Bio: Borg

Foton copyright (c) Julie Vrabelová

Har ni hört min Björn Borg-anekdot? Så klart ni inte gjort. Då ska jag berätta den.

Som liten gosse 1977 var jag tillsammans med min familj på semester i England. Vi bodde i en turistanläggning i Great Yarmouth. Eftersom det var England, var standarden inte den bästa - bland annat satt det en myntautomat på väggen. Ville vi ha elektricitet, vilket vi förstås ville, fick vi stoppa mynt i den.

På TV visades Wimbledonfinalen. Björn Borg mot Jimmy Connors. Jag var lika ointresserad av tennis då som jag är idag, men vi satt hela familjen i den illaluktande soffan och tittade. Matchen gick mot sitt slut - och vad tror ni hände? Jo, självklart gick strömmen. Och vi hade inga mynt hemma.
Jag fick en sedel och skickades iväg till en närliggande spelhall för att växla. Väl tillbaka fick vi igång strömmen igen. Givetvis var matchen över. Björn Borg satt på en stol och såg ledsen ut. "Jaha, han förlorade," sa mina föräldrar och stängde av TV:n. Först nästa dag upptäckte vi att karln vunnit.
Den danske regissören Janus Metz långfilmsdebuterar med BORG. Tidigare har han gjort kortfilmer, dokumentärer och avsnitt av TV-serier, däribland TRUE DETECTIVE. För manus står Ronnie Sandahl, som gjorde SVENSKJÄVEL.

Utomlands heter filmen BORG/McENROE - vilket nog är en mer passande titel. Filmen handlar nästan lika mycket om John McEnroe som om Björn Borg. Jag inser att jag egentligen inte vet så mycket om Björn Borg - inte mer än vad som stått i skvallerpressens rubriker, och allt detta skvaller handlade om hans liv efter tenniskarriären, vilken han gav upp redan 1981. Jannike Björling, Loredana Berté, Friends in Need och kalsonger - allt detta kom efter 1981.

Tydligen var Björn Borg en argsint ung man med hetsigt temperament när han växte upp. Han fick lära sig att behärska sig och förvandla sig till en iskall robot som aldrig visade känslor. Detta fick mig att tänka på ROCKY IV när jag såg filmen - John McEnroe är på sätt och vis Rocky; han är en hetlevrad amerikansk underdog, Björn Borg är maskinen Ivan Drago. Skillnaden mot Rocky är att ingen gillar den ständigt svärande, argsinte McEnroe, medan alla älskar Borg.

Sverrir Gudnason är otroligt lik Björn Borg, så pass att jag nog skulle kunna ta fel om någon höll upp ett foto och jag inte kände till den här filmen. Att Gudnason är drygt 15 år för gammal märks inte. Shia LaBeouf gör John McEnroe, och han är väl den ende som fått lite karaktär i den här filmen. Det är nämligen som så här, att jag ... tycker inte att BORG är en speciellt lyckad film.

Filmen utgår från Wimbledonfinalen 1980. Insprängt i skildringen av denna får vi tillbakablickar på Borgs och McEnroes respektiva uppväxt. Björn Borg som barn spelas av 14-årige Leo Borg - ja, han är Björn Borgs son. Stellan Skarsgård gör Lennart Bergelin, som upptäcker- och får fason på den argsinte, blivande tennisstjärnan. Tuva Novotny spelar den kedjerökande rumänskan Mariana, som Björn Borg gifte sig med 1980. Kommer ni ihåg den gamla vitsen? "Hörde du att Björn Borg åkte fast i tullen? Han hade med sig 60 kilo Mariana!"

Det stora problemet med BORG är att den känns som ett svenskt drama från 70-talet. Dialogen är teatral och onaturlig, folk pratar inte som riktiga människor, det känns konstlat, och ibland är tonen lätt pretentiös, med super 8-klipp där den unge Björn Borg tyst tittar rakt in i kameran. Stellan Skarsgård har överkammad flint och mumlar sina repliker. Det funkar lite bättre när det pratas engelska - fast Shia LaBeoufs uppgift består mest i att vråla "FUCK!" så ofta som möjligt, vilket höjer åldersgränsen i USA. Det blir rätt tråkigt och det hela är indränkt med riktigt vissen filmmusik, som bara ligger som en tjock, irriterande ljudmatta över scenerna.

Däremot är den långa, avslutande matchen mellan Borg och McEnroe riktigt bra. Här funkar plötsligt allt. Det är snyggt iscensatt, filmat och klippt, det blir lite spännande trots att man vet hur det går - och trots att jag aldrig fattat reglerna och den bisarra poängräkningen.

Saligen bortgångne Björn Granath gör sin näst sista roll i den här filmen. Han kommer att dyka upp i den kommande KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE, men i BORG spelar han minsann Bengt Grive. Det ni!

BORG är delvis inspelad i Prag. Budgeten var på 65 miljoner kronor, vilket är mycket för en svensk film. Om filmen blir en publiksuccé återstår att se. Hur många under 40 - eller 45 - har en relation till Björn Borg?

För övrigt så går det inte en dag utan att jag ser Björn Borgs namn. Jag har nämligen en necessär av märket Björn Borg hängande på badrumsväggen - och är jag bortrest har jag denna med mig.

(Biopremiär 8/9)

Bio: Fury

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

Jag betar av filmer jag missat under höstsemestern, del 3:

Vill du se en riktig dejtingfilm? Då ska du inte se FURY. Det här en en film i den fina genren stridsvagnsdrama. Den har hunnit gå på bio ett par veckor nu, märkligt nog hänger det inte längre någon affisch för den utanför Filmstaden Storgatan i Malmö, och den ordinarie visningen jag var på bevistades av 95% män. Där satt kanske fem kvinnor - och fördomsfull som jag är tror att att de kom för Brad Pitts skull. Restan var män som ville se stridsvagnsdrama. Okej, tio minuter in i filmen drösade det in sex tonårskillar som självklart skulle sitta bredvid mig. De ville, förutom att äta popcorn, mest se blod, tror jag. Och det fick de se.

Stridsvagnsdrama. För några år sedan skrev jag om den israelisk-tyska LEBANON, men främst tänker jag nog på Gordon Hesslers Sven Hassel-filmatisering DÖDEN PÅ LARVFÖTTER, en rätt misslyckad lågbudgetfilm från 1987. Liksom Hesslers film, handlar STREET KINGS-regissören David Ayers film om en färgstark handfull soldater som rullar runt i en stridsvagn. Fast i FURY är huvudpersonerna amerikaner. Deras tank kallas Fury och är utlånad till filmen av något museum, såg jag i eftertexterna. Stil- och innehållsmässigt påminner filmen en hel del om den tyska krig-är helvete-filmen STALINGRAD.

Det är april 1945 och den unge, gröne Norman Ellison (Logan Lerman), som utbildats för skrivbordstjänst, skickas till Tyskland för att bli en av de fem män som huserar i Fury. Brad Bitt är den stenhårde och lätt psykotiske sergeanten Wardaddy, som basar för kärran, de övriga är Bible (Shia LaBeouf), Gordo (Michael Peña) och Coon-Ass (Jon Bernthal) - alla går förstås under smeknamn och alla har blivit galna av kriget, i synnerhet den till synes bindgalne Coon-Ass. Norman har aldrig någonsin varit inne i en stridsvagn, än mindre dödat någon annan människa.

Hitler är desperat, nu är det totalt krig som gäller, och Furys uppdrag går inte ut på något annat än att köra från by till by och döda så många tyska soldater som möjligt. Det är hela handlingen. Krig är helvete. Det går bara ut på att slakta.

FURY inleds med en scen där Wardaddy kastar sig över en tysk soldat till häst och hugger en kniv i ögat på honom. Detta är ett av de mildare våldsinslagen. Det här är en extremt blodig, våldsam film. Kroppsdelar slits av, män klyvs, kroppar körs över med stridsvagnen så att skallar exploderar som övermogna finnar.

Filmen innehåller flera väldigt starka scener. Kort efter att Norman anlänt tvingar Wardaddy honom att skjuta ihjäl en tillfångatagen, obeväpnad tysk. Tysken visar foton på sin familj, Norman gråter och vägrar skjuta, men Wardaddy ger sig inte och amerikanerna hånskrattar när ett dödande skott slutligen avfyras. Senare anländer Fury till en liten by där männen får tillfälle att supa sig fulla och våldta kvinnor. Norman och Wardaddy tar sig in hos en kvinna och hennes unga, söta kusin. Kvinnorna är först livrädda, men Wardaddy visar sig ha ett gott hjärta och plockar fram mat han ger dem. Kusinen och Norman blir dessutom förtjusta i varandra. Den här scenen skulle kunna bli löjlig, men den funkar. Den trevliga stämningen förstörs när resten av grabbarna stövlar in och beter sig som svin; Coon-Ass är direkt psykopatisk.

... Men säg den glädje som varar. Snart sprängs allt i luften och Fury rullar vidare.

Det här är ingen hyllning till den amerikanska armén. FURY visar bara upp krigets absolut värsta sidor. Det är väl bara slutet, där de fem männen ger sig på 300 tyskar, som känns som en klassisk krigsfilm med hjältemodiga allierade soldater. Filmens slutbild är fantastisk. Scenen där de 300 tyska soldaterna marscerar och sjunger en kampsång är direkt mardrömslik.

FURY är en riktigt bra krigsfilm. Den når inte upp till samma höjder som STALINGRAD, men det här är mörkt, skitigt och motbjudande. Wardaddy och de andra är inga hjältar.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 24/10)

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?

Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.

Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.

Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.

Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.

(Biopremiär 31/1)

Bio: The Company You Keep

Foton: Doane Gregory © 2012 Wildwood Enterprises. All Rights Reserved. 
Robert Redfords senaste film som regissör och skådis har inte USA-premiär förrän den femte april - men redan nu kan vi se den i Sverige. Varför det har blivit så här har jag ingen aning om.
THE COMPANY YOU KEEP pressvisades inte i Malmö. Jag visste inte om jag skulle ha tid att se den på premiärkvällen eller ej, men nu visade det sig att jag hann ändå, så jag traskade bort till Filmstaden Entré i sista stund. Trettio platser kvar. Bra. Men nog fan var den plats jag vill ha upptagen. Även den rakt framför. Märkligt! Det här är ju en Robert Redford-film, en vuxenfilm, och medelålders människor brukar inte veta att man ska sitta långt fram i salongen för bästa bioupplevelse, de sätter sig i mitten eller långt bak. Så inte den här gången och jag tvingades välja en plats i mitten - det kändes konstigt med så liten filmduk.
Men när jag stövlade in i salongen fick jag förklaringen: det var bara ungdomar där. Jag var äldst. Otroligt mystiskt. Jag dubbelkollade så att jag gått in i rätt salong. Varför vill så många kids se en pensionärsthriller? Inte nog med det: de var knäpptysta från början till slut!

76-årige Redford spelar advokaten Jim Grant; en oansenlig man med en liten dotter. Det är bara det att Jim Grant egentligen heter Nicholas Sloan och för trettio år sedan tillhörde han en militant vänsterorganisation, vars tretton medlemmar är efterlysta för ett mord begått under ett bankrån. Sloan säger att han varit Jim Grant längre än sig själv - vilket innebär att han ska föreställa att vara under 60 år gammal! Det kan man omöjligt tro, herr Redford ser nämligen numera ut som en gammal sadelväska. Visst, han är välbevarad och rörlig, men ser gammal ut - och när han ler är han märkligt lik Harpo Marx!
Shia LaBeouf är den unge journalisten Ben som råkar komma Sloan på spåren. Susan Sarandon är en annan av vänstergruppens medlemmar som plötsligt och oväntat anmäler sig själv. Sloan flyr och och håller sig undan FBI och journalister, medan han söker upp de andra gruppmedlemmarna - hans mål är att hitta en viss Mimi Lurie (Julie Christie). Varför måste han hitta henne? Kan det hjälpa honom att bevisa något? Den unge Ben är en synnerligen duglig journalist, han är bra på att lägga pussel och ligger hela tiden före FBI.

THE COMPANY YOU KEEP är en robust och intressant film. Dess handling är kanske lite väl otrolig på ett par ställen, men det kan man ta. Det här är väldigt välgjort på ett "vuxet" och lite gammaldags sätt. Tempot är lugnt, actionscener lyser helt med sin frånvaro - och man inte räknar scenen där Sloan hoppar över ett staket eller när han springer i en skog. Filmen är full av dugliga, rejäla skådespelare; ner i minsta biroll hittar vi kända karaktärsskådisar. Nick Nolte är en av de före detta medlemmarna i gruppen, Brendan Gleeson är en pensionerad polis, Terrence Howard är nitisk FBI-agent, Richard Jenkins är en annan av gruppens medlemmar, Anna Kendrick flimrar förbi som hastigast, Stanley Tucci är lysande som Bens redaktör, som Sloans bror hittar vi Chris Cooper, och när man tror att den inte kan bli bättre, ja, då kommer självaste
SAM ELLIOTT!
Pensionärsthriller skrev jag här ovan. Nja, det är väl att ta i - även om det ligger något i det. Politisk thriller är en bättre benämning. Det är en lång film, det här, två timmar och sju minuter, men THE COMPANY YOU KEEP är väl värd att se.

    





(18/1)

Bio: Lawless

Foton: Richard Foreman © 2011 The Weinstein Company. All Rights Reserved.
Den australiske regissören John Hillcoat har tidigare bland annat gjort VÄGEN, en film de flesta hyllade - och som jag tyckte var trist. Hillcoat har även flera gånger samarbetat med en annan australier; musikern Nick Cave - och det är Cave som har skrivit manus till LAWLESS, en film som förvisso visades i den officiella serien i Cannes i våras, men som jag inte hade några som helst förväntningar på när jag bänkade mig på en nattvisning under Malmö Filmdagar. Kanske berodde min avvaktande inställning på Hillcoat, kanske på dess huvudrollsinnehavare; den ofta intetsägande Shia LaBeouf från TRANSFORMERS-filmerna, och Tom Hardy, vars storhet jag inte förstått - jag tyckte till exempel mest att han var fånig som Bane i THE DARK KNIGHT RISES. Å andra sidan finns en hel del bra folk i rollistan.
LAWLESS utspelar sig under förbudstiden i USA och utgår från verkliga händelser - som säkert har friserats en hel del. I en håla i Franklin County, Virginia, gör bröderna Bondurant; Jack (LaBeouf), Forrest (Hardy) och Howard (Jason Clarke), stora pengar på att bränna och sälja hembränt till traktens befolkning. Något de i princip gör helt öppet; den lokale sheriffen ser mellan fingrarna. Bröderna fascineras även av alla gangsters som huserar och de blir överlyckliga när de får se Floyd Banner (Gary Oldman) plötsligt dyka upp och peppra en bil med sin Thompson Typewriter. Bröderna lierar sig med gangsterligan, Jack blir förtjust i den söta Bertha (Mia Wasikowska), som kommer från en djupt religiös familj, den tjusiga Maggie (Jessica Chastain) anländer och tar oväntat jobb som servitris på hålans krog, och pengar rullar in i allt större mängder.

Men så plötsligt kommer en man och lägger sordin på stämningen. Specialpolisen Charlie Rakes (Guy Pierce) från Chicago har skickats för att en gång för alla stoppa hembränningen och sätta dit de som ligger bakom. Rakes är en klädsnobb - och ett sadistiskt ärkesvin som tror att han kan bete sig precis hur han vill bara för att han har en polisbricka och dessutom inte är en bondlurk. Dags för blodet att flyta.
Inte nog med att jag tyckte att LAWLESS var bra och underhållande - jag blev fullkomligt överraskad. Nästan helt tagen på sängen. Jag tycker att det här är en av årets bästa filmer. Verkligen. Och då var jag trots allt en aning skeptisk under filmens första scener. Är det inte lite väl stiliserat? Spelar inte Guy Pierce över lite för mycket?

Jo, filmen är stiliserad. Pierce spelar över. Men det fyller en funktion. Hans rollfigurs vidrighet förstärks hela tiden och snart hoppas man inget annat än att han ska få vad han förtjänar - det vill säga en kula mellan ögonen. För det här är en sådan där gangsterfilm, där de kriminella huvudpersonerna är de snälla och goda och sysslar med något ganska harmlöst (det vill säga hembränning), medan polisen är korrumperade, maktlystna svin.
LAWLESS är en mycket våldsam film. Emellanåt är den otroligt skjutglad och blodig. Men filmen innehåller även en massa överraskande och ibland fullkomligt avväpnande humor. Till exempel har Forrest Bondurant en märklig förmåga att ständigt överleva våldsamheter och knipor - men tydligen stämmer detta med verkligheten.
Filmfotot är minst sagt strålande och väldigt genomtänkt. Det är sällan man ser filmer som ser ut så här idag. Inga irriterande snabba klipp och konstigheter, istället är bilderna välkomponerade och flotta filmen igenom. Jag gillar i synnerhet en kort sekvens där Maggie syns i bakspegeln i en bil.

Här finns också en massa kul detaljer. Den rälige Rakes har en revolver av guld - något som känns som en självklarhet när det gäller honom. Inte helt oväntat har Nick Cave, tillsammans med Warren Ellis, skrivit filmmusiken.
De flesta av mina vänner som var på visningen älskade LAWLESS. Därför blev jag aningen förvånad när jag senare hörde några klaga på att den var lite ojämn - vilket jag inte alls håller med om. Några tyckte att den var överskattad, medan andra anmärkte på att den är alldeles för våldsam.
Men det struntar jag blankt i. Jag blev så förtjust i LAWLESS att jag plockar fram ett betyg jag sällan använder. Här kommer det:

(Biopremiär 14/9)