Visar inlägg med etikett Scott Hicks. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Scott Hicks. Visa alla inlägg

torsdag 26 april 2012

Bio: The Lucky One

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Eftertexterna började rulla, jag vände mig om till kollegan bakom mig och stånkade "Åh, herreguuud...!". Kollegan höll med.
Egentligen skulle jag kunna avsluta recensionen redan här.
Men det tänker jag inte göra.
Zec Efron är marinkårssoldaten Logan, som på ett slagfält hittar ett foto på marken. Han böjer sig ner för att plocka upp det - och då briserar en granat bakom honom. Fotot - som föreställer en snygg blondin - räddade hans liv.
Hemkommen från kriget har han psykiska problem. Han bestämmer sig för att leta upp skyddsängeln på fotot. Således börjar han att vandra genom USA och fråga människor han träffar om de vet vem tösabiten är. Och tammefan om han inte hittar henne i en idyllisk liten avkrok! Beth (Taylor Schilling) heter hon och driver något slags hundkennel. Hon bor i ett stort hus med sin lille son och sin mormor (Blythe Danner), och när Logan stövlar in misslyckas han med att berätta varför han är där. Hon tror att han söker jobb, så hastigt och lustigt får han jobbet. Och ojsan, de unga tu blir kära i varandra! Problem uppstår när sonens råskinn till far (Jay R Ferguson); en polis Beth numera är skild från, dyker upp, vill ha ungen och slänga ut Logan. Och vad kommer att hända när Beth får reda på varför Logan letat upp henne? Det visar sig nämligen att fotot tillhörde Beths älskade bror, som dödades i strid.
THE LUCKY ONE är baserad på en bok av Nicholas Sparks, mannen bakom de hemska DEAR JOHN och THE LAST SONG. Den här gången är det ännu värre. THE LUCKY ONE, som regisserats av Scott Hicks (SHINE, SNÖN FALLER PÅ CEDERTRÄDEN), är en glorifierad Harlequinroman. Det här är fullkomligt vedervärdigt på precis alla sätt.
Zac Efron går konstant omkring med röda, sorgsna ögon - har han fickorna fulla av lök? Den lillgamle lille sonen är en mutant med svampfrisyr och han spelar både fiol och schack - tacka fan för att han mobbas i skolan! Den genomonde polisen är så överdriven att scenerna med honom tenderar parodi. Dessutom höll jag på honom, jag hoppades att han i bästa sheriff Teasle-anda skulle jag ut Logan i skogen. Mormodern är en rättrådig kvinna, lättsam och säger kloka saker - och hon är dessutom konstnär. Logan passar bra in i familjen, eftersom han kan spela både piano och schack, och han är intresserad av filosofi. Alla läser skitgamla, gulnade böcker; Logan drar till med "Moby Dick" som nattlektyr.
När man tror att det inte kan bli värre, hyllas marinkåren och Logan berättar att han åkte sin första vända till Afghanistan eftersom han kommer från en soldatfamilj, och andra och tredje gången for han dit för att hedra de tappra som stupat där borta. Och innan man hinner hämta sig, lyckas det hela bli ännu värre: Logan och den lille pågen uppträder i kyrkan och gör succé!
Åh, fy faaan.
Jag gillade Taylor Schilling, hon är söt och charmig i en hopplös roll (hur överlever alla dessa människor eftersom de knappt verkar jobba? Alla bor i stora hus, har fulla kylskåp, går på krogen, springer runt och har kul), men hon kan inte rädda det här. I en scen uppträder ett band vars sångare är dvärg.
Filmens färger går i varmt gyllengult, det är mycket motljus, kameran verkar älska Zac Efrons röv, och filmmusiken är insmickrande.
THE LUCKY ONE är en fruktansvärd film! Jag har inget emot ett romantiskt drama, men gillar man det här ska man skämmas. Skämmas!
Det hade varit mycket roligare om den vandrande lösdrivaren Logan var varulv. Som i HOWLING VI: THE FREAKS.
Bring me a bucket!






(Biopremiär 27/4)

torsdag 29 juli 2010

Bio: The Boys are Back

Foton: Copyright (c) Walt Disney Motion Pictures Sweden
THE BOYS ARE BACK. Det låter som en actionkomedi. Det är det inte. På filmaffischen ståtar en smilande Clive Owen och man får intryck av att det är en komedi. Det är det inte heller.
Nej, det här är ett drama av Scott Hicks som gjorde SHINE, det där pianodramat. Den här gången bygger filmen på en bok av sportjournalisten Joe Warr, som skrivit om sitt liv. Men det handlar inte om sport.
Joe Warr är en engelsman boende i Australien. Han är lyckligt gift med en vacker kvinna och tillsammans har de en liten son, sexårige Artie. Joe har även en tonårig son, Harry, från ett tidigare äktenskap, men han bor i England och vill inte veta av sin far.
Redan i början av filmen får Joes fru cancer och dör. Tårarna sprutar. Joe försöker ensam ta hand om den strulige Artie och sköta hushållssysslorna. Det går inte så bra. Tårarna sprutar. Harry skickas motvilligt till Australien för att bo hos Joe över sommaren. Tårarna sprutar.
Men Joe gör så gott han kan. På Arties skola träffar han på Laura (Emma Booth), som ser ut som Traci Lords och har en dotter i Arties klass. Joe blir betuttad i Laura, men hon tycker att han krökar för mycket och lever som en gris. Tårarna sprutar.
Då försöker Joe skärpa sig och det går väl rätt bra.
Det är förstås inget fel på skådespeleriet i den här filmen. Det är bara det att det blir för mycket av precis allting. Det här får bygga på en sann historia hur mycket det vill (och en sann historia behöver ju inte betyda att filmen är bra), men det känns mest som en följetong ur valfri veckotidning.
Den här snyftaren kallas "upplyft-
ande historia" och den försöker vara fin och gripande på alla sätt. Det är den inte.
Men miljöerna från Australien är tjusiga, om man nu vill gå på bio och betala pengar för att se sådant.
Lille Artie är en fullkomligt vidrig ungjävel, han ser tammefan ut som Damien - hade Gregory Peck dykt upp, hade han genast rotat runt i ungens hår och hittat tre sexor i hårbotten. Det verkar vara något psykiskt fel på Artie, men det framgår aldrig riktigt.






(Biopremiär 30/7)