Visar inlägg med etikett Shanti Roney. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Shanti Roney. Visa alla inlägg

onsdag 3 juli 2019

Bio: Stockholm

Foton copyright (c) Scanbox
Ett av mina allra första TV-minnen är direktsändningarna från Norrmalmstorgsdramat 1973. Åtminstone en av sändningarna. Jag var fem år och satt hemma hos mormor och morfar, och ritade väl antagligen serier när mormor ropade från TV-rummet - "Kom ska du få se på alla polisbilarna!". Så jag gick in och tittade på polisbilarna.
... Ja, det var allt. Inte mycket till anekdot, jag vet.
STOCKHOLM, med manus och regi av Robert Budreau, är en ny kanadensisk-amerikansk film som bygger på Norrmalmstorgsdramat. Väldigt löst, bör jag tillägga. Antagligen diarré-löst. Dessutom är alla namn ändrade, utom Olof Palmes.
Jag kan inte bestämma mig för om denna bisarra dramakomedi mest är fånig, eller om det är en tvättäkta kalkonfilm - eller om den bara är dålig. Sevärd är den dock - om man vill se något otroligt konstigt på bio.
Några exteriörer är filmade i Stockholm, men det mesta har gjorts i Kanada. Det är 1973 och Ethan Hawke spelar "Helsingborgsrånaren Lars Nyström", som klär ut sig till en annan rånare, Kaj Hansson. Beväpnad går han in på en bank i Stockholm, på skylten utanför står det Kreditbanken, men på reklamskyltar därinne står det bara Kreditbank. Lars, som är uppvuxen i USA och därför pratar amerikanska, skjuter i taket och skriker, men verkar glömma bort att framföra sitt ärende. Skulle han inte råna banken?
Lars håller en handfull anställda som gisslan, en av dem heter Bianca Lind, hon spelas av Noomi Rapace iförd glasögon man kan få in satellit-TV med. Lars kräver att hans kompis Gunnar (Mark Strong) ska släppas ut från fängelset i Kalmar och föras till Kreditbanken. Gunnar anländer, de pratar om Helsingborg och Göteborg, och de sjunger Dylansånger, och plötsligt har Bianca fattat tycke för Lars.
Ibland kommer polisen på besök. Banken är omringad, och det är bara för polischefen Mattsson att knalla in och ut som han vill. Mattsson spelas av kanadensaren Christopher Heyerdahl, som pratar med samma sjungande norska brytning som i TV-serien HELL ON WHEELS. Shanti Roney spelar Olof Palme i två-tre besynnerliga scener. Han sitter ensam vid skrivbordet på sitt flotta kontor och äter middag och dricker rödvin.
STOCKHOLM är en makalöst flängd film. Den är avsedd att vara lite rolig, men det som är roligt är inte handling och repliker, utan den tafatta regin och en höga märklighetsfaktorn. Ethan Hawke och Mark Strong är två skådisar jag verkligen gillar, men om man nu spenderar pengar på flera bra karaktärsskådespelare, och dessutom tar hjälp av polismuseet i Stockholm, kunde de inte då också avsatt lite pengar till att skaffa fram autentiska polisuniformer? Poliserna i STOCKHOLM bär påhittade uniformer. Hittepå-uniformer. De ser ut som om de kommer från Syldavien, eller något ditåt.
Det är inte mycket i filmen som känns svenskt, interiörerna osar mest öststater, eller möjligen en Cronenberg-film från 70-talet. Filmen är ovanligt kort, bara 92 minuter, vilket vi tackar för, men detta innebär att allting sker lite väl snabbt. Det så kalllade stockholmssyndromet uppstår nästan omedelbar, utan någon större psykologisk uppbyggnad. På ljudspåret ligger det ofta "tokig musik" för att markera hur tokigt det här är.
Visst är det kul och fascinerande att höra skådisar som Hawke och Strong prata om olika svenska städer, men Robert Budreaus film får nog anses vara ett ganska rejält misslyckande. Det känns om om han inte riktigt vetat vilken typ av film han velat göra.
Gustaf Hammarsten medverkar en minut som taxichaufför.
  









(Biopremiär 5/7)
-->

onsdag 24 september 2014

Bio: Pojken med guldbyxorna

Foton copyright (c) Nordisk Film
Som barn älskade jag TV-serien POJKEN MED GULDBYXORNA, som sändes första gången 1975. Jag lånade även Max Lundgrens bok, som kom redan 1967, men jag minns inte om jag faktiskt läste den. När jag tänker efter har jag nog inte sett TV-serien sedan 1970-talet. Jag minns absolut ingenting! Rättare sagt: jag minns väldigt lite. Fragment av scener - och T-shirten Harald Hamrell hade på sig i huvudrollen som ynglingen Mats.
I Ella Lemhagens nya filmatisering av boken, bär Mats (Lukas Holgersson) en likadan T-shirt - och det är ju rätt kul. I övrigt är det nog en hel del som skiljer långfilmen från den gamla TV-serien. Det hela börjar med att Mats och hans kompis David (Olle Krantz) råkar ut för några mobbare och Mats' byxor görs obrukbara. Vid en container hittar han ett par byxor, trevligt nog i hans storlek. När han senare traskar iväg till en seriebutik för att komplettera sin samling mangapockets upptäcker han att han har en hundralapp i fickan. Ja, inte bara en - han kan dra fram hur många som helst! Byxorna är magiska.
1975 års guldbyxpojke.
Mats hemförhållanden är inte de bästa, och nu har han tvingats flytta hem till sin slarver till farsa (Shanti Roney). Men byxorna gör genast livet lite roligare - Mats och David köper genast en massa statusprylar, de äter på restaurang, de lär känna den tuffa tjejen Livli (Nina Sand), som är en hejare på att skjuta slangbella, och så figurerar en originell lodis; Zeke (Jimmy Lindström), som visar sig vara intelligent och blir en resurs. Efter ett tag får ungarna lite dåligt samvete och vill göra något gott med pengarna, och börjar skänka miljoner till välgörenhetsorganisationer.
Det ljuva livet varar inte hur länge som helst. Det visar sig att ett gäng skurkar anförda av den onde, tyske företagaren William Otto (Kurt Ravn) är på jakt efter byxorna. Dessa skurkar lyckas få reda på att Mats har brallorna och filmen förvandlas till en rafflande actionthriller.
När Ella Lemhagen besökte BUFF i början av året och visade klipp ur filmen, sa hon att hon var lite rädd för att den skulle bli barnförbjuden. Jo, det låter rätt otroligt, men hon var rädd att hon gjort en lite för tuff film. Nu försågs filmen med 11-årsgräns, men den nya POJKEN MED GULDBYXORNA är onekligen en överraskande tuff film - något den vinner på. När jag var barn tyckte jag att det var så fånigt i barnfilmer att alla skurkar var rätt snälla och aldrig försökte skada hjältarna på riktigt. I Lemhagens film är skurkarna verkligen onda, de är beväpnade, de torterar och misshandlar Mats' farsa, och det blir vilda jakter och duell med slangbella - och som så många andra bra actionfilmer, utspelas slutuppgörelsen på ett stålverk (Jfr COBRA och TERMINATOR 2).
Vore jag i tioårsåldern hade jag antagligen älskat den här filmen, jag hade tyckt att den var hur cool och spännande som helst - och vem vill väl inte ha ett par brallor med obegränsade mängder pengar i fickorna?
Som vuxen har jag en del anmärkningar - antagligen typiska vuxenanmärkningar. Logiskt sett håller det här inte riktigt. För det första: det är 2014. Borde inte Mats istället ha ett guldbankkort eller en guldapp? Och det är ingen som reagerar på att några ungar köper dyra prylar och betalar kontant. De äter på dyra restauranger, de till och med bokar en svit på ett hotell. Allt kontant. Men det är väl sådant en tioåring inte tänker på; att det är otroligt misstänkt om det kommer en pojke med flera tusen spänn i fickan.
Ett par scener med Zeke är lite onödiga och slutscenerna känns lite avslagna, men på det stora hela är detta ett lyckat toppraffel för den yngre publiken.
... Och vad som är lite kul är att Harald Hamrell; alltså 70-talets Mats, och som nu främst är regissör, har en liten roll som polis.







(Biopremiär 26/9)

-->



onsdag 29 januari 2014

Bio: Nymphomaniac

Foton copyright (c) Christian Geisnæs

1973 kom Torgny Wickmans ANITA - UR EN TONÅRSFLICKAS DAGBOK. I ett grått, trist Katrineholm träffar en psykologistudent spelad av Stellan Skarsgård den unga, deprimerade nymfomanen Anita (Christina Lindberg). Stellan engagerar sig i Anita, som berättar om hur hon ligger med karlar på löpande band utan att känna något. På slutet klarar förstås Stellan biffen.
... Och nu är Stellan på det igen! Nu har han hittat en ny nymfoman att föra djupa samtal med. Förvisso inte i Katrineholm och på svenska, men i en annan grå, anonym stad i Europa, där alla pratar engelska och bär internationella namn.

Det är inte utan att jag var nyfiken på Lars von Triers NYMPHOMANIAC. Och det ska numera mycket till för att jag ska bli nyfiken på hans filmer - jag har i princip inte gillat någonting han gjort sedan RIKET, och jag har tröttnat på hans pajaskonster och roll som provokatör. Men det var svårt att inte intresseras av NYMPHOMANIAC. Ryktena var många. Ett hårdporrdrama? Med en massa kända skådisar? En film som är hur lång som helst?
Det skrevs mer och mer om filmen. Porrskådisar som stand-ins? Könsorgansattrapper? En nerklippt bioversion? En evighetslång von Trier-version? Vad är det här?

NYMPHOMANIAC öppnar med en text som berättar att det vi ska få se är en förkortad och censurerad version av filmen. Lars von Trier har godkänt den, men har inget med den att göra. Det är producenten Peter Aalbæk Jensens version vi får se på bio här. Den är uppdelad i två delar; Vol. 1 och 2, ska visas med en tjugominuterspaus, och den sammanlagda speltiden är fyra timmar och tjugo minuter. Lars von Triers egen version lär vara ungefär en timme längre - den ska ha premiär i Berlin, men enligt Nordisk Film kommer den inte att visas i Sverige, inte ens på DVD.

Charlotte Gainsbourg spelar Joe, som ligger blodig i en tom, hotfull gränd. Den ensamme juden Seligman (Stellan Skarsgård) hittar henne och vill ringa efter en ambulans, men det vill Joe inte gå med på. Istället hamnar hon i Seligmans säng, där hon berättar om sitt liv; från barndomen fram till incidenten i gränden. Samtalet mellan Seligman och Joe utgör ramhandling för en lång rad episoder, uppdelade som kapitel med olika titlar.
Joe är förstås titelns nymfoman och ännu en av alla dessa hårt utsatta kvinnor Von Trier befolkar sina filmer med. Hon upptäckte sin sexualitet redan som barn och hennes beteende verkar mest vara något slags revolt mot den borgerliga familjen. Den unga Joe, som spelas av Stacy Martin, ligger med allt och alla och bildar något slags bisarr sexsekt med några tjejkompisar. Hon träffar flera gånger, ibland med ett par års mellanrum, en viss Jerôme (Shia LaBeouf), som vid ett tillfälle även blir hennes chef på ett kontor.

Joe lyckas inte ha några ordentliga förhållanden, hon kan inte älska, och hennes behov blir alltmer utstuderade.

... Vilket innebär att den här filmen spretar som ett påskris. Jag är inte helt på det klara vad det är von Trier vill berätta, vart han vill komma med det här, och många av episoderna har egentligen inget med varandra att göra - de har bara Joe som gemensam nämnare. Under Vol. 2 dyker Jamie Bell upp som K, en sadist Joe besöker för att bli förnedrad och brutalt piskad med ridspö - böjelser Joe inte verkat ha tidigare. Och det allra sista, långa kapitlet, vars innehåll jag inte ska avslöja här, känns som en helt annan film med en helt annan handling och ton. Jag får en känsla av att von Trier bara iscensatt ett gäng av sina egna fantasier och lustar. Jag tänker på Pasolini och SALÒ - det spelar ingen roll vad folk säger om den filmen; att den har ett viktigt budskap och så vidare, jag tror att Pasolini bara frossade i sina egna böjelser.
Det är inte bara handlingen som spretar, det gör även filmens ton. Ibland är det väldigt skojigt - här finns till exempel en kul scen där Uma Thurman i rollen som en av Joes påsättares hustru kommer på besök med sina tre små barn i släptåg. Hon vill visa barnen hur deras hemska far har det med sin nya kvinna. Men från och till är det här även mördande tråkigt, med långa, saggiga scener som inte leder någonvart. Dialogen mellan Skarsgård och Gainsbourg är ofta besynnerlig. Intellektuell och litterär, men samtidigt naiv och torftig. Hela tiden teatralisk - inga repliker låter äkta och Seligmans hem känns som en teaterkuliss. En del av Seligmans förklaringar och slutsatser är lika onödiga som den där psykologen som dyker upp på slutet i PSYCHO.

Jag vet inte vad det är som har klippts bort från von Triers egen version. Det påstås att det är en massa grafiska, direkt pornografiska sexscener - men det kan ju knappast handla om en timme porr. Denna "softa" version innehåller dock en del grafiska scener den med, tillräckligt många och vågade för att chocka amerikaner och andra moralister. Jag har dessutom svårt att tänka mig att fler och grafiska sexscener kommer att tillföra något - snarare tvärtom. Det är nämligen svårt att bli upphetsad av den här filmen. Sexet är kallt och känslolöst, precis som filmen är det grått.

... Med undantag för en scen, som lyckas vara både rolig och sexig - utan att man ser något. I denna scen får vi även se allas vår Udo Kier som kypare.
Stacy Martin är väldigt söt - och inte det minsta lik Charlotte Gainsbourg, vilket jag tycker är lite störande. Christian Slater är Joes far, Connie Nielsen hennes mor. Willem Dafoe dyker upp i det sista kapitlet, och vi får även se Jesper Christensen, Nicolas Bro och svenske Shanti Ronay. Jag tyckte mig se Anders Hove från SUBSPECIES-filmerna flimra förbi i eftertexterna, i vilka även Lars Ulrich tackas. Det ligger Rammstein på soundtracket.

NYMPHOMANIAC är alldeles, alldeles för lång. von Trier och Aalbæk Jensen borde rensat upp bland episoderna. Varför räckte det inte med en vanlig tvåtimmarsfilm? Många episoder och handlingstrådar skulle man kunna plocka bort - men frågan är vilka. Filmens ton och helhet lär ändras totalt om man lyfter ut kapitel. Det skulle kunna bli antingen en betydligt mer komisk och lättsammare film - eller en tyngre och hårdare. Som filmen är nu känns den mest schizofren.







(Biopremiär 31/1)

söndag 6 september 2009

Bio: Flickan

Reklam- och modeföretaget Acnes långfilmsdebut FLICKAN i regi av Fredrik Edfeldt visades under Malmö Filmdagar. Jag såg den inte då. Förvisso lyckades jag inte få in den i mitt schema, men ärligt talat ville jag inte se den. Hur lockande låter det med ett svenskt drama om en tioårig flicka som blir lämnad ensam i ett hus på landet under några sommarveckor? Och hur lockande är filmaffischen: en blek, rödhårig, håglös unge; en affisch som utstrålar "konstnärlig film" och "kvalitetsfilm".

"Kvalitetsfilm" är för övrigt ett uttryck som borde förbjudas, eftersom smal, svår, okommersiell film inte automatiskt blir kvalitetsfilm.

Så hade filmen premiär i fredags och lovorden haglade från kritikerna. Jag har en tendens att låta bli att se eller missa en massa svenska, lovordade filmer som vinner guldbaggar och grejor, oftast eftersom de ju faktiskt ÄR skittråkiga och pretentiösa. Som allt dravel av Simon Staho, Kristian Petri och liknande typer jag utsatts för under till exempel Filmdagarna.

Men nu tänkte jag att jag faktiskt skulle ta och se den här FLICKAN, så jag slank in på Filmstaden och såg den på en ordinarie visning.

Den som tror att FLICKAN är en remake på Arne Mattssons THE GIRL från 1986 med Franco Nero, Christopher Lee, Heinz Hopf och Pontus Platin lär bli besviken. I den här FLICKAN innehar Blanca Engström (svenska barnskådisar har alltid konstiga namn) titelrollen. Hennes föräldrar och bror ska till Afrika och jobba med ett biståndsprojekt, men alldeles innan avfärd får de veta att flickan är för ung för att få följa med. Märkligt nog bestämmer sig föräldrarna för att åka ändå, och får tag på faster Tova Magnusson Norling som ställer upp som barnvakt. Men slarvern till faster bara dricker vin och bär sig åt, och efter att hon en natt släpat hem en massa konstiga typer på röjarfest, ser flickan till att fastern blir uppvaktad av en snubbe som far iväg med henne på båtsemester. Eftersom fastern är som hon är, lämnar hon flickan ensam ("Inte ett knyst till mamma och pappa om det här!").

Ja, så nu går flickan omkring i huset och i trakten alldeles ensam. Hon har visst pengar, så hon kan cykla till stan och handla mat och nagellack. Ibland umgås hon med två andra tjejer; de obligatoriska bortskämda, elaka tjejerna, varav den ena är tjock. Och ibland leker flickan med bondpojken Ola, som är snäll och rar men som de två elaka tjejerna mobbar. Samtidigt fattar den tjocka tjejens föräldrar, framför allt hennes obehaglige far, misstankar om att något inte står rätt till hemma hos flickan. Är fastern verkligen ute och handlar hela tiden?

Så här står det på pressidan: "Med skärpta sinnen upptäcker hon gradvis vuxenvärldens ofta absurda och ansvarslösa beteende" och "Flickan är en tragikomisk film om vänskap och solidaritet på tillitens yttersta gren." Och tja, det stämmer väl. Vad många kritiker missat att nämna, är att filmen emellanåt är överraskande rolig; så pass rolig att jag skrattade till högt. Det är också en väldigt somrig film och fick mig att minnas min egen barndoms somrar i stugan vid Öresund, med surrandet från insekter, ljudet från grindar som öppnas, steg på grusgångar och en total brist på en massa saker, eftersom de inte uppfunnits när jag var barn.

FLICKAN utspelar sig 1981. Jag läste en recension där kritikern irriterade sig på alla tidstrogna detaljer. Det gjorde inte jag - tvärtom! Jag njöt av att återse alla förpackningar och skyltar och annat - herregud, de har återskapat en gammal Tempobutik med hyllorna fulla av 1981 års produkter! I flera fall har jag inte ens tänkt på att förpackningarna ändrats - och ändrats ganska kraftigt. 1981, det är 28 år sedan, men när jag tänker tillbaka var det ju alldeles nyss. Flickans brorsa läser förresten Fantomennumret med "Röda drakens pirater", som kom i slutet av 70-talet när jag prenumererade. Filmjölkspaketet från Arla fick mig att reagera. Mjölkprodukterna här nere i Skåne kom ju från Skånemejerier, men varje sommar bodde jag en vecka eller två hos släkten i Partille, och där fanns detta bekanta filmjölkspaket. I en scen ligger KISS' "Rock 'n' Roll Over"-album på golvet. Det fick jag i födelsedagspresent 1977 (fast jag önskade mig "Love Gun"). En kollega som såg filmen under filmdagarna undrade förresten om man verkligen sa "torrknulla" 1981. Jag vet inte. Tror inte det. Men de två elaka tjejerna pratar mycket sex, och jag har ingen aning om huruvida tioåriga töser pratade så här 1981. Filmens vuxna män framställs förresten som rätt obegagliga med lätt pedofila drag.

För fotot i FLICKAN står Hoyte Van Hoytema, som även sköt LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN. Det handlar om rätt vackra, poetiska bilder, vilket i sin tur medför att filmen ibland känns lite meditativ att titta på, tack vare den sparsamma dialogen och den allmänna bristen på händelser. "Höstens svenska film", "Årets bärsta svenska film" och till och med "Årets bästa film" har ett flertal kritiker dragit till med, och slängt fram fyror och femmor i betyg. Men det stämmer inte. Jag har sett årets bästa svenska film, men den har inte premiär förrän i oktober. FLICKAN är en bra film och jag tycker gott att du kan se den. Men jag upplever den dock som rätt poänglös. Det blir liksom ingenting av det hela; det öppnar melankoliskt och slutar melankoliskt. Det kommer att dröja åtskilliga år innan jag ser om den - om jag nu vill se om den någon dag. FLICKAN är en typisk filmfestivalfilm. I princip gjord för festivaler och deras publik.

Visningen jag var på blev förresten lite ... speciell. Under filmens slutscener började bilden plötsligt flimra och hacka. Jag trodde detta var ett konstnärligt grepp, men så blev bilden svart och ljuset tändes i salongen. Filmen hade gått av - det var minsann längesedan jag råkade ut för det! Efter några minuter fick maskinisten igång filmen igen. Då följde de resterande tio sekunderna innan eftertexterna började rulla, vilket förstås fick den rätt fåtaliga publiken att skratta.









(Biopremiär 4/9)