Bio: American Pie: Reunion

Foton copyright (c) UIP Sweden

Dags att bejaka sin uppdämda grabbighet.

Tretton år, är det så längesedan den första AMERICAN PIE-filmen kom? Tydligen. Det var bra längesedan jag såg den filmen - och jag minns inte riktigt vad jag tyckte. Jo, den var väl rolig, men jag har för mig att jag inte var lika entusiastisk som många andra. Däremot minns jag att jag tyckte att det kändes lite märkligt att man 1999 gjorde en high school-komedi av samma slag som jag såg när jag var tonåring på 80-talet.

AMERICAN PIE 2 tyckte jag inte alls om, den saknade den första filmens charm och kändes mest plump. Jag hittade min gamla recension av AMERICAN PIE: THE WEDDING, den kan ni läsa HÄR. Jag noterar att jag var väl snål med betyget. Den filmen är ju trots allt rolig. Jag vet inte varför jag var så negativ. Fast det är ju klart, jag blir bara fjantigare med åren. Det är väl en omognadsprocess.

Och denna omognadsprocess förklarar varför jag tycker att den nya filmen AMERICAN PIE: REUNION är ohemult kul. Det har nu gått nio år sedan den tredje filmen. Sedan dess har det kommit tre direkt-på-DVD-filmer med andra skådespelare (borsett från Eugene Levy), av dessa har jag nog bara sett en. Men nu är hela originalgänget tillbaka.

Jim (Jason Biggs) och Michelle (Alyson Hannigan) är gifta, har en liten son, de är trötta och deras sexliv har gått i stå. Men det drar ihop sig till reunion för deras high school-kull, och Jim och Michelle bestämmer sig för att se till att ha det kul där. Oz (Chris Klein) har blivit TV-stjärna och har bland annat dansat i ett program med B-kändisar och has-beens. Han umgås med pantade brudar och vill hellre hänga med det gamla gänget - och träffa Heather (Mena Suvari) igen. Kevin (Thomas Ian Nicholas) är lyckligt gift och vill inte ställa till det när han återser Vicky (Tara Reid). Finch (Eddie Kaye Thomas) anländer på motorcykel och har blivit något slags äventyrare och reser runt i världen. Och så har vi då Stifler (Seann William Scott), som förvisso skaffat sig ett jobb, men i övrigt har det inte hänt någonting alls med honom. Han är precis som förr; högljudd, bufflig, barnslig och befriande inkorrekt.

Det är egentligen onödigt vad som händer när detta gamla gäng återförenas under en rad fester. Katastrofer måste undvikas, katastrofer och missförstånd sker.

Jag blev besynnerligt nostalgisk när jag såg den här filmen på en vanlig föreställning, eftersom den inte pressvisades. Det verkar som om tiden stått stilla i USA. Rollfigurerna säger att de känner sig gamla och de blir ibland nostalgiska över 90-talet. Själv tillhör jag Class of '87 och inte Class of '99, men jösses, jag påmindes om 80-talet. Om de fester jag gick på då, om de ställen jag frekventerade. Det verkar inte ha hänt någonting alls i den här filmens värld, de gillar fortfarande att festa och ha kul utan några andra baktankar. Här finns bara en massa medelklassmänniskor som hinkar shots, inga militanta veganer och politiska aktivister.

Idag när alldeles för många amerikanska filmer förses med en PG-13-gräns för att locka en större publik, känns det skönt att AMERICAN PIE: THE REUNION är R-rated. Här i Sverige är den dock tillåten från sju år, här anses ju svordomar och naked inte vara skadligt, men filmen vräker på med grovt språk, sprit, droger, sex och naket. Filmen får en TOPPRAFFEL! AWARD för Best Extensive Topless Scene, då Jims artonåriga granne Kara (Ali Cobrin) blir full och kåt, kastar av sig kläderna, tuppar av och måste bäras omkring. Jason Biggs chockar omvärlden genom att visa upp sitt organ - genom ett genomskinligt grytlock.

I vanlig ordning är Eugene Levy bäst. Han återkommer som Jims Farsa, och eftersom hans fru gått bort är han lite sorgsen. Jim och Michelle försöker hjälpa honom att hitta en ny kvinna, vilket inte helt oväntat leder till fantastiska scener där Levy agerar sexpaket. Det är mycket möjligt att Eugene Levy är den roligaste komikern i modern amerikansk film (ni har väl sett A MIGHTY WIND?). Och ja, Jennifer Coolidge är tillbaka som Stiflers morsa.

Stifler själv är fantastisk. Han bajsar i en kylväska och försöker ragga artonåringar genom att hävda att han älskar TWILIGHT.

Den unga publiken på föreställningen jag var på uppskattade verkligen filmen. Det var fullsatt, det skrattades konstant, ibland applåderades det. Men det är inte utan att jag undrar hur filmen kommer att tas emot i vissa kretsar här i Sverige. En del lär sätta sina ekologiska popcorn i halsen, andra kan mycket väl implodera. För de här killarna beter sig ofta på ett sätt som numera är fullkomligt bannlyst. Vilket för min del skänker John Hurwitz' och Hayden Schlossbergs film en viss realism. För det är så här de flesta av oss något äldre karlslokar är. Jag är den förste att erkänna. Att vi själva blivit äldre sedan 80-talet spelar ingen roll. Filmen är väldigt, väldigt grabbig - men töserna i publiken skrattade lika mycket de.

Jag skrattade högt flera gånger under filmen. Jag tycker att AMERICAN PIE: REUNION är jävligt rolig. Den känns uppfräschande och välbehövlig. Jag konstaterar även att jag inte sett söta Tara Reid i en film på evigheter.

(Biopremiär 4/4)

DVD: Cop Out

COP OUT (Warner Home Entertainment)

Enligt IMDb är detta Kevin Smiths mest framgångsrika film. Om det verkligen är så låter jag vara osagt, men vad jag vet blev COP OUT en besvikelse för Warners i USA, och här i Sverige släpps filmen direkt på DVD, trots att det är en hyfsat påkostad actionkomedi med Bruce Willis. Men på sätt och vis kan jag förstå att man inte satte upp filmen på bio i Sverige.

Kevin Smiths storhet har jag aldrig förstått. Jag upplever de flesta av hans filmer som väldigt irriterande och lite märkligt infantila - komiken består av att en massa slackers är fula i mun och vulgära. Dock får jag erkänna att jag tyckte att CLERKS II väldigt oväntat var jävligt rolig. Den såg jag dessutom under lite märkliga omständigheter - direkt bakom mig i salongen satt nämligen Kevin Smith och Rosario Dawson. Vad skulle hända om jag somnade under filmen och Smith såg det? Men nu gjorde jag inte det - det hade för övrigt varit omöjligt att somna, eftersom Dawson skrek av skratt filmen igenom.

Manuset till COP OUT har Smith inte skrivit själv - det är visst första gången han tar sig an någon annans manus. Bruce Willis och Tracy Morgan är snutarna Jimmy Monroe och Paul Hodges, som efter att ha klantat sig vid ett tillslag blir avstängda utan lön en månad.

Jimmys dotter (Michelle Trachtenberg från EUROTRIP) ska gifta sig och vill ha ett drömbröllop - som kostar $48 000. Självklart kan inte Jimmy betala för ett sådant, men hans ex-hustrus överlägsne slempropp till man, spelad av Jason Lee, erbjuder sig att punga ut med summan - det är småpengar för honom. Jimmy hatar killen.
Dock är Jimmy för stolt för att låta exets nye snubbe pröjsa, Jimmy är ju trots allt brudens far, så han får en idé. Han har ett baseballkort från 1952 som lär vara värt $83 000, eller vad det var, och beger sig till en butik som handlar med sådant. Men just som han kommer in i butiken, störtar det in två rånare - en av dem spelad av Seann William Scott. De stjäler bland annat Jimmys kort.
Jimmy och Paul sätter av för att få tag på rånarna och det stulna kortet, och i jakten kommer de en brutal mexikansk liga på spåren; samma mexikaner som såg till att Jimmy och Paul blev avstängda.
COP OUT är väldigt uppenbart en hyllning till 1980-talets buddyfilmer och actionkomedier - Smith har till och med gått så långt att han anlitat den pensionerade Harold Faltermeyer för att skriva den syntbaserade filmmusiken.
Problemet är bara att det inte är tillräckligt mycket action - och spektakulär action - för att filmen ska funka som actionfilm, och som komedi är det här inte särdeles roligt. COP OUT är lite för självmedveten och alla referenser till andra actionfilmer, bl a annat DIE HARD (som Jimmy hävdar att han inte känner till), känns övertydliga på samma sätt som de i Tarantinos DEATH PROOF. Bruce Willis går på autopilot. Hans Jimmy Monroe är mest en lightversion av John McClane.
Tracy Morgan är inte rolig alls. Han är snarare direkt påfrestande. Han är ännu en av de där svarta komikerna som tror att komedi är detsamma som att grimasera överdrivet och skrika. Alldeles för många actionkomedier har besudlats av sådana här komiker - typexempel är RUSH HOUR-filmerna, vilka dock är bättre än COP OUT.
Då är Seann William Scott roligare. När jag tänker efter hade det varit mycket roligare att se en buddyfilm i vilken Willis och Scott spelar partners.
COP OUT ser nästan ut som en typisk, påkostad actionfilm - men bara nästan. Hela tiden blir man påmind om att det är Kevin Smith som ligger bakom. I synnerhet när folk börjar prata hysteriskt och spotta ur sig grova svordomar, och jag konstaterar att det tydligen är detta som ska vara det roliga. En högljudd hemmafru som drar fram en revolver och skriker "motherfucker" är inget som får mig att slå mig på knäna av skratt.
När jag började skriva den här recensionen tänkte jag sätta en trea i betyg. När jag nu nästan skrivit klart min text, har jag hunnit sänka betyget ett snäpp.
Vill du förresten se en bra actionkomedi i vilken Bruce Willis samarbetar med en svart komiker, se om DEN SISTE SCOUTEN. Det är en riktig actionfilm.