Visar inlägg med etikett Semic. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Semic. Visa alla inlägg

söndag 20 december 2020

Serier: Julalbum x 5

91:AN KARLSSON 2020
av Nils Egerbrandt
ÅSA-NISSE 2020
av Bengt Linder och Gösta Gummesson
UTI VÅR HAGE 2020
av Krister Petersson
KRONBLOM 2020
av Gunnar Persson
LILLA FRIDOLF 2020
av Rune Moberg, Torsten Bjarre och Elmar Blomberg
Bokförlaget Semic


Jag brukar ju recensera delar av årets julalbumsskörd här på TOPPRAFFEL! I år blev jag en aning sen på det, beroende på att en massa buskis kom i vägen. Jag har nämligen plöjt de båda nysläppta Åsa-Nisse-DVD-boxarna, vilket tog sin lilla tid, och så har jag skrivit en del seriemanus, vilka krävde mer tid än vanligt. 

Nåväl. Jag tänkte att jag börjar med de tre serier jag själv jobbar med. Dock handlar det förstås inte om material jag själv ligger bakom. I vanlig ordning är det enbart repriser i julalbumen, det är bara omslagen som är nya - förutom i fallet Kronblom, som kör en repris på 1999 års omslag.

Som brukligt är, innehåller 91:an ensidesepisoder ur Året Runt. Den här gången kommer sidorna från 1990-talet, men de publiceras inte i ordning. Här hoppas det vilt från 1992 till 1994 till 1993 och så vidare. Jag drabbas ofta av en déjà-vu-känsla när jag läser 91:ans julalbum. Året Runt-avsnitten har en tendens att återkomma i flera julalbum, en del sidor repriseras både en och två gånger, kanske till och med tre. Något jag upptäckte när jag häromåret plöjde 91:ans julalbum från ett helt decennium. I senare års album är dock färgläggningen ny, inbillar jag mig. Kvalitén på Egerbrandts ensidor är som vanligt ojämn - ibland fick han till det och det är kul, ibland är poängerna lite väl svaga, ibland är det nästan poänglöst eller svårbegripligt. En annan grej jag tänker på när det gäller Egerbrandt, är att kvalitén på teckningarna verkar variera från vecka till vecka. Det går inte att titta på en sida och med bestämdhet avgöra om det är 60-tal eller 90-tal. Det känns mer som att Egerbrandt ritade i samma stil hela tiden, men att han hade mer bråttom vissa dagar eller veckor.


Vi lämnar Klackamo och beger oss till Knohult. Åtminstone förr brukade jag hävda att jag gillade Bengt Linders Åsa-Nisse-serier. Det är först på senare tid som Linders namn är utskrivet, men hans episoder kändes igen på en viss vildhet och ologisk handling som närmar sig surrealism. De senaste åren har väldigt många avsnitt författade av Linder repriserats i både 91:an och i Humorkavalkad, och det är inte utan att jag känner en viss mättnad. När jag var barn älskade jag Bengt Linders böcker om Dante, men när jag nu som vuxen försöker läsa om dem, inser jag att böckerna till större delen består av utfyllnad - det var väl så Linder lyckades skriva så många böcker. Han bara bluddrade på. Och det gäller även hans Åsa-Nisse-serier - han bara bluddrar på. Om man aldrig tidigare läst Linders Åsa-Nisse, kan man säkert tycka att det här är lite kul - men efter ett tag blir det tjatigt och man inser att Linder aldrig tänkte igenom sina manus, han bara skrev. Första, bästa idé blev ett manus. För min egen del tar det numera rätt lång tid att skriva Åsa-Nisse och 91:an. Jag kan ägna dagar och veckor år att tänka ut historier, och manuseringen tar ett par dagar per historia, inte ett par timmar.


Nu tar vi oss från Knohult till Mjölhagen. Uti vår hages julalbum 2020 utmärker sig genom att vara fruktansvärt roligt rakt igenom. Originalpublicering av avsnitten i albumet är inte utsatt, så jag vet inte när de trycktes första gången, men urvalet är jättebra. Jag kom på mig själv med att skratta högt åt en del skämt och absurda vändningar, och det händer ju sällan att man skrattar högt när man läser serier. Krister Petersson tecknar otroligt bra, men jag tror att hans största styrka är dialogen, det är denna som, i kombination med flängd handling, lyfter serien. Uti vår hage har ett levande språk och många repliker är fullkomligt oväntade. Detta innebär att serien kan innehålla långa scener med enbart dialog utan att det blir träigt och tråkigt.

Så kommer vi till två serier jag inte själv jobbar med. Vi åker från Mjölhagen till Vinkelboda, där Kronblom och hans Malin bor. Liksom tidigare år handlar det om ensidor från Allers. De flesta sidorna kommer från 2004, men av någon anledning publiceras de inte i ordning. De två sista episoderna i albumet är från 2005 och 2006. Jag har på sistone kommit på mig med att gilla Kronblom - förr var jag inte så förtjust i serien och jag hoppade ofta över den, men sedan ett par år repriserar 91:an avsnitt från 80-talet, och det verkar ha varit en period då Gunnar Persson var inspirerad. Precis som fallet är med 91:ans julalbum, varierar rolighetsgraden en hel del i Kronblom 2020. Ibland är det roligt, ibland är det märkligt tunt. Kronblom vinner dock på att det är en serie som har en tendens att vara, som vi sa på 90-talet, bisarr.


Från Vinkelboda till Stockholm. Lilla Fridolf 2020 är klart sämst av dessa fem julalbum. Detta beroende på att Lilla Fridolf alltid var sämst. Lilla Fridolfs egen serietidning kom ut mellan 1960 och 2006, och det är inte utan att jag undrar hur tidningen lyckades komma ut så länge och vilka det var som köpte den. 2007 slogs tidningen ihop med Åsa-Nisse och blev Humorklassiker, det vill säga den tidning som numera heter Humorkavalkad och som bara innehåller repriser. 

För drygt trettio år sedan sa en bekant, som då skrev en del manus till Lilla Fridolf, att han skulle kunna strypa Rune Moberg. Ja, det förstår jag. Mobergs manus är oftast erbarmliga. Poängen i avsnitten består för det mesta i att Fridolf får stryk av Selma, eller i att Selma förstör något i sitt raseri, eller i att någon annan åker på stryk. 91:an och Åsa-Nisse utspelar sig i något slags tidlösa, idylliska svenska städer, men de följer ändå med sin tid - åtminstone delvis. Lilla Fridolf är fast i ett 1950-1960-tal som inte längre existerar. Här finns en kontorsmiljö med kraftig hierarki, men även livet utanför kontoret har fastnat i 50-talet. Detta innebär att det måste vara otroligt svårt att nyproducera serien, om Egmont mot förmodan fick för sig att göra detta. I stort sett allting måste uppdateras, och då kan man lika gärna skapa en helt ny serie. Därför är det anmärkningsvärt att Fridolfs egen tidning höll ut till 2006, och att det länge gjordes nya episoder.


Nå. Det är förstås inget negativt med serier från 60-talet, eller serier som utspelar sig på 60-talet. Om de är roliga. Men Rune Mobergs avsnitt är inte roliga. De bara genomsyras av ondska. Det faktum att Fridolf och Selma är gifta och bor ihop är en gåta - här finns inte en tillstymmelse till kärlek och omtanke. Här kan man kanske passa på att jämföra med Agust och Lotta, en serie som är ökänd för Lottas grymheter mot Agust. Men Elov Persson, och senare Ingvar Persson, vred upp elakhetsmätaren till elva - hela poängen med serien är att Agusts och Lottas relation är osannolikt usel. I fallet Fridolf och Selma känns det mest lite obehagligt. En detalj som bidrar till obehagskänslorna, är miljöerna. Torsten Bjarre var en utomordentlig tecknare, men Lilla Fridolf är full av sterila kontorsmiljöer och närmast tomma lägenheter med blänkande parkettgolv. De mysiga miljöerna från Klackamo, Knohult och Vinkelboda saknas, jag associerar snarare till Olle Ångest.

Värt att notera är att samtliga fem album kostar 69 kronor, men Kronbloms album är bara på 34 sidor, medan de övriga innehåller 50.

torsdag 27 augusti 2020

Tänk att folk betalade pengar för den här serietidningen

När jag var barn på 1970-talet köpte vi enorma mängder tablettaskar. Ja, inte bara min familj, förstås, utan svenskar rent allmänt. Tablettaskar var en stor grej och det fanns hur många olika sorter som helst. Försvann en sort, kom två nya. De var som hydran.

Många populärkulturella företeelser fick en egen tablettask. Det behövde inte ens vara figurer som var populära. Det är fullt förståeligt att det fanns tabletter vars askar pryddes med Kalle Anka, eller Pelle Svanslös, eller Drutten och krokodilen ...

... Men Kalle Kula?

Kalle Kula var lite unik på den svenska tablettaskmarknaden. Som barn undrade jag vad det var för figur. Jag såg honom enbart på tablettaskar. Jag tror aldrig att jag fick tag på serietidningen Kalle Kula.

För det handlade om en serietidning med fotbollsserier. Kalle Kula hade en egen serietidning. Den kom ut med tretton nummer mellan 1973 och 1974. I samma veva lanserades tabletterna - men dessa överlevde betydligt längre än tidningen. Jag vet inte hur länge det gick att köpa Kalle Kula-tabletter, och det är svårt att kolla upp, Cloetta listar inte sina gamla produkter på webbsidan, men jag minns det som att tablettasken fanns under resten av 70-talet - och kanske till och med in på 80-talet. Att Kalle Kula varit en seriefigur var det ingen som kom ihåg.
För ett par månader sedan köpte jag ett begagnat nummer av Kalle Kula. Nummer 5/1974. Fem spänn fick jag ge för tidningen.

Jag läste tidningen i badet. Och herregud.

Tänk att den här 36-sidiga tidningen såldes i butiker runt om i landet! Folk betalade pengar för den! Den femma jag pröjsade 46 år senare var ett groteskt överpris. Enligt en valutaomräknare motsvarar omslagspriset 2:25 cirka 14 kronor i dagens penningvärde.

Serietidningen Kalle Kula kvalificerar sig som en av de absolut sämsta serietidningar som kommit ut i Sverige - och jag utgår från att övriga tolv nummer håller samma låga kvalitet som nr 5/74.

På sidan två, omslagets insida, återfinns fyra skämtteckningar av Bekåson, vars fullständiga namn är Björn Bekåson. Det finns inte så mycket att säga om dessa, liknande teckningar återfanns i oräkneliga tidningar under 70-talet. I redaktionsrutan längst ner på sidan läser jag att det var Lars Mortimer, Bobos och Hälges skapare, som var redaktör för tidningen.

På den tredje sidan serveras numrets första Kalle Kula-avsnitt: "Kalle Kula möter Texas Rangers". Det första jag tänkte på var hur svårt det var att se vad de enkla, men professionellt utförda, teckningarna föreställer. Detta beroende på den fullkomligt vansinniga färgläggningen. "Serier i fyrfärg!" eller "Serier i fyra färger!" stod det ibland på omslagen till tidningar på 70-talet. I Kalle Kula har man tagit fasta på "fyra färger". Grönt, rött, blått, gult. Samt något slags hudfärg, förutom svart och vitt. Det hade förstås kunnat funka om färgläggningen gjorts känsligare, men man har bara fläskat på. Och inte blir det bättre av att i stort sett samtliga sidor lider av grav misspassning. Det ser ut som om serien har färglagts av ett litet barn.

... Å andra sidan verkar seriens manus ha skrivits av ett litet barn.

Alltså, vad är det här?

Kalle Kulas lag Målgårdens BK ska möta ett lag från Texas. Amerikanerna är beväpnade med revolvrar och kastar lasso. Enda sättet för Målgårdens BK att slå motståndarlaget är att klä ut sig till indianer, och skjuta pilbåge och slangbella. Domaren godkänner detta. Målgården vinner. Slut.
Det här är så osannolikt dåligt att klockorna stannar. Det är ofattbart att någon kommit på storyn, och ännu mer ofattbart att serien accepterades, trycktes, och skickades ut till butiker för försäljning. Ett andra avsnitt med Kalle Kula ligger sist i tidningen. Det är inte bättre.
Kalle Kula var ett försök att skapa en sportvariant av 91:an. Den gjordes på beställning av Semic. På SerieWikin läser jag att serien gjordes på initiativ av Albert Bonnier jr själv. Själva serien gjordes av Bob Heinz, pseudonym för tysken Wilhelm Hermann Heinz (1923-1984).

Bob Heinz var ett relativt stort namn hemma i Tyskland. Han började sin karriär 1943 med att rita vykort åt nazisterna. Inget jobb att skryta med. 1949 tog han sig namnet Bob Heinz och började rita illustrationer till en rad tidskrifter. Han skapade serier som Jerry der lustige Cowboy och den populära Pit und Alf.
Omslag av Bob Heinz.
På 1960-talet började Bob Heinz jobba för svenska Williams Förlag, och senare för Semic. Han ritade en rad episoder av barnserien Lajban, och åt Lajbans egen tidning tecknade han även Morris efter manus av Bengt-Åke Cras, en man mest känd för sina många ungdoms- och kioskböcker.
En av Bob Heinz många serier.
Ja, och så gjorde han alltså Kalle Kula, en serie som även kom att publiceras i tidningen Lilla Fridolf, men som är mest känd för att under många år ha prytt en tablettask.

I Kalle Kula återfinns även en biserie, som är betydligt mer intressant än Kalle Kula. Bosse Banan heter den. Vid en första anblick trodde jag att det var en brittisk serie från IPC, men så är inte fallet.
I original heter serien Appie Happie. Det var en holländsk dagspresserie som startade 1967, då kallad Appy Happy, och som gick i holländska dagstidningar under många år. I Sverige verkar man ha tagit fasta på att huvudpersonen gillar bananer och döpt honom efter detta.

Den komiska fotbollsserien Appie Happie gjordes av Dick Bruijnestein (1927-2012), som kallade sig Dik Bruynestein, eller bara Dik. Bruijnestein debuterade 1947 och under sin långa karriär ägnade han sig mest åt sport. Han ritade sportserier, han illustrerade sporttidningar, och han startade upp tidningar. Han arbetade även med sportprogram på TV, och han var aktiv fram till sin död.

Bosse Banan är faktiskt en rätt lustig serie, lite märklig, men trevlig. Tyvärr visade det sig att avsnittet fortsätter i nästa nummer, så jag fick inte veta hur det går.


tisdag 25 augusti 2020

TOPPRAFFEL! sörjer: Rolf Gohs

Seriealbumen från Coeckelberghs luktade lite märkligt. De luktade inte som andra seriealbum eller serietidningar - eller böcker utan serier, för den delen. Coeckelberghs album hade en kraftig, kemisk doft jag associerar med ett av min barndoms favoritalbum: "De röda taxibilarna", det första äventyret med Starke Staffan av Peyo. Doften satt i under flera decennier och jag kan fortfarande känna den när jag ser "De röda taxibilarna".

... Eller "Dockan som inte kunde sova". Ett Mystiska 2:an-album av Rolf Gohs utgivet av Coeckelberghs 1974. Jag fick det någon gång i mitten av 1970-talet när det reades ut på bokrean, jag minns hur det låg på ett bord på andra våningen på Törqvists bokhandel i Landskrona. Jag retar mig än på att jag av någon anledning inte fick "Ur Hergés arkiv", som låg intill.
Antagligen hade jag redan läst "Dockan som inte kunde sova" när jag fick det, jag hade högst troligt lånat det på biblioteket. Inte nog med att albumet luktade konstigt - jag tyckte även att det var lite otäckt. Jag tycker fortfarande att omslaget är rätt obehagligt, med ett svartvitt foto på en docka med stirrande, döda ögon. Men jag tyckte det var spännande. Två pojkar, inte mycket äldre än vad jag var, som var ute på äventyr. Albumet var konstigt färglagt, men teckningarna fascinerade mig. Jag har inte läst serien på drygt 40 år, så jag minns inte riktigt vad det handlade om. Mikrofilm gömd i en docka?

Att killen som ritade Mystiska 2:an även gjorde omslagen till Fantomen skulle det dröja innan jag upptäckte. Den första Fantomenpublikation jag fick, var Fantomens julalbum 1972 (daterat 1973 på omslaget). Jag fick det ett par år efter att det gavs ut. Även detta omslag upplevde jag som lite otäckt när jag var barn. Det utlovade skräck och mystik. Serierna inuti albumet, gamla äventyr av Lee Falk och Sy Barry, var dock inte det minsta otäcka. Häxan var betydligt mer skrämmande på omslaget.
Rolf Gohs, som föddes i Estland och som kom till Sverige 1946, målade sitt första Fantomenomslag redan 1957. När han lade av 2012 hade det blivit 911 stycken. Långt ifrån alla omslag var förstås bra. En del är riktigt, riktigt bra. Några är inget vidare. Många är rätt generiska. Jag tänkte på det häromåret när jag sorterade mina Fantomentidningar; jag har flera hundra. Jag mindes omslagen - och serierna - från min mest intensiva Fantomenläsarperiod på 70-talet. Men från och med 80-talet har jag svårt att hålla isär tidningarna - jag minns inte om jag läst dem eller ej när jag bara tittar på omslagen.

Mitt favoritomslag av Gohs är det till Fantomen nummer 5/1978. Det röstades även fram som årets bästa omslag och trycktes som en affisch, vilken jag hade på väggen på mitt pojkrum. På affischen står det dock att det är bästa omslag 1977. Detta stämningsfulla, estetiskt tilltalande omslag utlovar spänning och mystik. Det är lite film noir över det. Som jag minns det har omslaget inte så mycket med innehållet att göra.
Gohs tecknade ett par av de första licenstecknade Fantomenäventyren. Dessa har jag aldrig läst och jag hoppas att de repriseras någon gång. När jag tänker efter har jag läst väldigt få serier av Rolf Gohs, förutom Mystiska 2:an. Jag har inte läst hans version av Kilroy, jag har inte läst Mannen från Claa.

För ett par år sedan köpte jag ett gammalt nummer av Mystiska 2:ans egen, kortlivade tidning, vars tre första nummer kom ut på tre olika förlag. Äventyret i numret jag köpte var rätt märkligt, men teckningarna är stämningsfulla. Stämningen är mörk och mystisk, med tunga skuggor. Miljöerna är ganska uppenbart tecknade efter fotografier. Fast det är inte utan att jag undrar om Gohs inte fuskade lite väl mycket emellanåt för att jobba snabbare. I serien har han en tendens att zooma in på detaljer som går fort att rita. Pratar någon i telefon, får vi en närbild på luren.
1985 gav förlaget Semic sig in i vuxenseriebranschen för att konkurrera med Epix och Pox. Deras tidning hette Comet. Comet var ett alldeles utmärkt magsin - som lades ner efter bara tre nummer. Till stor del beroende på Rolf Gohs.

I det första numret av Comet publicerades en helt ny vampyrserie, "Blodsmak", tecknad av Gohs efter manus av Peter Sparring. I det tredje numret fick vi det rejält omskrivna, albumlånga Mystiska 2:an-äventyret "Fågelön". Nu är "Fågelön" en dålig och besynnerlig serie rent allmänt, men det som fick cheferna på Semic att sätta kaffet i vrångstrupen var det faktum att en av de unga pojkarna i Mystiska 2:an inleder en kärleksrelation med en vuxen man. Comet lades omedelbart ner. Om detta är hela sanningen; att det var "Fågelön" som fick Semic att döda tidningen, vet jag inte - jag gissar att även försäljningssiffror spelade in.
Detta rabalder ledde till att Gohs funderade på att lägga av helt. Men det gjorde han inte. Han fortsatte att måla omslag till Fantomen och andra serietidningar, och 2002 gick hans sista serie, "Dom oskyldiga", som följetong i Fantomen.

Igår kom beskedet att Rolf Gohs gått bort, 86 år gammal.

ROLF GOHS
1933-2020
R.I.P.

måndag 8 juli 2013

Serier: Som en tysk indian, en befjädrad german

Jag låter mig inspireras av ... mig själv. Häromdagen skrev jag ju en text om maskerade westernhjältar. Jag kom osökt att tänka på andra westernserier jag läste på 1970-talet - som alla de där konstiga tyska serierna.
... Rättare sagt: de där serierna jag trodde var tyska. För det visar sig att ett par av dem inte alls är tyska - åtminstone inte ursprungligen. Som till exempel Silverpilen.
Jag gick aldrig på dagis som barn, istället var jag hemma hos mormor och morfar. Förutom min mosters samling Svenska MAD från tidigt 60-tal, fanns där oändliga mängder veckotidningar. Hemmets Journal, Hemmets Veckotidning, Allas Veckotidning - och såklart Allers. I Allers fanns barnavdelningen Lill-Allers och under 70-talets första hälft var detta en bilaga; en liten tidning i liggande format, och större delen av innehållet bestod av serier. Tjalle Tvärvigg, Willy på äventyr och en massa annat. Och det var i Lill-Allers jag först gången stötte på Silverpilen. Jag fattade det som att man försökte lansera en ny Silverpilentidning via Lill-Allers, men nu ser jag att han redan hade en egen tidning sedan ett par år - 1970 kom första svenska numret.

Av någon anledning gillade jag Silverpilen som barn. Åtminstone läste jag tidningen hyfsat regelbundet; jag hade många nummer av tidningen. Men antagligen slukade jag allt som innehöll vilda västern-serier. Serierna i Silverpilentidningen var anonyma; upphovsmännen uppgavs aldrig, serierna var krafsigt tecknade, ibland direkt skissartade - och redan då tyckte jag att det var något konstigt med dem. De innehöll reklam insprängd i seriesidorna; i själva serien - serierutor byttes ut mot annonser, och ibland låg där instoppade vitsar. Jag gissar att det sistnämnda berodde på att Allers inte hade några annonser att placera där. Ibland fanns det kortare utfyllnadsserier på mittuppslaget, och som jag minns det var dessa av någon anledning trycka på gult papper. Vad hette nu den där serien om kängurun? Skippy? Eller det var kanske inte i Silverpilen den figurerade?
Det här numret minns jag att jag tyckte var jättespännande. Jag minns också att jag tyckte att det här omslaget var något av det fulaste jag sett! Varför ser Falken så konstig ut? Vad är det för konstig teckningsstil?
I tidningens redaktionsruta stod det att innehållet var copyright Bastei Verlag i Tyskland - och därför har jag alltid trott att Silverpilen är en tysk serie. Men nu konstaterar jag att det var en belgisk serie - åtminstone producerades den i Belgien, men direkt för Bastei - uppgifterna går isär, men serien ska ha skapats 1969 och hette Zilverpijl på flamländska och Silberpfeil på tyska. Mannen bakom serien var belgaren Frank Sels, som tidigare jobbat på Finn & Fiffi-skaparen Willy Vandersteens studio. Sels startade sin egen studio samtidigt som han skapade sig ett rykte om att vara Europas snabbaste serietecknare; han klämde ur sig 42 sidor i veckan. Andra som jobbade med Silverpilen var Edgar Gastmans och Karl Verschuere (enligt vissa källor heter han Karel). Frank Sels begick självmord 1986, 44 år gammal.
Jag vet inte riktigt varför jag tilltalades av Silverpilen. Jag inbillar mig att även föräldrar ansåg Silverpilen vara bättre än andra western- och äventyrsserier i serietidningsställen. Var det för att serien var snällare än mycket annat? Och indianbönan Månstråle hade en framträdande roll. Hon kunde judo, så hon blev per automatik cool. (Nu när jag tänker efter - hur hade hon lärt sig judo? Fanns där månne en japan i Kiowalägret?) Den unge Kiowahövdingen Silverpilens blodsbroder hette Falken och var en vit kille. Tydligen hette Falken Pekka Kenttä i Finland! Det måste vara världens sämsta namn på en westernhjälte alla kategorier.
Krafsigt värre ...
Efter ett par år tog Semic över utgivningen av Silverpilen - och ändrade logotype och papperskvalitet. Tidningen lades ner, men 1978 startade Allers den på nytt - och lanserade den som en helt ny tidning. Som om alla gamla läsare skulle ha glömt bort den på bara ett par år. Den svenska tidningen lades ner i början av 80-talet. Det kom ett par pocketböcker med serien, men därefter fick det vara nog.
Semics variant med ny logotype.
Allers startade på nytt - och utlovade både spänning och raffel!
En annan westernserie på 70-talet som jag då tyckte var snarlik Silverpilen var Bessie, en Semictidning som under en period hette Bessie - spårhunden. Eftersom Bessie påminde så mycket om Silverpilen utgick jag från att den också var tysk och från Bastei Verlag, vilka gav ut den på tyska. Men icke! Bessie är även den belgisk - den skapades redan 1952 av ovannämnde Willy Vandersteen. Serien, som heter Bessy i original (varför ändrades stavningen i Sverige?), blev så framgångsrik att Vandersteen kunde starta upp sin studio.
Bessie var något slags Lassiekopia i vilda västern. Hunden Bessie och hans blonde husse Andy (som liknade Falken) upplevde snällare äventyr bland bovar och banditer, och efter ett tag verkade den svenska tidningen rikta in sig på flickor. Den innehöll samlarbilder på gulliga djur och annat vi westernfans sket blankt i.
Nu när jag tittar lite närmare ser jag ju likheterna med andra serier från Willy Vandersteens studio.
1979 dök det upp en ny serietidning i svenska butiker. Prärie-Nytt, utgiven av Allers - och den tidningen har jag faktiskt skrivit om förut här på TOPPRAFFEL!. Den minnesgode minns kanske mitt blogginlägg från 2010 om annonser i tyska serietidningar. Jag hade då fått ett par nummer från 1973 av den tyska tidningen Buffalo Bill från Bastei. Det var alltså serier ur denna som Prärie-Nytt innehöll - jag antar att tidningen fick sitt fåniga namn eftersom det ju redan fanns en svensk westerntidning som hette Buffalo. Det här var liksom Silverpilen en krafsigt tecknad serie med härligt okänslig färgläggning. Tidningen lyckades komma ut med sexton nummer i Sverige.
Typisk annonsering i tyska serietidningar.
Apropå de här tidningarna måste jag även nämna Broom, som Allers gav ut 1978-1980. Nej, det var ingen westerntidning, utan handlade om motorsport och motorentusiaster. Men detta var också en tidning med serier från Bastei - med annonser insprängda i seriesidorna. Broomm var i magasinsformat och något bättre tecknad än Silverpilen, åtminstone tyckte jag så på den tiden. Jag tyckte att serierna påminde om fransk-belgiska seriealbum.
Häromåret hittade jag ett par gamla nummer av Broomm och läste om dem. Toppraffel med Järngänget, Ron Camaro - Djävulsföraren, och Steve Wheeler - Kurvakrobaten.
De var jävligt dåliga.

Fotnot: Seriefrämjandets Ola Hammarlund hörde av sig och påpekade att det i ett tidigt Silverpilenavsnitt förekommer en Japan som lär ut jiu-jitsu till Månstråle. Jag har faktiskt ett svagt minne av detta, men eftersom jag var långtifrån säker lät jag bli att skriva något om det.