Visar inlägg med etikett Sharlto Copley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sharlto Copley. Visa alla inlägg

lördag 6 juni 2020

Netflix: The Last Days of American Crime

Foton copyright (c) Netflix

Ännu en Netflixpremiär, ännu en Netflixproduktion, ännu en Netflixfilm som bygger på en tecknad serie, och ännu en film som är totalt jävla värdelös.

Serien The Last Days of American Crime av Rick Remender och Greg Tocchini, och som kom 2009, låter bekant, men det är inget jag har läst. Jag vet inte riktigt varför, men jag har blivit relativt ointresserad av amerikanska serier de senaste tio-tjugo åren, medan intresset för fransk-belgiska serier åter ökar.
Filmatiseringen, inspelad i Sydafrika, är regisserad av fransmannen Olivier Megaton; han som gjorde TRANSPORTER 3, TAKEN 2 & 3, och COLOMBIANA. En hyfsat kompetent, men fullkomligt ointressant regissör. Hans tidigare filmer har inte varit några större höjdare, men THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är hans sämsta film - med råge.

Tajmingen för premiären kunde inte vara sämre, och Netflix har fått massiv kritik för att de släpper Megatons film just nu, mitt under George Floyd-kravallerna i USA. THE LAST DAYS innehåller en hel del kravaller och polisbrutalitet. Men det handlar förstås bara om dålig tajming, filmen började spelas in redan 2018.
Vad THE LAST DAYS egentligen handlar om är lite oklart, eftersom filmen berättas på ett synnerligen förvirrande, oengagerande sätt. I Amerika i en nära framtid har man utvecklat en signal som gör det omöjligt att begå brott; signalen ska sändas ut över hela landet ett visst datum. Edgar Ramírez spelar den gravt kriminelle Graham Bricke, som på märkliga sätt träffar på en tjej som heter Shelby (Anna Brewster) och hennes psykotiske pojkvän Kevin Cash (Michael Pitt), och tillsammans ska de genomföra en sista stöt, som kommer att göra dem till miljardärer, och därefter ska de fly till friheten i Kanada.

Ingenting går som planerat, blodet forsar, och en polis (Sharlto Copley) börjar att ... Tja, jag blev inte riktigt klok på vad han håller på med.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME varar två och en halv timme. Det finns ingen som helst anledning för det här skräpet att hålla på så länge. Megaton borde klippt bort en timme. Fast det hade inte hjälp för att rädda filmen. Samtliga rollfigurer är riktigt, riktigt osympatiska. Här finns ingen man kan känna något för, det är omöjligt att bry sig om dem, man struntar i hur det kommer att gå för dem. Flera av skådespelarna ser ointresserade ut; lika likgiltiga som publiken. Några rör sig genom filmen som sömngångare.
Det är bitvis en extremt våldsam film, men en massa blod, sadism och action kan omöjligt rädda en film som inte verkar ha haft några förutsättningar att fungera. Megaton verkar inte ha en aning om hur han ska berätta den här historien. Till på köpet är filmen fullkomligt humorbefriad, vilket gör det ännu värre och skapar en dålig smak i munnen.

THE LAST DAYS OF AMERICAN CRIME är så usel och osebar att den fräter sönder åskådarnas hjärnor. Att det ska vara så svårt för Netflix att lyckas producera långfilmer som är bra, eller åtminstone acceptabla ...
 









(Netflixpremiär 5/6)

fredag 6 mars 2015

Bio: Chappie

Foton copyright (c) UIP

Jag har ofta - eller snarare alltid - problem med övertydliga budskap. Till exempel allegorier där det är fullkomligt omöjligt att undvika vad det egentligen handlar om. Det kan vara behjärtansvärda budskap, men när det blir lite för in-your-face, blir jag ibland lite, eller mycket, irriterad.

Sydafrikanen Neill Blomkamps två tidigare science fiction-filmer; DISTRICT 9 och ELYSIUM, behandlade flyktingpolitik och överklassens privilegier på ett sätt som var omöjligt att missa, allt paketerat i blockbusterkostym. Många tyckte att de här filmerna var fullkomligt fantastiska. Själv gillade jag dem, men jag var inte sådär extremt imponerad. Som actionfilmer kändes de ganska standard.

Blomkamps nya film är inte lika politisk - och förutom en hel del utmärkt action, är filmen dessutom ofta riktigt rolig. Förra året kom den onödiga nyinspelningen av ROBOCOP, och mitt första intryck av CHAPPIE är att Blomkamp var missnöjd med nya ROBOCOP och gjorde sin egen RoboCop-film - likheterna är många, det är på gränsen till plagiat.
Det är en nära framtid och vi befinner oss i Johannesburg. Kriminaliteten har eskalerat och för att få bukt med detta, har polisen satt in robotpoliser. Dessa sköter sitt jobb mer än utmärkt och de tillverkas av ett företag lett av Sigourney Weaver, en skrupelfri och hård kvinna, vilket hör genren till. Dev Patel spelar Deon, mannen som skapade robotarna, och på sin fritid håller han på att skapa artificiell intelligens som är såpass avancerad att robotar får känslor, kan tänka och agera som en riktig människa.

En som inte gillar Deons robotar är den vresige Vincent (Hugh Jackman i en sällsynt skurkroll). Han har byggt en gigantisk stridsmaskin han döpt till Moose (en robot som är lite väl lik ED-209 i original-ROBOCOP). Vincent försöker övertala polisen att använda in hans maskin, men får hela tiden nej. Några andra som inte gillar polisrobotarna är ett gäng kriminella, lett av den bindgalne Ninja - som spelas av en sydafrikansk rappare som heter, öh, Ninja och som har ett band som heter Die Antwoord. I gänget finns även en tjej som heter ¥o-Landi  och som spelas av, öh, ¥o-Landi Vi$$er - hon är i verkligheten gift med Ninja och även hon medlem i Die Antwoord, som bidragit med några låtar på soundtracket. Det här gänget har fått för sig att det går att stänga av och omprogrammera robotarna så att de kan bli grymma gangsters.
En polisrobot skadas i strid och ska skrotas. Deon försöker övertala sin chef att få testa sin nya uppfinning på den skadade roboten, men får blankt nej - de här robotarna ska vara effektiva snutar och inte känsliga poeter och konstnärer. Således snor Deon roboten - och blir omgående kidnappad av Ninjas gäng.

Det visar sig att Deons artificiella intelligens funkar utmärkt. Roboten, som döps till Chappie (och som spelas av Sharlto Copley), vaknar upp - och beter sig som ett litet barn. Han är lite skrajsen, nyfiken, och han gillar att leka med Barbie. Detta uppskattar förstås inte Ninja, som istället lär ut hur man beter sig som en riktigt tuff gangster. Den charmige Chappie, som kallar Ninja och ¥o-Landi för pappa och mamma, lyckas snart få det tuffa, våldsamma gänget att mjukna och visa att de innerst inne är omtänksamma människor med varma känslor. Dock blir familjelivet inte vidare mysigt, då de har en annan galen gangster efter sig - och den slemme Vincent lurar bakom hörnet.

Ibland tenderar CHAPPIE nästan barnfilm. Den lustige roboten är verkligen ett charmtroll, och det är fantastiskt roligt när han ger sig ut på stan och iförd bling ska agera gangster. Men Blomkamps film är definitivt ingen barnfilm; språket är grovt (Chappies stridsrop är "Fuckmother!") och actionscenerna är brutala och blodiga.
Det finns mer än bara handlingen som påminner om ROBOCOP; filmen innehåller då och då inklippta nyhetsinslag. Dessutom påminner Hans Zimmers musik väldigt mycket om musiken i TERMINATOR. Men Neill Blomkamps film är betydligt bättre än den nya ROBOCOP och de senaste TERMINATOR-filmerna. Jag tror säkert att de flesta kommer att tycka att detta är ett kliv ner för Blomkamp efter DISTRICT 9 och ELYSIUM, men jag tycker att filmen är fenomenalt underhållande. Jag hade inte tråkigt en sekund. Och Chappie själv är så välgjord och övertygande att det är svårt att tänka sig att roboten inte finns på riktigt.








(Biopremiär 6/3)

onsdag 28 maj 2014

Bio: Maleficent

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

TÖRNROSA från 1959 brukar inte anses vara en av Disneys största klassiker. Själv såg jag den nog aldrig som barn, det dröjde tills den kom på DVD - och då var jag vuxen. Det enda jag minns av filmen är att DVD:n innehöll ett reportage om restaureringen och flera gånger påpekades det att TÖRNROSA var den första Disneyfilmen i CinemaScope - men på grund av ett misstag hade den släppts i fullscreen på DVD.

Den franska 1600-talssagan om Törnrosa har jag väl lite halvkoll på, den dök upp i en del bilderböcker under min uppväxt - men när nu Disney gör en ny spelfilm om den sovande skönheten, tar man ett lite nytt grepp på sagan. Oscarsbelönade effektmakaren Robert Stromberg (PANS LABYRINT) gör sin regidebut med MALEFICENT och estetiskt sett utgår han från Disneys tidigare animerade film.

Den onda fen 1959.

Maleficent är en glad och behornad liten älvflicka som bor i en idyllisk skog och som gillar att leka med diverse magiska varelser. En dag dyker den föräldralöse pojken Stefan upp i skogen och blir kompis med älvan. De två fortsätter att träffas och blir med tiden förälskade. Dock vill Stefan inget hellre än att komma upp sig och bo i det flotta slottet i närheten.

Stefan växer upp och spelas då av Sharlto Copley - och jobbar på slottet. Den gamle kungen är döende - och denne hatar Maleficent. Stefan beger sig in i skogen för att leta upp Maleficent, som nu vuxit upp till Angelina Jolie, och förråda henne. Han stjäler hennes vingar - bokstavligt talat - och när kungen dör, blir Stefan ny, maktgalen och ondskefull kung.

Den svikna Maleficent blir ond även hon - åtminstone till ytan - och uttalar en besvärjelse över Stefans lilla dotter Aurora. När hon fyller sexton kommer hon att sticka sig på en spinnrock, falla i sömn och sova tills hon väcks av den äkta kärlekens kyss. Detta kommer aldrig att hända, eftersom Maleficent hävdar att äkta kärlek inte existerar.

Jag har ett helsike att skriva "Maleficent" i den här texten. Jag har ett helsike att komma ihåg filmens titel. Jag skriver hela tiden "Malevolent", som betyder illvillig och som namnet Maleficent säkert är byggt av. I Sverige hette figuren förr bara Den onda fen. Och Angelina Jolie briljerar i rollen. Sällan har väl en ond fe, en häxa, varit ... sexigare. Jolies redan ganska extrema anletsdrag har byggts på med spetsiga kindknotor, och hon glider omkring i skogen som något slags fetishdrottning. Hennes svarta outfit går inte av för hackor. Och hon går in för rollen med liv och lust, hon tjoar dramatiskt sina repliker och det lyser ur ögonen - och hon äger den här filmen.

... Och jag måste erkänna att jag oväntat blev riktigt förtjust i Strombergs film. Det vilar något vemodigt och vackert över denna bitterljuva romantiska historia, scenerierna är tjusiga, effekterna med några få unfdantag strålande, och dess klippning och rytm är återhållen och väldigt tilltalande. Inget hetsande, inga hysteriskt snabba klipp, det här är sansat. Ofta går mina tankar till amerikansk 30-talsfilm - och färgskalan, som dämpas tack vare 3D-glasögonen, känns som tidigt TechniColor även den. En scen i vilket det förekommer en sal fullproppad med spinnrockar är jättebra.

Det är en förhållandevis enkel historia som berättas, vi har ju dessutom hört den förut, men nu sker det med Den onda fen som tragisk huvudperson, och en handfull roliga twister har lagts till. Den sextonåriga Aurora spelas av Elle Fanning och han är kanske lite väl käck och irriterande. Den femåriga Aurora görs av Vivienne Jolie-Pitt - Angelina Jolie har förklarat dotterns medverkan med att alla andra småbarn var rädda för Maleficent.

Imelda Staunton spelar en av tre pixies som gömmer Aurora i skogen för att förhindra förbannelsen för att slå in. Det är väl meningen att dessa tre små varelser ska vara skojiga, men de är inte sååå kul. Men som sagt: jag blev överraskad av MALEFICENT. Det är ett vackert och underhållande fantasyäventyr, betydligt bättre än Hobbitfilmerna - till exempel slipper vi hobbitar. Betyget nedan är kanske lite väl snällt, men vaffan - det är sommar.

... Och Angelina Jolie är den läckraste onda fe jag sett. Den med smör på. Uj uj!





(Biopremiär 28/5)


torsdag 8 augusti 2013

Bio: Elysium

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden/UIP Sweden

Elyseiska fälten; Elysion på grekiska och Elysium på latin, var paradiset i den grekiska mytologin. Det var hit de goda (och rika) kom när de dog. Om de nu inte hamnade på en gata i Paris.

Elysium är namnet på en enorm rymdstation som snurrar nitton minuter (med minirymdskepp) från Jorden år 2154. Här bor numera det rika och vackra folket. Elysium är fyllt med ängar, lyxvillor, slott, och sjukdomar och skador botas på ett par sekunder om men lägger sig i en stor scanner. I vanlig ordning har det gått åt helvete med Jorden. Städerna ligger i ruiner, här bor de miljarder som inte fått följa med till Elysium. Här bor Max (Matt Damon), en kille som tidigare haft problem, men som nu försöker sköta sig och har ett vanligt jobb. Vad nu ett vanligt jobb innebär i den här världen, som ser ut som slumkvartenes slumkvarter. När Max var barn lovade han sin kompis Frey (Alice Braga) att han en dag skulle ta med henne till Elysium. Som vuxen jobbar Frey på ett sjukhus och det bär sig inte bättre än att Max hamnar där efter att ha varit uppnosig mot de fascistiskt programmerade robotar som patrullerar på Jorden.
I den här framtiden funkar människohjärnan som en hårddisk till en dator - något som känns lånat från Keanu Reeves-rafflet JOHNNY MNEMONIC. William Fichtner är Carlyle, en slem typ som samlat in viktig och topphemlig hjärninformation, som han ska ta med sig hem till Elysium. Detta går dock inte så bra. Eftersom Max är i behov av pengar har han börjat jobba för en viss Spider. Spiders hårda killar opererar om Max - de borrar in en mackapär för hjärnlagring i hans bakhuvud, och skruvar fast märklig metallutrustning på hans kropp; han blir något slags cyborg. Därefter beväpnar sig gänget till tänderna, attackerar Carlyle och snor infon som lagras i Max' huvud.
Elysiumpresidenten Delacourt (Jodie Foster i Armanikläder) gillar inte detta, så hon skickar en handfull skoningslösa legoknektar anföra av psykopaten Kruger (Sharlto Copley) efter Max. Max gömmer sig hos Frey, som visar sig ha en cancersjuk dotter. De ska försöka ta sig till Elysium och bota dottern, men när Kruger och kompani dyker upp blir saker och ting mer dramatiska och våldsamma än planerat.

Den unge sydafrikanske regissören Neill Blomkamp har tidigare gjort DISTRICT 9 - ett sci-fi-raffel som fick många att kissa på sig av lycka och höja den till skyarna. Själv var jag mindre imponerad. I grund och botten var det bara ännu en blockbuster. Detsamma kan sägas om ELYSIUM, en film som borde ha blivit bättre än den är. Actionfilmer som är R-rated är alltid välkomna nuförtiden, när så mycket i genren är PG-13 och snällt. Blomkamps film är totalt humorbefriad ochbitvis rå och blodig; han gillar att filma eldstrider i slowmotion, något man sällan ser nu förtiden. Kroppar massakreras, ansikten sprängs bort. Kruger är riktigt härligt hjärtlös; han och hans män drar sig inte för något ("Håll för dina ögon medan jag misshandlar din mamma!"). Filmens specialeffekter är utomordentliga.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Matt Damon som actionhjälte - killen är bra i dramer som PROMISED LAND, men som jag brukar säga - han ser mest ut att jobba på en bensinmack. Och han kan inte slåss. Detta är ett faktum man i Bournefilmerna försöker dölja med snabba klipp och skakig kamera. Så gör man även här. Alldeles för stora delar av filmen är filmade med shaky-cam och ibland ser man inte alls vad som händer.

När det gäller den framtida teknologin går man lite för långt. Jag kan köpa att man har en maskin som scannar kroppen och plockar bort till exempel cancerceller - men inte att samma maskin kan återställa halva huvudet och återuppliva ett lik. Okej, jag vet inte om killen verkligen var död, men ansiktet saknades. Och det där var att gå för långt.
Jodie Foster har lagt sig till med en besynnerlig dialekt. De många återblickarna på Max' barndom är löjeväckande. Den cancersjuka ungen är lillgammal och berättar en tillrättalagd saga. Budskapet på slutet hamras in med slägga. Man får se alldeles för lite av lyxmiljöerna på Elysium.

Men i övrigt är väl det här helt okej. Filmen är lite för stökig, men jag ger den godkänt. Med extra plus i kanten för den grymme skurken.






(Biopremiär 9/8)