Visar inlägg med etikett Sandrine Kiberlain. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sandrine Kiberlain. Visa alla inlägg

torsdag 12 november 2015

Bio: Resan till Florida

Foton copyright (c) Atlantic Film
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL!
Philippe Le Guays RESAN TILL FLORIDA, som bygger på en pjäs, lanseras som en komedi. Överallt där den nämns, klassificeras den som komedi. Då förväntar man sig onekligen en komedi när man slår sig ner i biofåtöljen för att se den. Det är inte utan att man förvånas när man istället får ett vemodigt drama.
Jean Rochefort spelar Claude, som är över 80 år gammal och som blir allt skröpligare, och mer glömsk och förvirrad för varje dag som går. Han bor ensam i ett stort hus som tillhört familjen sedan 1800-talet. Hans hårt prövade dotter Carol (Sandrine Kiberlain) vet inte vad hon ska ta sig till med gubben. Hon anlitar hemhjälp, men Claude gör alltid sitt bästa för att få dem att säga upp sig. Helst vill Carol sätta Claude på ett hem, men det är lättare sagt än gjort.
Nio år tidigare omkom Carols syster Alice i en biloycka i Florida, ett faktum Claude förtränger. Han går alltid och väntar på att Alice ska komma på besök, och han blir förbannad när Alice aldrig svarar när han försöker ringa till henne. Han drömmer om att sätta sig på flyget till Florida och hälsa på henne.
Claude får även reda på att hans en gång i tiden bäste vän, och senare värste ovän, har dött. Han glädjer sig åt detta - tills han får reda på att mannen ska begravas på den kyrkogård där Claudes fru ligger, och där Claude själv ska komma att ligga. Detta går inte för sig, han måste få vännens/ovännens släkt att byta kyrkogård.
Sidospåret om begravningen är lite småroligt, liksom en del andra episoder. Han är rätt charmig, denne Claude. Det är fina skådespelare som medverkar i RESAN TILL FLORIDA. Men det här är inte min kopp te. Detta är ett drama om åldrande, sjukdomar, döden, och minnen. Det är långt, det är ibland tydligt att filmen bygger på en pjäs, och det är till större delen ganska deprimerande. Jag tyckte att det var lite småtråkigt.
Emellanåt klipps det in korta minnesbilder från Claudes barndom, ibland får vi se honom resa till Florida, men jag blev inte klok på om det sistnämnda var drömscener eller ej tack vare en surrealistisk vändning.
Philippe Le Guay har tidigare gjort KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och CYKLA MED MOLIÈRE, två filmer jag tyckte var rätt bra. RESAN TILL FLORIDA är förstås välgjord och välspelad, och det finns säkert en publik för den, men jag tillhör inte denna publik.
  







(Biopremiär 13/11)

-->


måndag 22 december 2014

Bio: Kärlek och brott

Foton copyright (c) Njutafilms
Nu blir det franskt här på TOPPRAFFEL! - som det ju blir för jämnan.
... Och det blir ännu en film som hade premiär för ett par veckor sedan, men som jag inte haft tid att se förrän nu. Jag har förstått att KÄRLEK OCH BROTT, med manus och regi av Albert Dupontel, som även innehar den manliga huvudrollen, har blivit en enorm framgång i sitt hemland; den roffade till och med hem två stycken Cesarstatyetter. Det är lite förvånande. Dels för att detta är en väldigt bisarr film med en del överraskande blodiga (men komiska) scener; i Sverige går folk man ur huse när det vankas familjebuskis, inte surrealistisk splatstick. Och dels för att detta inte känns som en speciellt "stor" film.
Jag hade läst en del recensioner av filmen innan jag lyckades se den; bara hyllningar, så mina förväntningar var på topp. Jag kan inte påstå att jag blev besviken - även om jag hade förväntat mig mer.
Sandrine Kiberlain från MADEMOISELLE CHAMBON, KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN och POLIS spelar Ariane, domare och arbetsnarkoman. Hon brukar sällan släppa loss och festa till det, men så på en nyårsfest blir hon rejält packad. Sex månader senare upptäcker hon att hennes ständiga illamående beror på att hon är gravid - men hon vet inte vem som är fadern.
Efter DNA-test kommer man på att fadern otroligt nog är en viss Bob Nolan (Dupontel), en inbrottstjuv som sitter inspärrad efter att ha huggit armar och ben av en gubbe, samt slitit ut och ätit upp dennes ögon! Ariane och Bob försöker tillsammans komma på hur det hela har gått till - och frikänna Bob från brottet. Han hävdar förstås att han är oskyldig.
KÄRLEK OCH BROTT är en bitvis sjövild komedi; tankarna går inte bara till Monty Pythons mest groteska excesser, utan estetiskt sett även till filmare som Jean-Pierre Jeunet, och diverse franska serietecknare. Här finns en fullkomligt sanslös obduktionsscen som måste ses; något liknande får vi aldrig se i populära svenska komedier. Plötsligt dyker Terry Gilliam (!) upp som psykopaten Charlie Meatson på en TV, och när ett nyhetsprogram tolkas för döva, är det Jean Dujardin som står för gestikulerandet - och jösses, vad han viftar och grimaserar. De två regissörerna Gaspar Noé och Jan Kounen finns också med någonstans, men jag kände inte igen dem.
Men jag tycker nog inte att Dupontels film är helgjuten. Ett flertal långa scener utspelar sig inomhus, där rollfigurerna bara sitter i ett rum och pratar. Förvisso är dialogen ofta rolig, men det känns som att filmen stannar upp, och lite som ett stilbrott jämfört med andra visuellt kreativa och lekfulla scener. Därför sänker jag betyget ett snäpp.
... Men detta hindrar inte KÄRLEK OCH BROTT från att vara en av årets roligare komedier.







(Biopremiär 5/12)


torsdag 9 februari 2012

Bio: Polis

Foton copyright (c) TriArt Film
Franskt. Igen! Det är ingen hejd på de franska biopremiärerna.
Den här filmens originaltitel är POLISSE. Det är "police" felstavat, som om ett litet barn skulle ha skrivit det. Det svenska ordet "polis" går förstås inte att stava fel till, om man nu inte är kreativt obegåvad, så filmen fick heta POLIS.
För manus och regi står Maïwenn, som även spelar en av rollerna i detta drama om barnskyddsroteln i Paris. Filmen kan ungefär liknas vid TV-serier som SPANARNA PÅ HILL STREET; det är ett försök att skildra poliserna, deras verksamhet och liv, på ett realistiskt och vardagligt sätt. Och denna verksamhet handlar mest om att sätta dit pedofiler och ta hand om barn som råkat illa ut på olika sätt.
POLIS tilldelades Juryns Pris i Cannes 2011. Fast jag måste säga att jag undrar varför. Det måste väl ändå ha visats ett flertal filmer som är mycket bättre än det här. Maïwenns film är nämligen väldigt spretig och försöker gapa över alldeles för mycket. Antalet huvudpersoner är stort, alldeles för stort. Det tar närmare halva filmen innan vi lär känna dem lite närmare och förstå hur saker och ting hänger ihop. Och det är inte bara ett eller ett par fall som ska avklaras under filmens gång, utan hur många som helst. Vissa av dem varar bara ett par minuter.
Maïwenn spelar fotografen Melissa som fått i uppdrag av regeringen att följa alla dessa poliser och dokumentera deras vardag för att sammanställa bilderna till en bok. Om Melissa fått vara tydlig huvudperson och om hela filmen fått utspelas ur hennes synvinkel hade POLIS kanske blivit mer strukturerad. Men Melissa är bara en av många huvudpersoner.
Joey Starr spelar polisen Fred, som har problem med sin fru och lilla dotter. Han är väldigt tvär, men får så småningom ihop det med Melissa. En annan kvinnlig polis kan inte få barn och tappar vikt tack vare det psykiskt krävande jobbet, medan en annan är kolerisk och verkar vara lite av en nymfoman. Och så vidare, allt huller om buller. Det hade fungerat betydligt bättre om detta var en TV-serie i vilken varje handlingstråd fick uppta ett avsnitt. Jag blir inte engagerad av något av det poliserna jobbar med eller av de enskilda rollfigurernas liv.
Vidare innehåller filmen lite för många scener där folk sitter och äter - länge - och babblar och skriker.
... Men jag ska väl inte påstå att POLIS är speciellt tråkig. Och visst är den lite intressant ändå, jag har nog aldrig sett en film om en barnskyddsrotel. Det är lite grann som en mindre hårdkokt version av Andrew Vachss' romaner.
Jag satt hela tiden och tyckte mig känna igen Maïwenn. Och jodå. Hon har medverkat i flera filmer jag sett, som till exempel LÉON, DET FEMTE ELEMENTET och SWITCHBLADE ROMANCE. Även Sandrine Kiberlain, som senast syntes i KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN, syns i en liten roll, liksom Karin Viard fråm POTICHE - EN FRANSK TROFÉFU, och en del andra bekanta franska ansikten.






(Biopremiär 10/2)

fredag 12 augusti 2011

Bio: Kvinnorna på sjätte våningen

Foton copyright (c) Atlantic Film

För några veckor sedan hade den franska komedin POTICHE biopremiär. I den spelade Fabrice Luchini en direktör med hunsad fru. Här har vi ännu en fransk komedi, i vilken Luchini har den manliga huvudrollen som Jean-Louis Joubert; en rik aktiemäklare som bor med sin hustru, hemmafrun Suzanne (Sandrine Kiberlain) i en stor, flott Parisvåning, komplett med hembiträde. Tiden är tidigt sextiotal.

På våningen ovanför herrskapet Jouberts; den sjätte, har det flyttat in ett koppel spanska kvinnor. Det är en riktigt risig våning, där de boende bor i små kyffen och de har en gemensam, vidrig toalett, igenkorkad med bajs (varning för närbild på bajset! (Eller är det en bit av rymdmonstret från GREEN LANTERN?)). Dessa spanjorskor är dock glada varelser, som sjunger och spelar och lagar paella; sällan har väl misär varit så idyllisky.

Jouberts hembi-

träde säger upp sig efter tjugo år, och då anställs den söta Maria (Natalia Verbeke) som ersättare. Och snart är sig ingenting likt. Den stele och strikte Jean-Louis fascineras av Maria, som han fattar mer och mer tycke för, och av de övriga spanjorskorna. Han börjar inse att hans liv är inrutat och trist och börjar hjälpa och engagera sig i kvinnorna på sjätte våningen. Suzanne tycker mest att han blivit egendomlig.

Och så bär det sig inte bättre än att Jean-Louis och Maria blir kära i varandra.

...Och det är väl här som Philippe Le Guays film faller en aning. Precis som i såp många andra franska filmer med kärlekstema, handlar det om en grånad gubbe som får ihop det med en tjej som skulle kunna vara hans dotter. Han är liksom ingen stilig, cool, äldre man; han är ingen Kris Kristofferson eller Roger Moore - han är en tradig, fransk aktiemäklare. Men de är ju duktiga på fruntimmer, de där fransmännen.

KVINNORNA PÅ SJÄTTE VÅNINGEN är dock en rätt charmig och underhållande komedi, om än lättviktig och bagatellartad. Det uppstår en del komik med språkförbistring och kulturkrockar. Ett eller ett par ansikten känns igen från Pedro Almódovars filmer. Natalia Verbeke är till förvilling lik Jennifer Lopez.

Jag missade årtalet som visst dyker upp i bild alldeles i filmens början. Därför satt jag länge och undrade när filmen utspelar sig. Jag hade aldrig gissat på tidigt 60-tal. Frisyrerna är mer 70- eller tidigt 80-tal. De få scener som utspelar sig ute på Paris gator är filmade i lätt grodperspektiv på ytterst begränsade områden, så att man inte behövt ändra eller bygga kulisser. Man ser bara de delar av byggnaderna som settt likadana ut i sekler.

Filmen innehåller förresten Årets Bästa Duschscen. Hubba-hubba!

 

 

 

 

(Biopremiär 12/8)