Visar inlägg med etikett Sharon Stone. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sharon Stone. Visa alla inlägg

söndag 24 oktober 2021

DVD/VOD/Blu-ray: Total Recall

TOTAL RECALL (Studio S Entertainment)


Nu ska jag göra något jag aldrig tidigare gjort (tror jag): jag ska recensera en film jag redan recenserat. Nej, det handlar inte om en Blu-ray-utgåva av en film jag recenserade när den gick upp på bio - TOTAL RECALL hade biopremiär tre år innan jag började skriva om film i NST. Men, jag upptäckte till min förvåning att jag för tolv år sedan recenserade en DVD-utgåva av TOTAL RECALL, vilket jag fullkomligt glömt bort. När jag nu hittade recensionen, så läste jag den inte. Jag kunde inte undgå att se att jag satte en trea i betyg, men jag tänkte att jag låter bli att läsa tills efter att jag skrivit denna nya recension. Det kan ju bli kul att jämföra. Kommer jag att upprepa mig? 

I slutet av 1980- och början av 1990-talet var holländaren Paul Verhoeven en garanti för robust, hårdför underhållning - hans filmer var våldsamma, blodiga, och hade ofta en kraftig satirisk touch. Hans ROBOCOP beskriver ju nästan västvärlden, och framför allt USA, som det kom att bli. Det krävdes nog en europé för att göra den filmen.

Paul Verhoeven ansågs vara kontroversiell. När STARSHIP TROOPERS kom ansåg många att den var direkt farlig, eftersom den till synes hyllar fascistiska ideal. Men vad Verhoeven gör i den filmen, är att visa hur lätt det är att få publiken att heja på fascister, det vill säga i det här fallet den amerikanska armén som slåss mot en ansiktslös fiende, här är det rymdvarelser. Många hävdade att satiren passerade över huvudet på den unga publiken.

I Sverige var våldet det största problemet med Verhoevens filmer. ROBOCOP blev ökänd för sina många och fula censurklipp. När TOTAL RECALL kom 1990 hörde jag en tant recensera den i något radioprogram. Hon tyckte förvisso att filmen var bra, men hon stönade "Men varför måste den vara så våldsam?". Då hade ändå Statens Biografbyrå gjort fem klipp i filmen.

TOTALL RECALL bygger på en novell av Philip K Dick. Jag har inte läst novellen, jag har nog bara läst två böcker av Dick. Ingen av dem gjorde något större intryck på mig då, men det kan bero på att jag var tonåring när jag läste dem, och att jag valde ett par mindre bra böcker. Jag var mest förtjust i Harry Harrison på den tiden. 

Verhoevens film skiljer sig ganska radikalt från novellen, vilket främst beror på att Arnold Schwarzenegger fick huvudrollen. Rollfiguren fick anpassas för Arnold. Året är 2084, och Arnold spelar Quaid, en knegare som lever ett vanligt, halvtrist liv tillsammans med sin fru (spelad av Sharon Stone). Quaid drömmer om något annat, om en spännande semester, så han går till Rekall - ett företag som erbjuder minnen av spännande upplevelser. De planterar in falska minnen av händelser i hjärnan på kunderna, som upplever det som om de verkligen varit där.

Quaid väljer att vara hemlig agent på Mars, men något går fel när minnena ska inplanteras. Istället väcks Quaids riktiga, förträngda minnen till liv. Han är agent på riktigt, och har låtit radera sina minnen av detta. Onda män upptäcker att agenten är tillbaka och försöker döda Quaid om och om igen, och Quaid åker till Mars, där han träffar sin före detta flickvän, eller kollega, eller vad hon är, och tillsammans försöker de rädda planeten - medan blodet sprutar. Jo, det påminner en aning om THE BOURNE IDENTITY.

... Eller så är hela historien Quaid upplever en inplanterad dröm. Det framgår aldrig hur det ligger till.

Redan när jag såg TOTAL RECALL på bio reagerade jag på Rob Bottins make up-effekter. Filmen var ohyggligt dyr och effekterna var de mest avancerade som gick att uppbringa. Dock tyckte jag att Bottins gummiskapelser inte såg ut som något annat än gummigubbar. Mutanterna på Mars är förvisso bra designade, men de är inte särdeles övertygande. Än värre är de modeller av till exempel Arnolds huvud som förekommer några gånger - det syns lite för tydligt att det är en docka.

Men i övrigt gillar jag filmen. Jag tycker nog att den är värd ett högre betyg än en trea. Fast det är klart, actionfilmer av idag blir allt sämre, vilket innebär att nästan allt gjort före millennieskiftet upplevs som bättre. TOTAL RECALL är bitvis sanslöst våldsam. Arnold fäller bra repliker, som "Consider that a divorce!", Michael Ironside är en ond bov, och Ronny Cox är ännu ondare.

Vad som också motiverar en fyra i betyg, är bonusmaterialet på denna Blu-ray. Kommentarspåret har jag inte haft tid att lyssna på, men det ligger ett flertal dokumentärer med en sammanlagt speltid på flera timmar på skivan. En kul 20-minutersdokumentär handlar om Jerry Goldsmiths filmmusik till TOTAL RECALL. När jag såg filmen på bio 1990 tyckte jag att ledmotivet var märkligt likt Basil Poledouris' musik till CONAN - BARBAREN. Intressant nog diskuteras just detta faktum i dokumentären. När jag nämnde detta på Facebook, uppmärksammades jag på likheterna med Goldsmiths egen musik till CAPRICORN ONE, och jo, den musiken är också märkligt lik TOTAL RECALL.

Mest intressant är en timslång dokumentär om produktionsbolaget Carolco. Jag minns att jag tyckte att det var något magiskt med Carolcos filmer på 1980- och början på 90-talet. Den snygga loggan som skars ut på bioduken medan en fanfar spelades, och därefter följde så gott som alltid en rejäl actionrulle - bolagets första mastodont-hit var RAMBO: FIRST BLOOD PART II, som kom 1985.

Jag insåg att jag egentligen inte visste så mycket om Carolco, eller om männen bakom bolaget; Mario Kassar och Andrew G Vajna. Inte mer än att praktfloppen CUTTHROAT ISLAND från 1995 sänkte hela bolaget. I dokumentären jämförs Carolco med det lika legendariska Cannon. Cannon var ett B-filmsbolag som under några år fick storhetsvansinne. De filmer som Carolco producerade var av samma typ som Cannons, men med rejält tilltagna budgetar. Jag förvånades över att de flesta filmer från Carolco underpresterade. TERMINATOR 2: DOMEDAGEN och TOTAL RECALL blev massiva succéer, men de dyra flopparna, som I RÄTTVISANS NAMN (trist svensk titel på Walter Hills stenhårda EXTREME PREJUDICE), var många.

2012 kom en ny version av TOTAL RECALL. Jag borde nog se om den, jag minns nämligen ingenting av den - inte mer än att jag inte gillade den. Och nej, jag har inte läst om min recension av den heller. Men - vad som är lite intressant med filmen från 2012, är att alla dessa nyinspelningar, nytolkningar, och reboots av mer eller mindre klassiska filmer och filmserier sällan är ett hot mot originalet. Säger man TOTAL RECALL tror jag att 99 personer av 100 tänker på Paul Verhoevens film, den andra är bortglömd. Ja, om man inte frågar någon som inte bryr sig om action- och science fiction-filmer, de fattar nog inte vad man pratar om.




torsdag 8 februari 2018

Bio: The Disaster Artist

Foton copyright (c) Warner Brothers
Förra veckan tog jag mig samman och såg Tommy Wiseaus beryktade kult- och kalkonfilm THE ROOM från 2003. En film jag läst åtskilligt om sedan den gjordes och en film jag faktiskt började se för flera år sedan - fast då gav jag upp redan efter några minuter. Eftersom jag, förstås, skulle se James Francos nya film om Wiseau och inspelningen av THE ROOM, tog jag mig i kragen och såg hela filmen, från början till slut. Dock tog jag en paus på ett par timmar mitt i filmen, det var lite för tufft att se hela i ett svep.
Låt oss prata lite om dåliga filmer och filmer som är "so bad it's good". De kalkonfilmer - riktiga, klockrena kalkoner, inte bara skitdåliga filmer - som blivit populära och som ses om och om igen av en entusiastisk publik, tillhör oftast samma genrer. Det är för det mesta skräck- och science fiction-filmer. Filmer gjorda av människor med höga ambitioner; regissörer som siktat på stjärnorna, men träffat marken, tack vare brist på talang och budget. Typexempel är förstås Ed Wood.
Anledningen till att de här gamla filmerna oftast går att titta på; till att de är underhållande, är att de tillhör genrer avsedda att vara medryckande och underhållande. Dessutom hade de kort speltid.
THE ROOM är ett nästan hundra minuter långt drama. Kanske kan man kalla det ett erotiskt drama? Estetiskt, och till stor del skådespelarmässigt, ser filmen ut som alldeles för många direkt på DVD-filmer jag sett de seaste åren - och som jag fortfarande har oturen att se. Senast igår såg jag en osebar film.
Ni vet ju hur det är nuförtiden - åtminstone ni som brukar titta på lågbudget- och låg-låg-lågbudgetskräck. Modern digital teknik är numera så billigt, att nästan vem som helst kan köpa en kamera, göra en film, och ibland till och med få filmen distribuerad. Filmer som släpps på DVD med väldigt tjusiga och lockande omslag - och som, när man lurats att köpa dem, visar sig se ut som precis de obegåvade, hemmasnickrade filmer de faktiskt är. Igår såg jag en osedvanligt risig film som hette DRACULA: REBORN. I hyllan har jag även KILLER ANTS, vilken trotsar all beskrivning, och KRAMPUS: THE CHRISTMAS DEVIL lyckades jag inte ens se klart. Så här dåliga var inte de dåliga filmerna på 1970-talet och tidigare.
THE ROOM ser ut ungefär som nyss nämnda filmer. Men det är alltså ett drama. Och så har filmen Tommy Wiseau.
"You're tearing me apart, Lisa!" -- verklighetens Tommy Wiseau.
Tommy Wiseau är ju ett mysterium. En stenrik kille som påstår sig vara från New Orleans och betydligt yngre än han är. Dock pekar allt på att han är från Polen och att han är född ungefär 1955, vilket säkert kan stämma, med tanke på hans härjade utseende och bisarra dialekt.
Wiseau skrev-, regisserade och spelade huvudrollen i THE ROOM, vilken han även finansierade med egna pengar, och så fort han är i bild och pratar, blir filmen jätterolig. Men egentligen är detta en alldeles för tråkig film. Manuset må vara facinerande dåligt, med sina konstiga repliker som inte leder någonvart, rollfigurer som bara dyker upp utan att de presenterats, och allmänna flängdhet - men om det inte vore för Tommy Wiseaus inspirerat obegåvade insats framför kameran, hade nog ingen upphöjt THE ROOM till kultfilm. Den är för långsam och tråkig. Jag kan tänka mig att det är kul att se filmen med några likasinnade medan man dricker sprit, men att sitta igenom THE ROOM ensam är i tuffaste laget.
En av filmens huvudroller gjordes av Greg Sestero. Sestero skrev senare en bok om inspelningen av THE ROOM; "The Disaster Artist", och nu har alltså boken blivit en film som försetts med en Golden Globe, och som Oscarnominerats för Bästa manus efter förlaga. James Franco har regisserat och spelar huvudrollen som Tommy Wiseau, James' lillebror Dave Franco spelar Greg Sestero.
Här kan man invända mot att James Franco är ungefär tio år för ung för att vara Wiseau i början av 2000-talet, och mot att Dave Franco är nästan femton år för gammal för att vara i tjugoårsåldern. Man kan också invända mot de ändringar som gjorts i berättelsen om Wiseau och Sestero. Till exempel flyttade de två inte från San Francisco till Los Angeles samtidigt, och Sestero hade gjort flera film- och TV-roller före THE ROOM - bland annat är han med i Full Moons RETRO PUPPET MASTER från 1999.
Men det spelar ingen roll när resultatet är så här bra och underhållande. THE DISASTER ARTIST är allt det THE ROOM inte är. Dramaturgiskt påminner James Francos film en hel del om Tim Burtons ED WOOD, en film med vilken den har många likheter. THE DISASTER ARTIST är ett drama som blir en komedi - vilket filmen oundvikligen blir, eftersom Tommy Wiseau är en så otroligt märklig människa. Samtidigt finns det något sorgligt och tragiskt över honom.
Verkligheten överträffar dikten, brukar man säga. Hur pass nära verkligheten skildringen av själva filminspelningen ligger vet jag inte, men det är fantastiskt kul att titta på. Vad som är exakt som i verkligheten, är återgivandet av scenerna i THE ROOM. Franco och hans skådespelare bär likadana kläder som i Wiseaus film, kulisserna är identiska, skådisarna står och rör sig precis likadant, och de fäller samma enfaldiga repliker på samma sätt. Alldeles innan eftertexterna får vi se en jämförelse av originalscenerna och Francos nyinspelningar.
En rad kända skådisar medverkar i större och mindre roller. Seth Rogen gör scriptan Sandy Schklair, Zac Efron spelar en skådespelare i filmen i filmen, Bryan Cranston dyker upp som sig själv, Sharon Stone medverkar under kanske en minut, och den riktige Greg Sestero har en liten roll. Sitter man kvar under eftertexterna serveras man en bonusscen, i vilken James Francos Tommy Wiseau träffar en konstig festdeltagare spelad av den riktige Tommy Wiseau.
THE DISASTER ARTIST ska ha kostat tio miljoner dollar att göra - vilket inte är mycket för en Hollywoodfilm av den här typen. THE ROOM, däremot, lär i slutändan ha gått loss på över sex miljoner dollar! Det är ungefär dubbelt så mycket som en normalbudgeterad svensk långfilm. THE ROOM ser ut att ha kostat ungefär hundra tusen dollar, så man undrar ju var miljonerna placerats - och varifrån Tommy Wiseau fått pengarna.
    







(Biopremiär 9/2)


torsdag 28 november 2013

Bio: Lovelace

Foton copyright (c) Noble Entertainment
"Var höll hunden hus?" var det första en kompis sa efter pressvisningen av LOVELACE på Malmö Filmdagar. "Var var hunden?" sa en annan kompis. "Och var var den beryktade episoden med Sammy Davis Jr?" sa vi allihop. Med andra ord, de delar av Linda Lovelaces bok "Skärseld" vi främst kommer ihop.
Självbiografin "Skärseld" kom 1980 och har blivit något slags etablerad sanning - trots att oerhört mycket pekar på att stora delar av den, om inte större delen, är ren hittepå och efterkonstruktioner. Den naiva Linda Boreman fick i början av 1970-talet ihop det med den manipulative slusken Chuck Traynor och började att framträda i sunkiga 8mm-porrfilmer, bland annat urinsexfilmer och en där hon blir påsatt av en hund. 1972 förvandlades hon till Linda Lovelace och blev pornografisk superstjärna i Gerard Damianos långfilm LÅNGT NER I HALSEN, en film jag recenserar och, ähum, går på djupet med HÄR. En riktigt kass film.
"Skärseld" spökskrevs av Mike McGrady, en herre som med ett par kollegor tidigare skrivit "Naked Came the Stranger", en parodi på sexromaner (och som 1975 blev porrfilm av Radley Metzger). Det antas att han hade samma approach när han skrev "Skärseld". Förvisso var Chuck Traynor ett as och han misshandlade Lovelace, men i stort sett samtliga som arbetade i porrbranschen när det begav sig och som kände Lovelace hävdar att de inte känner igen skildringarna i boken. Dessutom motsade Lovelace sig själv åtskilliga gånger. "Varför frågade de aldrig mig?" brukade Harry Reems, motspelaren i LÅNGT NER I HALSEN, säga.
Linda Lovelace, som omkom i en bilolycka 2002, verkade vara oförmögen att ta egna beslut och lät därför andra styra över- och profitera på henne. Först Traynor, därefter feminister och antiporraktivister; hon blev ihop med David Winters (som tydligen är gay), som producerade den usla komedin LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 1975 och som planerade en scenshow med Lovelace - vilken sket sig. Rent allmänt sket det sig med det mesta Lovelace företog sig efter porrkarriären, mest beroende på att hon var värdelös som aktris - och producenter klagade på att hon knarkade så mycket att det inte gick att arbeta med henne. Plötsligt vek hon åter ut sig i herrtidningar, detta efter "Skärseld" och tiden som antiporraktivist.
Synnerligen märklig scen ur LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT 
Den nya långfilmen LOVELACE av Rob Epstein och Jeffrey Friedman håller sig till den version av Linda Lovelaces liv som skildras i "Skärseld" - fast väldigt löst. Amanda Seyfried är inte alltför porträttlik som den pryda Linda Boreman, som bor med sina djupt religiösa föräldrar, spelade av Robert Patrick och en nästan oigenkännlig Sharon Stone. Linda träffar blivande maken Chuck Traynor, spelad av Peter Sarsgaard iförd skönt sleazig ansiktsbehåring. Han charmar inte bara Linda, utan även hennes föräldrar. Han är ständigt på jakt efter stålar och när han upptäcker Lindas speciella talang när det gäller avsugningar, ser han genast till att hon får göra detta på film.
Hank Azaria gör Gerard Damiano, även han en skön snubbe med härlig frisyr. Damiano, som var frisör och swinger, håller på att rollbesätta sin nya film och när han får se en 8mm-film med Linda inser han vilken potential hon har i branschen. När Traynor under inspelningen av LÅNGT NER I HALSEN inser han han inte längre har 100% kontroll över Linda blir han brutal, misshandlar henne och viftar med en revolver. Filmen blir en enorm succé, Linda lovelace blir ett fenomen, och hon lever ett liv som kombinerar glammigt superstjärneglassande och brutal, smutsig vardag med Traynor.
LOVELACE är inte helt oväntat en ganska pryd film. Den är så pass pryd att den skulle kunna visas på amerikansk TV om man klipper bort de få scener där Seyfried visar brösten. På det hela taget är det lite Movie of the Week, det vill säga klassisk TV-film, över det hela. Bitvis får vi lite cool 70-talskänsla, men det här är en ganska trist och snäll film. Inga av de mest bisarra scenerna i boken finns med, och naturligtvis ingenting som motsäger det som påstås i boken. Sammy Davis Jr dyker upp i en scen, men han gör ingenting.
James Franco gör filmhistoriens minst övertygande Hugh Hefner; han är inte det minsta lik Hef, Chloë Sevigny spelar en feministisk journalist, Eric Roberts dyker upp och Debi Mazar är Dolly Sharp, som spelade den andra kvinnliga huvudrollen i LÅNGT NER I HALSEN. Nicole Andrews spelar en sexig sjuksköterska utan namn i LÅNGT NER I HALSEN - i verkligheten gjordes den rollen av Carol Connors, mor till Thora Birch.
Det är - eller var - meningen att Malin Åkerman ska spela huvudrollen i INFERNO: A LINDA LOVELACE STORY, en film som fastnade i pre-production-helvetet. Om den en dag blir verklighet hoppas jag att det blir en betydligt bättre och mer mångsidig film än LOVELACE.
För övrigt skulle jag gärna se en film om tiden tillsammans med David Winters och den vansinniga inspelningen av LINDA LOVELACE FOR PRESIDENT!







(Biopremiär 29/11)

-->



torsdag 23 juli 2009

Retro-DVD: Total Recall

RETRO-DVD: TOTAL RECALL (Universal) 

Arnold Schwarzenegger. Igen. RED HEAT häromdagen och nu TOTAL RECALL från 1990. En film jag aldrig skrivit om, eftersom den kom tre år innan jag började recensera film. Och nu ska det visst göras en remake på den. Remake? På TOTAL RECALL? 1: Filmen är alldeles för ny för en nyinspelning. 2: Man gör bara inte remakes på Schwarzeneggerfilmer. Det finns inte på kartan. Okej att göra en nya film om Conan, men det är ju en helt annan sak. Jösses, tänk om någon skulle få för sig att spela in COMMANDO på nytt? Fast det är klart - det har faktiskt redan gjorts. I Ryssland! Nej, jag skämtar inte.  

Jag kommer ihåg en förmiddag 1990 när jag väcktes av P3 på klockradion och jag låg kvar i sängen och lyssnade på en recension av TOTAL RECALL. Fruntimret som recenserade sa något om att filmen förvisso har flera kvaliteter och intressanta tankegångar, men hon suckade även "Men varför måste det vara så fruktansvärt våldsamt?". Därför att det är en actionfilm av Paul Verhoeven med Arnold Schwarzenegger och inte en film för dig, kärringjävel! kände jag för att säga då - och det gör jag nog idag också. Dessutom var filmen ganska hårt censurklippt i Sverige, något tanten på P3 tydligen inte upptäckt. Bland annat hade man kapat scenen där Arnold håller upp ett lik som en mänsklig sköld. Detta innebar att det florerade en massa oklippta, suddiga piratkopior på filmen (jag hade en, jag är inte stolt) och det påstås att en var inspelad på en biograf i Göteborg, eftersom publiken tydligen skanderar "Arnold! Arnold!" med göteborgsaccent under förtexterna.  

TOTAL RECALL bygger på novellen (och inte romanen, som det står på DVD-omslagets baksida) "We can remember it for you wholesale" av Philip K Dick, fast den har jag inte läst. 1981 eller '82, under den tid jag började engagera mig inom science fiction-fandom, fick jag sista numret av fanzinet Göteborgs Fanveckliga (fast med annan, tillkrånglad stavning jag inte minns), en lunta på flera hundra sidor. Intressant nog är ett par av fanzinets skribenter fortfarande mina vänner; bland dem serietecknaren David Nessle och författaren och Sagan om ringen-översättaren Erik Andersson. Varför nämner jag denna tidning? Jo, Philip K Dick, som jag då aldrig hört talas om, hade nyligen dött och hyllades med en artikel och hans nuna fick pryda omslaget. Just denna artikel ledde till att jag läste en del Dick, ett par romaner och självklart "Do androids dream of electric sheep?" som blev filmen BLADE RUNNER. Jag minns inte vad jag tyckte om Dick och jag har inte läst honom sedan dess. Däremot minns jag att min favoritförfattare av science fiction under mina tonår var Harry Harrison.  Av någon anledning har jag en väldigt stark känsla av att Dicks novell inte har så mycket med Arnold Schwarzenegger att göra. Vår favoritösterrikare är Douglas Quaid som jobbar på ett bygge, är gift med Sharon Stone som ännu inte slagit igenom, och året är 2048. Quaid lider av hemska mardrömmar om en mörkhårig brud och en olycka på Mars.  

Quaid bestämmer sig för att ta semester och i den här framtiden kan man gå till det fiffiga företaget Recall, som planterar in minnen av en höjdarsemester i hjärnan på en, så att man slipper resa. Quaid vill till Mars, men något går fel när minnena stoppas in. Plötsligt försöker hans fru döda honom och det dyker upp en massa andra slemma typer som vill ha ihjäl honom. Quaid klär ut sig till fet kvinna och flyr till Mars, där jakten på honom fortsätter. Här träffar han den mörka bruden från mardrömmarna (Rachel Ticotin) och hon ger honom genast på käften. För det visar sig att Quaid egentligen är en bov som fått minnet raderat. Men nu är han ju snäll. Han får trots sitt förflutna ihop det med bruden och lär känna en massa mutanter och en kvinna med tre bröst och en dvärg och en som har sin bror på magen, och han får flera tillfällen att fajtas med elake Richter (Michael Ironside) och dennes anhang. Quaid slår en yxa i skrevet på en kille, han får Richter att tappa båda armarna i en hissolycka och han borrar ihjäl en skurk medan han vrålar "Screw you!". Bra grejor. Vi får även se en visslande robot som kör taxi och en vacker scen där Arnold har en handduk lindad om huvudet och drar ut världens största sändare ur ena näsborren. Vissa kritiker hävdar att allt som händer i filmen efter att Quaid går till Recall är en dröm, men det står aldrig helt klart om så är fallet.  

Fruntimret på P3 hade rätt i att TOTAL RECALL innehåller många intressanta tankegångar, men filmen har inte åldrats sådär jättebra. Framför allt är det Rob Bottins effekter som är rätt kackiga. Fast å andra sidan, de var rätt kackiga och allt annat än övertygande redan 1990. Det här är i övrigt fortfarande en väldigt underhållande, våldsam och blodig actionrulle, men jag irriterar mig för mycket på Bottins gummigubbar. Vidare har filmen ett pampigt soundtrack av Jerry Goldsmith (ibland märkligt likt ledmotivet till CONAN - BARBAREN) och så är Ronny Cox från ROBOCOP med, och det är ju bra.  

Åren runt 1990 var Paul Verhoeven mitt uppe i smöret med rullar som ROCOCOP, den här och BASIC INSTINCT. Sedan gjorde han SHOWGIRLS och sedan dess har karriären inte gått lika bra.

Den här nyreleasen av TOTAL RECALL innehåller inget som helst bonusmaterial. Men om man hälsar på hos Universal, kan de kanske plantera in lite extramaterial i hjärnan på en.