Visar inlägg med etikett Sarah Jessica Parker. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sarah Jessica Parker. Visa alla inlägg

torsdag 22 december 2011

Bio: New Year's Eve

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox
Kommer du ihåg filmen VALENTINE'S DAY som kom häromåret? Inte? Bra.
...
...
...
... Fast har jag sagt A får jag väl säga B. VALENTINE'S DAY var en romantisk soppa i regi av Garry Marshall och hade typ halva Hollywood i rollen. Små korta, rätt poänglösa, romantiska och framför allt sentimentala och sockriga historier berättades parallellt för att sedan vävas ihop på slutet, då alla rollfigurerna visade ha med varandra att göra, de var släkt med varandra eller bodde ihop eller var vänner och Luke var bror till Leia medan R2-D2 var en dammsugare. Det hela var rätt anskrämligt.
Rotten Tomatoes heter en sajt som samlar amerikanska filmrecensioner och jämför betygen. Filmerna hamnar på en skala från 0% till 100%, beroende på antalet positiva recensioner. NEW YEAR'S EVE lyckades med konststycket att nå upp till 4% efter sin premiär i USA. Sällan har en film blivit så utskälld - ett faktum som förstås inte hindrade filmen från att bli en kassapjäs, om än en som självklart kommer att snabbt dö efter jul- och nyårshelgerna.
Garry Marshall återvänder som regissör, och han har min själ lyckats med konststycket att göra en ännu sämre film, efter ett ännu sämre manus (av Katherine Fugate, som behöver en motorsågslavemang). Precis som förra gången medverkar halva Hollywood, inklusive de två hästarna.
Hästabettet Hillary Swank ansvarar för den där tidskulan som ska släppas ner på Times Square på tolvslaget, något som påstås vara en händelse människor över hela världen är otroligt intresserade av; alla tittar på TV-sändningen. Jasså? Jag känner ingen utanför USA som tittar. Vem bryr sig om en sådan pryl? Åtskilliga timmar efter vårt eget tolvslag? Swank får dock problem när kulan fastnar på väg upp under dagen?
Den kokta hästen Sarah Jessica Parkers 15-åriga dotter vill fira nyår på Times Square med några kompisar och kyssa sitt kärleksintresse, men se det får hon inte.
Serietecknaren Ashton Kutcher fastnar i en hiss tillsammans med sångerskan Lea Michele.
Jon Bon Jovi ska framträda på Times Square och på en fest, och på festen finns Katherine Heigl (som har skitstora bröst). De var en gång förlovade, men han lämnade henne och nu är hon vresig.
Cancerpatienten Robert De Niro vägrar ta mediciner och ligger och dör, medan syster Halle Berry vakar över honom.
Michelle Pfeiffer säger upp sig från jobbet och hälften så gamla Zac Efron flänger runt med henne på stan så att hon kan förverkliga sina drömmar.
Jessica Biel ska föda barn.
Vi ser även Cary Elwes, Alyssa Milano, Common, Seth Meyers, Sarah Paulson, Til Schweiger, Carla Gugino, James Belushi, Larry Miller, Penny Marshall, Ludacris, Hector Elizondo, John Lithgow, samt ytterligare några hundra skådisar ...
... Och det är fullkomligt hopplöst. Det är fruktansvärt. En massa bra skådisar, extremt kompetent och slickat hantverk - och ett värdelöst manus. Hade man gjort en lågbudgetfilm med helt okända skådisar på det här manuset, hade ingen sett filmen. Rättare sagt, ingen producent skulle nappa på manuset.
Sentimentalt är bara förordet. Stora delar är direkt löjeväckande. Och precis när man trodde att det inte kan bli värre, gör Jon Bon Jovi sitt framträdande och sjunger en trudelutt - och tammefan och inte Lea Michele brister ut i samma låt i hissen samtidigt när Kutcher ber henne sjunga en stump. Åh, herregud, vad dumt ...
... Och de komiska inslagen är usla.
Jösses. Det här är så tunt att man riskerar skärsår.
Fast det är klart, gillar du att läsa Det Bästa-versioner av Harlequinromaner kan det här vara något för dig. Och om inget annat får vi veta lite mer om den där tidskulan. Fast inte fan kommer jag att titta på den på nyårsafton.








(Biopremiär 25/12)

torsdag 10 november 2011

Bio: I Don’t Know How She Does It

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Åh fy faaaaaaan ... !
Nu är den kokta hästen stekt. I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT är tammefan något av det absolut sämsta och mest påfrestande jag sett i år. Och det här är illa på ett helt annat sätt än andra filmer jag sågat. Det här är nämligen inte inkompetent gjort, uselt spelat och allmänt amatörmässigt. Den här gången är det innehållet som får mig att känna mig som en scanner vars huvud är på väg att explodera.
Douglas McGrath har regisserat den här filmen, som bygger på vad jag gissar är en bästsäljande chick lit-bok av Allison Pearson - och jag får alla fördomar om denna typ av böcker bekräftade.
Sarah Jessica Parker har huvudrollen som Kate Reddy, framgångsrik finansanalytiker. Hon klättrar på karriärstegen och konkurrerar ut rövslickande manliga kollegor. Men stackars Kate har det minsann inte så lätt - hennes liv är rätt kaotiskt.
Ni förstår, Kate är gift; hennes make Richard görs av Greg Kinnear, som också verkar ha ett viktigt jobb, fast jag minns inte riktigt vad det var. Paret har två små barn på två och sex år. Och ja jösses, Kate vet inte riktigt hur hon ska hinna med allt - medan hennes vänner och kollegor imponeras och undrar hur hon hinner med allt, hur hon lyckas vara så duktig.
Mer problem uppstår när Kate tar ett rejält karriärkliv framåt och ska börja samarbeta med den stilige Jack Abelhammer (Pierce Brosnan) och hjälpa honom att sälja in saker till oerhört viktiga kunder, det handlar väl om miljardaffärer. Stackars Kate jobbar allt mer, hon umgås allt oftare med den charmige Jack, och herrejösses, hennes familj blir putt för att hon sällan är hemma, och dottern gnäller "Men du lovade ju att vi skulle bygga en snögubbe!". Och hur bara vågar Kate sabba familjens Thanksgivingfirande?!
Kate far omkring och svettas. Det är föräldramöten, ungarna ska lämnas på skola och dagis, det ska bakas till en skolbasar (tydligen väldigt viktigt i Amerika), det ska fixas barnkalas - och det ska jobbas i finansvärlden. Vad Richard gör hela dagarna vet jag inte. Varför kan inte han baka och hämta och lämna ungar? Eller passar detta inte in i Kates - och Allison Pearsons - världsbild? Vid ett tillfälle skulle Kate vara hemma och passa ungarna en kväll när Richard skulle ut, men eftersom Kate tvingades jobba över uppstod problem, så karln fick tag på någon okänd gammal tant som fick sitta barnvakt. Richard kommenterar tilltaget med "Men du var ju inte hemma, Kate". Som om han är fullkomligt handfallen i hemmet.
Filmens humor består till exempel i att barnens skola drabbats av löss och nu har Kate också fått löss - hjälp, samma dag hon ska träffa Jack Abelman för första gången! Kate har även en assistent, Momo (Olivia Munn), som aldrig rör en min och hela tiden fäller syrliga kommentarer.
I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT berättas delvis som en dokumentär om Kate, i vilken hennes vänner och kollegor intervjuas och berättar om vår huvudperson. Ibland stoppar Kate filmen, vänder sig mot kameran och talar direkt till publiken - då ska hon oftast förklara saker och ting, främst hur män fungerar. Ibland antecknas en massa saker tvärs över bilden.
I slutändan står det förstås klart att kvinnor som Kate är de mest fantastiska som finns, moderskapet är det bästa som finns, familjen är det bästa som finns, ja, allting är det bästa som finns. I synnerhet om man är stenrik och jobbar i finansvärlden - som Kate Reddy.
Kvinnosynen i den här filmen är rätt märklig och jag undrar hur många vanliga människor som kan relatera till det här. Tja, arbetande, gifta kvinnor med familj känner kanske igen en del - men till saken hör ju att Kate också är en lyxlirare. Jag hade kunnat acceptera en film om svinrika brudar med familjeproblem - och det hade varit underhållande och roligt. Men detta är motsatsen till underhållande och roligt.
Jag höll på att bli vansinnig när jag såg den här, hade den gått på TV hade jag stängt av efter fem minuter. Det här är plågsamt! Sarah Jessica Parker tycker jag inte alls om, däremot gillar jag förstås Greg Kinnear och Pierce Brosnan, och även Kelsey Grammer medverkar, liksom Jane Curtin. Christina Hendricks är rätt charmig som Kates kompis, men medverkar alldeles för lite. Det enda positiva jag kan säga om filmen är att den bara varar 89 minuter. Dock 89 långa minuter.
Jag hatade I DON'T KNOW HOW SHE DOES IT. Det här är en jävla kärringfilm!







(Biopremiär 11/11)

onsdag 26 maj 2010

Bio: Sex & the City 2

Images: Craig Blankenhorn © MMIX New Line Productions, Inc.
Ålrajt, jag erkänner: jag har aldrig sett ett komplett avsnitt av SEX & THE CITY. Nix. Aldrig. Och jag såg aldrig den första långfilmen baserad på TV-serien. Jag var i Cannes när den hade premiär och brydde mig aldrig om att se den när jag kom hem. Och jag vill minnas att jag sålde DVD:n omedelbart efter att jag fått den.
Det är ju bara att inse fakta: Jag är en grabb! Jag läser inte chick-lit. Jag läser inte modebloggar. Jag ser inte på TV-serier som SEX & THE CITY. Jag gillar TV-serier som ... ROCKFORD TAR ÖVER. Och MANNEN FRÅN U.N.C.L.E. Riktig television.
Så varför ger jag mig då på att recensera den här filmen? Först och främst: det här är min blogg. Jag skriver om vad jag vill här. Och de som läser TOPPRAFFEL! är - förhoppningsvis! - inte bara intresserade av att veta om en film är "bra eller dålig", de vill veta vad jag tycker. Och ni skulle bara veta hur vanligt det är med olämpliga filmkritiker, i synnerhet i Europa och framför allt i Sverige. Ni tror väl inte att alla stofiler som recenserar STAR TREK-filmerna har ens funderat på att se TV-serierna? Och hur många kan relatera till alla de gamla B-filmer Tarantino hyllar för jämnan?
Så idag stegade jag in på pressvisningen av SEX & THE CITY 2 med alla mätare nollställda. Trots detta kändes allt så bekant, som om jag kände till samtliga rollfigurer, och det väl. Tja, det beror bland annat på att jag för en del år sedan var stammis på en bar där serien nästan alltid visades på TV:n i hörnet just när jag kom in. Och om jag inte hade någon att snacka med, såg jag de sista 10-15 minuterna. Utan ljud, förstås. Och sedan serien startade 1998 har dagstidningar och magasin varit fullproppade med artiklar om serien, dess persongalleri och skådespelare. Det är de än, trots att serien lades ner 2004. Det är jävligt svårt att undvika Carrie och hennes vänner.
Så. Vad tycker jag då om den här splitternya filmen med den originella titeln SEX & THE CITY 2?
Den är plågsam!
Jag kommer ihåg serien - det jag sett av den - som rätt okej. Jag tillhör inte målgruppen, men den gick att titta på. Och den var överraskande vågad för att vara amerikansk - jo, den gjordes för kabel-TV, men ändå. Sextidningen Screw Magazines utgivare Al Goldstein har sagt att om SEX & THE CITY hade handlat om ett gäng män som betedde sig som kvinnorna i serien, hade moralister och feminister gått i taket och fått serien stoppad.
Men det enda upprörande med den här nya filmen, är att den är dålig och korkad.
Carrie (Sarah Jessica Parker, som en brittisk kritiker tycker ser ut som en kokt häst) gifte sig med mr Big (Chris Noth) i förra filmen. Nu, två år senare, tycker de - i synnerhet Carrie - att äktenskapet har gått i stå.
Carrie hänger fortfarande med Charlotte (Kristin Davis), som har problem med att ta hand om sina små, skrikande, irriterande döttrar; med Miranda (Cynthia Nixon),som har sagt upp sig från sitt arbete, och med Samantha (Kim Cattrall) som fortsätter att ligga med halva New York City, trots att hon är (jag citerar henne) "fifty-fucking-two", något hon inte skäms över.
Carrie har skrivit en bok om äkten-
skap, och filmen öppnar med ett kitschigt homo-
bröllop, under vilket Liza Minnelli medverkar som sig själv (hon ser ut att ha tillbringat de senaste tjugo åren med att dricka sprit och knapra piller). Det händer i stort sett ingenting under filmens första timme, det känns bara som ett ovanligt dåligt avsnitt av TV-serien. Och då ska den här filmen vara två timmar och 23 minuter! Men så springer Samantha på en sheik från Abu Dhabi i Mellanöstern, vilket leder till att de fyra kvinnorna reser dit för en superlyxig semester. 
...Och så förvandlas filmen till HAREM HOLIDAY (1965), Elvis Presleys absolut sämsta film - och det säger en hel del.
SEX & THE CITY 2 blir nu en väldigt konstig komedi. Nya figurer introduceras, men utvecklas aldrig och glöms snabbt bort. Carrie springer på sitt ex Aidan (John Corbett), som bara råkar vara där av en ren slump. Samantha träffar en rik dansk (?!). De hamnar i en massa förutsägbara situationer, vad jag antar är försök att göra en lite gammaldags fars faller platt till marken; detta är direkt genant. Storyn är en enda röra och filmen håller inte riktigt ihop.
I Abu Dhabi attraheras våra hjältinnor av en massa karlar. Australier, amerikaner, en dansk, en indier - men deras värdar; araberna, porträtteras som fula och korkade män med förtryckta kvinnor i burka i släp. Det hela blir märkligt rasistiskt på ett skumt sätt.
Ameri-
kanska kritiker har anklagat filmen för att vara sexistisk, de anser att huvud-
personerna är dumma, enfaldiga, ytliga dockor. Tja, jag vet inte om detta är sexistiskt, men jag håller med. Jag attraheras inte av de här kvinnorna, jag tycker de är irriterande. Jag kände för att ge dem smisk. Okej, det hade Samantha gillat, så henne hade jag fått straffa på ett annat sätt. Men jag hade inte stått ut tio minuter med de här damerna, de hade drivit mig till vansinne. Jag har svårt att tänka mig att Carrie är krönikör och skriver böcker, hon ger inte intryck av att kunna göra något annat än att shoppa.
I USA har SEX & THE CITY 2 fått åldersgränsen "R" (från 17 år) på grund av "strong sexual content and language". Här i Sverige är den barntillåten. Den här filmen är egentligen ganska kysk, på ett hollywoodskt sätt. De tror att det är vågat och "vuxet", men i realiteten är det hela ganska barnsligt och det enda (ända?) vi får se i nakenväg, är några killars blänkande rövar när de stångar på Samantha. En storbystad tjej visas upp i våt T-shirt, och antalet "fuck" rollfigurerna får ur sig är väldigt lågt; de är amatörer på den fronten.
Det enda stötande med den här filmen är dess kvalitet - eller brist på sådan. Filmfotot är rudimentärt och TV-mässigt, dialogen ofta styltig och skådespeleriet är påfallande ofta överraskande dåligt.
I två scener tittar mr Big på TV. Han ser IT HAPPENED ONE NIGHT med Clark Gable och THE TALK OF THE TOWN med Cary Grant. Om du nu inte är en rabiat SEX & THE CITY-fanatiker, gör dig själv en tjänst: se de här två filmklassikerna istället!






(Biopremiär 27/5)

torsdag 7 januari 2010

Bio: Har du hört ryktet om Morgans?

Det här var min själ en konstig svensk titel. Förvisso är den korrekt, men ordet "ryktet" är ju helt överflödigt! Det är väl ingen som säger så? Man säger väl trots allt oftast "Har du hört om Morgans?" eller vem det nu är man ska skvallra om. I original heter filmen "Did you hear about the Morgans?"
...Men tänk att det ska vara så svårt att se rejäl, kompetent, traditionell underhållning på bio nuförtiden. Det senaste jag kan komma på, var väl THEPROPOSAL. Därefter har det mest varit en massa o-roliga lågvattenmärken.
HAR DU HÖRT RYKTET OM MOR-
GANS? har alla förut-
sättning-
ar för att bli väldigt kul. Men av olika orsaker blir det bara märkligt tafatt på alla plan.
Hugh Grant och Sarah Jessica Parker är Morgans, yrkesmässigt framgångsrika New York-bor som ligger i skilsmässa, efter att han varit otrogen. Fast Grant älskar fortfarande Parker och vill krypa tillbaka. När de en kväll diskuterar detta, råkar de bevittna ett mord, ser mördaren - och mördaren ser dem. Därför ska Morgans nu få vittnesbeskydd, eller vad det kan heta på svenska.
De skickas till en liten håla i västern, där de ska leva en tid under nya identiteter som släktingar till sheriffen - och de måste fortsätta spela gifta. Som de stadsbor de är, blir det problem med att anpassa sig till bonnhålan, där alla har tre jobb var. Det går inte att shoppa, det finns bara en restaurang, och det dansas linedance och rodeo är populärt. Vilda björnar finns där också - och så småningom kommer även mördaren dit.
Det hela är upplagt för en kul, romantisk thrillerkomedi av det slag som i princip upphörde på 1980-talet - emellanåt gick mina tankar till SPANARNA. Men HAR DU HÖRT RYKTET OM MORGANS? är gjord med tummen mitt i handen. Förvisso har jag absolut inget emot Hugh Grant och den typ av lätt bortkommen britt han oftast spelar. Här blir han dock lite för mesig. Sarah Jessica Parker gillar jag inte alls - allvarligt talat, jag tycker hon är direkt ful, modell utklädd karl. Hon liknar ju Zelda iJURTJYRKOGÅRDEN; den där räliga kvinnan med ryggmärgscancer eller vad det var.
Alla knasiga upptåg i filmen är förutsäg-
bara - inget fel i det om de är roliga, men allting saknar tajming, och scenerna är märkligt illa regisserade. Ofta blir det bara konstigt. I princip skulle jag kunna sätta en etta på det här dravlet, men ett par faktorer gör att det blir en svag tvåa - nämligen de övriga skådespelarna: sheriffparet som tar han om Morgans spelas av allas favoritskådis Sam Elliott och Mary Steenburgen, och i en annan liten roll återfinns Wilford Brimley. Dessa lyfter filmen en aning, liksom en korkad blondin med tre jobb, bland annat är hon chef för ortens brandförsvar och ses i en scen tvätta brandbilen. Jag gillade även ett vegetarianskämt som Elliott får ur sig.
Men jag tycker inte du ska se den här filmen. Den är varken rolig, spännande eller romantisk. Se om SHERLOCK HOLMES istället. Eller NOTTING HILL, om du vill se Hugh Grant.






(Biopremiär 8/1)