Visar inlägg med etikett Sidse Babett Knudsen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sidse Babett Knudsen. Visa alla inlägg

onsdag 12 oktober 2016

Bio: Inferno

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden
INFERNO på bio? Är det Dario Argentos klassiska INFERNO? Är det INFERNO med Jean-Claude Van Damme? Är det Strindbergs "Inferno"? Är det en prequel till JACOBS INFERNO eller till THE GREEN INFERNO?
Nej, det handlar om den tredje filmen om Dan Browns äventyrlige och pussellösande Harvardprofessor Robert Langdon, återigen spelad av Tom Hanks. Det här är årets tredje Tom Hanks-film!
Författaren Dan Brown känns som ett typiskt 90-talsfenomen - vilket är anmärkningsvärt, eftersom romanen "Da Vinci-koden" kom 2003. Filmatiseringen kom 2006. Då fanns inte TOPPRAFFEL!, så jag recenserade inte filmen - däremot skrev jag en artikel efter att han varit på presskonferensen i Cannes; den publicerades i diversedagstidningar. DA VINCI-KODEN var en rätt dålig film.
Uppföljaren ÄNGLAR & DEMONER, byggd på en bok som kom före "Da Vanci-koden", kom 2009. Den var något bättre än den första filmen, men långtifrån bra - det var en dum och fånig thriller.
Ron Howard har regisserat den nya filmen INFERNO, och i denna försöker man slå något slags rekord i långsökthet. Ja, jösses! Precis allting i den här filmen är skrattretande långsökt - och jag kämpar just nu mot lusten att avslöja alla filmens hemligheter, bara för att påpeka hur idiotiska de är.
Det börjar med att några barska män jagar en kille, som rusar upp i ett torn, för att sedan kasta sig ut mot en säker död. Killen var mångmiljardären Bertrand Zobrist (Ben Foster), en galning som för att göra något år jordens överbefolkning tagit fram ett virus, tänkt att utplåna hälften av mänskligheten.
Robert Langdon ligger på sjukhus i Florens, efter att ha blivit skjuten i huvudet. Han lider av minnesförlust. En kvinna utklädd till polis (Ana Ularu) anländer för att mörda Langdon, hon går fram som värsta terminatorn. En engelsk sjuksköterska (i Florens?); Sienna Brooks (Felicity Jones), räddar Langdon, och tillsammans försöker de lösa alla filmens gåtor - varför folk försöker döda Langdon, vad det är för pryl Langdon hittar i sin ficka, var viruset finns gömt, och vad allt detta har med Dante att göra. Akta're för viruset, Dante! Nej, det är inte Bengt Linders Dante det handlar om, utan den där andre snubben.
Av en tillfällighet visar Sienna sig vara superexpert på Dante. Det var ju bra; precis vad Langdon behöver. Två tredjedelar in i filmen konstaterar jag att INFERNO i mångt och mycket är en nyinspelning av INDIANA JONES OCH DET SISTA KORSTÅGET, med precis samma överraskning.
Langdon och Sienna far runt i Florens, sedan drar de till Venedig, och så till Instanbul. Alla sevärdheter i dessa städer betas av. Efter sig har de hela tiden WHO; Världshälsoorganisationen, som visar sig vara värsta James Bond-organisationen, med beväpnade agenter, coola bilar, plan och helikoptrar. Det verkar som om Langdon är lite förälskad i WHO-kvinnan som jagar honom; hon spelas av danskan Sidse Babett Knudsen. WHO verkar lyda under en hemlig organisation som aldrig presenteras närmare, med som tydligen leds av en man som tycker om att, med hjälp av märkliga knivar, döda bovar. Onda män från en annan organisation är också på jakt efter Langdon och viruset, men vilka dessa är glömmer man helt bort att förklara.
Mycket i filmen förklaras aldrig, men det som faktiskt förklaras är direkt idiotiskt. Ni skulle aldrig tro mig om jag berättade varför Langdon ligger på sjukhus med en skottskada i huvudet. Det är sanslöst! Vansinnigt!
Robert Langdon får hallucinationer som verkar hämtade ur ovannämnda JACOBS INFERNO. Historien om viruset känns snodd från Nicolas Cage-rafflet THE ROCK. Skurkarna har hur många tillfällen som helst att ta kål på Langdon och de han samarbetar med, men låter honom av oklar anledning leva - eller ger honom möjlighet att fly.
Felicity Jones är märkligt lik Britt Ekland och ungefär lika duktig skådis, men övriga roller förvaltas väl. Det är ju bra skådisar, även Omar Sy dyker upp; det är proffsigt gjort och miljöerna är flådiga - men vad hjälper väl all Hollywoodprofessionalism när storyn är något av det dummaste man kan se på bio i år?










(Biopremiär 14/10)






torsdag 12 maj 2016

Bio: Kungens hologram

Foton copyright (c) Noble Entertainment

 
Den tyske regissören Tom Tykwer är väldigt ojämn och ibland direkt dålig. Hans thriller THE INTERNATIONAL var klantigt gjord, och CLOUD ATLAS (som han gjorde tillsammans med de som numera är systrarna Wachowski) tyckte jag var direkt osebar, medan dramat TRE var rätt okej.
Hans nya film är en komedi - kanske ska jag skriva dramakomedi - med Tom Hanks, och det är en minst sagt märklig film. Åtminstone för att vara en Tom Hanks-film. Hanks brukar ju oftast förekomma i stora, påkostade mainstreamfilmer - nu dyker han upp i något som känns som en typisk filmfestivalfilm i en roll som vanligtvis skulle spelats av någon av de där kul karaktärsskådespelarna som brukar göra biroller. Jag kan faktiskt tänka mig William H Macy i den här filmen, vars handling är absurd, ja, nästan surrealistisk.


Hanks spelar Alan Clay, en kanske inte alltför lyckad affärsman, som reser till Saudiarabien, där han ska presentera ett nytt, hologrambaserat IT-system för kungen. Det är inte mycket som går som det ska. Alan lyckas varje morgon försova sig och missa transporten till området mitt ute i öknen där han och hans team ska hålla presentationen. Detta leder till att han blir kompis med en jovialisk kille som heter Yousef (Alexander Black), som varje dag skjutsar honom i sin risiga bil.


Kungen är aldrig på plats och ingen vet när han ämnar dyka upp. En annan kille Alan ska träffa är ständigt försvunnen han också. Teamet är placerat i ett tält utan wi-fi och mat. För att göra det hela ännu värre upptäcker Alan plötsligt en stor knöl på sin rygg.

Efter pressvisningen omnämnde en kollega KUNGENS HOLOGRAM som sympatisk. Jag instämmer. Tykwer är gjort en film i genren En man finner sig själv, och han har gjort det ganska bra. Det är aldrig tråkigt och ofta riktigt roligt, även om den sista halvtimmen känns lite påklistrad när storyn sakteligen övergår till att bli en kärlekshistoria.


Jag associerar till MÅNDAG HELA VECKAN (och även till Tykwers egen SPRING LOLA), eftersom Alan upprepar samma procedur varje dag, och varje gång försöker han korrigera det som gick fel förra gången. Mot slutet fick jag en déjà-vu-känsla, när ett par scener känns knyckta från Tom Hanks' gamla romcom YOU'VE GOT MAIL.

Vad som är trevligt med KUNGENS HOLOGRAM, är att vi får den rolige Tom Hanks i den här filmen. Den sidan av Hanks ser vi numera alldeles för sällan. Han brukar oftast spela hjälten, en helylleamerikan, och alldeles för ofta med darrande underläpp och kanske en tår i ögonvrån. Men han är ju faktiskt en väldigt kul kille, den gode Hanks - privat är han en spjuver. De presskonferenser med honom jag varit på, har alltid varit bättre och roligare än filmerna.


KUNGENS HOLOGRAM inleds fullkomligt fantastiskt. Väldigt oväntat framför Tom Hanks "Once in a Lifetime"; Talking Heads-låten. En inledning som måste ses. Nackdelen med denna suveräna sekvens är att inget av det som följer därpå är-, eller har en chans att bli, lika bra.


Den danska skådespelerskan Sidse Babett Knudsen har också en roll i filmen, och det förekommer en bisarr dansk fest. Tom Skerritt spelar Alans far och medverkar sammanlagt en minut, ungefär.


Tom Tykwer, Tom Hanks, Tom Skerritt. En film för er som gillar folk som heter Tom.

  






(Biopremiär 13/5)

fredag 17 juli 2015

Bio: The Duke of Burgundy

Foton copyright (c) NonStop Entertainment

Jag klagar rätt ofta på filmer som är alldeles för tråkiga. Långsamma arthousefilmer som är en plåga att se. Men de finns ju de medvetet långsamma filmer jag gillar och i vissa fall älskar - nämligen vissa eurosleazefilmer från främst 1970-talet. Filmer av till exempel Jean Rollin och Jess Franco.

Under pressvisningen av THE DUKE OF BURGUNDY snarkades det friskt på Capitol i Göteborg. Jag noterade åtminstone två äldre herrar som slocknade (och som innan visningen av AMY dagen därpå pratade om hur tråkig och meningslös THE DUKE var). Själv sov jag inte alls - tvärtom satt jag och gottade mig. Inte åt det erotiska innehållet, utan åt själva filmen.

På pressidan skriver distributören att THE DUKE OF BURGUNDY är ett "motgift till Fifty Shades-hysterin". Tja, det är möjligt att man kan se på den på det sättet. Men jag undrar hur många svenskar som faktiskt förstår vad det är den engelske regissören Peter Strickland har gjort. Det känns nämligen som att slungas tillbaka till 70-talet och det decenniets sydeuropeiska sexploitationfilmer. Här finns drag av Just Jaeckin, José Larraz, Harry Kümel, och främst Jess Franco - den nu bortgångne Franco tackas till och med i eftertexterna. Och inte nog med det! I filmen förekommer en granne som heter Lorna. Hon spelas av belgiskan Monica Swinn, som på 70-talet medverkade i mängder av Jess Franco-filmer. Dock var hon inte med i Francos LORNA THE EXORCIST. Trots att Swinns namn står med stora bokstäver i förtexterna, syns hon bara i bakgrunden - och ur fokus - i tre korta scener. Hon har inga repliker.

THE DUKE OF BURGUNDY handlar om det lesbiska paret Evelyn (italienskan Chiara D'Anna) och Cynthia (danskan Sidse Babett Knudsen), som bor på ett stort, dekadent gods på landet. Filmen inleds med att Evelyn, klädd som städerska, på cykel anländer till den dominanta Cynthia, som tvingar Evelyn att utföra en rad plikter i hemmet. Detta visar sig vara ett rollspel och skeendet upprepas varje dag enligt ett manus Evelyn skrivit. Det är egentligen Evelyn som är den dominanta, i det att hon mer eller mindre tvingar Cynthia att spela dominant.

Rollspelet och dess väl inövade scener upprepas om och om igen under filmens gång, variationerna är få, och det blir alltmer tydligt att Cynthia är rätt trött på det hela.

De två kvinnorna är experter på fjärilar och andra insekter, och åker ibland iväg för att hålla- eller lyssna på föredrag om just insekter. The Duke of Burgundy är det engelska namnet på gullvivefjäril. Ibland sitter de på ett flott bibliotek och forskar. Vid ett par tillfällen anländer en kvinna som ser ut som Brigitte Lahaie till godset, hon är något slags snickare och diskuterar tillverkning av en ny säng och en mänsklig toalett, som gör Evelyn intresserad.

Jag undrar verkligen vad folk kommer att tycka om den här filmen. Handlingen är lövtunn och det händer inte speciellt mycket. Kritiker lär sikta in sig på det psykologiska dramat - i övrigt blir det nog som med Quentin Tarantinos senare filmer; få har sett de gamla B-filmer det refereras till. Fast det är klart, Strickland har gjort en mer medvetet konstnärlig film än de gamla hjältarna på 70-talet.

Förtexterna är fantastiska och ser faktiskt ut att vara snodda från en film från 1972. Filmfotot är fantastiskt - det här är en riktigt tjusig film. Miljöerna är flotta. Dialogen är som sig bör kortfattad och rätt stiff och styltig. Tyvärr är den inte dubbad till engelska, vilket hade kunnat tillföra ytterligare en drömsk dimension.

THE DUKE OF BURGUNDY, som är inspelad i Ungern, har kvinnor i samtliga roller, det figurerar inte en enda man. Däremot kan den skarpsynte skymta en och annan skyltdocka. När kameran långsamt sveper över publiken på föreläsningarna ser man att det på de bakre raderna och ur fokus sitter just skyltdockor, vilket förstås skänker en bisarr stämning.

Jag vet inte om jag tycker att Peter Stricklands film är speciellt erotisk, den är dessutom förhållandevis feg jämfört med 70-talsfilmerna - men jag gillar THE DUKE OF BURGUNDY. Dock lär det dröja ett bra tag innan jag orkar se om den. Det brukar vara så med långsamma filmer - så länge de inte är signerade Rollin.

 

 

 

 

(Biopremiär 17/7)