Visar inlägg med etikett Scott Derrickson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Scott Derrickson. Visa alla inlägg

måndag 20 juni 2022

Bio: The Black Phone

Foton copyright (c) UIP

THE BLACK PHONE bygger på en novell av Joe Hill, son till Stephen King, och efter att ha sett filmen slog det mig att jag nog aldrig läst något av Hill. Så, jag köpte hans debutbok, novellsamlingen "20th Century Ghosts", i vilken telefonhistorien ingår. Jag har dock inte läst den än, jag tänkte ta med boken till stugan under min traditionsenligt korta semester.

Det här är en film från Blumhouse, vilket kan innebära i princip vad som helst. Deras skräckfilmer är ofta kommersiellt framgångsrika, men även ojämna, och fokus ligger för det mesta på en ung publik, och den amerikanska åldersgränsen är låg. 

... Å andra sidan är THE BLACK PHONE regisserad av Scott Derrickson, och han kan få till det ibland. Till exempel gillade jag hans SINISTER.

Blumhouse har skaffat sig en sådan där vinjett med figurer ur deras filmer, ni vet, en sådan som Marvel och DC har. Efter denna vinjett inleds THE BLACK PHONE till min överraskning med riktiga förtexter, dessutom bra sådana - de sätter stämningen direkt.

Filmen utspelar sig 1978. En liten stad terroriseras av någon som i folkmun kallas the Grabber - vilket i texten översätts med Rövaren. The Grabber kidnappar barn och antas mörda dem.

Den lilla flickan Gwen (Madeleine McGraw) plågas av mardrömmar. Mardrömmar som ofta är sanndrömmar. Hon drömmer om the Grabber och i drömmen ser hon saker hon omöjligt kan känna till, vilket väcker polisens intresse. Hur visste Gwen att polisen hittade svarta ballonger efter ett bortförande? Gwens alkoholiserade och våldsamme far; en plågad änkling (Jeremy Davies), gillar inte polisens uppmärksamhet.

Filmens huvudperson är dock Gwens trettonårige storebror Finney (Mason Thames). Hans kompisar rövas bort - och plötsligt fångas även Finney av the Grabber. Finney vaknar upp i en mörk källare. I rummet finns bara en madrass och på väggen sitter en trasig, svart telefon. Ibland kommer the Grabber (Ethan Hawke) in, det är en djupt obehaglig man som gömmer sig bakom en mask. Plötsligt ringer telefonen.

THE BLACK PHONE är en kraftigt King-doftande historia - vilket förstås har sin förklaring i Hill. Det är även en överraskande bra liten skräckfilm. Jag hade inga som helst förväntningar på den här filmen. Att filmen bygger på en novell innebär att historien är rätt fokuserad, här finns inte mycket dödkött, det är effektivt berättat. Rollprestationerna är bra, 70-talsstämningen känns hyfsat autentisk, och det är spännande.

Den som förväntar sig ultravåld, splatter och blodbad lär bli besviken. Här finns en brutal splatterscen, i övrigt består våldet mest av tonårspojkar som skoningslöst spöar upp varandra. Misshandel verkar vara en del av vardagen i många amerikanska barndomskildringar från 70-talets arbetarklass - åker man inte på spö av skolans drägg, får man stryk av sina föräldrar när man kommer hem. Att filmen är Rated R i USA, det vill säga tillåten från 17 år, beror på att det svärs en hel del - som ni vet är ju svordomar värre än våld i det landet.

Så kallade jump scares är det inte heller gott om. Här finns en sådan, och jo, jag hoppade till.

THE BLACK PHONE är en mörk och bra skräckfilm som inte skäms för vad den är, till skillnad från alldeles för många andra filmer i genren just nu.

Pluspoäng för att vi får se förtexterna till den gamla, fina TV-serien LARMET GÅR!



 

 

 (Biopremiär 22/6)


torsdag 27 oktober 2016

Bio: Doctor Strange

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Seriefiguren Dr Strange skapades 1963 av Stan Lee och Steve Ditko - fast det skulle inte förvåna mig om Ditko hävdar att det egentligen var han som hittade på figuren och skrev alla äventyr själv, medan Lee tog åt sig äran. Eftersom Ditko är galen har jag lite svårt att tro på allt han påstår.

I vilket fall: jag har läst ganska lite Dr Strange-serier. Jag vet inte om jag läst några av de tidiga avsnitten av Lee och Ditko - jag har för mig att de dök upp i någon av Atlantics tidningar, men jag kan minnas fel. Däremot minns jag som igår när jag fick nummer 3/1974 av Semics kortlivade Conantidning med blandade superhjälteserier. Conan, tecknad av Barry Smith, gjorde ett outplånligt intryck på mig, men jag tyckte även att Dr Stranges fajt med Dormammu med det brinnande huvudet var asfräck. Även om jag inte begrep ett dugg. Dr Strange-avsnitten i Semics Conan skrevs av Roy Thomas, medan Gen Colan och Tom Palmer stod för teckningarna.

Orsaken till att jag aldrig brytt mig om Dr Strange, är att det är för mycket flum och kosmiskt mumbo-jumbo. Samma orsak som till varför jag inte läst Silversurfaren. Dessutom har jag lite svårt för figurer med lite för mäktiga och märkliga krafter; som kan trolla och fixa precis allting med en handvändning, i serier där precis allting kan hända. Jag vet inte hur det var med Dr Strange, men Silversurfaren var dessutom försedd med högtravande svammel.

I slutet av 1970-talet försökte Marvel Comics göra TV av sina figurer. Hulk blev ju en rejäl succé på TV, medan Spindelmannen förvandlades till en lika konstig som kortlivad TV-serie. Det kom två TV-filmer om Kapten Amerika som inte slog an - och så gjordes ett pilotavsnitt om Dr Strange med Peter Hooten i titelrollen. Den här filmen är rätt bra, faktisk; den har sådant där skönt 70-talsstuk och hjälten har en bra mustasch. Dock blev det aldrig mer än en pilot.

1992 släppte Charles Bands bolag Full Moon filmen DOCTOR MORDRID, gjord direkt för videomarknaden och regisserad av Band och hans far Albert. Enligt Wikipedia hade Charles Band en option på Marvels seriefigur, men denna gick ut innan hans Dr Strange-film blev gjord. Istället för att skrota projektet, skrevs manuset om. Om detta verkligen stämmer vet jag inte - varför skulle Band haft en option på Dr Strange?

DOCTOR MORDRID är en av de bättre filmerna från Full Moon. Jeffrey Combs spelar Anton Mordrid, och han är Strange - även om namn och detaljer ändrats. Budgeten är låg och filmen är märkligt kort - efter 74 minuter tar den plötsligt slut. Den är dock trevlig och snygg; den är lite mysigt glassig och färgglad, så som Full Moons filmer var på den tiden. Jag såg om den idag efter att jag kommit hem från pressvisningen av den nya DOCTOR STRANGE. En intressant detalj är att två scener ur DOCTOR MORDRID återkommer i DOCTOR STRANGE. Visst är det märkligt att båda filmerna innehåller en strulande godisautomat ... Och den stämningsfulla scenen med Stranges siluett (se bild här under någonstans) finns också med i DOCTOR MORDRID.

Den nya DOCTOR STRANGE, ja. Till saken! har ni hojtat ett tag nu. Scott Derrickson (SINISTER) har regisserat den här filmen, som fått överraskande gott mottagande redan innan premiären. Även om jag alltså inte är fan av serien, så hade jag vissa förväntningar på Derricksons film. Och jo, jag får nog säga att de infriades. DOCTOR STRANGE är en av de bättre Marvelfilmerna; den är underhålllande, småkul, och kommer undan med en del dumheter tack vare sina skådespelare.

Benedict Cumberbatch spelar dr Stephen Stange, antagligen världens skickligaste kirurg; svinrik, stöddig - och förälskad i dr Christine Palmer (Rachel McAdams), som tycker att Strange måste skärpa sig. Men så kör Strange av vägen med sin dyra bil (i eftertexterna påpekas att det är farligt att kolla sin mobil medan man kör bil), han blir svårt skadad - och darrhänt.

Stephen Strange tipsas om att det i Katmandu finns ett ställe där man kan lära sig magiska tricks som värsta Mandrake. Strange beger sig dit i hopp om att bota sina händer, hittar stället, och efter lite bråk med Den Äldsta (Tilda  Swinton utan hår); som är mäktigast och bestämmer i templet, antas Strange och börjar träna. Han lär sig trollformler, hans astralkropp kan lämna kroppen, och han övar lite kung fu och har sig.

Detta kommer till pass, eftersom Mads Mikkelsen spelar den slemme Kaecilius, som sminkat sig som en glamrockare från 70-talet (eller som Broder Daniel?) och som tillsammans med sitt sinistra gäng (Scott Adkins är en av dem) vill krossa världen med hjälp av superdemonen Dormammu. Eller hur det nu var.

Visst. Det är en hel del mumbo-jumbo. Andlighet, new age, trolleri, demoner, fan och hans moster. Men filmen kommer undan med detta - tack vare Benedict Cumberbatch. Hans Dr Strange är nämligen en rätt rolig hjälte med knastertorr humor. Han är sarkastisk. Han driver med de visa, gravallvarliga munkarna. Tillsammans med Swinton, McAdams och övriga skådisar lyckas han lyfta filmen, och det ganska rejält.

Dr Mordrid? Nej, Dr Strange.

Datoranimerade effekter är det gott om, egentligen fläskas det på alldeles för mycket med sådana. Ett genomgående tema i filmen är kalejdoskop. Flera gånger viks storstäder ihop till kalejdoskopliknande formationer när hjältar och skurkar drabbar samman - dessa scener påminner om liknande i INCEPTION. Och ja, självklart är slutstriden alldeles för lång och utdragen. Dock är det långtifrån lika påfrestande som det brukar vara.

Stan Lee dyker upp i en buss. En liten bit in i eftertexterna får vi en liten bonusscen, och när sluttexterna rullat klart kommer ytterligare en scen. Denna bjuder på en twist, så man bör allt sitta kvar. Av någon outgrundlig anledning är filmen barnförbjuden. Där måste det ha blivit fel.

För att sammanfatta: Jag gillar DOCTOR STRANGE.

Och DOCTOR MORDRID.






(Biopremiär 28/10)

tisdag 1 juli 2014

Bio: Deliver Us from Evil

Foton copyright (c) UIP
Jerry Bruckheimer har producerat en skräckfilm. Jaha, och hu tror ni att det blir när Jerry Bruckheimer producerar en skräckfilm? Ja, vad tror ni? Det spelar ingen roll att det är Scott Derrickson, som gjorde den överraskande lyckade SINISTER, som regisserat - detta är en typiskt Jerry Bruckheimer-film.
DELIVER US FROM EVIL (varför kunde den inte få heta FRÄLS OSS IFRÅN ONDO här i Sverige?) inleds med texten "Inspired by true events" och filmen bygger på en bok skriven av den föredetta New York-polisen Ralph Sarchie, och det påstås alltså att detta har hänt på riktigt. Som om! som en tonåring skulle ha sagt. Nu vet jag inte hur nära boken filmen ligger, men om det som händer i filmen skett i verkligheten hade vår bild av verkligheten och vår värld förändrats rejält. Framför allt borde media varit fullt av reportage om dessa övernaturliga händelser.
Eric Bana spelar Sarchie, och Joel McHale är hans kollega Butler. Sarchie och Butler är två stenhårda, muskulösa, tatuerade snutar i södra Bronx. Butler är så hård att han gärna slåss med kniv. Det är en skitig värld de här två verkar i, Sarchie introduceras när han plockar upp ett mördat spädbarn ur en soptunna. När duon rycker ut till en lägenhet får att avstyra ett brutalt bråk, hittar de där en Irakveteran som blivit bindgalen.
Nu är det här inte vilken Irakveteran som helst - den här killen har blivit besatt av Satan. Han försöker bilda en liten armé genom att besätta fler, och detta gör han genom att fara runt på stan och klottra ner budskap på väggar. Sarchie och Butler går inte med på sådana dumheter, så de störtar efter - och Sarchie ser till att få hjälp av en katolsk präst. Nu är det exorcism i faggorna!
Låt mig ta det positiva först. DELIVER US FROM DEVIL är inspelad på plats i New York och filmen har en gritty look. Det är sällan vi får se snutfilmer som är så här gritty. Och i USA är filmen Rated R, så det fläskas på med en del blod och svordomar.
... Men ovanstående kan inte rädda filmen. Mycket till skräckfilm är det här inte, den är aldrig någonsin kuslig, otäck och/eller spännande. Det är för mycket actionfilm över anrättningen. De två hårda hjältarna är actionhjältar. De slåss och skjuter och jagar. Och det är en lång film, det här; 118 minuter - och när det inte är action, blir det drama. Tråkigt drama. Dialogen är ibland under all kritik. Snygga Olivia Munn spelar Sarchies fru, och för henne har han en dela klyschiga utläggningar om hur hans vidriga, våldsamma jobb tär på honom - han pratar om en svärta inom honom som bara växer. Det blir direkt löjeväckande ibland.
Sarchie och hans fru har en liten dotter som klagar på att hon hör krafsande ljud inne på sitt rum. På detta rum har hon även en del leksaker av den typ som brukar bli levande på natten. Clowndocka, speldosa och så vidare. Jodå, visst börjar dessa att röra på sig. I en scen springer Sarchie på ett självspelande piano. Sarchies dialekt kommer och går - han är ju egentligen australier.
DELIVER US FROM EVIL är inte helt värdelös, men väldigt långt från en bra film
... För övrigt är det återigen dags att ställa sig frågan "Vad hade skräckgenren gjort utan katolicismen?" - och för att kunna köpa det som sker i filmen måste man nog vara djupt, djupt troende katolik. Och väldigt, väldigt naiv.








(Biopremiär 2/7)

-->



tisdag 27 november 2012

Bio: Sinister

Foton copyright (c) Scanbox

Jag hade faktiskt vissa förhoppningar på SINISTER av Scott Derrickson - och det berodde inte på det han tidigare regisserat; BESATT, THE DAY THE WORLD STOOD STILL, den usla HELLRAISER: INFERNO. SINISTER hade en bra buzz, mottagandet i USA blev förhållandevis positivt, och filmen är försedd med ett par effektiva trailers. Fast jag har vant mig vid att bli besviken. Jag vill gärna att varje ny skräckfilm jag ser ska vara bra, men det är sällan jag låter mig imponeras eller ens underhållas. 2012 har det gått upp förhållandevis få skräckfilmer på bio i Sverige. Åtminstone två av dessa har jag tyckt varit alldeles utmärkta; THE WOMAN IN BLACK och THE CABIN IN THE WOODS - men annars plågas vi av dynga som THE DEVIL INSIDE och PARANORMAL ACTIVITY 4. På DVD-fronten ser det än värre ut. Det väller ut mög.

Men jag måste säga att jag blev positivt överraskad av SINISTER! Konkurrensen är alltså inte mördande, men det här är tammefan en av årets bästa skräckfilmer. Förvisso gick åsikterna isär efter pressvisningen, vissa gillade inte filmen alls, men jag gjorde det - i SINISTER förekommer en del grepp och inslag jag alltid gillar. Framför allt innehåller den riktiga skådisar.

Ethan Hawke spelar författaren Ellison Oswalt som skriver böcker om verkliga mordfall. Nu har han dock inte fått ur sig en bästsäljare på tolv år och det lyser tomt i börsen. Tillsammans med sin familj tvingas han att flytta till en ny stad och ett billigare hus. Ellison har dock en baktanke med huset de flyttar in i: där har det en gång i tiden begåtts ett makabert mord. Rättare sagt, fyra stycken på en gång. Familjen som bodde där hittades hängd i ett träd i trädgården. Fast Ellison berättar inte detta för sin fru Tracy (Juliet Rylance), hon är trött på att luras till att bo på brottsplatser. Den lokale sheriffen (Fred Dalton Thompson) är inte speciellt förtjust i att en kontroversiell författare som Ellison flyttar dit.

Det dröjer inte länge innan Ellison inser att han kommit något stort på spåren, han kommer över material så chockerande att hans planerade bok kan bli en fläskig kioskvältare. För i huset hittar han en Super-8-projektor och en låda med filmer. Ellison slår sig ner i sitt arbetsrum och börjar titta. Det är familjefilmer från olika årtionden. De börjar alla idylliskt - och slutar med groteska mord på familjemedlemmarna.

Tillsammans med en hjälpsam vicesheriff (James Ransone) konstaterar Ellison att det finns ett samband mellan morden, som skett i olika delar av landet. Något annat de har gemensamt är att vid varje mordtillfälle har ett av familjens barn försvunnit.

Ellison, som är en vettig och realistisk människa, men som på grund av all stress dricker lite för mycket, börjar höra märkliga ljud i huset. Han känner att det finns någon där. Han attackeras av osynliga krafter och i Super-8-filmerna upptäcker han en märklig och otäck skepnad som dyker upp i bakgrunden. En professor som kontaktas nämner en demon vid namn Bughuul (eller Bagul i den svenska texten). En varelse som äter barn...

Att låta en man vara huvudperson i skräck- och främst spökfilmer är ganska ovanligt. Det är inte alltid det funkar. Jag konstaterar att ofta struntar vi i publiken i männen, de får gärna stryka med. Och mäns förhållande till spökerier är ofta annorlunda än kvinnors, något jag kommit fram till under samtal med diverse människor. Påfallande många kvinnor verkar tro på det övernaturliga, till skillnad från män - och om en man råkar ut för något oförklarligt utgår han oftast från att det är något förklarligt och undersöker det hela grundligt för att hitta en vettig förklaring. Vilket Ellison Oswalt gör här.

SINISTER är en mörk film med en ganska vuxen ton - och här finns scener som är genuint otäcka. Detta sagt av mig som i stort sett aldrig låter mig skrämmas av skräckfilmer. Men det finns förstås en del grejor som alltid funkar - åtminstone på mig. Långsam, krypande spänning, hemsökta hus, upphittade snuffmovies, döda barn, stillbilder som plötsligt rör på sig, mörka korridorer. SINISTER har ett anslag och en story som tilltalar mig - jag tyckte verkligen att filmen var intressant och spännande, ett tecken på detta var att jag satt och gned min haka, vilket jag kommer mig på att göra när det blir kusligt på film.

Det tekniska hantverket är alldeles utmärkt, med stämningsfullt filmfoto och bra miljöer. Speciellt mycket våld och blod finns här inte, det som förekommer antyds mest - men alla filmer med stora brandyxor och motorgräsklipparmord är per automatik bra. HELLRAISER-kompositören Christopher Young står för filmmusiken - vilken egentligen inte kan klassificeras som musik. På ljudspåret hörs mest brummanden och märkliga ljud, vilket förstärker obehagskänslan.

Ytterligare en bidragande orsak till min positiva hållning till SINISTER är karaktärsskådespelaren Ethan Hawke i huvudrollen. Han övertygar som Ellison och skänker filmen en viss tyngd. Även övriga medverkande är bra. Filmen fungerar även som drama.

Fast helt perfekt är Derricksons film förstås inte. En nyckelscen med spökbarn som förföljer Ellison är tänkt att vara riktigt creepy, men det ser mest ut som om ungarna framför något slags amatördansföreställning i slowmotion. Och Bughuul må se cool ut på håll, men när han kommer närmare kameran är han kanske för lik någon medlem med corspe-paint i något norskt black metal-band. Och var köps- och framkallas alla Super-8-rullar?

Men när det gäller helheten får jag allt erkänna att jag är hyfsat imponerad. Det är ytterst sällan jag sitter i en biografsalong och känner nackhåren resa sig, det är sällan jag tycker att handlingen i en skräckfilm är intressant, och det är sällan jag inte irriterar mig på rollfigurerna.

SINISTER borde rimligtvis skrämma brallorna av en publik som inte är lika härdad som jag, och jämfört med sumprullar som PARANORMAL ACTIVITY-serien, är det här en milstolpe i skräckfilmshistorien. Jag gillar den här - gå och se den!

...Avslutningsvis måste jag nämna det märkliga och fullkomligt flängda som hände i Frankrike när SINISTER skulle gå upp där nere. Distributören Wild Bunch beslutade sig nämligen för att dra tillbaka filmen! Wild Bunch hade även PARANORMAL ACTIVITY 4, och när den biovisades blev publiken ... galen! Inte bara som här i Sverige, där de snackar, skriker, stökar, kastar popcorn och pratar i mobil. Nej, de unga fransmännen hade rånat biografpersonal och pissat i biofåtöljer under visningarna! Fullkomligt sanslöst. Så, Wild Bunch ville inte riskera någonting den här gången...







 

(Biopremiär 30/11)