Visar inlägg med etikett Sean Penn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sean Penn. Visa alla inlägg

onsdag 16 mars 2022

Bio: Licorice Pizza

Foton copyright (c) SF Studios

Jag ser att jag visst bara recenserat en Paul Thomas Anderson-film här på TOPPRAFFEL! - THE MASTER, som kom 2013. Den var inte speciellt bra, tyckte jag. I min recension skriver jag att den har "en tendens att bli irriterande, pretentiös och irriterande pretentiös". Det brukar ofta vara så med Paul Thomas Anderson. Jag har inte sett alla filmer han gjort. BOOGIE NIGHTS gillade jag när den kom, men jag har inte sett om den sedan dess. PUNCH-DRUNK LOVE tyckte jag var rätt obehaglig. THERE WILL BE BLOOD lider av sanslöst överspel av Daniel Day-Lewis. INHERENT VICE från 2014 år jag inte sett. PHANTOM THREAD från 2018 har jag missat totalt, den måste ha smugits up på bio. Trots alls positiva recensioner visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av LICORICE PIZZA. Ännu en ittiterande pretentiös filmfestivalfilm?

Låt mig säga det på en gång: LICORICE PIZZA är en fullkomligt underbar film! Den här filmen är smått fantastisk. Jag satt med ett leende genom hela filmen - det låter kanske lite banalt och fantasilöst, men det här är en film man blir glad av. Det är en upplyftande film.

Denna udda dramakomedi utspelar sig i San Fernando Valley 1973. 25-åriga Alana (som spelas av 30-åriga Alana Haim) jobbar som assistent till en fotograf som tar skolfoton. På en skola träffar hon på den 15-årige Gary (debuterande Cooper Hoffman, som är 19 och son till Philip Seymour Hoffman). Den kaxige Gary blir ögonblickligen förälskad i Alana och börjar stöta på henne. Hon tycker att han är jobbig, men inte helt ointressant - dock är hon ju tio år äldre. Han är ett barn. Trots detta låter hon Gary övertala henne att träffa honom på hans stamkrog.

Gary är barnskådespelare. Han har gjort ett par långfilmer och en del reklam. Hans mor är hans manager. När Gary måste flyga iväg till ett märkligt TV-program i New York, får modern förhinder. Istället följer Alana med som förkläde. En av de andra skådisarna på resan börjar omedelbart att stöta på Alana, vilket Gary inte gillar.

Gary är en företagsam ung man. När han får syn på en vattensäng i en butik, startar han omgående ett företag som säljer sådana. Alana säger upp sig hos fotografen för att istället sälja vattensängar med Gary. Gary må vara framåt och låtsas vara vuxen, men han är fortfarande bara 15, med allt vad det innebär. Den tuffa Alana är judinna, bor hemma hos sina föräldrar, och hon upplever tillvaron som rätt jobbig och förvirrande.

Vad som följer är den vingliga historien om det omaka paret Gary och Alana, det är uppenbart kära i varandra, men de tar inte steget fullt ut - och åldersskillnaden är ett hinder. Filmen är ganska episodisk, när de här två och deras kompisar rör sig bland en lång rad märkliga och excentriska typer.

Sean Penn spelar en galen filmstjärna som bara pratar i repliker från sina filmer. Se på fan om hans kompis inte spelas av Tom Waits! Bradley Cooper är skön som Barbra Streisands pojkvän Jon Peters, hans ser ut som hela Bee Gees på en gång, och är bindgalen. John Michael Higgins driver en japansk restaurang och har olika japanska fruar, som han pratar med på engelska med japansk brytning. Maya Rudolph dyker upp i en scen.

Till en början ger kanske LICORICE PIZZA intryck av att vara ännu en tonårsfilm, tack vare de unga huvudpersonerna, men filmen utvecklas snabbt till något annat. De många rollfigurerna är ofta så skruvade att den här filmen blir något slags surrealistisk romantisk komedi om ett par som aldrig lyckas få ihop det. Dialogen är jättebra, alla skådisarna är bra, flera enskilda scener fick mig att skratta högt. Det är rätt gulligt, och de sista minuterna skulle kunna vara hämtade ur en romantisk komedi från 90-talet. 

Det här är den strålande film.


 

 

 

(Biopremiär 18/3)


tisdag 7 april 2015

Bio: The Gunman

Foton copyright (c) Noble Entertainment
På 1980-talet var namnet Joel Silver en garanti för riktigt fläskig action. Silver var producenten bakom klassiker som DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna. Actionfilmen har förändrats en hel del sedan dess och Joel Silver har nästan fallit lite i glömska. Nu är han i alla fall tillbaka med en ny actionfilm i regi av Pierre Morel, fransmannen som gjorde den första TAKEN.
THE GUNMAN är en annan typ av film än TAKEN. Den sistnämnda var ganska traditionell och hade ett lätt serietidningsstuk med en hjälte som var bra på precis allt, och den var försedd med den låga åldersgränsen PG-13. Den enda likheten med THE GUNMAN är väl att det handlar om action och att skådisen i huvudrollen inte är direkt purung. I TAKEN var det Liam Neeson som sadlade om till actionhjälte, i THE GUNMAN är det Sean Penn, som fyller 55 i sommar, som halar fram puffran.
Penn spelar Terrier; krypskytt i ett team legosoldater. I en prolog som utspelar sig i Kongo ser vi hur han och hans män lönnmördar en minister, och det är Terrier som pressar avtryckaren. Han lämnar landet - och överger samtidigt sin flickvän Annie (Jasmine Trinca).
Flera år senare upptäcker Terrier att han har ett pris på sitt huvud. Han har återvänt till Kongo, men efter att ha utsatts för ett mordförsök där, far han iväg till London och sedan Barcelona för att leta upp de forna medlemmarna i hans team och hitta mannen som vill mörda honom. Under resans gång visar det sig att Terrier ådragit sig en allvarlig hjärnskada som ibland gör honom yr, och som kan vara livshotande om han inte tar det lugnt. Självklart tar han det inte lugnt.
Det är inte utan att man undrar varför Sean Penn plötsligt har gett sig på att medverka i en actionfilm. Hur lyckades producenterna övertala honom till detta? Men så ser jag att Penn även är en av producenterna, och han har varit med och skrivit manus, som bygger på en roman. Han ville uppenbarligen verkligen göra den här filmen.
Penn har minst sagt pumpat upp sig för rollen, han har blivit ett muskelberg och visar ofta upp sin nakna överkropp. Men i övrigt ser han ut som han alltid gjort. Som säkert är bekant, är Sean Penn världens tråkigaste människa. Han är lika tråkig här. Han lufsar omkring och ser ut som en skadeskjuten hund i nyllet. Mungiporna hänger, ögonen slokar, han ser trött ut - och i vanlig ordning är han fullkomligt humorbefriad. Detta är förstås till filmens nackdel. En trist hjälte gör en trist film.
Handlingen är ganska tunn, men krånglas till; på det stora hela är den ointressant - och skurken är precis den vi tror att det är. Tack och lov lyfts helhetsintrycket av ett par av de medverkande. Javier Bardem gör ännu en opålitlig typ, medan Ray Winstone spelar Terriers polare i London; den ende Terrier kan lita på. Idris Elba står som andra namn i förtexterna, men hans roll är så minimal att den närmast är att betrakta som en cameo - han är med i två-tre scener.
Till skillnad från TAKEN så brölar THE GUNMAN på med extremt blodsöligt våld. Slagsmålen är brutala, armar och ben knäcks, knivar huggs i kroppar, och blodet flödar ymnigt under eldstriderna. Givetvis drabbas Terrier ofta av yrsel just som han behöver vara på sin vakt.
Slutuppgörelsen utspelas under en tjurfäktning, och det är säkert tänkt att vara symboliskt. I eftertexterna står det att Barcelona är emot tjurfäktning och sådan har inte utövats där på flera år. Plus i kanten för sättet på vilket skurken stryker med.
THE GUNMAN floppade i USA och filmen lär inte bli en kioskvältare här i Sverige. Men helt hopplös är den inte. Jag sätter en trea, men det är mest för att den inte är tillräckligt dålig för att få en tvåa. Med någon annan, mer karismatisk kille i huvudrollen hade det här kanske blivit något.
  






(Biopremiär 10/4)

-->

onsdag 22 januari 2014

Bio: The Secret Life of Walter Mitty

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
HÄR KOMMER EN ANNAN från 1947 är Danny Kayes mest kända film. Det är också hans bästa film - och en av mina favoritfilmer, vilket den varit sedan jag var barn. Filmen bygger på en kort novell; "The Secret Life of Walter Mitty", av James Thurber. Jag har inte läst novellen, men enligt uppgift handlar den bara om en uttråkad kille som dagdrömmer medan han är på shoppingrunda med sin fru. I Danny Kaye filmen har den disträe Walter Mitty förvandlats till ogift korrekturläsare på ett pulpmagasinförlag. Mitty drömmer sig hela tiden bort i rafflande pulpäventyr, men råkar bli indragen i en kriminalhistoria, får den slemme Boris Karloff efter sig - och så får han ihop det med Virginia Mayo.
Redan på 1990-talet pratades det om en nyinspelning med Jim Carrey i titelrollen, men denna blev aldrig av. Först nu kommer en ny THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY. För regin står Ben Stiller, som även iklätt sig rollen som Mitty.
Stillers version har ingenting med Danny Kaye-filmen att göra - och nej, den handlar inte om en kille som shoppar med sin fru. Även den här gången är Walter Mitty en ensamstående, lite bortkommen och disträ man. Han är dock kärlekstörstande och försöker via en dejtingtjänst på nätet flörta med en ny tjej; Cheryl (Kristen Wiig), på jobbet. Walter jobbar i fotoarkivet på den berömda tidningen Life. Pappersutgåvan av Life lades ner år 2000, så jag tyckte förstås att det var lite märkligt att man valt att låta Walter jobba på just den tidningen - först efter filmen påpekade en kollega att valet av tidning säkert anspelar på "the secret LIFE of ...". Det har han nog rätt i. Jag kände mig korkad. Men jag tycker ändå att man kunde valt en nu existerande tidning - eller ännu hellre hittat på en egen.
I vilket fall - LIFE ska läggas ner. Nya krafter har tagit över på kontoret, Adam Scott spelar en stöddig och okunnig typ i missprydande skägg som agerar chef (alla i ledningen har skägg), ett sista nummer ska ges ut innan tidningen blir en nättidning. Till detta nummer har stjärnfotografen Sean O'Connell (Sean Penn) skickat ett negativ med vad han anser vara sin allra bästa bild och som ska användas till omslaget. Det är bara det att just detta negativ, bild 24, saknas i filmrullen.
Walter Mitty har en tendens att hela tiden drömma sig bort och i fantasin hamna i otroliga äventyr och inta olika personligheter - något som görs att han omgående mobbas av den nya ledningen. Nu får Walter drygt två veckor på sig att hitta negativet. Han lägger ett slags pussel som tar honom ut i världen på jakt efter O'Connell; han far till Grönland, Island och vidare, och samtidigt försöker han vinna Cheryls hjärta.
THE SECRET LIFE OF WALTER MITTY börjar riktigt bra. Fantasifulla, kreativt utformade förtexter, det är trevligt och småroligt, Ben Stiller är sympatisk och återhållsam som Walter. Idén med fotoarkivet är bra, dagdrömmerierna dyker upp på ett naturligt sätt - och dessa är roliga och ibland riktigt häftiga.
... Men när Walter sedan ger sig iväg på äventyr på riktigt, så att säga, faller hela filmen som en sten. Det ploppar upp några småroliga episoder här och var, men filmen förvandlas till ett fläskigt Hitta sig själv-drama. Det ser ut som en film från National Geografic snarare än en spelfilm; de pampiga naturvyerna (stora delar är inspelade på Island) blir längre och längre, och Walter, vars självförtroende och beslutsamhet hela tiden ökar, rusar fram, ofta kompad av pompös och pretentiös popmusik. Det börjar ibland dra åt new age-hållet.
Jag tycker att det blir rätt tråkigt, ibland aningen kväljande, och jag känner att den där fyran jag ursprungligen hade redo dalar - och dalar - och dalar. Det hjälper inte att Shirley MacLaine har en liten roll som Walters morsa och att det dyker upp en aspackad helikopterpilot på en bar på Grönland, där han sjunger "Don't you want me baby".
Fast det är klart - om du gillar natur och fina budskap tycker du kanske att det här är jättebra och givande. Själv tänker jag se om filmen från 1947. Båda versionerna är förresten producerade av släkten Goldwyn. Tapocketa-pocketa-pocketa!








(Biopremiär 24/1)

-->



torsdag 10 januari 2013

Bio: Gangster Squad

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige/Warner Bros.
Innan föräldrar och moralens väktare kastade sig över 1950-talets skräckserier, var det kriminalserierna på 40-talet man förfasades över. Jag förstår att många gjorde stora ögon när de bläddrade i de här tidningarna. Av ganska naturliga skäl har jag läst väldigt få av de här serierna; jag var ju inte med på 40-talet och ytterst lite har tryckts på nytt. Däremot finns en del ute på Internet och jag hr läst många artiklar om fenomenet - det finns dessutom en väldigt bra bok som heter just "Crime Comics".
Förvisso innehöll de här serietidningarna inga svordomar och inget sex och naket - men när det gällde våld fanns det inga som helst spärrar. De här serierna var extremt våldsamma. Groteskt våldsamma. Ofta direkt sanslösa. Dåtidens kriminalfilmer må ha haft en tuff ton, men de visade ytterst sällan blod och detaljerade våldsinslag. Serierna visade allt och lite till. Mest känd av tidningarna är Crime Does Not Pay, men det fanns oräkneliga titlar.
Jag kom att tänka på de här tidningarna när jag såg ZOMBIELAND-regissören Ruben Fleischers GANGSTER SQUAD. Jag tänkte även på gamla pulpmagasin. Kanske även på det sena 1960- och tidiga 70-talets B-filmer om legendariska gangsters.
GANGSTER SQUAD är enligt förtexterna inspirerad av verkliga händelser - men vad som är sanning och vad som är påhittat är jag inte karl nog att avgöra. Ärligt talat verkar det mesta vara påhittat.
Verklighetens Mickey Cohen
Men vad som är sant, är att GANGSTER SQUAD är en oförskämt underhållande actionfilm!
Det är också sant att gangstern Meyer Harris "Mickey" Cohen existerade. Denne före detta boxare var 1940-talets gangsterkung i Los Angeles; en skrupellös och fruktad man. Av den här filmen att döma var han dessutom ett riktigt härligt psyko. Sean Penn gör en inspirerad tolkning av Mickey Cohen i den här filmen. Han låter mörda folk till höger och vänster, han hänger alltid på flotta nattklubbar, och han har köpt staden. Politiker och domare jobbar åt honom, han är i det närmaste omöjlig att sätta dit.
Till slut får polischefen Parker (Nick Nolte gör i det närmaste ett phone-in-performance med några få scener) och sätter samman en elitstyrka ledd av den exceptionellt stenhårde, råbarkade och omutbare snuten John O'Mara. Med sig har O'Mara den yngre playboysnuten Jerry Wooters (Ryan Gosling), samt ytterligare en handfull karlar spelade av Anthony Mackie, Robert Patrick, Michael Peña och Giovanni Ribisi. Alla besitter de varsin egenskap; Robert Patrick skjuter prick från höften med sin sexskjutare. Den här styrkan deklarerar krig mot Cohen och dennes gangstervälde - och krig blir det. Bokstavligt talat.
Dagens gangsterfilmer är fulla av ryska maffian. Trista typer. Eller så har vi de där sunkiga typerna i filmer som SNABBA CASH II. Trista typer de med. Illa klädda och med rutten musiksmak. Dessutom får de där kräken ofta vara filmernas huvudpersoner. I GANGSTER SQUAD får vi däremot otroligt snyggt klädda snutar som skjuter ihjäl avskum så att blodet sprutar. Och de lyssnar på cool musik. Förvisso är även filmens snutar otroligt snyggt klädda - men ändå. De är ett jävla pack och förtjänar inget annat än en kula i pannan.
GANGSTER SQUAD är en grabbfilm med stort G. Kvinnorna är få och rollerna förhållandevis små. Mireille Enos gör O'Maras hård prövade och gravida hustru, och hon håller sig mest hemma och oroar sig. Emma Stones roll är större. Hon är Grace Faraday, som jobbar åt Mickey Cohen - hon tränar honom i etikett! "Nej, det där är fel gaffel!". Men Jerry Wooters börjar genast att stöta på henne och de två inleder ett förhållande. I vanlig ordning är Emma Stone charmig och karismatisk.
Det här är en snygg film, som förutom vansinnigt snygga kläder även innehåller vansinnigt snygga miljöer, klubbar och bilar. Man har verkligen frossat i coola och flotta detaljer. Och alla vet om hur stiliga de är. I synnerhet Ryan Gosling, känns det som. Hans röst är lite flickaktig, men han vet hur man för sig. Alla rör sig så att det ska se så coolt ut som möjligt, de röker cigarretter på coolast möjliga sätt, och de skjuter avskum så coolt som möjligt.
Fienden faller i drivor. GANGSTER SQUAD blev omskriven när premiären sköts upp och man tvingades klippa om filmen efter biografmassakern på THE DARK KNIGHT RISES-premiären i USA i somras. Ursprungligen innehöll Fleischers film en massaker inne på en biograf. Men även om denna nu saknas, finns här massakrer så att det räcker och blir över. GANGSTER SQUAD är Rated R, vilket vi tackar för, vilket innebär svordomar och blodigt ultravåld. Men samtidigt har man kastat all form av realism ut genom fönstret. Det är därför jag associerar till gamla serietidningar snarare än filmer som, tja, den likartade men radikalt annorlunda DE OMUTBARA.
Här finns inte mycket tid för dialog och karaktärsuppbyggnad och annat tradigt som står i vägen för brottsbekämpande och slaktande. Det slåss och pangas mest hela tiden. Under den fläskiga slutstriden ligger liken bokstavligt talat i högar på golvet! Mickey Cohen är verkligen sjuk i huvudet och tvekar inte att döda även sina egna män när de klantat sig. I filmens bästa scenövergång klipper manfrån ett mord med borrmaskin till en närbild på en hamburgare som kastas på en grill.
Jag hade jättekul hela tiden när jag såg filmen. Här är det tjoflöjt från början till slut. Nonstop action, nonstop underhållning, inga som helst budskap - mer än att Crime Does Not Pay.
GANGSTER SQUAD är ett givet val om man gillar underhållningsvåld.
Och det gör man ju.
Och Josh Brolin har en av Hollywoods bästa hakor.






(Biopremiär 11/1)



tisdag 6 mars 2012

Bio: This Must Be the Place

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Avdelningen för konstiga och framför allt pretentiösa filmer. Americana the Italian way. THIS MUST BE THE PLACE är en italiensk-fransk-irländsk samproduktion i regi av Paolo Sorrentino. I övrigt vetefan vad det här är.

Sean Penn spelar den överårige, sedan länge pensionerade rockstjärnan Cheyenne; amerikan, men boende i Dublin med sin fru sedan 35 år (spelad av Frances McDormand). Cheyenne bor i en enorm, pampig kåk. Han klär och sminkar sig som Robert Smith i The Cure, men i övrigt påminner han mest om Ozzy. Cheyenne är en udda typ och han plågas av det faktum att två unga killar begick självmord efter att ha lyssnat på hans låtar - deppiga popsånger som skrevs enbart för att det var inne med sådana.

Denne gamle rockstjärna - vars musik vi aldrig får höra - släpar runt på sin dramaten. Han går på stan. Han handlar fryspizza. Han ser ut och rör sig som en 75-åring med för mycket smink.
Så nås han av beskedet att hans far, som han inte pratat med på 30 år, ligger för döden hemma i New York. Cheyenne åker dit, farsgubben har dött, familjen är judisk och fadern (Fritz Weaver gör hans röst som voice over) var en överlevare från Auschwitz. Judd Hirsch dyker upp som den stenhårde nazistjägaren Mordecai Miller, som berättar att Cheyennes far ville hämnas allt som hände under kriget. Cheyenne får för sig att fullfölja denna hämnd, och beger sig ut på en odyssé i bland annat New Mexico för att hitta en viss Aloise Lange, En nazist som kom undan, och skjuta honom med en enorm revolver han inköper på vägen.

THIS MUST BE THE PLACE är en märklig historia - eller soppa. Bitvis intressant, men som helhet funkar den inte alls. Det som fungerar väl är de av allt att döma David Lynch-inspirerade bitarna. Med jämna mellanrum dyker det upp udda figurer eller skruvade situationer, ofta fullkomligt absurda. Cheyenne spelar bordtennis med några killar på ett fik. En jönsig kypare (eller vad han nu är) bjuds hem på middag. Att Harry Dean Stanton (som fyller 86 i sommar) medverkar förstärker Lynchkopplingen. Scenerna med Hirsch känns hämtade från en rakare komedi.
Filmfotot är tjusigt, miljöerna ofta lika tjusiga eller fascinerande, men i övrigt har filmen en massa problem - vid sidan av att det är ibland provocerande långsam.

Sean Penn och hans Cheyenne är det största problemet. Berättelsen hade eventuellt funkat bättre om Penn spelat en amerikansk hårdrockare i USA som ger sig ut på denna odyssé. Varför bor han i Dublin? Varför är han depprockare? Vad har det med historien att göra? Absolut ingenting. Och varför fortsätter han att klä och sminka sig som han gjorde under sin rockkarriär? Och varför i helvete beter sig- och låter Sean Penn som han gör?

Först visste jag inte vad jag skulle tro. Är detta en bra rollprestation - eller Penns sämsta någonsin? När filmen väl tog slut konstaterade jag att detta är en riktigt usel gestaltning. Cheyenne pratar långsamt med parodiskt ljus, pipig röst, och han har det fånigaste skratt/fniss vi hört på evigheter. Han verkar mer inspirerad av Ozzy än Robert Smith, han går som om han skitit på sig, han rör sig alltid långsamt. Ibland får han konstiga utbrott och ofta verkar han bakom flötet. Sean Penn spelar över som om världen är på väg att gå under.

Sorrentinos film må ha en del bra skådespelarinsatser och roliga inslag, men det här är ingen bra film. Scenerna och händelserna verkar inte höra ihop. Det är bara konstigt och intetsägande. Det är skruvat för sakens skull. Och slutscenen är ... dum.

David Byrne står för filmmusiken och medverkar i en scen som sig själv. Dessförinnan får vi se ett liveframträdande med honom; här är scenografin fullkomligt fantastisk. Till skillnad från den här filmen, alltså.







(Biopremiär 9/3)

måndag 13 juni 2011

Bio: The Tree of Life

Foton copyright (c) SF

Av någon anledning hade THE TREE OF LIFE premiär i Malmö en vecka senare än Stockholm, och på grund av sen pressvisning, kommer min recension först nu (eftersom jag tillbringade helgen med att läsa Simenon istället för att recensera film). Men den som väntar på något gott...

...Den väntar inte på den här filmen.
Terrence Malick är regissören är främst är känd för att ta en så jävla tid på sig att göra fillm. Fem filmer på fyrtio år, eller vad det är. Malick är mer omtalad för detta än själva filmerna. Debuten DET GRYMMA LANDET gillar jag. DEN TUNNA RÖDA LINJEN minns jag som rätt bra och väldigt snygg, om än ganska tråkig. THE NEW WORLD såg jag aldrig på bio och jag tror att jag aldrig såg klart på DVD:n. HIMMELSKA DAGAR har jag inte sett.

Det var först tänkt att THE TREE OF LIFE skulle få sin premiär på förra årets Cannesfestival, men Malick ångrade sig och fortsatte att redigera och pula med filmen i ytterligare ett år, så att den inte fick sin premiär i Cannes förrän i år. Då hör det till saken att det är flera år sedan han spelade in sitt verk, och han har visst velat göra filmen i flera decennier.

Frågan är varför han velat göra den här filmen. Tydligen är det en förtäckt självbiografi, men ändå. Varför?
Efter pressvisningen i Cannes möttes filmen av både burop och applåder. Många hatade den - många älskade den. Och väldigt överraskande fick filmen motta Guldpalmen som bästa film.

Även i Sverige har en del kritiker varit märkligt gentila med betygen. Titta bara i bioannonsen. Det är ju inte klokt. Fyror? Femmor? Ord som "Mästerverk"? Har vi sett samma film? För jag får en känsla av att ska man uppskatta det här, måste man vara en religiös amerikan med dålig smak.

THE TREE OF LIFE ska vara en hyllning till livet, och med jämna mellanrum avbryts handlingen för långa scener som visar Jordens och livets uppkomst. Det är Big Bang och natur och dinosaurer, allt visas i vackra bilder, som ackompanjeras av sakral musik och viskande röster, och det är så långsamt att det i det närmaste går i slow-motion.
Huvuddelen av filmen handlar dock om lille Jack (Hunter McCracken), som i 1950-
talets Texas växer upp i en strängt religiös familj, där Brad Pitt spelar benhård och av allt att döma känslokall far, som dessutom vill kallas "father" och inte "dad". Nykomlingen Jessica Chastain är mor till Jack och hans bröder, en ganska vek person som också trycks ner av familjehuvudet.

De drabbas av diverse tragedier under åren, när Jack bröder omkommer, och de litar hela tiden på Gud. Jacks barndomsidyll grusas allt mer, han blir desillusionerad och han ifrågasätter sin tro. Ibland får vi även se Jack som vuxen, då spelas han av Sean Penn (världens tråkigaste människa), som går omkring i New York och ser ut att ha en fis på tvären. Han är en vilsen själ i storsraden och han verkar inte ha förlåtit sin far.

THE TREE OF LIFE varar nästan i två och en halvtimme - och den känns som om den är fjorton timmar lång. Visst är filmfotot makalöst vackert. Brad Pitt är bra och obehaglig i sin roll, medan Chastain är söt och vacker och jag undrar varför hon inte bara tar pågarna och drar.

Men den här filmen är direkt provocerande pretentiös! Ofta är det direkt löjeväckande. Ibland är det riktigt vulgärt. De där viskande rösterna på soundtracket är bara för mycket. Emellanåt känns det som att bläddra i ett nummer av Vakna eller Vakttornet. Slutscenerna är hemska.

Hade Malick nöjt sig med att bara skildra familjens liv på 50-talet och klippt bort resten; det vill säga Jack i nutid och livets uppkomst, hade vi fått en betydligt bättre film. Och kortare.

Så, hur många syndiga dvärgar tänker jag ge till det här? Nja, jag struntar nog i dvärgarna. Den här filmen får allt ett eget betyg:














(Malmöpremiär 10/6)

lördag 6 november 2010

Bio: Fair Game

Foton copyright (c) SF

FAIR GAME. Är det månne en tredje filmatisering av den där thrillern som senast gjordes med Cindy Crawford i huvudrollen - den där superfloppen, ni vet? Nu utbrister ni genast: Vaddå, har den gjorts tidigare? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 1986 filmatiserades FAIR GAME första gången, i regi av George P Cosmatos. Herr manusförfattaren Sylvester Stallone tog sig troligen stora friheter med boken, eftersom den plötsligt handlade om en snut som kallades Cobra. "Fair Game" betyder "lovligt byte", men LOVLIGT BYTE med Goldie Hawn och Mel Gibson heter BIRD ON A WIRE i original och har inget med boken att göra.

Denna inledande utvikning är fullkomligt irrelevant. BOURNE IDENTITY-regissören Doug Limans FAIR GAME bygger på en annan bok, rättare sagt; den bygger på två böcker. Filmen handlar om förre CIA-agenten Valerie Plame Wilson, som avslöjades av Vita Huset i början av 2000-talet. Det handlar alltså om en sann historia.

Naomi Watts - just nu aktuell i tre olika filmer på repertoaren - spelar Valerie, som är en duktig agent ute på fältet, hon räddar viktiga personer i Irak och sätter dit bad guys i andra länder. Men hon är mer än en spion. Hon är gift med Joe Wilson, spelad av världens tråkigaste människa; Sean Penn, och de har två barn och försöker leva ett normalt familjeliv mellan varven. Deras vänner känner inte till att Valerie är agent.

Men när den politiskt ganska hetlevrade Joe (som ofta förstör middagar och sammankomster med argsint politiskt babbel) i en artikel i New York Times 2003 anklagar Bushregimen för att ha manipulerat information om Iraks eventuella massförstörelsevapen, beslutar sig Vita Huset för att göra något åt Joe, vilket de gör via hans fru.

FAIR GAME är en film i samma tradition som 1970-talets stora, politiska thrillers. Det är ett dialogdrivet drama för en vuxen publik. Samtliga skådespelare är utmärkta, och plötsligt dyker oväntat Sam Shepard upp som Valeries farsa.

Dock får Liman aldrig filmen att lyfta. Han får aldrig riktigt kläm på berättandet, jag blir inte engarerad av det som sker på duken. Det är mest en massa pladdrande fram och tillbaka, namedropping och händelser staplas på varandra. Först under filmens sista tredjedel blir jag intresserad. Då har fasaden rasat, Valerie exponeras och filmen förvandlas till ett familjedrama som är mer spännande än allt Irakraffel och annat som fyllde filmen dessförinnan.

Ett annat stort - stort - problem, är att Doug Liman, som även agerar filmfotograf, kör med handhållen kamera mest hela tiden. Är det något jag är trött på, är det handhållen kamera. Okej om det skakar i en nervig actionfilm, men det här är ett drama. Folk pratar utan att springa och skjuta samtidigt. I en av de sista scenerna står Valerie och Joe rätt upp och ner mittemot varandra - men tro inte att kameran är stilla, nejdå, den skakar och har sig. Det är fullkomligt onödigt. Inte blev det bättre av att jag i publiken hamnade bredvid en kille som - nej, han snackade inte! - inte kunde sitta stilla. Han ryckte, dunkade nacken i ryggstödet, kliade sig i huvudet, klappade sig på bröstet med mera i två timmar. Och jag vågade inte be honom sitta stilla - tänk om han var sjuk?

I och för sig skulle jag kunna ge FAIR GAME trea i betyg ... men nä, jag tycker den är lite för tråkig. Jag kommer nog aldrig att se om den.

Den riktiga Valerie Plame Wilson dyker upp under eftertexterna och killen som designat förtexterna heter Fredrik Sundwall.

När jag skulle gå ut ur Filmstaden blev jag stoppad av ett par människor som höll på med en enkät om ... gissa vad! Jo: XXXLutz, förstås! Jag verkar vara förföljd av XXXLutz. Jag fick uttala mig om deras reklamfilm och en del annat, och som tack fick jag ett presentkort på 50 spänn på varuhuset, trots att jag påpekade att "MORE IS MORE MÖBELSTORE" är en jävligt fjöntig slogan.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/11)