VEI - BOK 1
av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Kartago
Jag hyste vissa förhoppningar om "Vei - Bok 1". Ett svenskt fantasyäventyr byggt på nordisk mytologi. Jag blir alltid extra nyfiken på svenska äventyrsserier, de är ju trots allt sällsynta.
Sara Bergmark Elfgren är en av författarna bakom romanerna i Engelsforsserien - vilket egentligen inte säger mig så mycket. Jag har inte läst dem, jag såg filmatiseringen av "Cirkeln", och den var ju inget att skriva hem om. Tecknaren Karl Johnsson har jag heller aldrig läst något av. Han debuterade 2010 med serieromanen "Mara från Ulthar". Han har även ritat ett par korta serier i Fantomentidningen; "Fantomens värld" - nu när jag tänker efter, har jag kanske sett en av de serierna. I efterordet till "Vei - Bok 1" står det att berättelsen om Vei började i tidningen Utopi år 2012 - och herrejösses, jag köpte ju aldrig Utopi! Jag har bara bläddrat i tidningen. Vad är jag för människa - läser jag inte serier?
Nå. Jag var alltså nyfiken på "Vei". När jag fick hem den och bläddrade lite på måfå, tyckte jag att det såg riktigt bra ut.
Tyvärr kan jag inte påstå att serien motsvarade mina förväntningar när jag väl läste den.
Ett gäng vikingar letar efter jättarnas rike. I havet hittar de Vei, en ung kvinna, som de drar ombord på sitt drakskepp. Vikingarna tror att Vei är en häxa och vill avrätta henne, men då slås skeppet i spillror mot några klippor. Vei och en viking vaknar upp på en strand, och snart kommer en blå jätte och tar dem till fånga.
Det hela leder fram till något slags gladiatorkamp i en arena, där jättarna och deras förkämpar ska slåss med asagudarna, som anlänt till jättarnas land. Vei är en jävel på att slåss - och plötsligt tar albumet slut. Berättelsen avslutas i nästa bok, som kommer om ett år.
"Vei - Bok 1" är på drygt 160 sidor - och det är väldigt utdraget. Historien känns märkligt tunn; lite seg och ofokuserad. Det här skulle kunna fungera och bli en bra äventyrshistoria, men serien berättas inte på ett effektivt, medryckande sätt.
Det främsta problemet är nog att gestalterna mer eller mindre saknar personlighet; det är svårt att bry sig om dessa figurer som rör sig från den ena händelsen till den andra. Vei själv är en ganska trist typ, nästan lite osympatisk. Berättelsen lider av total brist på humor och blir ibland lite högtravande. Som hör genren till, har personer och platser ofta komplicerade, svåruttalbara namn.
Nackdelen med serieromanformatet är att serieskapare ibland får tillstånd att breda ut sig helt i onödan. Att låta en berättelse uppta det utrymme man tror sig behöva är inte alltid något positivt. Det är viktigare att berätta effektivt. Av någon anledning är alldeles för mycket åt helsike för långt nuförtiden: en deckare är på 500 sidor istället för 200, långfilmer klockar in på två och en halvtimme, och alla dessa populära TV-serier ska tvunget vara på, säg, tretton avsnitt, trots att luften går ur halvvägs (vilket framför allt gäller Marvels serier på Netflix).
Men estetiskt, då? Hur ser teckningarna ut? Karl Johnsson tecknar rätt bra. Det ser ut som en "riktig" serie, stilen är lite åt Kim W Andersson-hållet. Sidlayouten är amerikansk. Actionscenerna är tydligt mangainspirerade. Färgläggningen är klatschig, vilket hjälper teckningarna - eventuella brister döljs av färgen. Dock ritar Johnsson ansikten på ett aningen märkligt sätt, och han har en tendens att ständigt lägga in blänk i ögonen. Detta innebär att gestalterna oftast ser lite besynnerligt veka och tårögda ut, när de istället bör vara tuffa och hårda. Fast kanske är det meningen att de ska vara veka och sorgsna.
Nu är det förstås som så, att jag inte är någon större anhängare av fantasy. Jag tröttnade på GAME OF THRONES efter två avsnitt. Det skulle inte förvåna mig om serieläsare som älskar fantasy - och som antagligen är betydligt yngre än jag - suger i sig "Vei" med stor behållning.
Jag gissar även att boken kommer att få bra kritik av andra. Svenska seriealbum får alltid bra kritik.
av Sara Bergmark Elfgren och Karl Johnsson
Kartago
Sara Bergmark Elfgren är en av författarna bakom romanerna i Engelsforsserien - vilket egentligen inte säger mig så mycket. Jag har inte läst dem, jag såg filmatiseringen av "Cirkeln", och den var ju inget att skriva hem om. Tecknaren Karl Johnsson har jag heller aldrig läst något av. Han debuterade 2010 med serieromanen "Mara från Ulthar". Han har även ritat ett par korta serier i Fantomentidningen; "Fantomens värld" - nu när jag tänker efter, har jag kanske sett en av de serierna. I efterordet till "Vei - Bok 1" står det att berättelsen om Vei började i tidningen Utopi år 2012 - och herrejösses, jag köpte ju aldrig Utopi! Jag har bara bläddrat i tidningen. Vad är jag för människa - läser jag inte serier?
Nå. Jag var alltså nyfiken på "Vei". När jag fick hem den och bläddrade lite på måfå, tyckte jag att det såg riktigt bra ut.
Tyvärr kan jag inte påstå att serien motsvarade mina förväntningar när jag väl läste den.
Ett gäng vikingar letar efter jättarnas rike. I havet hittar de Vei, en ung kvinna, som de drar ombord på sitt drakskepp. Vikingarna tror att Vei är en häxa och vill avrätta henne, men då slås skeppet i spillror mot några klippor. Vei och en viking vaknar upp på en strand, och snart kommer en blå jätte och tar dem till fånga.
Det hela leder fram till något slags gladiatorkamp i en arena, där jättarna och deras förkämpar ska slåss med asagudarna, som anlänt till jättarnas land. Vei är en jävel på att slåss - och plötsligt tar albumet slut. Berättelsen avslutas i nästa bok, som kommer om ett år.
"Vei - Bok 1" är på drygt 160 sidor - och det är väldigt utdraget. Historien känns märkligt tunn; lite seg och ofokuserad. Det här skulle kunna fungera och bli en bra äventyrshistoria, men serien berättas inte på ett effektivt, medryckande sätt.
Nackdelen med serieromanformatet är att serieskapare ibland får tillstånd att breda ut sig helt i onödan. Att låta en berättelse uppta det utrymme man tror sig behöva är inte alltid något positivt. Det är viktigare att berätta effektivt. Av någon anledning är alldeles för mycket åt helsike för långt nuförtiden: en deckare är på 500 sidor istället för 200, långfilmer klockar in på två och en halvtimme, och alla dessa populära TV-serier ska tvunget vara på, säg, tretton avsnitt, trots att luften går ur halvvägs (vilket framför allt gäller Marvels serier på Netflix).
Nu är det förstås som så, att jag inte är någon större anhängare av fantasy. Jag tröttnade på GAME OF THRONES efter två avsnitt. Det skulle inte förvåna mig om serieläsare som älskar fantasy - och som antagligen är betydligt yngre än jag - suger i sig "Vei" med stor behållning.
Jag gissar även att boken kommer att få bra kritik av andra. Svenska seriealbum får alltid bra kritik.
Inlägg
