverige - men jag har en polare som hävdar att den fanns på ett visst varuhus. Självklart det varuhus där mina föräldrar aldrig handlade. Eller så minns min polare fel. Men jag kände några killar som hade Action Man. Hos dem var Big Jim inte välkommen.
 1980-tal. Antagligen väldigt sent 80-tal. Kanske till och med 90-tal för min del? Jag upptäckte att det dukit upp en serie dockor under namnet Action Force i butikerna. De figurerade även i en serietidning jag aldrig läste och verkade vara något slags specialkommando modell Marvels S.H.I.E.L.D. Det var Action Force hit och Action Force dit, och så en dag såg jag en annons för dem i en amerikansk tidning. Då hette de plötsligt G.I.Joe. Vad nu? Var det de här gubbarna som var G.I. Joe? Och vem av dem var Joe? Men jag hade ju läst om G.I. Joe. Nostalgiska texter av folk i Amerika som lekte med G.I. Joe på 60- och 70-talen. Och så läste jag någonstans att G.I. Joe av någon anledning döptes om till Action Man i Europa (och Action Team i Tyskland?). Plötsligt klarnade allt. Åtminstone litegrann. Jag visste fortfarande inte vad figurerna var för några. Vad gick det hela ut på?

1999. Jag promenerade med mina vänner Mike och Lisa från Seattle, när Mike plötsligt sa "Lisas farsa skapade G.I. Joe!". Wow! Fräckt! Så jag tänkte att nu inför premiären på långfilmen kan det ju passa bra med lite mer info om skapandet av figuren. Även om Lisas farsa var långt ifrån ensam om saken. "Jag gissar att filmen är baserad på de små actionfigurerna från 1980-talet (vilka är olika från de ursprungliga G.I. Joe från 1960-talet," skriver Lisa. "Min pappa, Sam, jobbade på Hasbro och ingick i teamet som hittade på original-G.I. Joe. Han föreslog faktiskt att de skulle skapa en docka för pojkar, eftersom min storebror alltid lekte med min storasysters modedockor. Sam skapade inte själva leksakerna, han var illustratör och designade förpackningarna."

Så långt Lisa. Men jag vet fortfarande inte vaffan G.I. Joe går ut på. Action Force-varianten, alltså. Jag hittade ett par avsnitt av den tecknade TV-serien från 80-talet. Oj. Det var ju totalt jävla osebart! De tjugo minuter långa avsnitten består mest av att G.I. Joe-gänget slåss med det onda Cobra-gänget. De slåss, skjuter och flyger omkring oavbrutet och självklart är allt kantigt och hackigt animerat. Jag fattade ingenting.

Okej. Hur är då den här nya, fläskiga långfilmen? Ska jag vara riktigt ärlig, så hade jag sett fram emot den. Faktiskt! Jag menar, en trailer i vilken Eiffeltornet välter och ninjor far omkring och Sienna Miller i tajt läderställ - kan det bli bättre?

När filmen börjar är Channing Tatum och Marlon Wayans Duke och Ripcord, två soldater. Fyra år tidigare friade Duke till sin flickvän Ana dagen innan han och Anas bror åkte på uppdrag till Afrika, där brodern strök med i en explosion och händelsen ledde till att Dukes och Anas förlovning slogs upp.

Duke och Ripcord är ute och pangar när de plötsligt blir uppfiskade av ett gäng elisoldater i tuffa kläder. Dennis Quaid ploppar upp som hologram och presenterar sig som general Hawke, ledare för hemliga specialkommandot G.I. Joe. Och de behöver Duke och Rip. Christopher Eccleston är den illasinnade Destro, som snott ett nytt, superavancerat vapen som käkar upp allt i sin väg. Destros högra hand är den raffiga skurkbruden Baronessan. Döm om Dukes förvåning när det visar sig att det är Ana som gått och blivit ond och gift sig med en baron, vilken hon senare låter döda.

G.I. Joe-teamet går igång, Destro och hans räliga organisation Cobra slår till mot Paris, och därefter är det bara action och fett ös. Ingen handling och sånt skit i vägen för storyn. G.I. Joe fajtas mot Cobra.

Den här filmen pressvisades inte i USA, vilket förstås är illavarslande. Trots detta vann den slaget om biopubliken första helgen. Här i Sverige pressvisades dock G.I. JOE - och jag har en känsla av att en lång rad nedgörande recensioner kommer att dyka upp i diverse media. För det här är ju urtypen för en film man inte får gilla. En tunn actionhistoria baserad på en amerikansk krigsleksak. Kan det bli värre? Självklart! Det kan bli oändligt mycket värre! TRANSFORMERS: DE BESEGRADES HÄMND är betydligt värre, för att ta en annan film baserad på en leksak från Hasbro. Men det kan ju bli ännu värre än TRANSFORMERS. Vi har ju grejor som ANTICHRIST och MAMMUT.

För grejen med G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är denna: vore jag tio år, hade jag tyckt att det här är världens bästa film någonsin alla kategorier. Självfallet! Jag menar, kolla bara: Krig! Ninjor! James Bond-prylar! Hemlig undervattensbas! Fler ninjor! Rymdskeppsliknande flygplan! Helikoptrar! Explosioner! Precis allt en tioårig kille kan önska sig - och så Baronessan som sexig bonus för en vuxen kille. För ni trodde väl inte att jag ville ha MIO MIN MIO eller DAGAR MED KNUBBE när jag var tio, eller hur? Inte när man kan få karate och explosioner. Och en handling det går att följa med i. Det sistnämnda hade inte TRANSFORMERS, förresten.

Jag blev lite överraskad av hur våldsam den här filmen är - mina tioåriga läsare bör nog inte ta med sina föräldrar. Folk dör. Ja, många stycken dör. På kreativa sätt. Men det är ändå lätt barnanpassat. Jag gillade inte riktigt att Baronessan inte är ond på riktigt och veknar när Duke dyker upp; det hade varit bättre om hon bara var ond och grym hela tiden. Och som vuxen hade jag förstås uppskattat mer tyngd i anrättningen och lite mindre hysteriskt tempo emellanåt.

Men eftersom jag bara är tio och skiter i karaktärsutveckling, tycker jag att G.I. JOE: THE RISE OF COBRA är festigt underhållande, en tjoflöjtfilm. I synnerhet när hjältarna demolerar halva Paris för att stoppa bovarna. America - fuck, yeah! Fast jag tycker inte att Rachel Nichols som Scarlett är speciellt snygg eller cool.

Brendan Fraser dyker upp i en liten cameoroll. Cobra har ingenting med Sylvester Stallone att göra.









(Biopremiär 12/8)