Bio: Fast X

Foton copyright (c) UIP Sweden

Nu blir det familjefilm här på TOPPRAFFEL!

... För det är ju det FAST-filmerna handlar om. Vin Diesels rollfigur Dom Toretto tjatar om familjen hela tiden. Han har nog inte tjatat mer om familjen än i denna tionde del. Här får han hjälp med tjatandet av 91-åriga Rita Moreno, som dyker upp i en scen som Doms farmor. Doms kompisar, det vill säga familjen, och skurkarna passar också på att tjata om familjen när tillfälle ges. Näst viktigast, efter familjen, är Gud.

FAST X. Ska det uttalas "Fast ex" eller "Fast ten"? Eller "Fast tio"? "Fast kryss"? De borde döpt den till "X-tra Fast". Men den titeln har kanske The Asylum redan copyrightat till någon mockbuster.

Varje gång jag skriver om en ny FAST-film nämner jag att jag inte minns någonting alls av den förra filmen. Eller av de tidigare filmerna. Och jag har sett allihop - plus spinoffen FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, som jag tyckte var bättre än filmerna i den ordinarie serien, kanske mest beroende på att vi slipper den charmbefriade degklumpen Vin Diesel i den. Nej, jag minns inte vad som hände i FAST & FURIOUS 9, mer än att de körde bil i rymden.

Handlingen i FAST X anspelar på FAST & FURIOUS 5, som kom 2011. Jag fick söka på Joaquim de Almeida här i bloggen för att komma fram till detta. I den filmen spelade de Almeida en skurk som hette Reyes. Han togs av daga. I denna nya film, som regisserats av fransmannen Louis Leterrier (De två första TRANSPORTER-filmerna, med mera), dyker Reyes bindgalne son Dante (Jason Momoa) upp och ska hämnas. Han tänker ta kål på Dom Toretto och dennes familj, och kompisar (fast kompisarna är ju också familj). Han tänker även göra en massa annat, men jag blev inte riktig klok på vad. Han är en ond jävel, Dante. Enorma resurser har han också.

Dante har även uppsökt Cipher (Charlize Theron), som varit skurk i ett par filmer nu. Hon åker på bank och åker hem till sin fiende Dom, för nu har de en gemensam fiende. Ska nu Cipher också få tillhöra familjen?

FAST X varar två timmar och 21 minuter, och den osannolikt osannolika och osammanhängande historien består mest av explosioner, bilkrascher, och bilkrascher som involverar explosioner. Rollfigurerna rör sig mellan olika länder på olika kontinenter som om de låg nästgårds. Allting är ohyggligt ologiskt - om de behöver någon avancerad pryl eller ett fordon, finns det genast tillgängligt - det gäller i synnerhet Dante, som har planerat sin hämnd så noga att han vet att han nog kommer att behöva två helikoptrar som plötsligt dyker upp och skjuter in änterhakar med vajrar i Doms bil vid rätt tillfälle. Dante är förberedd på allt. John Cenas rollfigur har ett bärbart segelflygplan över axeln utifall det kommer att behövas. Teknisk utrustning har knappar som gör att man enkelt kan ändra dess funktion helt och hållet - Cipher lyckas fly ur en prekär situation genom att, utan att titta, trycka på ett par knappar på en brits hon legat på, vilket gör att alla skurkar snabbt slås ut. Alla, utom skurkar, är duktiga på att överleva bilkrascher. Alla är dåliga på att liksom bara skjuta ner Dante, trots att tillfälle ges mest hela tiden.

Ett tag satt jag och undrade om FAST X kanske är lite bättre än den förra filmen. Jason Momoas överspel är inspirerat, han ser ut att ha kul som psykopat. John Cena är lite lustig han med i sina scener. En lång, lång, lång inledande biljakt genom Rom är frän och imponerande. Men nej, i övrigt är det som vanligt. Det är högljutt, det är förvirrat, och det tar inte slut. Bokstavligt talat. FAST X slutar med en cliffhanger. Det här sägs vara del ett av filmseriens sista tre delar.

Helen Mirren återkommer, men hon är bara med i en scen. Jason Statham är med och slåss vid ett tillfälle, vad det gick ut på minns jag inte - scenen var väl där för att få med Statham. Brie Larson spelar en agent som är dotter till Kurt Russells rollfigur från de tidigare filmerna, hon lyckas spöa upp lite löst folk under sina scener, samt dricka belgisk öl. Scott Eastwood är med på ett hörn. Två personer från tidigare filmer gör cameos på slutet. Jag orkar inte räkna upp det vanliga persongalleriet, men de är ... de vanliga.

Man bör nog vara tolv år för att uppskatta det här till fullo. Eller så måste man dyrka Vin Diesel, Gud och familjen.  

 

 

 

 

 

 (Biopremiär 17/5)

Bio: Wrath of Man

Foton copyright (c) SF Studios

Avdelningen för filmer som är så jävla hårda att färska ägg blir hårdkokta om man håller upp dem framför bioduken.

Häll upp en kopp kaffe till, så tar vi och pratar förtexter och filmmusik en stund. Förtexter är vi inte bortskämda med nuförtiden. Jag vet inte riktigt varför.

Numera börjar de flesta amerikanska filmer direkt. Ibland visas titeln i bild, men ofta får vi inte ens se denna. Jag vet inte riktigt varför det är så. När MIAMI VICE, biofilmen, hade premiär 2006, sa en numera bortgången biografmaskinist jag kände att han verkligen gillade att filmen inte hade förtexter - den började direkt, rakt på. MIAMI VICE torde vara en av de första filmerna som hakade på denna trista trend, tidigare filmer med reducerade förtexter, som STJÄRNORNAS KRIG och ROBOCOP, var snarare undantag.

Jag förstår inte vad man vinner på att hoppa över förtexterna. Är dagens unga biopublik får otålig för att sitta igenom förtexter? 

Jag tycker att förtexter är en viktig del av totalupplevelsen. Det är förtexterna, och musiken, som anger filmens ton, som skapar förväntningar. Förtexter är en liten konstform i sig. Dessutom får vi på en gång veta vilka som komponerat musiken och skrivit manus - vi slipper sitta kvar och lusläsa eftertexterna medan resten av publiken reser sig upp för att skynda ut.

Guy Ritchies nya film WRATH OF MAN inleds med ordentliga förtexter. Lite James Bond-inspirerade förtexter, under vilka vi ser siluetten av Jason Stathams profil. Musiken är mörk och dramatisk - den här filmen har ett igenkännbart musikaliskt ledmotiv.

... Och det är ju en annan sak vi inte är bortskämda med i moderna filmer. Igenkännbara ledmotiv. Inte ens de nya superhjältefilmerna har ordentliga musikaliska teman - ingen kommer ihåg hur musiken gick. Musiken till skräckfilmer ska vi inte tala om - det är nuförtiden mest en massa mullrande ljud, snarare än musik. Christopher Bensteads musik till WRATH OF MAN är absolut inget speciellt, det är ingen speciellt minnesvärd musik, men de dystra stråkarna satte sig, jag jag gick och hummade på melodin en bra stund efter filmens slut.

Jag såg nyligen en intervju från 2002 med filmmusikkompositören Basil Poledouris, som alldeles för ung dog 2006. I intervjun berättar han att när han började göra musik till Hollywoodfilmer, fick man tolv veckor på sig. De fyra första veckorna diskuterade han filmen och scenerna med regissören, för att komma fram till vilka känslor och stämningar han är ute efter. Numera - 2002, alltså - får kompositören sex veckor på sig. Eller var det fyra? Detta är kanske en av förklaringarna till varför så mycket filmmusik av idag är anonym och oinspirerad. 

Guy Ritchies förra film, THE GENTLEMEN, var inget vidare. Den var ett försök att gå tillbaka till rötterna, men kändes mer som att Ritchie gjort en förvirrad pastisch på sig själv. Men med WRATH OF MAN har Guy Ritchie hittat formen igen.

WRATH OF MAN är en amerikansk nyinspelning av en fransk film som heter LE CONVOYEUR (eller CASH TRUCK på engelska). Den kom 2004 och har bland annat Jean Dujardin i rollistan. Jag har inte sett den, men jag satt nyss och försökte hitta en utgåva med text på ett språk jag förstår; min franska är långtifrån perfekt. Det finns en engelsktextad Blu-ray, men billig är den inte. 

Om THE GENTLEMEN hade en krånglig, svårbegriplig intrig, är storyn i WRATH OF MAN desto enklare att hänga med i. Det är nästan så att jag tycker att handlingen är lite väl simpel. Det här är en ganska traditionell historia om hämnd. Men, hämnden här är så skoningslös och stenhård, att det kompenserar för en enkla handlingen.

Jason Statham spelar en man som tilldelas smeknamnet H. H dyker upp på ett företag som jobbar med värdetransporter, där han får jobb som säkerhetsvakt. Utbildningen är kort och intensiv, H klarar alla proven med nöd och näppe. Dock verkar han bara ha låtsat att han är lite sämre på att köra bil och skjuta än han egentligen är.

Under en värdetransport stoppas bilen av ett gäng brutala rånare. H:s kollegor får panik, men utan att blinka kliver H ur bilen och skjuter ner samtliga rånare med yttersta precision. Han har uppenbarligen gjort det här förr. Av allt att döma är H ute efter något - han tog inte jobbet som säkerhetsvakt för att han behövde jobb och pengar. Här hoppar vi några månader tillbaka i tiden, och vi får bit för bit veta vem H är och vad han håller på med.

En rad välbekanta skådespelare medverkar i den här filmen. Jeffrey Donovan spelar ledaren för ett tungt beväpnat gäng rånare. Scott Eastwood är en av dessa rånare, han gör en dumdristig psykopat. Eddie Marsan spelar värdetransportbolagets chef. Holt McCallany är mannen som undervisar H. Josh Hartnett är en säkerhetsvakt som gillar att tuffa sig. Andy Garcia har en liten roll som en Mystisk Man som H har samröre med.

Jason Statham har nu avancerat från två ansiktsuttryck till ett. I WRATH OF MAN får han de flesta andra filmtuffingar att blekna. Han går fram som en slåttermaskin. Filmens stämning är lika mörk och dyster som filmmusiken. Världen de rör sig i är skitig och befolkad av vidriga människor. Filmen är våldsam, blodig, brutal, och - nu upprepar jag mig här - stenhård.

Jag gillar den här filmen. WRATH OF MAN är det bästa Guy Ritchie fått ur sig på länge, och det bästa Jason Statham medverkat i på bra många år. Ja, och så får vi alltså beskåda riktiga förtexter.

OBS att filmen inte har biopremiär förrän den 30:e juni! Jag reser bort några veckor, så jag betar av recensionen redan nu.

 

 

 

(Biopremiär 30/6)

Bio: The Outpost

Foton copyright (c) Noble Entertainment

Kyss Karlsson! En biopremiär. Det var min själ inte igår jag fick chansen att skriva om en film som faktiskt går upp på bio!

Det finns en hel del filmer som heter THE OUTPOST. Denna är regisserat av Rod Lurie, som tidigare bland annat gjort nyinspelningen av STRAW DOGS.

THE OUTPOST anno 2020 är en krigsfilm. En krigsfilm i facket "realistiska krigsfilmer" - det är alltså ingen äventyrlig, heroisk guys on a mission-film modell Alistair MacLean.

Luries film bygger på en bok av krigskorrespondenten Jake Tapper och handlar om det autentiska slaget vid Kamdesh i Afghanistan 2006. 56 amerikanska soldater på en bas nere i en dal omringades av 400 talibaner som gick till attack. De amerikaner kom undan med livet i behåll och tilldelades diverse medaljer.

Nackdelen med den här typen av filmer; filmer om krig i modern tid, är att de är alldeles för likartade, i synnerhet om de handlar om amerikanska soldater i Mellanöstern. Ett gäng oftast osympatiska, ständigt svärande killar som är svåra att hålla isär, eftersom de ser likadana ut i sina uniformer och hjälmar, och sällan ges tillfälle till karaktärsutveckling, sitter och häckar någonstans, och ägnar sig att saker jag upplever som fullkomligt meningslösa. Det är liksom inte som andra världskriget, med en tydlig fiende och konkreta uppdrag. Och det är inte som det extremt ångestladdade, närmast skräckfilmsliknade första världskriget. Soldaterna i Kamdesh var visst där för att engagera lokalbefolkningen i samhällsprojekt, läser jag, men i filmen får vi bara se hur de väntar på att få åka hem, och attackeras när det är ett par dagar kvar.

De får med jämna mellanrum ny befälhavare. Först ut när filmen börjar är Orlando Bloom den kapten som har ansvar. Trots att han figurerar stort på filmaffischen stryker han med ganska omgående. Han efterträds av en ny kapten, som spelas av Mel Gibsons son Milo, men han sprängs i luften efter ett par minuter, och efterträds av en tredje kille, som spenderar dagarna med att kissa i burkar.

Det dröjer en bra bit över en timme innan talibanerna anfaller, och striden som följer blir förhållandevis intensiv för oss som tittar på. Läget ser fullkomligt hopplöst ut för de attackerade, det ter sig omöjligt att komma undan fiendens eld. Dock är det en aning svårt för mig att bli engagerad, eftersom det är svårt att känna något för de här soldaterna som inte getts några närmare presentationer.

Scott Eastwood står först i rollistan och är, tillsammans med Orlando Bloom, den som utmärker sig mest. Detta beror nog på att han är så otroligt lik sin far - det känns i princip som att titta på en ung Clint Eastwood. Scott fäller en replik om att "we're not here selling popsicles, Sir," och han låter precis som Dirty Harry. Caleb Landry Jones sticker också ut en aning. James Jagger, son till Mick, ska finnas med någonstans - men som sagt, det är fruktansvärt svårt att se skillnad på de här soldaterna.

Just den här scenen är försedd med osedvanligt klumpig dialog. Killen till höger säger något
i stil med "Det är okej att gråta".

THE OUTPOST får väl sägas vara välgjord, och den är säkert av intresse för de som är specialintresserade av krig och krigföring. De som är väl insatta hittar säkert detaljer att anmärka på. Till större delen är filmen välspelad, men ett par scener, och dialogen i dessa, är skrattretande

Under filmens sista minuter får vi se intervjuer med några av soldaterna som var med och stred i verklighetens slag. Det är meningen att det ska vara gripande och tänkvärt, men för mig som svensk känns det bara främmande och amerikanskt. De pratar om Bibeln och om att Memorial Day inte handlar om att grilla korv, utan om att tänka på alla som offrat sina liv för Amerikas frihet. Soldaterna som överlevde slaget vid Kamdesh tilldelades medaljer för att de räddat livet på sina vapenbröder, inte för att de hindrat en massaker på oskyldiga, hjälpt folk i nöd, eller något annat som känns värt en medalj. Det här känns mest som att de klarat ännu en nivå i ett datorspel, men fått psykiska men på köpet.

Ett par av de soldater som stred vid Kamdesh spelar sig själva i filmen.

Filmens höjdpunkt är när de eldar bajs.

(Biopremiär 17/7)

Bio: Fast & Furious 8

Foton copyright (c) UIP Sweden

Då är det åter dags för svenska biografer att håva in pengar i mängder. Ungefär vartannat år kommer det en ny FAST & FURIOUS-rulle, och landets alla tonåringar går man ur huse för att fylla salongerna kväll efter kväll efter kväll. När jag pratat om saken med biografpersonal, har de sagt att FAST & FURIOUS är det som går bäst - med bred marginal. Förväntade kassapjäser har en tendens att underprestera; superhältar med mera. Visst drar de mycket folk, men aldrig så mycket som förväntat. Men de här bilåkarfimerna går för utsålda hus - och biograferna i storstäderna får ofta kalla in vakter för att hålla ordning under de stökiga visningarna.

I original heter den här nya filmen THE FATE OF THE FURIOUS. Åtminstone i Europa har den döpts om till FAST & FURIOUS 8. För regin står F Gary Gray, som gjorde STRAIGHT OUTTA COMPTON. Och ja, filmen tar väl vid ungefär där den förra slutade. Hur den nu slutade.

Varje gång jag skriver om de här filmerna, påpekar jag att jag inte minns ett dugg av den förra filmen. Så är det förstås även den här gången. Det enda jag minns av FAST & FURIOUS 7 är ett montage med den då nyligen avlidne Paul Walker. Jo, och så var ju Jason Statham med. Av FAST & FURIOUS 6 minns jag bara en stridsvagn. Fast nu ljuger jag. Jag tittade på min recension och såg där en bild på stridsvagnen. Det är onekligen fascinerande att man lyckas göra så här extremt lättglömda filmer. Jag menar, jag kommer ju ihåg vad som händer i DÖDLIGT VAPEN- och DIE HARD-filmerna, jag kan till och med hålla isär de väldigt många FREDAGEN DEN 13:E-filmerna. Men FAST & FURIOUS? Det är omöjligt.

FAST & FURIOUS-serien har gått från bilåkaraction med deckarinslag, till något slags biljaktsbaserade agentfilmer à la MISSION: IMPOSSIBLE. Dom Toretto (Vin Diesel) och hans gäng far jorden runt och bekämpar terrorister och annat slödder. Den här gången spelar Charlize Theron den onda Cipher, som tvingar Dom att byta sida för att hjälpa henne att stjäla ett massförstörelsevapen. Hobbs (Dwayne Johnson) och resten av teamet jagar Cipher och Dom - fast självklart förstår vi att Dom inte blivit skurk på riktigt.

Förra gången försökte Deckard Shaw (Statham) döda Dom och hans team. Det gick inte så bra. Den här gången släpps Shaw ut ur fängelset för att hjälpa våra hjältar.

Jag vet inte om FAST & FURIOUS 8 är bättre än sjuan, men den är nog lite roligare. Jason Statham är rätt kul här, i synnerhet när han spelar mot Helen Mirren, som oväntat har en liten roll. Fast hans långa fajt under vilken han bär på en bebis är snodd från John Woos HARDBOILED. Jag gillar Dwayne Johnsons sätt att slåss - han lyfter upp sina motståndare och kastar dem på andra motståndare.

Kurt Russell är tillbaka som agentbossen mr Nobody, vilket lyfter filmen, och den här gången har han med sig en ung, grön agent spelad av Scott Eastwood. Eastwood är så lik sin far attt det nästan är distraherande - han ser  ut som en ung Clint Eastwood, han rör sig som den ung Clint Eastwood, och han pratar som en ung Clint Eastwood.

Clint?

FAST & FURIOUS 8 är en minut kortare än den förra filmen - men är förstås fortfarande lång som ett ösregn. Slutuppgörelsen håller säkert på i fyrtio minuter, om inte mer. Fast i princip halva filmen är slutuppgörelsen. Det körs bil, flygplan och ubåt. Saker sprängs i luften. Hundratals bilar regnar över en gata. Ett inledande race på Kuba är riktigt bra.  Det är för långt, men inte alltför tråkigt. Bortsett från Vin Diesel. Denne deghög är en av filmhistoriens tristade och mest charmbefriade filmhjältar. Det är tur att karismatiska killar som Jason Statham, Dwayne Johnson och Kurt Russell medverkar.

Filmen slutar med att alla ber bordbön.

Jag gissar att jag om två år kommer att skriva om FAST & FURIOUS 9 och påpeka att jag inte minns någonting alls av åttan.

 

 

 

 

(Biopremiär 12/4)

Bio: Snowden

Foton copyright (c) Scanbox
Det finns vissa filmer som man liksom vet hur de kommer att vara redan innan man sett dem. SNOWDEN är en sådan film.
Dessutom är detta en film av Oliver Stone, som faktiskt fyller 70 just idag när jag skriver detta, och Stone brukar ofta med all önskvärd tydlighet redogöra för sin ståndpunkt redan i början av sina filmer. SNOWDEN är på många sätt en typisk Oliver Stone-film, även om han är lite mer nyanserad denna gång.
Snowdenaffären har väl de flesta av oss i färskt minne. Den inträffade ju bara häromåret. Edward Snowden är den där killen som, anställd hos NSA, avslöjade CIA:s olagliga övervakningsmetoder för pressen och läckte ut en massa fakta, innan han flydde fältet och bosatte sig i Moskva. Det Snowden gjorde kan man förstås ha åsikter om. Att staten sitter och avlyssnar intet ont anande, vanliga, helt oskyldiga människor är skrämmande. Samtidigt finns det många hemliga handlingar som absolut inte bör spridas till allmänheten, för allas säkerhet. Det säger sig själv.

I vilket fall: Joseph Gordon-Levitt spelar Edward Snowden, en soldat som skadar sitt ben och därför omplaceras. Han söker in till CIA, han är den starkast lysande stjärnan på utbildningen, bossen Corbin O'Brian (Rhys Ifans) imponeras, och Snowden börjar jobba med de hemligaste saker, vilket hans flickvän (Shailene Woodley) inte har en aning om.
SNOWDEN är en bra film.Varken mer eller mindre. Den är självklart för lång; en bra bit över två timmar. Efter ett tag är den alldeles för snackig. Men det är okej. Om det verkligen gick till så som det skildras i filmen har jag ingen aning om, och jag är inte tillräckligt intresserad för att gräva fram fakta.

Nicolas Cage medverkar, men tyvärr är hans roll alldeles för liten. Det hade varit roligt att se honom som en överspelande CIA-chef eller något sådant. Även Scott Eastwood medverkar. Han är så oerhört lik sin far i ung upplaga, att det blir lite distraherande.
Den riktige Edward Snowden dyker minsann också upp på ett ganska snillrikt sätt.
Precis som så många andra filmer som bygger på verkliga händelser från senare år, blir SNOWDEN aldrig speciellt spännande. Vi vet ju hela tiden hur det kommer att gå. I det här fallet är vägen till filmens upplösning intressant, men filmen gjorde inget större intryck på mig.

(Biopremiär 16/9)


-->

Bio: Suicide Squad

Foton copyright (c) Warner Brothers

SUICIDE SQUAD? Snarare SUICIDE TURKEY.

Jag hade vissa förhoppningar på den här filmen. David Ayer, som står för manus och regi, har tidigare gjort bra filmer som STREET KINGS och FURY, samt skrivit manus till TRAINING DAY. Dessutom kunde den ju knappast vara sämre än MAN OF STEEL och BATMAN V SUPERMAN: DAWN OF JUSTICE.

Men jösses. BATMAN V SUPERMAN är ett mästerverk jämfört med den här sopiga soppan.
Grundidén är ungefär densamma som i 12 FÖRDÖMDA MÄN, i vilken rötägg och krigsfångar handplockas för ett självmordsuppdrag under andra världskriget. I SUICIDE SQUAD spelar Viola Davis Amanda Waller, en humorbefriad kvinna från någon topphemlig organisation. Hon har fått idén att handplocka ett gäng superskurkar för ett, just det, självmordsuppdrag. Den lea häxan Enchantress (Cara Delevingne) har fått för sig att ta över världen, något hon gör genom att förvandla folk till vad som ser ut som vandrande bajskorvar med acne. Riktigt varför Waller behöver superskurkar till detta förstår jag inte, eftersom bajsmonstren går sönder om man slår dem riktigt, riktigt hårt i huvudet, och Enchantress må ha mäktiga krafter, men även flera svagheter.

Eftersom vi i publiken inte tidigare träffat alla dessa nya rollfigurer - på film, alltså, men kanske i serietidningar - ska de alla presenteras. Således ägnas filmens första 15-20 minuter åt att snabbt, väldigt snabbt, introducera en massa människor i korta scener, i vilka vi både får veta deras ursprung och hur de hamnat i det fängelse där de sitter. David Ayer försöker göra detta så häftigt som möjligt, vilket innebär ett överflöde av text och snabba klipp.

Självmordspatrullen utgörs av Deadshot (Will Smith) och Harley Quinn (Margot Robbie). Okej, gruppen har ytterligare medlemmar, men de är så anonyma att de närmast är biroller. Knappt det. De övriga är Captain Boomerang (Jai Courtney); en australier som kastar bumerang på folk, Diablo (Jay Hernandez), som kan spruta eld med händerna, och Killer Croc (Adewale Akinnuoye-Agbaje), som är hårdhudad och pratar med monsterröst. Precis när de ska ge sig iväg på sitt uppdrag, dyker ytterligare två figurer upp utan att ha presenterats. En snubbe som heter Slipnot (Adam Beach), vars uppgift verkar vara att klättra på väggar och dö på en gång, och en svärdsvingande japanska som kallar sig Katana (Karen Fukuhara), och som inte verkar vara skurk. Alla är så yxiga och tunna att det är omöjligt att engagera sig i dem och deras förehavanden.

Joel Kinnaman spelar Rick Flag, soldaten som ska leda gruppen. Han är kär i dr June Moone - stackaren vars kropp besatts av Enchantress. En av Flags mannar görs av Scott Eastwood - hans roll är så minimal att han närmast är statist. Märkligt.

Deadshot är världens bästa hitman, men eftersom han har en liten dotter han älskar, är han snäll och omtänksam innerst inne. Harley Quinn har länge varit alla okyssta fanboys våtaste dröm, kanske än mer så sedan bilderna på Robbie i rollen började dyka upp. Men frågan är vad hon har i gruppen att göra - hennes enda egenskap är att hon är knäpp. Hon har inga superkrafter eller speciella förmågor. Hon är en före detta psykiater som blev förälskad i Jokern.

Just det, Jokern (Jared Leto) är också med - men han tillhör inte självmordspatrullen. Han är heller inte lierad med Enchantress. Riktigt vad hans roll i det hela är vet jag inte.

Det var länge sedan jag såg en amerikansk storfilm som är så här illa gjord. Filmen är "all over the place", som man säger utomlands. Det är en enda jävla röra. En massa illa skrivna scener staplade på varandra, till synes utan någon större ordning. Ännu sämre skriven dialog. Klippningen är fruktansvärd. Det är ansträngt "häftigt". Actionscenerna, vilka är märkligt få, är besynnerligt taffligt iscensatta. Filmmusiken brölar okänsligt hela tiden, och man har öst på med en lång, lång rad gamla rock- och poplåtar, vilka ofta känns osynkade med det vi ser i bild. Enchantress ser mest ut att stå och dansa boogaloo medan det ryker från hennes axlar.

Det är en farlig massa överspel, främst från Margot Robbie - men i vanlig ordning kör Joel Kinnaman med underspel. Han har ett och samma ansiktsuttryck filmen igenom och har utstrålning som en kokt slanggurka. Vad är det Hollywood ser i honom?

Finns det inget i filmen jag gillar? Det skulle väl vara Jared Leto som Jokern. Jag tycker att han är en bra Joker - han ligger lite närmare Jokern så som jag vill ha honom. Han är lite åt 70-tals-Jokern, lite åt "Killing Joke"-Jokern på 80-talet - om än inte helt perfekt. Jack Nicholsons tolkning kändes mest som Jack Nicholson (precis som allt annat han spelar), och jag förstod aldrig varför alla hyllade Heath Ledgers "realistiska" tolkning. Jared Letos version är mer en hårdför, handlingskraftig och galen gangster. Den här Jokern förtjänar en bättre film. Vi får väl se om han dyker upp i någon kommande Läderlappenrulle.

Innan vi kunde gå in i salongen där filmen pressvisades, fick vi skriva under ett embargo där vi bland annat lovade att inte avslöja filmens twist. Jag vet allvarligt talat inte vad de menar. Verkligen. Här finns inga twister eller överraskningar. Menar de möjligen de superhjältar som gör cameos? Varför får vi i så fall inte nämna dem? Eller menar de epilogen, som i Marvelstil hintar om något som komma skall?

Det här är ett enda kaos, det här är en röra, det här är dumt, och det är tråkigt. SUICIDE SQUAD är bokstavligt talat bara något färgglatt som rör på sig på bioduken.

  








(Biopremiär 3/8)

Bio: Texas Chainsaw 3D

Foton copyright (c) Scanbox

Bland alla de stora, klassiska skräckfilmsserierna - och bland de ikoniska busemännen - är nog MOTORSÅGSMASSAKERN och dess efterblivne mördare Leatherface favoriten. Michael Myers i HALLOWEEN är för tråkig, Freddy Krueger i TERROR PÅ ELM STREET vitsar för mycket, jag har aldrig riktigt förstått mig på Pinhead i HELLRAISER och Jigsaw i SAW lämnar vi därhän. Dock är jag rätt svag för Jason i FREDAGEN DEN 13:E - jag vet inte varför. Kanske för att han känns mer hotfull och ostoppbar som slaktmaskin än de övriga.

Originalet från 1974.

Men han är ju inte lika hotfull som Leatherface. Inte lika bisarr. En stor luns som mentalt är om en treåring - och att använda sig av just motorsåg gör sitt till. Bara titeln MOTORSÅGSMASSAKERN kändes otäck och frånstötande efter Studio S-debatten på TV 1980 - och då skulle det ändå dröja flera år innan jag slutligen lyckades se hela filmen från början till slut.

TEXAS CHAINSAW 3D, som regisserats av John Luessenhop (TAKERS), är den sjunde motorsågsfilmen. Fast det är inte den sjunde filmen i serien. Kronologin är det lite hur som helst med, liksom innehåll, rollfigurer och annat. Tobe Hoopers original THE TEXAS CHAIN SAW MASSACRE (och "chain saw" skrivs just så) från 1974 är fortfarande bäst med bred marginal - filmen är ett mästerverk. Först 1986 slog Hooper till med uppföljaren THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE 2, som till skillnad från originalet var en bisarr komedi. Leatherface var tillbaka, men hade nu en ny familj. Dennis Hopper spelade motorsågsbeväpnad sheriff i denna sjövilda film. Jag såg den första gången som dansk hyrvideo och det blev extra roligt när Leatherface hette Læderfjæs i textremsan.

1990 kom LEATHERFACE: TEXAS CHAINSAW MASSACRE III, som Hooper inte hade något att göra med. En klart underskattad film, som blev så våldsam att den klipptes om innan premiären i USA. Ännu en gång har Leatherface en ny familj, och Viggo Mortensen är cool som tosing från Texas.  Kim Henkel, som skrev manus till originalet tillsammans med Hooper, var missnöjd med alla uppföljarna och gjorde själv TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE NEXT GENERATION, även känd som THE RETURN OF THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE, 1990, en film som knappt släpptes någonstans. Henkel hävdade att detta var den "riktiga" uppföljaren till filmen från 1974 och i två av huvudrollerna sågs Renée Zellweger och Matthew McConaughey - och detta är den klart sämsta motorsågsfilmen. Första halvan är väl okej, men sedan blir det allt dummare och konstigare, och slutet är hemskt.

Den här hyrde jag på en pizzeria i Landskrona.

När Michael Bay meddelade att han skulle producera en nyinspelning av originalet fruktade jag det värsta. Men jag får erkänna att THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE från 2003, som biovisades i Sverige, överraskade genom att vara riktigt bra. Den är inte lika påträngande som Hoopers, och våldet skildras mer explicit, man får se hur folk sågas i bitar - men det är en bra och intensiv skräckfilm, som 2006 följdes av THE TEXAS CHAINSAW MASSACRE: THE BEGINNING, som skildrar hur Leatherface blev den han blev. Det är ungefär samma film en gång till, men jag gillar den. Rak skräck utan krusiduller.

TEXAS CHAINSAW 3D är egentligen en osannolikt dum film. Den är riktigt, riktigt korkad emellanåt. För manus står JASON GOES TO HELL-regissören Adam Marcus, Debra Sullivan och Kirsten Elms. Två kvinnor, det är ju rätt ovanligt i sådana här sammanhang. Vad de kokat ihop är en story som utlovas ta vid där Hoopers film slutade - alltså är detta den egentliga uppföljaren. Men nu visar sig detta vara en sanning med viss modifikation.

Filmen öppnar med en fullkomligt fantastisk förtextsekvens: ett sammandrag av filmen från 1974, konverterad till 3D! Det är extremt bra gjort, verkligen skitsnyggt, och jag kom på mig att hellre vilja se den filmen i sin helhet - i 3D - än det som skulle följa. Nå, efter att vi fått se Marilyn Burns som Sally, den enda överlevande, skrikande åka iväg på ett bilflak, börjar fortsättningen. Det är fortfarande 1974 och poliser är på väg till familjen Sawyers gård, från vilken Sally flytt. Men där inne häckar Leatherface (Dan Yeager) tillsammans med en massa människor som inte var med i originalet! Öh? Vad nu? Vilka är de här? Där sitter Gunnar Hansen, som var Leatherface 1974, Bill Moseley, som var Chop-Top i filmen från '86, och några till. Poliserna skjuter ner allihop, tror de, och eldar upp kåken. En snubbe hittar en liten bebis som han tar med sig hem.

Klipp till nutid. Bebisen har vuxit upp till kanonsöta Heather (Alexandra Daddario) - som är i 25-årsåldern. Nej, stopp och belägg! Hallå? Hur tänkte filmskaparna här? Heather borde rimligtvis vara i 40-årsåldern! Enligt gravstenar är det åtminstone 2012 och inte sent 90-tal. Jösses.

Okej. Den här Heather vet inte om att hon är adopterad - och nu får hon veta att hennes riktiga mormor Verna Sawyer (Marilyn Burns igen!) har dött och Heather har fått ärva kåken tanten bodde i. Heather samlar ihop några vänner; det liderliga stycket Nikki (Tania Raymonde) och tre killar.

De hamnar i en liten håla i Texas befolkad av märkliga typer, och det ärvda huset visar sig vara en stor, flott villa. Men självklart ruvar huset på en hemlighet. Bakom en ståldörr i källaren bor Heathers kusin - Leatherface. Han kom undan branden 1974 och har huserat i källaren sedan dess; motorsågat folk och haft sig utan att någon märkt det. Och rimligtvis borde han vara 60-70 år. Minst.

Gänget hittar Leatherface, som genast sätter igång att klubba ner dem, hugga yxor i dem, hänga upp någon på köttkrok (Leatherfaces gamla partytrick) - och självklart såga i dem med någon av sina många motorsågar. Eftersom Heather är The Final Girl lyckas hon komma undan, men när hon söker hjälp visar det sig att hon kommit ur askan i elden...

Jo, detta är som tydligt framgår en sällsynt dum film. Som gammal fan av serien sitter man mest och undrar hur allt hänger ihop. Men! Detta är förstås inget som hindrar filmen från att vara underhållande. Och det är den! Tumregeln lyder ju så här: alla filmer med motorsågsmördare är per automatik bättre än filmer utan motorsågsmördare. I TEXAS CHAINSAW 3D är det fett ös mest hela tiden. Och man fläskar på rejält! De som gillar hardcore-splatter lär inte bli besvikna. Filmen innehåller årets bästa Kille hängs upp på köttkrok och får underkroppen avsågad i närbild-scen. Stora TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa push up-BH. Lilla TOPPRAFFEL!-priset till Alexandra Daddario för Bästa bara mage. Guldbagge till Paul Rae som den slajmige borgmästaren! Och minsann om vi inte får se Clint Eastwoods son Scott i en roll.

Vad har vi mer? Jo, självklart en frysbox - och en vansinnig scen där Heather försöker fly i ett pariserhjul. Hur hade hon tänkt att hon skulle komma undan Leatherface i ett sådant? What goes up comes down... I vanlig ordning märks 3D:n knappt av, förutom i ett par scener där sågbladet sticker ut mot oss i publiken.

Det är förstås kul att den här filmen faktiskt går upp på bio. I USA gick den upp på biotoppens förstaplats på en gång och spelade in $22 miljoner första helgen (den kostade 20 att göra), men försvann sedan direkt från topplistan. Jag vill inte påstå att TEXAS CHAINSAW 3D är otäck eller ens spännande (okej, jag är ju härdad), men jag hade kul mest hela tiden när jag såg filmen. Och man får mycket blod och avkapade kroppsdelar för pengarna.

Fast det är ju lite synd att förtextsekvensen är betydligt bättre än resten av filmen...

(OBS! Kort bonusscen efter eftertexterna!)

(Biopremiär 1/2)