Visar inlägg med etikett Shawn Levy. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Shawn Levy. Visa alla inlägg

måndag 14 mars 2022

Netflix: The Adam Project

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär på en Netflixproduktion. Ännu en Ryan Reynolds-film.

Jag gillar Ryan Reynolds, han är sympatisk och rolig - men, han gör alla roller precis likadant. Han spelar alltid samma figur, med olika namn (möjligtvis med undantag för Deadpool). Så även här.

Shawn Levy har regisserat THE ADAM PROJECT. Han är inte helt obegåvad, han har gjort några acceptabla filmer, men i det här fallet undrar jag om han - eller någon annan - läste manuset innan han tackade jag till att göra filmen. Det krävdes fyra (4) personer för att skriva detta värdelösa manus.

Ryan Reynolds spelar piloten Adam, som år 2050 beger sig ut på ett uppdrag: han ska resa i tiden. Han ska åka tillbaka till 2018 för att rädda sin fru Laura (Zoe Saldana), som då omkom i en krasch. Något går fel, och Adam hamnar istället i 2022. Där träffar han sig själv som 12-åring (Walker Scobell), en störig unge som sörjer sin far (Mark Ruffalo), som omkommit ett år tidigare. Adams ömma moder (Jennifer Garner med nytt ansikte) har problem med sonen, som mobbas i skolan. Att Adam den äldre kan umgås med Adam den yngre försöker man förklara senare i filmen, det är livsfarlig att resa tillbaka i sin egen tidslinje, men det är något fel som är trasigt.

Adam och Adam reser tillbaka till 2018 för att träffa farsan. De jagas av några onda typer från framtiden. Laura dyker upp och räddar dem. Det händer saker.

Mitt i filmen ringde min farsa. Han behövde hjälp med en grej, och vi pratade kanske en halvtimme. När jag återgick till THE ADAM PROJECT, hade jag glömt vad den handlade om! Det säger en del om hur engagerande den här filmen är.

THE ADAM PROJECT är en barnfilm. Åtminstone tror jag det. Fokus ligger på den unge Adam. Dock antar jag att det tekniska babblandet om tidsresor är för avancerat för barn.

Dialogen är fullkomligt fruktansvärd. Det var längesedan jag hörde dialog som var så här späckad med moralkakor. Det känns som om var och varannan replik innehåller moralkakor. Positiva budskap och visdomsord och skit. Det är väldigt amerikanskt, sentimentalt och sliskigt. 

Det blir en del jakter, pangande och fajting, och sedan är det slut. 

Redan 2012 började man att jobba på den här filmen. Då skulle den ha Tom Cruise i huvudrollen. Projektet lades i malpåse, och först nu kom alltså filmen, producerad av Netflix. Det här var inte en film värd att vänta på. Den ser påkostad ut, men det räcker inte när manuset är kasst.



 

 

 

 

(Netflixpremiär 11/3)


onsdag 4 februari 2015

Bio: Natt på museet: Gravkammarens hemlighet

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Efter att ha sett NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET, den tredje filmen i serien, skrev en av mina amerikanska Facebookvänner att han förvisso inte tyckte att filmen var något vidare, men att en av slutscenerna i vilken Robin Williams som Teddy Roosevelt; hans sista roll, håller ett kort avskedstal innan han åter stelnar till en död vaxfigur, känns fin och gripande.
Den första filmen kom 2006, då hade jag ännu inte startat TOPPRAFFEL!, så den recenserades inte här. Uppföljaren kom 2009, och den gav jag en tvåa - ett betyg jag nog skulle sätta även på den första filmen. Shawn Levy har regisserat samtliga filmer och problemet med dessa äventyr för hela familjen är att de inte är speciellt roliga. Åtminstone gäller det de första två filmerna. Mina förväntningar var lågt ställda när jag bänkade mig för att se trean - men jag måste erkänna att jag både skrattade och underhölls. Jösses, den här avrundningen visar sig vara bästa filmen i serien. Det hade jag verkligen inte väntat mig.
Premissen är liksom tidigare att en magisk, egyptisk guldtavla gör så att vaxfigurer, uppstoppade djur, skelett och annat nattetid vaknar till liv på naturhistoriska museet i New York. Ben Stiller är nattvakten Larry; den ende som känner till vad som sker och som arrangerar fantastiska utställningar med de historiska figurernas hjälp.
GRAVKAMMARENS HEMLIGHET öppnar på 1930-talet med en utgrävning i Egypten. Här träffar vi en arkeolog som är till förväxling lik Indiana Jones, en härlig äventyrsstämning infinner sig - och jag skulle inte ha något emot om detta var den egentliga filmen. Jag fick lust att se om JAKTEN PÅ DEN FÖRSVUNNA SKATTEN. Men vi kastas förstås snart till nutid.
En ny utställning ska öppna, eftersom solen gått ner kan museiföremålen framträda. Men Något har hänt med guldtavlan - den börjar täckas av något sags rost. Detta gör att alla figurerna plötsligt uppför sig märkligt - och galakvällen förvandlas till kaos. Museichefen (Ricky Gervais) får sparken, men Larry övertalar honom att skicka Larry till British Museum i London med guldtavlan, på den egyptiska utställningen där kan de lösa problemet med rosten.
När Larry anländer till London visar det sig att Roosevelt, cowboyen Jedediah (Owen Wilson), romaren Octavius (Steve Coogan), en apa, en stenålderman (också han spelad av Ben Stiller), och ytterligare några figurer lyckats komma med. Guldtavlan gör förstås att alla dockor, statyer, djur och annat väcks till liv på British Museum, tumult uppstår, det blir svårare än beräknat att komma på hur de ska gå tillväga och sedan utföra det som krävs.
Vad som gör den här filmen roligare än de tidigare delarna, är några nya figurer och ett par inspirerade scener. Rebel Wilson spelar en kul vakt på British Museum, Dan Stevens gör sir Lancelot; riddare av runda bordet, och plötsligt dyker Ben Kingsley upp som egyptisk farao i en festlig scen. I en scen trillar Larry och några andra figurer in i en tavla, Hugh Jackman spelar sig själv på en teaterscen, och apan gör sin egen variant av den där scenen i ÄPPELKRIGET, i vilken Nisse Ahlroth spelar en kissande jätte.
Dick Van Dyke återkommer från första filmen; han dansar på ett ålderdomshem - och där rullar de även in Mickey Rooney i rullstol. Han var 93 år gammal och dog efter inspelningen. Filmen är tillägnad Rooney och Robin Williams - och ja, det känns faktiskt lite sorgset och nästan profetiskt när Williams' figur har gjort sitt; han sitter upp till häst, ler, säger "The sun is rising", och stelnar. Det blir på något sätt väldigt ... passande.
NATT PÅ MUSEET: GRAVKAMMARENS HEMLIGHET är förstås ingen större film, den är inte speciellt minnesvärd, den gör sitt jobb och inte mycket mer - men eftersom jag trots allt tycker att den är lite bättre än de tidigare filmerna, sätter jag en trea.
Matt Frewer; gamle Max Headroom, har en liten roll i prologen.







(Biopremiär 6/2)

-->

onsdag 19 juni 2013

Bio: The Internship

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Jag är minsann inte den som sticker under stol med att jag sjunger Googles lovsång. Jag vet många som är rädda för Google; som tycker att de snokar, registrerar, spionerar, sätter sig över lagen och allt möjligt. Det gör de säkert - åtminstone till en viss del. Men jag har blivit helt beroende av företaget - och det är jag så nöjd med så. Bortsett från att jag förstås använder Google som sökmotor och kollar på Google-ägda Youtube, skriver jag alla artiklar och seriemanus i Drive (dock har Drive än så länge inget vettigt filmmanusprogram). TOPPRAFFEL! gör jag i sedan länge Google-ägda Blogger. Epostar gör jag med Gmail, som med bred marginal är det bästa epostprogram jag provat. Jag surfar mestadels med Chrome. Jag planerar min vecka i Googles kalender. Tack vare Google kommer jag åt i stort sett allt jag behöver; alla mina prylar, på vilken Internetuppkopplad dator som helst runt om i världen.

Visst - påsken 2010 fick jag mitt konto kapat och alla sparade mail (sedan fem år) och Googledokument raderades. Surt, men det hade jag kunnat råka ut för på vilken plattform som helst. Och lustigt nog upptäckte jag så sent som igår att, jösses, mina gamla försvunna dokument har återställts! Jag har ingen aning om när detta skedde, men plötsligt bara fanns de där igen.

Google är ett lika intressant som fascinerande företag. Ja, jag har läst Andreas Ekströms bok "Google-koden", och jag skulle inte ha något emot att se en långfilm om Google. Tyvärr är Shawn Levys (NATT PÅ MUSEET-filmerna, REAL STEEL) komedi THE INTERNSHIP den film jag vill se. Vince Vaughn har skrivit och producerat denna skrattbefriade komedi, i vilken han även spelar den ena huvudrollen.

Vaughn och Owen Wilson är Billy och Nick, två garvade försäljare; rappa i käften och "charmiga", som blir arbetslösa eftersom klockföretaget de jobbar går i graven ("Ingen använder armbandsur nuförtiden"). Luspanka försöker de hitta ett nytt jobb, och efter en stökig intervju får de två praktikplatser på Google, vilket kan leta till fast jobb där. Google anser de två överåriga och udda killarna (som inte kan mycket om datorer) som intressanta.

Praktikanterna delas in i grupper, vilka ska utföra en rad uppdrag, som att skapa en framgångsrik app och sälja in Google till företag. Billy och Nick paras ihop med några ungdomar som inte vill veta av de två gubbarna. Men gissa vad - de två äldre, erfarna gubbarna är ju precis vad gruppen, och ungdomarna, behöver. Dessa kids är nördiga, osäkra på sig själva, har inga vänner och så vidare. Självklart ser Billy och Nick till att ungarna ser på livet på ett helt nytt sätt och lever ut The American Dream. Samtidigt som de försöker bekämpa de konkurrerande praktikantgrupperna, främst den som leds av den vidrige Graham (Max Minghella). Nick lyckas även få ihop det med den i början så svårflörtade Dana (Rose Byrne), en av Googles fast anställda.
Eftersom Fox bara bjuder på en pressbild ur filmen, illustrerar jag med en
skärmdump på hur det ser ut när jag bloggar här på Googles Blogger.
THE INTERNSHIP är en ogenerad hyllning till Google, the American Way of Life, och Google igen. I stort sett hela filmen utspelar sig i Googles lokaler. I stort sett allt kretsar kring Google. Hela filmen är en enda stor produktplacering. Helt sanslöst! Javisst, det är intressant att se alla dessa bilder från Googles mytiska högkvarter - men ändå.

Jag skrev ovan att detta är en skrattbefriad komedi. Nja, jag överdrev en aning där. Jag skrattade nämligen några gånger - åt främst de scener i vilka skådiar som inte är listade i eftertexterna medverkar. Will Ferrell förestår en madrassaffär och han är sanslöst rolig - liksom scenen. John Goodman är chefen för klockföretaget. Rob Riggle finns med i rollistan, han dyker upp i en liten roll som ett kräk som säljer permobiler och ligger med åldringar. Owen Wilson är kul i en scen där han äter middag med Rose Byrne och försöker bete sig som ett asshole. Och Byrne är ju så snygg att klockorna stannar och ridån skiftar färg.

... Men bortsett från detta är filmen hyfsat kväljande. Långt är eländet också, två timmar. En halvtimme för mycket.

Jag hade hellre sett en film om Will Ferrells och Rob Riggles extremt bisarra figurer. Det hade blivit en film att skriva hem om!







(Biopremiär 22/6)