Visar inlägg med etikett Shiloh Fernandez. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Shiloh Fernandez. Visa alla inlägg

torsdag 25 februari 2016

DVD/Blu-ray/VOD: Return to Sender

RETURN TO SENDER (Scanbox)
RETURN TO SENDER, regisserad av Foud Mikati, är ännu en film jag började titta på utan att först ha läst baksidestexten (det var för mörkt i rummet), eller något annat om filmen. Rosamund Pike och Nick Nolte, och Pike poserar med en slägga på omslaget - tja, det kan kanske vara någonting, tänkte jag.
Men det var det inte.
Pike spelar sjuksköterskan Miranda, som vill sälja sitt hus. En dag ska hon ut på en blind date. Killen hon ska träffa är lite tidig, så hon ber honom komma in. Orsaken till att han är tidig är att han inte alls är killen hon ska träffa - nej, han är våldtäktsmannen William (Shiloh Fernandez), som förgriper sig på Miranda i hennes hem. Hon hittas av den egentliga dejten, som ringer ambulans. Aha - det här är alltså en rape and revenge-film, tänkte jag.
Polisen hittar William, som döms till fängelse. Miranda lokaliserar honom, hon börjar brevväxla med våldtäktsmannen, och snart börjar hon även besöka honom i fängelset. Det verkar nästan som om hon flörtar med honom.
För att vara en thriller, tar RETURN TO SENDER väldigt god tid på sig. Till större delen är detta ett drama - och ett ganska tråkigt sådant. Det är meningen att man ska undra vad Miranda är ute efter när hon tar upp kontakten med William, men förklaringen kommer knappast som en överraskning - det här ska ju trots allt vara en thriller.
Dagen innan jag såg den här filmen, kollade jag på Trent Haagas skräckkomedi CHOP. Det visade sig att det finns en del likheter. Men CHOP är betydligt roligare att titta på, trots sämre skådisar och extrem lågbudget.
Nick Nolte spelar Mirandas far. Det är ju småtrevligt, men hans roll tillför inte speciellt mycket. Det här är en ospännande, tråkig och lite ologisk film.







-->

tisdag 7 maj 2013

Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.
Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.
Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.
EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.
Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!
Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.
Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:






*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)

onsdag 20 april 2011

Bio: Red Riding Hood

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sweden/Warner Bros.

Jösses, vilken dag! Ni anar inte vilken biodag jag hade förra veckan, dessutom på min födelsedag, av alla dagar. Snacka om Double-Feature from Hell!

Först såg jag WORLD INVASION: BATTLE LOS ANGELES. Och därefter den här; RED RIDING HOOD.

RED RIDING HOOD är regisserad av Catherine Hardwicke, som gjorde den första filmen i TWILIGHT-serien. Jag vet inte varför hon inte fick fortsätta att göra de filmerna, om hon fick sparken eller ej, men det är väldigt, väldigt uppenbart vad hon, manusförfattaren och producenterna siktade på när de totade ihop den här Rödluvehistorien.

Alla snorungar gillar TWILIGHT, okej? Pojke möter flicka. Pojke är vampyr. Flicka möter annan pojke också. Han är varulv. Flicka väljer vampyr. Flicka vill bli vampyr. Ett övernaturligt triangeldrama, det går hem i flickrummen!

Amanda Seyfried, hon tösabiten från MAMMA MIA!, spelar stackars Valerie, som sedan barnsben är förtjust i den fattige jägarpojken Peter (Shiloh Fernandez ... Vaffan, heter han Shiloh?!). De två växer upp till stiliga tonåringar, men Valerie får inte gifta sig med Peter, hennes fattiga föräldrar spelade av Billy Burke och Virginia Madsen har utsett rikemanssonen Henry (Max Irons) till Valeries fästman. Hon har inget annat val än att lyda.
För att göra det hela än värre, terroriseras den lilla lika idylliska som pittoreska medeltidsbyn mitt inne i skogen där de bor av en stor, arg och glupsk varulv. Varulven dyker upp då och då och dödar folk, och innan historien börjar har den hunnit glufsa i sig Valeries syster.
För att stoppa varulvens framfart kontaktar man en Witchfinder General, och in på scenen träder då Gary Oldman som fader Solomon, en riktigt grym jävel. Han skyr inga medel för att hitta varulven. Vem kan det vara? Är det den svartklädde outsidern Peter, som alltid häckar i skogen? Är det den lite tafatte Henry? Är det kanske Valeries farmor (Julie Christie)? Vem? Vem? VEM?!
Under en nattlig varulvsattack ställer sig varulvsskrället och pratar med Valerie. Hon skonas av diverse skäl. På grund av detta blir hon anklagad för att vara häxa och spärras in. Här ska det brännas på bål och grejor!
Ja, gärna för min del. Elda upp tösabiten, bara.
Passa även på att elda upp resten av det här möget.
Jösses! Jävlar!
Det har ju gått inflation i ordet "kalkonfilm". Folk använder det alldeles för ofta. Folk kallar filmer som bara är dåliga rent allmänt för kalkoner. Och det kan man ju inte göra.
Men RED RIDING HOOD är tammefan den mest klockrena kalkon jag sett på väldigt, väldigt länge! Det här är ofattbart dåligt. Man tar sig för pannan. Man tror inte sina ögon. Man tror inte sina öron. Man skrattar. Ja, jävlar i min låda, vad man skrattar! Hardwickes film har här i Sverige försetts med en 15-årsgräns, eftersom Statens Medieråd (som ju tagit över efter Biografbyrån) ansåg filmen vara för otäck och skrämmande för yngre barn.
För otäck och skrämmande? Har vi sett samma film? Den här sumprullen är ju så ding att klockorna stannar! Kanske en lågstadieunge blir lite skrajsen i böjsorna när varulven slår till, men ingen annan. Framför allt inte de trettonåriga flickor filmen riktar sig till, de det är tänkt ska dregla över Fernandez och Irons, och identifiera sig med Seyfried. Och alla vi andra bjuds på en skrattfest utan like!
Ingenting, absolut ingenting i filmen fungerar. Den lilla medeltidsbyn är helt uppbyggd i studio, liksom delar av skogen, och visst skänker detta en viss trevlig sagostämning, men det innebär även att filmen blir artificiell.
Men det största problemet är förstås storyn och den hemska dialogen. Det anspelas på Rödluvan lite då och och, oftast på lite krystade sätt, och jodå, visst är Valerie iförd en klarröd kappa. Och det är tunt och förutsägbart. Ibland påminner filmen om M Night Shyamalans hemska THE VILLAGE.
All dialog är stel, styltig och tea-
tralisk. De stackars skåde-
spelarna kämpar med sina repliker. Det går inte så bra. Det blir riktigt genant för det mesta. Och då är det ju ändå väletablerade skådisar jag gillar, som Oldman, Christie och Madsen (henne har jag förresten saknat på vita duken) som har problem. Det blir mycket överspel och larv. Oldman tar ofta i och det viftas med armarna.
Varken Fernandez eller Irons besitter någon större utstrålning. De skulle lika gärna kunna spelas av två påskpyntade blomkålshuvuden. De får nästan Robert Pattinson och Taylor Lautner att framstå som accepterbara. Då har det gått långt.
I vanlig ordning är Amanda Seyfried lite för lik en fisk. Billy Burke ser mest ut som Björn Ulvaeus.
På 1980-talet gjorde Neil Jordan THE COMPANY OF WOLVES. En varulvsfilm som även den var ett riff på Rödluvan. En surrealistisk historia, helt inspelad i studio för att fånga den rätta stämningen. Grejen är att Jordan lyckades. Det gör tammefan inte klantarslet Catherine Hardwicke!
Så, vad kommer jag att ge för betyg till det här? En stackars syndig dvärg? Njä. RED RIDING HOOD är för flängd. Det självklara betyget blir snarare en sådan här:













(Biopremiär 20/4)