Visar inlägg med etikett Seth MacFarlane. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Seth MacFarlane. Visa alla inlägg

onsdag 23 augusti 2017

Bio: Logan Lucky

Foton copyright (c) Scanbox
För några år sedan sa Steven Soderbergh att han skulle sluta göra biofilmer. Han beslutade sig för att gå i något slags förtidspension och bara jobba med TV-produktioner. Ett märkligt beslut. Karln är ju liksom bara 54, och han var ännu yngre när han kom fram till detta. Och självklart kunde han inte hålla detta löfte. Nu är Soderberg tillbaka med en ny film - en bioproduktion.
Fast om jag inte visste bättre, hade jag gissat att det var bröderna Coen som låg bakom denna komedi. Det handlar åter om en kuppfilm; en så kallad heist movie, en genre Soderberg tidigare varit inne på med sina OCEANS 11, 12 och 13 (varav det väl bara är den första som är bra).
Skillnaden den här gången är att historien utspelar sig i West Virginia, och huvudpersonerna är bonnig arbetarklass - en del av dem är renodlade rednecks och hillbillies. Channing Tatum spelar Jimmy Logan, frånskild knegare med en liten dotter som tävlar i sådana där äckliga skönhetstävlingar för småflickor. Jimmys syster Mellie (Riley Keough) är damfrisörska. Redan här markeras det verkligen hur anti-intellektuella och svenniga Logans är. Adam Driver gör Jimmys enarmade bror; bartendern Clyde.
Jimmy sägs upp från sitt jobb och han står utan inkomster. Då tycker han och Clyde att det är en bra idé att ta tag i sina planer på att göra en riktigt fet kupp. Jimmy har nämligen upptäckt de nedgrävda rör under en biltävlingsbana i vilka pengarna går från kassorna till kassavalvet - och snart ska NASCARs Coca Cola-race gå av stapeln.
Till kuppen behöver de två bröderna hjälp av sprängämnesexerten Joe Bang, som sitter i fängelse - Joe Bang görs av Daniel Craig med rolig sydstatsdialekt. Joe Bang behöver i sin tur hjälp av två halvkorkade - eller, ja, snarast helkorkade - bröder.
Så - nu sätts en komplicerad plan i verket. De måste få ut Joe Bang ur fängelset utan att någon märker att han saknas under några timmar, de måste ta sig in på tävlingsbanan - och ner under den, och de måste spränga och ha sig.
Det hela skruvas några varv för mycket. LOGAN LUCKY varar två timmar och har svårt att ta slut - och jag vet inte om jag fick ihop allt på slutet, när allt förklaras i rasande fart. Jag blinkade säkert - och missade därmed något.
Men det är trots allt en trevlig och underhållande film Soderbergh har gjort. Det bjuds på en del slapstick och flera  scener är väldigt skojiga. Daniel Craig är oväntat rolig. Katie Holmes spelar Jimmys exfru, Seth MacFarlane har en märklig roll, Dwight Yoakam är lustig som fängelsedirektör, och Hilary Swank dyker upp mot slutet.
En del sidospår känns rätt onödiga, som det om en tjej Jimmy kände som ung. Produktplaceringar är det extremt gott om. På sätt och vis är filmen en enda stor produktplacering.
LOGAN LUCKY är en trevlig bagatell, men inte mer.







(Biopremiär 25/8)
-->

torsdag 16 juli 2015

Bio: Ted 2

Foton copyright (c) UIP

När det visade sig att TED 2 gick sämre än förväntat i USA, började den amerikanska branschpressen att spekulera i om de barnförbjudna komediernas tid är förbi. Vi får verkligen inte hoppas att så är fallet. Det är illa nog att de flesta action- och skräckfilmer numera görs för att få den låga åldersgränsen PG-13. Hur skulle det se ut om allt som görs är barntillåtet? Du skulle precis allting från Hollywood bli slätstruket och skenheligt.

Anledningen till att de två TED-filmerna är Rated R i Amerika är att de innehåller grovt språk och droger. Här i Sverige är filmerna försedda med 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Med det inte sagt att barn ska se TED 2, för det ska de inte - det här är ingen barnfilm. Men det vore förstås lögn att säga att Seth MacFarlane gjort en komedi för vuxna. TED 2 är en frejdig tramsfilm som lär tilltala oss tramsbyxor i alla åldrar.

Den första TED kom 2012 och i min recension kallade jag den årets roligaste film. Mark Wahlberg spelade John, som när han var barn fick en teddybjörn han önskade skulle bli levande. Så skedde, John och Ted (MacFarlane gör rösten) växte upp tillsammans och blev bästa vänner.

TED 2 inleds med att Ted gifter sig med sin älskade Tami-Lynn (Jessica Barth). John i sin tur är nyskild. En tid senare har Teds äktenskap gått i stå. De kommer fram till att vad som saknas är ett barn. Eftersom Ted saknar den anatomiska utrustning som behövs, får de John att donera sperma - men det visar sig att Tami-Lynns livmoder är förstörd av allt knarkande. Paret tänker då adoptera, men det faller på att Ted är en leksak och inte en mänsklig varelse, så levande som han är.

John och Ted anlitar den unga, nybakade advokaten Samantha L Jackson (Amanda Seyfried), som i domstol ska försöka bevisa att Ted faktiskt är mänsklig. Samtidigt försöker den onde Donny (Giovanni Ribisi), som återkommer från första filmen och som nu jobbar som städare hos leksakstillverkaren Hasbro, stjäla Ted för att ta reda på vad det är som gör att han lever, så att Hasbro kan masstillverka levande nallar.

Jag antar att TED 2 är en sådan där film man inte ska gilla; man ska tycka att den är en skugga av originalet och att temat redan är uttjatat. Förvisso är väl TED 2 inte riktigt lika kul som ettan - men herregud, jag skulle verkligen ljuga om jag påstår att jag inte tycker att filmen är rolig. För det gör jag. Jag skrattade högt massor av gånger. Mitt patenterade, hesa hö hö-flabb.

Alla skämt om droger är inte speciellt kul, det är en typ av amerikansk humor jag aldrig gillat (jag uppskattade aldrig Cheech & Chong), och jag kunde vara utan det fina budskapet på slutet - Morgan Freeman dyker upp som godhjärtad advokat med de rätta åsikterna. Den massiva produktplaceringen - Hasbro, New York Comic Con med mera - stör mig dock inte nämnvärt.

Men det som är roligt är fruktansvärt roligt, en incident på en spermabank toppar det mesta. Oerhört barnsligt och kul. En del kändisar gör cameos; Jay Leno dyker upp och Liam Neeson är fantastisk i sin lilla scen. Sam J Jones återkommer till allas glädje.

Jag ska inte utnämna TED 2 till årets roligaste film, men den är kul - och betydligt bättre än Seth MacFarlanes förra film; A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST.





(Biopremiär 15/7)

onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP

Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.

Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.

Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).

Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.

Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.

Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.

Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

måndag 25 februari 2013

Rymd-Åskargalan 2013

Jag tror inte att jag tippade årets Oscarsvinnare. Brukar jag inte göra det? Eller spekulera lite? Jo, det brukar jag nog. Jag fyllde i ett formulär på Oscars officiella hemsida; man kunde gissa och sedan jämföra resultatet med de vänner som också gissat. Men jag har glömt bort hur jag gissade - och dessutom hade jag då fortfarande inte sett ett flertal nominerade filmer som ännu inte haft svensk premiär. I skrivande stund är det fortfarande några nominerade filmer som inte nått Sverige - bland dem DU GÖR MIG GALEN!, som jag dock har sett, som går upp på bio på onsdag, och som jag hoppas recensera under morgondagen.
Nå.
Vi sammanstrålade tre stycken filmskribenter för att se på nattens gala. Och vi valde att se den på dansk TV2. Kanal 9 hade som vanligt oskicket att låta Filip och Fredrik agera värdar, och det klarar vi inte av. Två självupptagna killar som sitter och skriker och hetsar upp sig som vore det en sportsändning. Okunniga är det också - och måste de ironisera över allting? Vi hade dem på under Red Carpet, men vi pratade själva och lyssnade inte på dem.
På dansk TV satt det fem för oss okända danskar, plus Susanne Bier. De hade olika åsikter om filmerna och om galan, och ibland pratade de i mun på varandra - och vi låtsades att vi förstod allt de sa. Det gjorde vi inte. Jag funderade på att ringa in till studion och be dem prata långsammare. I vilket fall: det danska gänget skötte jobbet betydligt bättre än gaphalsarna på Nian.
En annan som skötte jobbet betydligt bättre än många andra, var Seth MacFarlane. Förra året gjorde ju Billy Crystal efterlängtad comeback, men det blev en besvikelse - han var trött och oinspirerad. Och 2011, när Anne Hathaway och James Franco agerade värdar, var en katastrof. Dessförinnan har det inte varit alltför kul, med lågvattenmärke som Whoopie Goldberg.
Inte oväntat var MacFarlane bitvis fruktansvärt rolig och härligt elak - i synnerhet när han tog upp Rihanna och Mel Gibson, och publiken på plats tydligen tyckte att han gick för långt. MacFarlane visade sig även kunna sjunga och dansa, och det numret "I Saw Your Boobs" under inledningen (se video nedan) lär väl bli en klassiker. Vad var väl de trista numren från till exempel LES MISÉRABLES jämfört med det? Barbra Streisands saggiga nummer?
Okej, låt oss titta på de vinnande filmerna.
Ben Afflecks ARGO är en mycket bra film, och den har tidigare vunnit en farlig massa priser. Dock måste jag säga att jag blev överraskad när den blev Bästa film på Oscargalan. Jag inbillade mig att ARGO är en sådan där film som vinner allt utom den främsta utmärkelsen. Jag gissade faktiskt på LINCOLN, som trots att det är en tradig film är en typisk Oscarvinnare. Vad som var märkligt - och som MacFarlane därför skämtade om - var att Affleck inte var nominerad till Bästa regi. Däremot fick ARGO en guldgubbe för Bästa manus efter förlaga; Chris Terrio hade suttit vid tangentbordet.
Bästa film tycker jag personligen att DJANGO UNCHAINED är. Dock var det väl önsketänkande från min sida att filmen faktiskt skulle få några Oscars. Jag hoppades, men trodde att andra skulle få dem. Men icke! Christoph Waltz fick synnerligen väförtjänt priset för manlig birollsskådis (fast det hade ju varit kul om Alan Arkin fick det), och Quentin Tarantino fick rättvist priset för bästa originalmanus. Tarantino höll även ett föredömligt tacktal - och bar en illa knuten slips.
Mer då?
Tja, att Daniel Day-Lewis; överspelets konung, skulle bli bästa manliga skådis för titelrollen i LINCOLN var väntat. Den första roll på evigheter där han agerat återhållsamt och acceptabelt. Visst var det kul att gamle ALIAS- och BAKSMÄLLAN-skådisen Bradley Cooper nominerats för DU GÖR MIG GALEN!, men han var nog rätt chanslös. Att Jennifer Lawrence blev bästa skådespelerska för sin roll i samma film var mer väntat. Men priset skulle mycket väl även kunnat gå till Jessica Chastain eller Emmanuelle Riva. Lilltösen från överskattade BEASTS OF THE SOUTHERN WILD var nog lottlös. Anne Hathaway blev bästa birollsskådespelerska för sin insats i LES MISÉRABLES, och det var väl ingen överraskning - även om jag själv inte kunde med filmen. Jävla galande.
Regipriset gick till Ang Lee för det flummiga New Age-pekoralet BERÄTTELSEN OM PI. Inget ont om Ang Lee, men detta måste vara hans sämsta film. Fast övriga nominerade var inte så kul. Haneke och de där. Varken Tarantino eller Affleck hade nominerats - vilket är rätt märkligt.
FRANKENWEENIE eller möjligtvis PARANORMAN var årets bästa animerade långfilmer, men icke - priset gick till den sämsta av de nominerade; MODIG. Av de animerade kortfilmerna hade jag sett två, och jodå, visst gick Oscarn till mästerliga PAPPERSMANNEN!
Att den extremt överskattade AMOUR blev Bästa utländska film (rättare sagt: Bästa film på främmande språk) kom inte som någon överraskning, danska A ROYAL AFFAIR var väl chanslös - och norska KON-TIKI har jag inte sett.
Många svenskar fick äntra scenen. Givetvis fick ängelholmaren Malik Bendjelloul en Oscar för sin SEARCHING FOR SUGAR MAN, konstigt vore väl annars - även om jag personligen har lite för många invändningar mot filmen. Kom igen, så bra är den väl inte? Dock bättre än FIVE BROKEN CAMERAS, den enda av övriga nominerade långfilmsdokumentärer jag sett. Svenskarna Per Hallberg och Paul NJ Ottosson fick dela på priset för Bästa ljudredigering; det blev oavgjort och de fick varsin statyett - Hallberg för SKYFALL, Ottosson för ZERO DARK THIRTY.
SKYFALL fick även Oscar för Bästa originalsång; titellåten av och med Adele. Det är ju onekligen jättekul att en James Bond-film fick flera Oscars!
... Restebn av de vinnande filmerna lämnar vi därhän.
Peace out!



onsdag 3 oktober 2012

Bio: Ted

Foton copyright (c) UIP Sweden

Alldeles i slutet av 1980-talet kultade jag på Sam Jones. Jag till och med skrev en liten artikel om honom  i Johan Wanloos kortlivade fanzine Bad Taste Magazine. Ni kommer väl ihåg Sam Jones? Det var ju han som upptäcktes i en amerikansk version av VEM TAR VEM, hade en minimal roll i BLÅST PÅ KONFEKTEN, och sedan fick huvudrollen i den spejsade BLIXT GORDON. Därefter dök han upp som hjälte i en rad B-filmer; han spelade Will Eisners seriefigur The Spirit i en TV-pilot som aldrig ledde till en serie, han var med i ett underhållande toppraffel som heter UNDER THE GUN, i vilket Vanessa Williams agerade hjältinna, och det var tack vare filmer som de här jag kultade på grabben.

Tydligen är det fler än jag som kultat på honom.

Men först: ett sammanträffande. Tidigare idag - när jag skriver det här - läste jag att Seth MacFarlane utsetts att leda nästa års Oscargala. Och denna nyhet sammanfaller lämpligt med den besynnerligt försenade Sverigepremiären på MacFarlanes långfilmsdebut TED.


Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av FAMILY GUY - och ska jag vara riktigt ärlig får jag väl erkänna att jag inte har något större förhållande till den TV-serien. Den tillhör de där jag tittat på när jag suttit ensam på en pizzeria med en TV i ett hörn som enda sällskap. Och så har jag sett en rad av de där längre filmerna som släppts på DVD, de där som parodierar andra filmer. Som STAR WARS. Jag har förvisso inget emot FAMILY GUY, men som jag påpekat otaliga gånger, tittar jag sällan på TV.

TED var dock en film jag såg fram emot. Ja, jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Och de infriades! Det här är inte bara en av årets roligaste filmer - nä, det här är tammefan den roligaste film! För vad kan väl vara roligare än en übervulgär tramskomedi om en levande nallebjörn - och en film som samtidigt är gjord med stort hjärta?

Mark Wahlberg spelar John , som när han var en liten gosse fick en stor teddybjörn i julklapp. Han tyckte så mycket om Ted att han önskade att leksaken skulle bli levande och kunna prata - och se på fan, nästa morgon väcktes han av att Ted traskade omkring och pratade (MacFarlane själv gör rösten).

Ted blev snart en kändis och figurerade i media, men glömdes senare bort. Som vuxen bor John fortfarande ihop med Ted. John har ett arbete, medan Ted föredrar att sitta hemma och supa och röka på - något även John gillar att göra. Problemet är att John sedan länge är ihop med en tjej som heter Lori (Mila Kunis), och hon har fått nog av den oansvarige, vulgäre Ted - som ju dessutom är en levande teddybjörn.


Lori ger John ett ultimatum: Ted måste ut, annars drar hon. Sagt och gjort. Ted skaffar sig en egen lya och ett jobb. Han festar nu ännu mer och avancerar på jobbet tack vare hans bisarre chef. Och så bjuder han hem Sam Jones. Ni förstår, Blixt Gordon - i filmen från 1980 - har alltid varit Johns och Teds stora ledstjärna, och nu hittade Ted Jones, iförd Blixt Gordon-outfit, och släpade in honom på en röjarfest utan like. Jo, Sam Jones spelar sig själv. Ted vill förstås få dit även John, något som hotar att ställa till det rejält med relationen mellan John och Lori.

Det här är fruktansvärt roligt. Extremt skitroligt. TED är en film som från början till slut lyckas med konststycket att vara grov i tonen, pubertal, vulgär - utan att någon gång bli plump och irriterande. Detta beroende på att det i grund och botten är en gullig liten saga. Pojke möter flicka. Möter talande teddybjörn. Möter Sam Jones. Och tar kokain på toaletten och slåss med en anka.

Möte med Sam!


Filmen blev omtalad i USA tack vare sin grovhet och i synnerhet sitt grova språk. Där fick den åldersgränsen R; det vill säga Från 17 år. Och då hade de klippt bort en farlig massa svordomar. Här i Sverige är den försedd med en elvaårsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap. TED har väl fått denna låga gräns eftersom den inte innehåller blodigt våld och psykisk terror. Men självklart är detta ingen barnfilm. Förutom oräkneliga svordomar och fula ord, fläskas det på med sprit, droger, sex och sexistiska kommentarer. Risken finns att ignoranta vuxna tror att detta är en banfilm och tar med sig lilla Botilda, åtta år, och chockas. Inte lilla Botilda, men de vuxna ignoranterna.

Men som sagt - i grund och botten är detta en gullig romantisk komedi. En romantisk komedi som marinerats (eller snarare dränkts) i en simbassäng fylld med härlig tramshumor.

Årets roligaste film. 'Nuff said.




 

(Biopremiär 3/10)