Bio: Gullivers resor

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Som barn älskade jag 1939 års version av GULLIVORS RESOR; den tecknade långfilmen från Fleischer Studios. När jag sedan började skolan hittade jag ett exemplar av Jonathan Swifts roman i klassrummet. Ett väldigt antikt sådant, det skulle inte förvåna mig om det var från sent 1800-tal. Genast började jag läsa boken när det var dags för "bänkbok"; när vi fick läsa vad vi ville. De övriga i min klass kunde inte läsa, så de tragglade sig igenom häften som "Var är pappas potta?" eller vad de nu kunde ha hetat - medan jag alltså läste politisk satir från 1700-talet.
Självklart gick det inget vidare och jag gav upp efter ett par sidor. Den minnesgode kommer kanske ihåg att jag även försökte läsa IVANHOE när jag gick i första klass. Med samma dystra resultat. Så det blev till att läsa något enklare i stället. Alfred Hitchcock och Tre Deckare, kanske. Vad vet jag.
Jonathan Swift nämns inte alls i den här nya filmatiseringen, och allvarligt talat - varför skulle han göra det? Här är det nämligen inte mycket som är sig likt.

Jack Black är Lemuriel Gulliver, som i tio års tid jobbat i post-
rummet på en tidning, han är en glad skit, men lyckas aldrig avancera i karriären. Och han är sedan flera år hemligt förälskad i reseredaktören Darcy (Amanda Peet).

Under ett fumligt försök att bjuda ut Darcy, råkar Gulliver slänga ur sig att han egentligen är resejournalist och Darcy ser genast till att skicka ut honom på ett jobb ingen annan vågar ta: han måste ensam och i båt ta sig till Bermudatriangeln. Och där går det förstås åt helvete, när det stormar upp och han dras ner i en mystisk virvel.

När Gulliver vaknar upp, är han - precis som i Swifts original - fastbunden på en strand och omgärdad av pyttesmå människor. Gulliver kallas Besten och slängs i en fängelsehåla - men när det börjar brinna på slottet rycker Gulliver ut och släcker eldsvådan på samma sätt som Nisse Alroths jätte i ÄPPELKRIGET: han kissar på slottet. Genast blir Gulliver landet Lilliputs hjälte och han ser till att modernisera saker och bygga om stället till sin egen idealvärld.

Lilliput styrs av en kung och landets prinsessa (Emily Blunt) uppvaktas av den slemme general Edward (Chris O'Dowd), prinsessans trolovade. Fast hon är inte det minsta intresserad av honom, och han verkar bara uppskatta krig. Däremot har Gulliver lärt känna en annan fängslad kille, Horatio (Jason Segal), som är kär i prinsessan, så Gulliver hjälper honom på traven att vinna prinsessans hjärta, bland annat genom att recitera Princes "Kiss". Edward blir sur och sällar sig till landets fiender...

Jag missade pressvisningen av GULLIVERS RESOR. Då satt jag på restaurang SMAK och åt torsk, och vem av alla människor slog sig ner vid mitt bord, om inte Lars Vilks. Efter denna lunch träffade jag några kollegor, som hävdade att filmen hade varit riktigt, riktigt dålig. Således förväntade jag mig det värsta när jag slog mig ner på den utsålda premiärvisningen på Entré.

Riktigt så illa var det inte. Det gick ju att se på filmen och jag skrattade till här och var. Men det här är väldigt slätstruket.

Jack Black har blivit den nye Eddie Murphy. Efter att ha gjort vulgära och roliga filmer som TENACIOUS D och några andra, medverkar han nu i alldeles för familjevänliga, uddlösa komedier. Okej, jag var väl aldrig någon större beundrare av Black tidigare, han var mest en tjock, gapig amerikan, men ibland fick han till det.

Jag kan väl inte påstå att jag hade tråkigt under visningen av GULLIVERS RESOR - till skillnad från när jag ser visa rumänska dramer - och kanske smittades jag av publiken, som skrattade mycket och ofta. Men det handlar lik förbannat om en standardiserad familjefilm där ingenting får stöta sig med någon. Jag blev aningen förvånad när Gulliver faktiskt kissar på slottet och folk dränks i piss, och i en annan scen trillar Gulliver på en gubbe,som har oturen att hamna i rövskåran, men "farligare" än så blir det inte.

Skådespelarna gör väl okej ifrån sig. Emily Blunt har kanske lagt ribban lite väl lågt som prinsessan.

Men vad mina kollegor glömde berätta, var att Amanda Peet medverkar. Åh, Amanda Peet, denna varelse som flörvandlar mig till en dallrande hög brylépudding. Det var längesedan jag såg henne och hon har varit saknad. Fast hon medverkar bara i filmens början och avslutning.

GULLIVERS RESOR är regisserad av Rob Letterman, som tidigare gjort de animerade HAJAR SOM HAJAR och MONSTERS VS ALIENS. Filmen är i 3D, men av detta märks i princip inget alls. Med andra ord är det precis som vanligt: en ny film skryter med att vara i 3D och biljetterna är extra dyra, men i slutändan är den tredje dimension lika onödig som omärkbar.

Innan filmen visas en förfilm: en nyproducerad och väldigt kort liten film om Scrat från ICE AGE. Den är fantastiskt rolig och mycket bättre än huvudfilmen!

(Biopremiär 18/2)

BIO: Ice Age 3 - Det våras för dinosaurierna

Till skillnad från så många andra, är jag inte speciellt förtjust i de två första ICE AGE-filmerna. Faktum är att jag inte kommer ihåg vad de handlade om - det enda jag minns är att de orelaterade scenerna med ekorren Scrat på evig jakt efter en nöt är roligare än resten av innehållet. Dessutom gillar jag inte precis figurdesignen. Lite märkliga och kantiga figurer.

Nå, här har vi så del tre, och av någon anledning pressvisades den på svenska och platt - medan den engelskspråkiga versionen tydligen är i 3D. Bummer! De gamla figurerna - vilka jag glömt bort vilka de var och vad de hette - är tillbaka: mammutarna, sengångaren Sid, den sabeltandade tigern Diego, två pungråttor (har de varit med förr?) och några andra. Och nu väntar mammutarna barn. Detta gör Sid avundsjuk, så han kutar iväg och letar upp tre stora ägg han hittar infrusna i en grotta. Snart kläcks tre dinosaurieungar och Sid kallar sig mamma - men mammutarna tycker att Sid ska lämna tillbaks dem.

Men då kommer mamma dinosaur och ryter och hämtar ungarna, men råkar få Sid med sig - så det övriga gänget beger sig ut för att leta upp honom, och råkar då hitta en underjordisk, glömd värld där det fortfarande lever urtidsödlor, och så blir det äventyr och grejor, innan allt reder sig på slutet. I den glömda världen träffar de något slags enögd ninjavessla som heter Buck och som pratar göteborgska.

Den första halvtimmen, om inte mer, av ICE AGE 3 är en ren barnfilm, och jag började undra om jag skulle stå ut - det blev lite för tamt. Sedan tar det sig lite när de hamnar i dinosaurievärlden, innan moralen om att ha familj är viktigast av allt spys upp. Jag vet inte hur många filmer med denna moral jag sett på sistone. Filmen är aldeles för lång, den känns längre än den är, och det mesta är inte speciellt roligt, men ett par figurer är smålustiga, och animeringen är betydligt bättre än tidigare; kantigheterna är borta.


Men! Och detta är ett stort men: ekorren Scrat är förstås tillbaka i en serie orelaterade, kraftigt Tex Avery-influerade sketcher som dyker upp med jämna mellanrum - och dessa är mycket, mycket roligare än resten av filmen. Precis som tidigare, alltså. Den här gången träffar Scrat en ekorrflicka som är ett vibrerande erotiskt knippe, och som också vill åt den åtrådda nöten. Detta är fantastiskt roligt.

Plus för ett konstigt skämt i den svenska dubbningen om "Jonas och Mark".









(Biopremiär 1/7)