Visar inlägg med etikett Sarah Silverman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarah Silverman. Visa alla inlägg

onsdag 28 maj 2014

Bio: A Million Ways to Die in the West

Foton copyright (c) UIP

Jag har aldrig följt Seth MacFarlanes FAMILY GUY på TV; jag har bara sett några avsnitt i mängden. Däremot tyckte jag att MacFarlanes långfilm TED var fruktansvärt rolig. Till saken hör att jag såg TED på Malmö Filmdagar, det var gott om skrattande människor i publiken, och jag hade hunnit klämma några pilsner.

Jag tycker att trailern till MacFarlanes nya film A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST är jätterolig och hade sett fram emot filmen. Jag såg den idag - och får motvilligt erkänna att jag blev besviken. Men - till saken hör att jag såg den på en ordinarie pressvisning, klockan tio på förmiddagen, glest med folk i publiken, alla satt tysta, och vad jag vet hade ingen druckit alkohol - allra minst jag.

Seth MacFarlane själv spelar huvudrollen som den fege fårfarmaren Albert, som bor i en våldsam västernstad där alla dör precis hela tiden. Han är gift med Louise (Amanda Seyfried), men hon gillar inte Albert, så hon lämnar honom för den tuffare och mer mustaschprydde Foy (Neil Patrick Harris) - och det bär sig inte bättre än att Foy utmanar Albert på revolverduell. Albert, som inte kan skjuta, får en vecka på sig innan det är dags för honom att sätta tofflorna.
Då dyker den skitsnygga och coola Anna (Charlize Theron) upp. Hon är en jävel på att dra snabbt och skjuta, så hon börjar träna upp Albert - och det bär sig förstås inte bättre än att de två blir kära i varandra. Fast det finns ett stort, fett problem i det förhållandet: Anna är egentligen ihop med den fruktade banditen Clinch Leatherwood (Liam Neeson). Han dödar allt och alla, och nu är han på vag till staden där Albert bor. I handlingen finns även Alberts kompis Edward (Giovanni Ribisi), vars flickvän är byhoran Ruth (Sarah Silverman).

Set MacFarlane har verkligen gått in för att göra en flabbfilm och han gör sitt bästa för att så många som möjligt ska ta anstöt - han vräker på med vad som kan uppfattas som osmakliga skämt; till exempel en skjutbana med slavtema, och så många underlivsskämt som möjligt. Språket är grovt och våldet är blodigt. Och ... det blir lite tjatigt, barnsligt, och jag tar inte anstöt. Jag är inte en sådan som tar anstöt. Det känns mest tramsigt. Lite grann som att släppa loss småpojkar i en godisbutik - bara för att man får vara ful i mun behöver man ju inte vara det hela tiden! Och av någon märklig anledning är tajmingen inte den bästa.
Vidare varar A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST en timme och 56 minuter. Fjantkomedier av det här slaget ska ligga på 90 minuter - högst. Filmen är åtminstone tjugo minuter för lång - och känns lång.

Men - visst finns här mycket som är roligt. Här finns till och med väldigt mycket som är roligt. Dessutom är det ju en western - och det är mycket möjligt att western är den absolut bästa filmgenren. Och det är sällan vi får se westerns på bio numera. Joel McNeely står för filmmusiken och det måste vara en blöt dröm för alla kompositörer att få snida till ett traditionellt, fläskigt westernscore och låta det framföras av en stor orkester.

Charlize Theron är cool och en av världens vackraste kvinnor (skryt: jag har träffat henne) och Lim Neeson är strålande som stenhård outlaw.
Om Seth MacFarlane dödat några darlings och stramat till det hela hade vi fått en bättre film.
Å andra sidan: om jag ser om filmen kvällstid med en vanlig publik, lär upplevelsen säkert bli annorlunda. Jag kan tänka mig att folk kommer att pissa på sig och skratta käken ur led.

Fans av DJANGO UNCHAINED belönas på slutet, och Ewan McGregor figurerar i en liten roll.







(Biopremiär 29/5)

torsdag 12 juli 2012

Bio: Take This Waltz

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
1987 var jag på Sandrews i Helsingborg och såg skräckfilmen BLUE MONKEY, som i Sverige kallades INSECT!. Jag minns att jag undrade varför en liten B-film som den biovisades i Sverige - men mer minns jag inte av filmen. Allra minst att Sarah Polley medverkade i den. Kanadensiskan Polley var bara en liten tösabit då, och sedan dess har hon synts i EXISTENZ, GO, DAWN OF THE DEAD, MR NOBODY och SPLICE. Och nu regisserar hon också.
TAKE THIS WALTZ, som Polley även skrivit, är egentligen urtypen för en film jag inte borde tycka om. Nu är den förvisso kanadensisk, men den är gjord i det där typiska American Independent-stuket. Lätt arty-farty. Smått pretentiös. Några inte helt psykiskt stabila rollfigurer. Vardagsrealism. Bara en sådan sak som att bilden är helt ur fokus (konstnärligt!) när filmen öppnar, det bådar ju inte gott.
Öppningsscenerna fick mig annars att tänka på Doris Wishman. Närbilder på Michelle Williams' ansikte, närbilder på Michelle Williams' händer som häller kaksmet i formar, och främst många och omotiverade närbilder på Michelle Williams' fötter. För att undvika att filma storbystade icke-skådespelerskor stapplande försöka säga sina repliker, brukade B-filmsdrottningen Doris Wishman istället filma deras fötter.
Nå. Trots alla dessa varningslampor måste jag säga att jag gillade TAKE THIS WALTZ. Jag överraskade mig själv med att tycka så.
Michelle Williams är Margot, som jobbar med att redigera resebroschyrer. På ett uppdrag i Nova Scotia träffar hon konstnären Daniel (Luke Kirby), som hon senare hamnar bredvid på flyget hem till Toronto. Väl hemma visar det sig att Daniel bor i huset snett över gatan - han och Margot är grannar utan att någonsin ha sett varandra (vilket ju är lite märkligt).
Fast nu är ju Margot gift med den snälle Lou (Seth Rogen), som skriver kokböcker och tillbringar dagarna med att tillaga kycklingrätter. De har varit gifta i fem år, nu verkar äktenskapet ha gått i stå och de ser ut att ha det lite småtradigt. Men de försöker göra det bästa av situationen.
Margot fortsätter dock att träffa Daniel. Hon har gått och blivit kär i honom. Och han i henne. Hon vill inte såra den snälle Lou, men snart går det som det går.
TAKE THIS WALTZ är lång och långsam. Egentligen är handlingen rätt ointressant. Been there, done that. Daniel är en hyfsat trist snubbe; visst, han försörjer sig som rikshaförare, vilket är originellt, men annars förstår jag inte riktigt vad Margot ser i honom. Lou är betydligt mer sympatisk; rolig och lite tjock. Fast det är ju klart, han är väl inte spännande som Daniel. Margot själv är gullig och charmig. Michelle Williams är egentligen inte min typ alls, och ofta tycker jag inte att hon är något speciellt som skådis - och jag förstår inte varför hon Oscarnominerades för sin insats i MY WEEK WITH MARILYN. Men här gillar jag henne.
Jag har aldrig varit i Toronto och har egentligen ingen uppfattning om hur staden ser ut. Jag tänker mest på David Cronenbergs tidiga filmer med hotfulla, gråblaskiga, nästan skandinaviska miljöer. Polleys film utspelar sig mest i väldigt pittoreska, färgstarka kvarter. Och ja, emellanåt ser det ut som Skandinavien. I synnerhet bilderna från Nova Scotia. Filmfotot är väldigt bra och besitter en tilltalande lyster, och antagligen är detta faktum en bidragande orsak till att jag kom på mig med att tycka om filmen.
Sarah Silverman dyker upp som Margots alkoholiserade kompis. Vi utsätts för flera nakenscener, Williams är inte sen att slänga kläderna, och en duschscen i ett badhus är härligt omotiverad. Tyvärr förstörs den av några smällfeta kärringar som också duschar. Bakläxa för det. En lång sexscen är överraskande vågad. För att betona det vardagsrealistiska förekommer det även scener där Margot kissar. Seth Rogen behåller byxorna på.
Seth Rogen är förresten kanadensare, vilket jag inte kände till. Även Luke Kirby är kanadick, medan Williams och Silverman är amerikaner.
Kanske är det ett överbetyg jag sätter här under, och TAKE THIS WALTZ är ingen film jag kommer att se om i första taget, men jag fann filmen märkligt tilltalande, lite rar, ibland rolig, och den är välspelad och välgjord. Dessutom är det inte varje dag vi hör The Buggles på ett filmsoundtrack.
  







(Biopremiär 13/7)