Visar inlägg med etikett Selma Lagerlöf. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Selma Lagerlöf. Visa alla inlägg

lördag 16 mars 2013

BUFF: Körkarlen (1921)

På barn- och ungdomsfilmfestivalen BUFF visas även en handfull klassiker, varav några stycken är långtifrån barn- eller ens ungdomsfilmer. Som till exempel Victor Sjöströms KÖRKARLEN från 1921. För den filmhistoriskt intresserade är den dock viktig, och den innehåller några scener som fortfarande är effektiva och imponerar - i synnerhet de med körkarlen själv. De för ibland tankarna till de klassiska, spanska Blind Dead-filmerna från 1970-talet. Det är även kul att Stanley Kubrick mer eller mindre kopierade en av scenerna i Sjöströms film till THE SHINING; Jack Nicholson var inte först med att yxa sig igenom en dörr.
Jag tänker faktiskt låta bli att recensera och betygsätta filmen, det känns lite onödigt. Fast jag kan väl nämna att den är aningen i längsta laget och handlingen blir ibland lite förvirrande - beroende på att jag hade svårt att se skillnad på flertalet rollfigurer; berättartekniken är förhållandevis avancerad och hoppar  i kontinuiteten. Jag vet faktiskt inte om jag tidigare har sett hela KÖRKARLEN från början till slut, eller bara valda, långa delar. Jag minns inte.
Däremot kan jag ju berätta lite om visningen på BUFF. De hade en nyrestaurerad 35mm-kopia på plats, men av någon anledning saknade den ljud. Istället visades en DVD med relativt nykomponerad musik av Matti Bye. Det talades varmt om Byes musik under introduktionen av filmen, men den visade sig vara väldigt okänslig. Ofta tog den allt fokus från filmen, det som märktes mest var musiken. Av någon anledning låter dessutom denna musik som judisk folkmusik, som om filmen utspelar sig i ett judiskt ghetto i Polen. Ungefär. Väldigt opassande. Och det är ett farligt gnisslande på fiolerna.
Vi var inte speciellt många på visningen - som hölls klockan bio på morgonen. En handfull vuxna cineaster, några lärare, och ytterligare en handfull ditkommenderade tonåriga skolelever. De sistnämnda verkade lida i 107 minuter. Nej, de var förstås helt fel publik för en film som denna. De satt och pratade och pillade med sina mobiler och vi fick be dem hålla käften ett par gånger. Men ska jag vara ärlig förstår jag dem. Är man inte specialintresserad är det sällan sådär jättenjutbart att titta på stumfilmsdramer. Åtminstone inte när de varar närmare två timmar.



lördag 10 oktober 2009

Konst: Little Theatre of Gestures (Kummel med Hemmel)

I fredags invigdes en ny utställning på Malmö Konsthall; Little Theatre of Gestures, och jag bevistade pressvisningen dagen innan och fick en guidad rundtur. "Utställningen Little Theatre of Gestures handlar om förändringar. Små förändringar. De förändringar vi gör med oss själva eller i vår omgivning. Utställningen försöker utforska och studera det sätt på vilket vi visar upp dessa förändringar, det teatrala i objekt och kroppar, på scen och i vardagslivet." Så står det i programförklaringen, vilket inte sa mig någonting alls när jag läste pressutskicket. Efter att ha sett utställningen kan jag inte säga att jag blivit så mycket klokare. I samarbete med Basels konstmuseum ställs verk av nio konstnärer ut - och det hela är väldigt splittrat. Så pass splittrat att jag oftast mest stod och tänkte "Jaha?". Vad som är lite roligt, är en man som när han som ung såg en John Wayne-film blev så besatt av vilda västern, att han åkte dit för att leva som cowboy, vilket han misslyckades med. Han tröttnade efter en månad, och gjorde en rad bilder som på en och samma gång visar upp drömmen och misslyckandet. Videokonst är något jag inte begriper mig på. Vad är det för skillnad på en vanlig, pretentiös kortfilm och videokonst? Tja, om filmen visas i en monitor på en konsthall är det tydligen videokonst. Här fanns flera exempel på detta. En irländsk konstnär hade tagit en artikel ur Playboy från 1960-talet, då tidningen var förbjuden på Irland. Texten är en diskussion mellan några människor; de pratar om sexuella böjelser. Konstnären har placerat några skådespelare i en kåk på Irland och låtit dem spela upp dialogen från Playboy. En rätt kul idé, dock förpackad och presenterad på ett irriterande prettosätt. En tysk kvinna gör konst av vardagsföremål. Två strykjärn som fungerar som brödröst. En kläpp från en kyrkklocka stående mot en vägg. En gummibåt som pumpas upp med hjälp av ett pianodragspel är riktigt kul, medan ett verk som enbart består av en pocketdeckare med en ihjälslagen mygga på (!) förtjänar utvisning. En japan hade slängt ut något slags mattor (eller var det isolering?) i en hög på golvet. Japanen själv pratade om sitt verk, men jag hörde absolut ingenting. En tysk kvinna hade satt ihop en avdelning om Selma Lagerlöf och dennas korrespondens med en av sina kvinnliga brevvänner. Tyskan pratade om det här på ett sätt som gjorde det hela tråkigt och ointressant. En mexikan tillverkade på 1940- och 50-talen visitkort med olika yrkestitlar och lät sedan fotografera sig själv i dessa yrkesroller, vilket är rätt kul. En vägg består av tavlor som aldrig blir färdiga, konstnären avslutar aldrig sina verk, utan bara fortsätter att måla. Flera saker på utställningen är säkert roligare än de framstod som, då hela inramningen andas konstlat allvar. Det hade varit roligare om konstnärerna var mer tjoflöjt och inte pratade om sina grejor som gällde det liv och död. På presslunchen som följde på visningen serverades kummel och jag hade den trevlige Jan Hemmel (regissör till HURVAMORDEN!) till bordet.