Visar inlägg med etikett Seth Gordon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Seth Gordon. Visa alla inlägg

tisdag 30 maj 2017

Bio: Baywatch

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sverige
TV-serien BAYWATCH började visas 1989. Jag har aldrig någonsin sett på BAYWATCH, åtminstone aldrig ett helt avsnitt. När serien kom hade jag slutat att titta på alla amerikanska TV-serier som visades. Tidigare, när utbudet var skralt, satt man ju och glodde på det mesta, oavsett om man tyckte det var bra eller ej. Under 1990-talet övergick jag till att nästan enbart se på långfilm.
En orsak till att jag aldrig brydde mig om BAYWATCH, var att den verkade vara så ohyggligt fånig. Dessutom tyckte jag - faktiskt! - inte att Pamela Anderson var snygg. Hon såg bara plastig och konstgjord ut.
Seth Gordons nya actionkomedi är något slags parodi på BAYWATCH. Det roligaste med filmen är att den är Rated R i USA - det vill säga tillåten från 17 år. I Sverige har den fått en 11-årsgräns. Den höga åldersgränsen i Amerika beror på att den innehåller väldigt mycket svordomar och ett par rumpor och snoppar. Det tycker ju amerikanerna är skadligare att titta på än våld.
... Men BAYWATCH är mer eller mindre en barnfilm. Det känns som om några fnissiga fjortonåringar skrivit manus. Och resultatet är ... genant. Jag skruvade på mig och skrattade inte en enda gång.
Dwayne Johnson har tagit över David Hasselhoffs roll som superbadvakten Mitch Buchannon. Zac Efron är Matt Brody, som anländer till beachen, dit han blivit tvångskommenderad för att jobba som badvakt. Det skär sig direkt melllan Mitch och Matt.
Det är dags för den årliga uttagningen av nya badvakter, och efter hårda prov tillkommer ett par rollfigurer, varav en lönnfet kille ständigt råkar ut för tokigheter - redan i inledningen, när han får syn på den vackra CJ (Kelly Rohrbach), får han jättestånd och fastnar med snorren mellan några brädor.
Det dyker upp skurkar på stranden, det smugglas knark och folk mördas, och badvakterna försöker lösa fallet - och det påpekas flera gånger hur osannolikt det är att badvakter gör polisens arbete. De ska hålla sig på stranden och rädda livet på folk.
Kelly Rohrbach och Alexandra Daddario, som spelar en annan badvakt, är väldigt söta. Men det är väl allt den här filmen har att komma med. Humorn består i princip bara av lama sexskämt, och filmskaparna försöker vara lite "fräcka" genom att frikostigt strössla med fula ord. Och det är ju inte roligt. Alls. Dwayne Johnson brukar vara rolig, men det lyckas han inte med här. Zac Efron är så vältränad att hans kropp ser ut att vara ritad av en superhjältetecknare.
I förtexterna står det DAVID HASSELHOFF och PAMELA ANDERSON med stora bokstäver. Jag tänkte att de väl fått hyfsat stora roller som skurkar, eller något, men icke. Hasselhoff medverkar ungefär en minut, Anderson syns i trettio sekunder på slutet. Hon är så opererad i nyllet att hon ser ut att vara gjuten i plast. Lite otäckt.
Under eftertexterna visas misslyckade tagningar som är ännu tråkigare än filmen.
Söta flickor i baddräkt som springer i slowmotion - det är behållningen med den här filmen. Och det kan omöjligt rädda en film som vara hela två timmar.
BAYWATCH har än så länge underpresterat på bio i USA, så vi ska nog inte förvänta oss en uppföljare.
      








(Biopremiär 2/6)



-->

måndag 6 maj 2013

Bio: Identity Thief

Foton copyright (c) UIP Sweden
För några år sedan blev jag bestulen på min plånbok och när jag försökte skaffa nya kort stötte jag på patrull med ett par medlemskort. Det stod plötsligt registrerade på en helt annan adress. Hade tjuven använt korten? Gått in på till exempel kasinot i mitt namn och ändrat adressen till sin egen? Hade min identitet kapats? Det fick jag aldrig veta, jag flyttade kort därpå och i och med adressändringen fick jag nya kort till nya adressen.
Seth Gordons förra film var HORRIBLE BOSSES, som jag minns som lite ... sådär, men när jag läser om min recension tyckte jag visst att den var bättre än så. Nåja. Gordons nya film IDENTITY THIEF blev rätt framgångsrik på bio i Amerika. Den fick dessutom förhållandevis bra recensioner. Därför hade jag vissa förväntningar på filmen. Jag förväntade mig en härligt vulgär flabbfest.
Allvarligt talat: jag begriper inte hur den här filmen har kunnat gå så bra i USA. Jag tror inte att jag skrattade en enda gång. Det här är till stora delar en rätt avskyvärd film - men inte tillräckligt dålig för att jag ska totalsåga den.
Melissa McCarthy är den billiga och gapiga Diana, en kvinna som lever gott på att kapa folks identiteter. I början av filmen ringer hon upp den stillsamme familjefadern och affärsmannen Sandy Patterson (Jason Bateman) och lyckas få honom att lämna ut sina personuppgifter. Eftersom Sandy inte är ett könsbestämt namn, förvandlas Diana till Sandy Patterson och lever lyxliv i Florida, medan den riktige Sandy i Kolorado ser sitt bankkonto tömmas, sina bankkort spärras - och plötsligt arresteras han för att ha smitit från en rättegång. Sandys nye chef vill kicka honom.
Eftersom det finns ett mugshot på bedragaren förstår polisen att Sandy är oskyldig. Men av diverse konstiga skäl kan Diana inte plockas upp så att saken reds ut - därför ska Sandy åka till Florida och själv leta upp Diana och ta henne med henne till Kolorado. Lite besynnerligt, det hela.
Det dröjer inte länge innan Sandy hittar Diana, men hemfärden kompliceras inte bara av Dianas beteende och av att de inte kan flyga och därför måste ta bilen, utan även av att en psykotisk prisjägare (Robert Patrick) jagar Diana - liksom två gangsters utskickade av en fängslad gangsterboss (Jonathan Banks från TV-klassikern WISEGUY). Därför förvandlas hemresan till en otroligt mycket sämre variant av MIDNIGHT RUN. Nu har jag förvisso inte sett om MIDNIGHT RUN på åtminstone tjugo år, men jag minns den som jättekul.
IDENTITY THIEF har ett enda skämt: Melissa McCarthy är tjock. Okej, två skämt: hon är tjock - och gapig. Och detta är förstås inte speciellt roligt. McCarthy var ju fantastiskt kul i den strålande BRIDESMAIDS och hon var det klart roligaste inslaget i THIS IS 40. Men här ska hon bära en hel film och det funkar inte - rättare sagt, hennes rollfigur håller inte för detta. Diana är dels en väldigt tragisk människa, dels en avskyvärd, påfrestande människa. Jag ville helst se henne bli påkörd av valfritt fordon. redan i början av filmen.
... Men i vanlig ordning är Jason Bateman bra. Han är en sympatisk snubbe och hans rollfigur är såklart sympatisk. Han gör att det någonstans blir lite småtrevligt. Dessutom spelas hans fru av Amanda Peet. Det var längesedan jag såg henne, inbillade jag mig, men när jag nu kollade upp henne ser jag att hon ju var med i den usla GULLIVERS RESOR; en film jag helt glömt bort. I vilket fall - hon är en oerhört tjusig tös och bortkastad i sin lilla, tradiga roll här.
Som sagt: IDENTITY THIEF är påfrestande och o-rolig (och som vanligt alldeles för lång med sina nära två timmar). Men soppan är inte tillräckligt usel för att jag ska sätta en etta.







(Biopremiär 8/5)




fredag 12 augusti 2011

Bio: Horrible Bosses

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox/Warner Bros.
BRIDESMAIDS. THE TRIP. Och här kommer HORRIBLE BOSSES. Man kan ha mycket roligt i svenska biosalonger just nu. Det går att tillbringa en hel helg i biosalongerna utan att behöva ha tråkigt.
Förvisso når Seth Gordons film inte upp till de två förstnämnda filmernas höjder, men det här är till stora delar en jävligt rolig film - till skillnad från Gordons förra spelfilm; den vedervärdiga BORTA BÄST, HEMMA VÄRST.
I HORRIBLE BOSSES är Jason Bateman, Charlie Day och Jason Sudeikis de tre vännerna Nick, Dale och Kurt, som samtliga har problem med sina chefer. De hatar sina chefer. De vantrivs något alldeles oerhört med sina liv på grund av sina chefer.
Okej, Kurt gillar faktiskt sin chef (Donald Sutherland), men när denne plötsligt dör tar sonen Bobby (Colin Farrell) över. Bobby är en ständigt kokainsnortande, galen översittare med en enastående överkammad flint och härligt dålig smak vad gäller kläder och inredning.
Nicks chef är den benhårde Harken, som görs av Kevin Spacey i bästa Lex Luthor-form. Harken är något alldeles oerhört grym mot sina anställda och - visar det sig - har en tendens att bli direkt psykotisk.
Dale är förlovad med en snäll tös och jobbar som assistent åt tandläkaren Julia Harris (Jennifer Aniston), den kåtaste tandläkare som någonsin skildrats på film. Hon tillbringar dagarna med att göra närmanden på Dale; det är väl sådant som kallas sexmobbning.
Efter att ha diskuterat sina problem över några öl, kommer Nick, Dale och Kurt fram till att de ska ta livet av sina chefer. Men hur ska de lyckas med detta utan att åka dit? De måste anlita en expert. Efter att ha svarat på en annons i tidningen och fått besök av en ytterst professionell och mystisk Wetwork Man (Ioan Gruffudd), vilket visar sig vara ett bisarrt misstag, med betoning på bisarrt, beger de tre sig till stadens skummaste kvarter och en skum bar. Där träffar de den gravt kriminelle Motherfucker Jones (Jamie Foxx), som de hyr för att agera mordkonsult.
Och så går farskarusellen igång. För i mångt och mycket är detta en klassisk fars, med förvecklingar och annat som hör genren till. Skillnaden mellan HORRIBLE BOSSES och farserna på privatteatrar, är att den här filmen är betydligt grabbigare och innehåller grovt språk.
Det är de tre cheferna som är filmens egentliga stjärnor. Det är de som är roligast. Kevin Spacey är fullkomligt lysande, har har hela tiden en elak glimt i ögat och får ibland vansinniga och oväntade utbrott. Colin Farrell ser otroligt rolig ut; det tog en stund innan jag kände igen honom - han brukar ju oftast spela hunk, och här ser han mest ut som ... Ja, jag vet inte. Porrkung från 70-talet, kanske.
Det tog även en stund innan jag kände igen Jennifer Aniston. När hon passerade 40 genomgick hon ju någogt slags förvandling. Jag har alltid tyckt att hon har ett lite småtrist och ointressant utseende, men nu plötsligt är hon en hott MILF, och här är hon hottare än någonsin. Hon är lite annorlunda sminkad och har annorlunda frisyr och stil, vilket innebar att jag fick titta både två och tre gånger - är det verkligen Jennifer Aniston?
Tandläkarens beteende i filmen får mig också att reflektera över något intressant. Dale ska gifta sig med vad som verkar vara en riktigt tradig kvinna; en fånig, lite barnslig typ. Hon tilltalar mig inte det minsta. Å andra sidan är även Dale en fånig typ, men allvarligt talat: hur kan man säga nej till ett sexpaket som han chef? Jag satt mest och tänkte Hot damn, den där med smör på! Men det är ju bara för att sexmobbaren i det här fallet är kvinna - och snygg. Och situationen vore den omvända; om chefen vore en man som trakasserade en kvinna, hade saken blivit en annan.
HORRIBLE BOSSES går kanske lite för långt ibland med en del överdrifter och betyget härunder är lite tveksamt, men filmen innehåller massor av fantastiskt roliga scener och rollfigurer. Som Motherfucker Jones och the Wetwork Man.






(Biopremiär 12/8)