Bio: The Secret Life of Walter Mitty

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
HÄR KOMMER EN ANNAN från 1947 är Danny Kayes mest kända film. Det är också hans bästa film - och en av mina favoritfilmer, vilket den varit sedan jag var barn. Filmen bygger på en kort novell; "The Secret Life of Walter Mitty", av James Thurber. Jag har inte läst novellen, men enligt uppgift handlar den bara om en uttråkad kille som dagdrömmer medan han är på shoppingrunda med sin fru. I Danny Kaye filmen har den disträe Walter Mitty förvandlats till ogift korrekturläsare på ett pulpmagasinförlag. Mitty drömmer sig hela tiden bort i rafflande pulpäventyr, men råkar bli indragen i en kriminalhistoria, får den slemme Boris Karloff efter sig - och så får han ihop det med Virginia Mayo.
Redan på 1990-talet pratades det om en nyinspelning med Jim Carrey i titelrollen, men denna blev aldrig av. Först nu kommer en ny THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY. För regin står Ben Stiller, som även iklätt sig rollen som Mitty.

Stillers version har ingenting med Danny Kaye-filmen att göra - och nej, den handlar inte om en kille som shoppar med sin fru. Även den här gången är Walter Mitty en ensamstående, lite bortkommen och disträ man. Han är dock kärlekstörstande och försöker via en dejtingtjänst på nätet flörta med en ny tjej; Cheryl (Kristen Wiig), på jobbet. Walter jobbar i fotoarkivet på den berömda tidningen Life. Pappersutgåvan av Life lades ner år 2000, så jag tyckte förstås att det var lite märkligt att man valt att låta Walter jobba på just den tidningen - först efter filmen påpekade en kollega att valet av tidning säkert anspelar på "the secret LIFE of ...". Det har han nog rätt i. Jag kände mig korkad. Men jag tycker ändå att man kunde valt en nu existerande tidning - eller ännu hellre hittat på en egen.
I vilket fall - LIFE ska läggas ner. Nya krafter har tagit över på kontoret, Adam Scott spelar en stöddig och okunnig typ i missprydande skägg som agerar chef (alla i ledningen har skägg), ett sista nummer ska ges ut innan tidningen blir en nättidning. Till detta nummer har stjärnfotografen Sean O'Connell (Sean Penn) skickat ett negativ med vad han anser vara sin allra bästa bild och som ska användas till omslaget. Det är bara det att just detta negativ, bild 24, saknas i filmrullen.
Walter Mitty har en tendens att hela tiden drömma sig bort och i fantasin hamna i otroliga äventyr och inta olika personligheter - något som görs att han omgående mobbas av den nya ledningen. Nu får Walter drygt två veckor på sig att hitta negativet. Han lägger ett slags pussel som tar honom ut i världen på jakt efter O'Connell; han far till Grönland, Island och vidare, och samtidigt försöker han vinna Cheryls hjärta.

THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY börjar riktigt bra. Fantasifulla, kreativt utformade förtexter, det är trevligt och småroligt, Ben Stiller är sympatisk och återhållsam som Walter. Idén med fotoarkivet är bra, dagdrömmerierna dyker upp på ett naturligt sätt - och dessa är roliga och ibland riktigt häftiga.
... Men när Walter sedan ger sig iväg på äventyr på riktigt, så att säga, faller hela filmen som en sten. Det ploppar upp några småroliga episoder här och var, men filmen förvandlas till ett fläskigt Hitta sig själv-drama. Det ser ut som en film från National Geografic snarare än en spelfilm; de pampiga naturvyerna (stora delar är inspelade på Island) blir längre och längre, och Walter, vars självförtroende och beslutsamhet hela tiden ökar, rusar fram, ofta kompad av pompös och pretentiös popmusik. Det börjar ibland dra åt new age-hållet.
Jag tycker att det blir rätt tråkigt, ibland aningen kväljande, och jag känner att den där fyran jag ursprungligen hade redo dalar - och dalar - och dalar. Det hjälper inte att Shirley MacLaine har en liten roll som Walters morsa och att det dyker upp en aspackad helikopterpilot på en bar på Grönland, där han sjunger "Don't you want me baby".
Fast det är klart - om du gillar natur och fina budskap tycker du kanske att det här är jättebra och givande. Själv tänker jag se om filmen från 1947. Båda versionerna är förresten producerade av släkten Goldwyn. Tapocketa-pocketa-pocketa!

(Biopremiär 24/1)

-->

Bio: Valentine's Day

Foton copyright © Sandrew Metronome
Jag noterade att Malmborgs har ställt upp ett bord fullt med hjärtformade chokladkartonger och annat godis inför Alla Hjärtans Dag. Men hur är det egentligen - är detta en stor högtid i Sverige? Jag har alltid inbillat mig att detta främst är en amerikansk högtidsdag. Själv associerar jag främst till skräck när jag hör talas om Valentine's Day. Två versioner av MY BLOODY VALENTINE och den rätt ruttna VALENTINE.
Garry Marshall, som gjorde PRETTY WOMAN, är tillbaka med ännu ett stort kärleks-
epos. Förvisso har jag aldrig varit så förtjust i PRETTY WOMAN, som jag bara sett en gång, men annars är jag ofta rätt svag för romantiska komedier - i synnerhet NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY och NOTTING HILL.
VALENTINE'S DAY är trots komiska inslag mer ett kärleksdrama än en romantisk komedi. Och filmen är mer än ETT drama: Marshall verkar ha satsat på att göra den ultimata kärleksfilmen. LOVE ACTUALLY och usla SÅ OLIKA försöka berätta flera kärlekshistorier parallellt. Marshall fläskar på ännu mer, med så många parallellhistorier att det är svårt att minnas alla så här efteråt.
Jennifer Garner är kär i stilige läkaren Patrick Dempsey, som visar sig vara gift. Blomsterarrangören Ashton Kutcher friar till Jessica Alba, men är han inte egentligen kär i sin bästa kompis Garner? Garners kompis Jessica Biel är ensam och hatar Alla Hjärtans Dag, men hur är det, Valentinhatande sportreportern Jamie Foxx på jobbet är kanske inte så dum ändå?
Anne Hathaway jobbar för Queen Latifah, men extraknäcker med att sälja telefonsex, något hon måste dölja för sin nye kille. Hector Elizondo och Shirley MacLaine har levt ihop i 50 år utan strul (eller?) och är passionerade, medan 18-åriga barnvakten Emma Roberts vill ligga med sin kille Carter Jenkins innan de börjar på college - och Elizondos och MacLaines lillgamla barnbarn Bryce Robinson vill skicka blommor till en tjej han är kär i. Ensamme sporthunken Eric Dane vet varför han är ensam och olycklig, och på ett flygplan har Bradley Cooper hamnat bredvis militären Julia Roberts - i verkliga livet faster till Emma Roberts. Taylor Swift och Taylor Lautner hånglar loss på en idrottsplats. Kathy Bates är i det närmaste statist.
Har jag glömt några trådar? Säkert.
Problemet med VALEN-
TINE'S DAY är att det blir alldeles, alldeles för mycket. Samtliga historier är för korta och rumphuggna. Ett par är riktigt bra och hade förtjänat egna filmer. Julia Roberts, som är med för lite, äger varenda scen - men så är ju hon superproffs på sådant här. Anne Hathaway är jättebra, och Jessica Biel är kul när hon knarkar choklad. Jennifer Garner har en fantastisk scen där hon konfronterar Dempsey på en restaurang, och så blir det lite tokiga upptåg när Carter Jenkins klär av sig naken och spelar gitarr.
Annat är minsdre bra. Lillkillen som är kär känns bara som ännu en äcklig Hollywoodunge; en 50-årig dvärg. Så beter sig inte småpojkar, killar i hans ålder gillar monster och Spindelmannen och är rädda för tjejbaciller. Jessica Alba är förvisso otroligt söt, men väldigt blek, och den där TWILIGHT-fånen Lautner (som faktiskt fyller 18 idag) ser ju rätt ding ut.
Man har även försökt klämma in alla möjliga former av relationer för att vara alla till lags. Förutom vanliga hetero-
förhål-
landen, blir det bögrom-
ans, kärlek mellan svart och vit och kärlek mellan äldre människor. Jag saknar lesbisk kärlek (hade kunnat bli bra duschscener) och kärlek mellan folk med amputerade kroppsdelar. Fast det dyker upp en utvecklingsstörd tjej i rullstol under tre sekunder.
Anrättningen blir också för sentimental, för sockrad och - om uttrycket tillåts - för amerikansk på ett sliskigt Hollywoodsätt. Om Marshall koncentrerat sig på de bra historietrådarna hade slutbetyget blivit högre. Som det är nu blir det mest en romantisk pyttipanna. Men töser kommer väl att gilla det här ändå.






(Biopremiär 12/2)