Bio: Crimes of the Future

Foton copyright (c) Nonstop Entertainment

För ett tag sedan satt jag och tittade på ett par av David Cronenbergs tidigaste filmer; de han gjorde före långfilmsdebuten 1975 med FROSSA. Filmer som STEREO (1969) och CRIMES OF THE FUTURE (1970), vilka känns som filmskoleprojekt - vilket de väl även mer eller mindre är. Ärligt talat är dessa filmer närmast totalt osebara. Det handlar om superpretentiösa, olidligt långsamma filmer. De håller inte långfilmslängd, men de känns som om de är fjorton timmar långa.

På 1980-talet blev David Cronenberg en av mina favoritregissörer, det var nästan något magiskt över hans namn. Hans märkliga body horror-filmer var unika - och eftersom de var inspelade i gråaste Toronto såg de ibland nästan svenska ut. Jag minns att Hvilans Video i Landskrona hade SCANNERS (1981) under disk, eftersom videoutgåvan, till skillnad från den version som visats på bio, var helt oklippt. Killen i videobutiken var rädd att någon videopolis skulle komma in och beslagta filmen och anmäla honom och butiken. Jo, det var lite att ta i. 

Med THE DEAD ZONE (1983) och FLUGAN (1986) blev David Cronenberg lite mainstream - det här var populära skräckfilmer som gick hem hos den breda publiken, samtidigt som de fortfarande var väldigt cronenbergska.

Under 1990-talet gick Cronenberg - precis som Clint Eastwood - från att vara filmcensurens hatobjekt till att bli filmkritikernas gullgosse, och hans filmer tävlade i Cannes och på andra prestigefyllda festivaler. Han lämnade skräckfilmen för andra genrer, han blev alltmer ojämn och ointressant. Magin försvann från namnet David Cronenberg. Visst har han fått ur sig några riktigt bra filmer de senaste decennierna, som A HISTORY OF VIOLENCE, men mycket har varit riktigt dåligt. Jag noterar till min förvåning att jag satte en tvåa på COSMOPOLIS (2012), jag var säker på att jag gett denna plågsamma uselhet en etta i betyg. Jag noterar även att jag inte ens sett MAPS TO THE STARS - jag har den fortfarande inplastad i hyllan.

David Cronenbergs nya film CRIMES OF THE FUTURE har inget mer än titeln gemensamt med filmen från 1970. Jo, förresten, en grej till: de är båda svåra att sitta igenom. Jag hade vissa förhoppningar på denna nya film. CRIMES OF THE FUTURE är en återgång till body horror-genren, och när den visades i Cannes i våras hade ett antal biobesökare äcklade flytt salongen.

CRIMES OF THE FUTURE utspelar sig i något slags framtid där alla bor i mer eller mindre raserade hus. Filmen är inspelad i Grekland och enligt uppgift är alla interiörscener inspelade i en och samma lagerlokal. Filmen ser betydligt billigare ut än de 35 miljoner dollar den ska ha kostat - jag gissade på tio miljoner, högst.

Denna värld är befolkad av besynnerliga, bisarra, perverterade människor som inte verkar ha några andra intressen än dekadenta cocktailpartyn, performanceföreställningar och kroppsmodifikationer. Några vanliga människor existerar inte. Super-8-kameror är också populära här.

Viggo Mortensen och Léa Seydoux spelar performanceparet Saul Tenser och Caprice. Sauls kropp muteras och utvecklar nya inre organ, som Caprice opererar ut inför publik. Saul får ibland sina inre organ tatuerade. Paret har även något slags automatisk obduktionskista som Caprice styr; Saul ligger i denna och blir uppskuren med knivar. 

Folk känner inte längre smärta och kirurgi har blivit som sex för dessa människor. I Cronenbergs film CRASH (1996) blev folk sexuellt upphetsade av bilkrascher, den här gången njuter de av att få skalpeller inkörda i sitt inre.

Eventuellt är filmens tema människans inre skönhet. Bokstavligt talat. Men det framgår inte riktigt vad det är Cronenberg vill med det här, om han nu vill något. I handlingen figurerar även en polis eller agent, eller vad han nu var, som är på jakt efter folk som utför olagliga operationer. Kristen Stewart och Scott Speedman spelar ett besynnerligt läkarpar som ägnar sig åt olagligheter.

Det är en prestation att lyckas göra en film om kroppsmodifiering, med massor av geggiga närbilder på knivar som skär i kroppar, så här bedövande tråkig - men Cronenberg har tammefan lyckats! CRIMES OF THE FUTURE är en häpnadsväckande tråkig film. Jag kämpade för att hålla mig vaken.

Detta är en otroligt pretentiös film och till större delen känns det som filmad teater. Dialogen är vedervärdig, den känns författad och onaturlig. Dessutom är det inte bara människors kroppar som muterats, även språket har förändrats, och alla pratar konstigt. Alla repliker är krystade. Alla pratar långsamt och det är konstpauser mellan replikerna. Det känns som om Cronenberg glömt bort hur man gör film, och plötsligt återgått till att göra den typ av filmskolefilmer han gjorde på 60-talet.

Nu sitter det förstås trots detta Cronenberg-fans därute som tycker att detta är skitbra. De dyrkar Cronenberg. Cronenberg kan inte göra några misstag. Men det här är skittråkigt - och faktiskt rätt fånigt. Antagligen försöker Cronenberg chocka publiken, men det är svårt att bli chockad när man inte bryr sig om någonting av det som visas - vare sig handling eller rollfigurer. Förutom Cronenbergs mest hängivna fans har jag ingen aning om vilka som kommer att titta på- och uppskatta CRIMES OF THE FUTURE.

Howard Shore bidrar med sövande filmmusik - det här är så långt ifrån musiken till SCANNERS och FLUGAN man kan komma.

Jag sätter en tvåa i betyg, eftersom jag minns COSMOPOLIS som ännu tråkigare. 

 

 

 

 

(Biopremiär 7/10)

DVD: Citizen Gangster

CITIZEN GANGSTER (Noble Entertainment)

När jag tänker efter känner jag inte till så mycket om Kanada och Kanadas historia. Åtminstone inte Kanadas historia under 1900-talet. Jag har ett flertal vänner i Kanada, folk utspridda över hela landet, och mitt främsta intryck av dem är att de är väldigt lika skandinaver i sin attityd och mentalitet - och skiljer sig ofta radikalt från amerikaner. Och kanadensiska filmer har ju dessutom ofta en tendens att se ut att utspela sig här hemma. Eller nästan.
Men bortsett från lumberjacks, hockey och ridande poliser vet jag inte så mycket om landet.
Filmer om berömda och/eller beryktade amerikanska gangsters finns det oräkneliga mängder av. Vi är ju alla bekanta med de stora namnen. Men kanadensiska gangsters?
Nathan Morlandos CITIZEN GANGSTER handlar om Edwin Boyd, som var Kanadas mest kände bankrånare. Fast jag har aldrig hört talas om karln. Enligt DVD-omslagets baksida och enligt IMDb är förresten den här filmens originaltitel just EDWIN BOYD, men det står allt CITIZEN GANGSTER i förtexterna på den kopia som har släppts.
Scott Speedman är Edwin Boyd, som bor med frun Doreen (Kelly Reilly) och två små barn i Toronto (där för övrigt engelsmannen Speedman växte upp). Det är sent 1940-tal, Edwin - som när skådespelardrömmar - jobbar som busschaufför, han tjänar dåligt, och även Doreen måste jobba för att de ska kunna överleva - på den här tiden var det ju inte självklart att båda kan arbeta. Till slut ser Edwin ingen annan utväg än att råna en bank. Han använder Doreens smink för att maskera sig, och genomför ett rån som vore det en teaterföreställning. Han fortsätter att råna banker, han tycker att det är kul och showar, och till Doreen säger han att han får alla pengar från sitt nya skådespelarjobb.
Alldeles i början av 50-talet åker Edwin dit och kastas i fängelse. På kåken lär han känna ett par andra, betydligt mer förhärdade brottslingar, och de lyckas rymma. De bildar The Edwin Boyd Gang och beger sig ut på en rånturné i Toronto med omnejd. Med sig har de ett par lättfotade damer, men Edwin försöker hålla ihop sin familj. Vilket är svårt. Inte nog med att han har polisen efter sig, hans fru och barn har drabbats av Edwins rykte. Doreen får inte jobb, inga vill leka med barnen. Och när Edwins partners in crime skjuter ihjäl en polis har saker och ting gått för långt.
CITIZEN GANGSTER är en förhållandevis trevlig film. Samma gamla gangsterstory vi sett otaliga gånger tidigare, men de kanadensiska miljöerna gör att det känns lite fräschare och mer intressant. Eller åtminstone mer ovanligt. Edwin Boyds flängda beteende när han rånar banker - han dansar och har sig - ökar underhållningsvärdet (hur pass verklighetstroget det är vet jag inte), men trots detta känns filmen längre än den är och den börjar sagga ungefär halvvägs in.
Skådespelarinsatserna är till större delen utmärkta. Brian Cox spelar Boyds far; en pensionerad polis.

Bio: Älska mig igen

Foton: Kerry Hayes/SMPSP © 2010 Vow Productions, LLC. All rights reserved.

Det är inte längesedan ett smetigt, amerikanskt, romantiskt drama hade biopremiär (THE LUCKY ONE) - och här kommer ett till. Skillnaden mellan dessa två filmer är jag jag faktiskt hade vissa förhoppningar på långfilmsdebuterande Michael Sucsys ÄLSKA MIG IGEN. Varför då? Jo, helt enkelt därför att den kvinnliga huvudrollen innehas av Rachel McAdams. Iiiooouuhh ... Vem vill väl inte bli älskad igen av den ljuvliga McAdams?

Men nu visade det sig att den här filmen inte är speciellt älskvärd. Originaltiteln är THE VOW och syftar på ett sådant där bröllopslöfte (eller vad det nu heter på svenska) som tydligen är vanligt i USA. Efter en inledande bilkrasch, får vi i flashbackscener se hur den blivande musikproducenten Leo (Channing Tatum) träffar den kämpande konstnärinnan Paige (McAdams) på en parkeringsplats och bjuder ut henne. I ett montage modell 1A tokar de sig tillsammans, stoppar chokladpraliner i munnen på varandra, hon tar på sig hans hatt, och han skriver romantiska meddelanden, ger henne presenter och lyckas till och med skriva en fråga med hjälp av bär på en efterrätt. De flyttar ihop, de går och gifter sig, de har en sådan där skitstor, pittoresk lägenhet i Chicago (och hon en lika pittoresk ateljé) som kämpande konstnärer bara kan ha i amerikanska filmer.

Tillbaka till olyckan. Leo vaknar upp oskadd - men vojne, vojne, Paige har skadat huvudet så illa att hon tappat minnet. Hon minns inte Leo alls. Hon älskar inte honom - hon tror att hon fortfarande är förlovad med sin gamle, rike, businesskille till pojkvän (Scott Speedman). Hennes rika och tvära föräldrar (Sam Neill och Jessica Lange) dyker upp, Paige minns inte att hon brutit med dem och inte träffat dem på flera år - och Leo har aldrig träffat dem.

Föräldrarna utnyttjar situationen och försöker plocka med henne hem, få henne att börja studera juridik, och lägga av med konstnärsgrillerna - och dumpa slarvern Leo. Den gamle pojkvännen utnyttjar situationen även han. Och stackars Leo gör allt för att Paige ska återfå minnet - och i väntan på att detta sker, försöker han få henne att älska honom igen.

På sätt och vis är detta en ganska gullig historia, inspirerad av en sann händelse (ett foto på det riktiga paret visas innan eftertexterna rullar och "Pictures of you" med The Cure spelas). Men det funkar inte. Det blir alldeles för smörigt och sockrigt, för mycket snack om "we are family" och annat jag har väldigt svårt för. Och Channing Tatum är allt annat än övertygande som djupt musikintressarad kille som driver en inspelningsstudio. Han ser mest ut som en lätt sinnesslö quarterback som kanske kan få spela cannon fodder i actionfilmer.

Sam Neill är förstås som alltid bra och han bjuder i en scen Leo på Laphroaig. När jag är 65 vill jag också se ut som Sam Neill. Jessica Lange har jag inte sett i något på väldigt, väldigt länge. Hon är 63, men oj, vad hon ser gammal ut. Neills åldrande har man ju följt på stor duk, men för min del kom Langes förvandling plötsligt. Hon ser ut att vara över 70.

Rachel McAdams är oemotståndlig. Hon är ofta det. Jag blir alldeles till mig i trasorna när jag ser henne. Men inte ens hon kan rädda dem här filmen från smörträsket. ÄLSKA MIG IGEN är inte speciellt rolig och känns mest lång. Unga töser med en crush på Channing Tatum gillar kanske det här, vad vet jag?

Nåja. Filmen är i alla fall bättre än THE LUCKY ONE. En film som tydligen hem hos en del yngre, kvinnliga recensenter ...

(Biopremiär 4/5)