Bio: Bullet Train

Foton copyright (c) Sony Pictures

Ibland känns det som att 1990-talet var något slags svart hål. En dikeskörning efter 80-talets excesser. Jag köpte en massa plattor, lyssnade mycket på musik, och gick ofta på konserter på 90-talet - men idag lyssnar jag i princip aldrig på 90-talsmusik, det blir mest 70- och 80-talsgrejor. Jag läser ytterst sällan serier från 90-talet. Och - det är inte ofta jag ser om filmer från 90-talet. Visst, självklart finns det många undantag, men om jag ska generalisera var 90-talet mest en halvvissen transportsträcka mellan 80- och 2000-tal. 

När det gäller film på 90-talet, försvann (ja, nära på, i alla fall) genrer som varit populära på 80-talet - fetactionfilmer, skräckfilmer, äventyrsfilmer, science fiction och fantasy. Anledningen till att vi startade Fantastisk Filmfestival 1995, var att vi så sällan fick se skräck, sci-fi och fantasy på bio på den tiden. Två av 90-talets populäraste genrer var rejäla tramskomedier - och American independent. Amerikansk oberoende film blev plötsligt en genre, snarare än lågbudgetfilmer i allmänhet. Stora bolag kunde producera små filmer om unga vuxna som hängde i skivbutiker och diskuterade serietidningar. 

Den regissör som gjorde störst avtryck på 90-talet var förstås Quentin Tarantino. På gott och ont. Hans framgångar ledde till att många mindre begåvade regissörer försökte imitera honom. Det vällde ut filmer med "ironiskt våld" - det vill säga realistiskt ultravåld med avsikt att vara komiskt.

Jag tänkte på detta när jag såg David Leitchs nya film BULLET TRAIN. Innehållsmässigt känns det här som något från 90-talet. Det här är en film som är jävligt våldsam - och det är meningen att vi ska skratta åt allt blodstänk. Rollfigurerna presenteras en i taget, och deras (kod)namn skrivs ut över filmduken, även det känns 90-tal. Själva utförandet är modernt, det är 2020-tal, med glassig estetik och datoranimeringar. 

BULLET TRAIN bygger på en roman från 2010 av Kōtarō Isaka. Tydligen är boken en uppföljare till en roman som heter "Three Assassins". Isakas bok har även satts upp som pjäs i Japan, jag undrar om den pjäsen var lika våldsam som den här filmen! I boken är alla romanfigurer japaner, i filmen görs de större rollerna av amerikaner och engelsmän.

David Leitch har tidigare regisserat DEADPOOL 2 och FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW, och han hjälpte till att regissera JOHN WICK, men utan att få credit.

Att se på BULLET TRAIN känns som att se alla John Wick-filmerna, DEADPOOL 1 & 2, KILL BILL 1 & 2, och ett gäng Sonny Chiba-filmer - samtidigt. Bullet train betyder höghastighetståg - men eftersom filmen handlar om ett flertal yrkesmördare ombord på ett tåg, ligger betoningen på bullet.

Handlingen är lika enkel som komplicerad. Brad Pitt spelar en mördare med kodnamnet Ladybug. Efter att några uppdrag inte gått som planerat, tänker han nu utföra ett jobb utan att ta med sig en pickadoll. Hans uppdragsgivare (Sandra Bullock gör telefonrösten) vill att Ladybug ska hämta en attachéväska som finns ombord på ett tåg på väg mot Kyoto.

Ombord på tåget finns även de två mördarna Tangerine och Lemon (Aaron Taylor-Johnson och Brian Tyree Henry), den mystiska tjejen Prince (Joey King), hämnaren Kimura (Andrew Koji) med sin far (Hiroyuki Sanada), och efter ett tag kliver en som kallas Wolf (Benito A Martínez Ocasio) ombord. Det visar sig att dessa människors olika uppdrag har något gemensamt - och de drabbar förstås alla samman ombord på tåget.

Vad som följer är en lång rad actionscener. Dessa är välkoreograferade - David Leitch kan det här, han är gammal kampsportare och stuntman. Blodet sprutar friskt, och det hela leder fram till en förklaring till vad det hela gick ut på.

Om jag hade sett BULLET TRAIN för 30 år sedan, hade jag antagligen tyckt att den var hur cool som helst. Men det är inte 90-tal längre. Problemet med BULLET TRAIN är att den inte är speciellt rolig - och den är en halvtimme för lång, jag tröttnade efter ett tag. Jodå, Brad Pitt är rätt lustig i rollen som proffsmördare i beppehatt, här finns några bra scener, det hela är snyggt paketerat, och soundtracket är utomordentligt. Men, det här är ganska lättglömt - och framför allt är för ansträngt. Leitch försöker verkligen göra något som hela tiden ska vara extremt coolt, och då blir det lätt krystat och ansträngt.

Ett flertal kända ansikten figurerar i filmen förutom de jag nämnt. Zazie Beetz har en mindre roll som mördare. Karen Fukuhara, som har en av huvudrollerna i TV-serien THE BOYS, spelar en i tågpersonalen, hon är närmast att betrakta som statist. Michael Shannon dyker upp efter ett tag. Channing Tatum gör ett kul litet inhopp som passagerare på tåget. Ryan Reynolds skymtar i tre sekunder.

Vad som är anmärkningsvärt är att tåget nästan är helt folktomt, och inga - inte ens konduktören - verkar hitta alla mosade lik som ligger utspridda i de olika vagnarna.

Några av de amerikanska skådisarna pratar med brittisk accent.

För att sammanfatta: bra musik, snygga bilder, kul skådisar, vissen handling.

 

 

 

(Biopremiär 5/8)

Bio: The Lost City

Foton copyright (c) Paramount Pictures

Äventyrsfilmer av idag brukar vara ganska påfrestande historier; de fläskar på med för mycket av allt, och de har en tendens att glömma bort själ och hjärta. Senast var det UNCHARTED, dessförinnan JUNGLE CRUISE. Högljudda filmer med en massa datoranimerade effekter, men som ligger oerhört långt ifrån till exempel Indiana Jones-filmerna. 

Jag förväntade mig att THE LOST CITY, en romantisk actionkomedi i regi av bröderna Aaron och Adam Nee, skulle vara precis likadan - men den här filmen är betydligt roligare än jag trodde den skulle vara. Faktiskt!

THE LOST CITY visar sig vara något slags lös nyinspelning av DEN VILDA JAKTEN PÅ STENEN - den är åtminstone väldigt inspirerad av denna film från 1984. Den här gången är det Sandra Bullock som spelar författarinna till bästsäljande kärleksromaner. Loretta Sage heter hon, och när filmen börjar har hon precis skrivit klart sin senaste roman; ännu en del i en serie romantiska äventyrshistorier. Trots hennes protester tvingas hon ta på sig en glittrande paljettbyxdress hon knappt kan gå i, när hon på en scen ska göra PR för boken, och möta sina fans.

Hennes fans är dock mest intresserade av Alan Caprison (Channing Tatum), en otroligt korkad fotomodell som varit långhårig omslagsmodell på samtliga böcker om Lorettas hjälte Dash. De jublande kvinnorna i publiken vill hellre se Alan slita av sig skjortan, några frågor till Loretta har de inte. 

Efter ett katastrofalt scenfranträdande blir Loretta plötsligt kidnappad. I sin senaste bok har Loretta, som är en hejare på arkeologi, historia och teckentydning, lyckats lösa en urgammal gåta, vilket den svinrike och excentriske galning Abigail Fairfax (Daniel Radcliffe) upptäckt. Han i sin tur har hittat en urgammal, gömd stad i en djungel på en ö i Atlanten. Där ska det finnas en skatt, och Loretta borde kunna tyda tecknen på en bit pergament som avslöjar var skatten finns.

Alan såg Loretta föras bort, men eftersom hon bara varit försvunnen i ett par timmar, vill polisen avvakta med att leta efter henne - hon har kanske inte alls kidnappats. Därför ger Alan sig av på en räddningsexpedition, tack vare Lorettas smartwatch vet han var hon befinner sig.

... Och därefter följer en lång rad äventyr, jakter och upptåg i djungeln. Kommer Loretta att få ihop det med Alan på slutet, trots att hon är intelligent och han är korkad?

Jag gillar Sandra Bullock. Hon ser numera lite för fixad ut i ansiktet (Bullock hävdar själv att hon inte opererat sig), men hon är förstås fortfarande rolig, och i THE LOST CITY får hon tillfälle att vara rolig. Daniel Radcliffe verkar ha kul i sin roll som något slags Bondskurk. Han är så excentrisk att han har en egen lyx-pansarvagn försedd med minibar.

Channing Tatum är lustig som en variant på Fabio, han gör entré till Europes "The Final Countdown" och dansar något slags tafflig karatedans, och han är hopplös som djungelhjälte. Dock bleknar Tatum när Brad Pitt plötsligt dyker upp. Pitt skulle göra en liten cameo i filmen, men hans lilla roll verkar ha vuxit, han är med i ett flertal scener innan han försvinner ur filmen. Kemin mellan Bullock och Pitt är betydligt större än den mellan Bullock och Tatum.

Luften går ur storyn en aning under filmens tredje akt, kanske för att skattjakten inte är alltför originell. Men jag tycker ändå att det här är en småkul film, med en hel del roliga repliker och scener. THE LOST CITY är bättre än de två filmer jag nämner inledningsvis, och den är bättre än alla de här misslyckade Tomb Raider-filmerna.

På slutet får vi även filmens moral presenterad i en replik: en författare ska aldrig kalla sina egna, populära böcker för skräp, och förakta sina hängivna läsare. Läsarna har stort utbyte av böckerna, det är därför de läser dem. Och jo, så är det ju. Man ska ta sin publik på allvar.

 

 

 

 

(Biopremiär 20/4)

Bio: Gravity

Foton copyright (c) Warner Bros./Twentieth Century Fox Sweden

Den mexikanske regissören Alfonso Cuaróns (CHILDREN OF MEN) GRAVITY har blivit en oväntad jättesuccé i USA. Inte nog med att den fyller salongerna, den har även till större delen fått strålande kritik - och det pratas om att Sandra Bullock kommer att Oscarnomineras för sin huvudroll.

Handlingen är föredömligt enkel. Sandra Bullock och George Clooney är astronauterna Ryan Stone och Matt Kowalski. De befinner sig tillsammans med en tredje person vi aldrig riktigt presenteras för uppe i rymden, där de utför arbeten på sin rymdfärja Explorers skrov, när de får ett meddelande (Ed Harris gör rösten) om att en rysk satellit exploderat och att skrotet är på väg rakt emot dem i hög hastighet. De tre hinner inte ta sig tillbaka in i skeppet innan olyckan är ett faktum. Den tredje astronauten dödas, medan Stone slungas ut i rymden utan livlina. Kowalski försöker leta upp henne och ta henne tillbaka till säkerheten, men olyckorna staplas på varandra och snart måste Stone ensam försöka ta sig tillbaka till Jorden.

Detta är i stort sett en One Woman Show, paketerad i ett perfekt 91-minutersfodral. Allt som kan gå fel går fel, Stone tar sig från farkost till farkost till farkost, allting verkar vara emot henne. Chansen att överleva är förstås minimal. Hon är trots allt ensam uppe i rymden och syret håller på att ta slut.

Jag har ingen aning om hur pass realistisk filmen är, men jag köper det här rätt upp och ner. I mina okunniga ögon ser det här hur realistiskt ut som helst. Och det är fullkomligt fantastiskt genomfört. Jag orkar inte tänka på hur de har spelat in filmen. Rollfigurerna rör sig genomgående utan tyngdkraft i slowmotion. Det är förstås en väldigt massa greenscreens och datoranimeringar, och Bullock har i intervjuer sagt att de tvingades fejka slowmotion och röra sig långsamt. Lösa föremål svävar fritt omkring ombord på farkosterna, och jag kommer förstås att tänka på Tintin och "Månen tur och retur". Eld och Stones tårar bildar klot och pärlor.

GRAVITY är en otroligt snygg film. Tempot är förhållandevis långsamt, här är ont om snabba klipp, filmfotot är strålande, och för en gångs skull lyfter 3D:n filmen. Stones utsatthet blir verkligen påtaglig och vi i publiken känner hur vi svävar runt där ute tillsammans med henne.

Vid ett par tillfällen blir filmen kanske en aning saggig. Kanske är Bullocks monologer lite för mycket emellanåt; hon har ju ingen att prata med, och jag har lite svårt för den ibland nästan sakrala musiken, som för tankarna till new age-flum. Men det kan jag ta. Helheten förlåter svackorna.
Det här är en spännande film som faktiskt nästan tar andan ur en - både visuellt; vyerna får en att häpna, och innehållsmässigt. Snacka om mardröm att vara fast däruppe i mörkret. Utan luft. Utan kontakt med omvärlden. Utan Facebook.

Självklart bör du se filmen på så stor duk som möjligt. Jag utgår från att den kommer att gå upp på Royal i Malmö, som har Sveriges största duk.

Är Sandra Bullock värd en Oscar för sin insats? Tja, det vet jag inte - men varför inte? George Clooney glider mest omkring och är den där vanliga charmknutten han brukar vara.

... Och att filmen bara varar 91 minuter ser jag som ett stort plus. Det är vi inte bortskämda med idag, när var och varannan film ska vara över två timmar vare sig det behövs eller ej.

(Biopremiär 25/10)

Bio: The Heat

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox Sverige
Actionkomedin THE HEAT blev en oväntad framgång på bio i USA, den fick förhållandevis bra recensioner, och med Paul Feig som gjorde BRIDESMAIDS vid rodret hade jag faktiskt rätt höga förväntningar. Tyvärr lämnade jag pressvisningen aningen besviken.
Konceptet här är att göra en typisk buddymovie; en snutfilm modell DÖDLIGT VAPEN och liknande, fast med kvinnor i huvudrollerna och med betoningen på komedi i actionkomedi. Av någon anledning har detta aldrig tidigare gjorts. Vilket kanske inte är så konstigt ändå. Genren är grabbig.
Sandra Bullock är den trångrövade FBI-agenten Ashburn från New York; en streber som hela tiden försöker stiga i graderna och som följer lagen till punk och pricka. Hon är dessutom ordningsam och svär aldrig. Ashburn sätts på att leta upp en galen knarkhandlare som mördar och styckar folk, och skickas iväg till Boston. Där tvingas hon samarbeta med snuten Mullins (Melissa McCarthy), som är Ashburns diametrala motsats. Mullins är ful i mun, odräglig, slarvig, sluskig, och hon hatar förstås Ashburn.
Efter att ha gnabbats genom halva filmen sker såklart det vi alla förväntar oss: Ashburn släpper loss, börjar supa och svära, tuffar till sig; Mullins visar sig ha ett hjärta av guld, och jodå, det omaka paret blir förstås bästa vänner. Något annat hade vi ju inte väntat oss.
THE HEAT inleds med riktigt fräsiga, 70-talsinspiterade förtexter; det är splitscreen och funky music, och tankarna går till gammal blaxploitation - fast där upphör alla likheter. Långfilmsdebuterande Kate Dippold har skrivit manus och i hennes story är kriminalfallet minst sagt sekundärt, den glöms nästan bort helt och hållet emellanåt. Istället koncentrerar man sig på Ashburns och Mullins personligheter, och de situationer de hamnar i tillsammans eller var för sig.

Problemet med filmen stavas Melissa McCarthy. Hon är kul i biroller, hon funkade ju bra i BRIDESMAIDS och BAKSMÄLLAN DEL II, men när hon intog huvudrollen i IDENTITY THIEF höll det inte alls; hon var bara jobbig. Och så är även fallet med Mullins. Hon är tjock, oborstad, skriker och svär oavbrutet - något som är roligt i fem minuter. Sedan blir det bara påfrestande. En rollfigur som Mullins hade kanske fungerat i en rak actionfilm, där alla är oborstade, svärande typer - men inte här. Och nej, jag hade inte tyckt att Mulligan vore roligare om hon vore man. Jag gillade aldrig Svullo.
Däremot är Sandra Bullock rolig. Hon gör förvisso en typ hon gestaltat flera gånger tidigare, till exempel i THE PROPOSAL, men hon gör denna typ bra. Strikt men bortkommen, kontrollerad men klantig. Det är lite intressant att hon i vissa scener fortfarande ofta beter sig lika flickaktigt som hon alltid gjort, sitter hemma och myser i pyjamas och struttar omkring som en tonåring - och kommer undan med detta. Bullock är trots allt 49 år. Å andra sidan - numera ser hon lite skum ut i nyllet i närbilder. I synnerhet runt ögonen. Jag utgår från att hon opererat sig.
Marlon Wayans har en mindre roll som kostymklädd polis i Boston - han är närmat en straight guy i filmen. Mullins otäcka morsa görs av gamla SATURDAY NIGHT LIVE-stjärnan Jane Curtin, och hela familjen består av vedervärdiga (men rätt kul) individer; en härlig samling white trash. Ashburn tittar på TJEJEN SOM VISSTE FÖR MYCKET på TV; scenen där albinon dyker upp på biblioteket, och snart dyker det upp en argsint albinopolis i THE HEAT.

För att till större delen vara en renodlad komedi, är THE HEAT överraskande blodig emellanåt. ett flertal personer blir skjutna i pannan så att hjärnsubstansen sprutar, Ashburn försöker utföra trakeostomi på en killemed blodsöligt resultat, och en väldigt roligscen involverar ett lår och en kniv. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det passar med blodigt våld i en film som den här.
Här och var är det riktigt roligt. Jag gillar den långa episoden där de två huvudpersonerna super ner sig och flippar ut, det är kul att se Sandra Bullock med jordnötter i näsan. En av hennes repliker, "Tongue in cheek", funkar inte alls i översättningen.
Men jag tror att THE HEAT hade blivit bättre om man renodlat dem lite mer - antingen som en komedi utan action, eller som en tuffare snutfilm, som råkar ha flera komiska inslag. Och det vore önskvärt om Melissa McCarthy kunde hålla käften emellanåt och inte svära så förbannat. Jag tänker osökt på RUSH HOUR-filmerna med Jackie Chan och Chris Tucker - och hur oerhört mycket bättre dessa hade blivit om man klippt bort Tucker, eller åtminstone ersatt honom med någon annan. Han bara skriker och är jobbig.

(Biopremiär 9/8)

-->

Bio: Extremt högt och otroligt nära

Foto copyright (c) Twentieth Century Fox
Jag tillhör de där som sitter kvar och ser eftertexterna. När eftertexterna till Stephen Daldrys (BILLY ELLIOTT, TIMMARNA, THE READER) EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA rullat klart, vände jag mig om till några kollegor (jodå, självklart sitter jag även långt fram för maximal upplevelse) och trumpetade "VILKEN AVSKYVÄRD FILM! FY FAAAN!"
Detta drama är nominerat till två Oscars; för bästa film och så har ju Max von Sydow nominerats för bästa manliga biroll. Det vore skandal om det här skräpet tilldelas statyetten för bästa film - fast å andra sidan, det är väl sådant här som går hem hos akademin. Jag inbillar mig att man bör vara högborgerlig amerikan för att uppskatta den här filmen.
Baserad på en roman jag inte vill läsa, handlar EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA om den nioårige Oskar Schell (Thomas Horn), som förlorade sin far (Tom Hanks) vid attacken mot World Trade Center. Den här farsan var ett riktigt praktexemplar, världens mest perfekta människa, en präktig, korrekt och gladlynt helyllekille - av den typ Hanks ju så ofta gör. Lille Oskar saknar sin far något enormt. Och hans känslor blir desto större då han lider av någon bokstavskombination. Han nämner att han en gång testats för Aspergers. Han är en borderlinekille. Lillgammal, överintelligent, stirrig, gapig, intensiv, och till på köpet är han utseendemässigt självklart ett sådant där A-barn de tillverkar i en hemlig fabrik i Hollywood. När han behöver lugna ner sina känslor skramlar han dessutom med en tamburin (!) och ofta får vi se ungjäveln gå omkring med den där tamburinen.
En dag råkar Oskar slå sönder en vas, och i denna hittar han ett litet kuvert märkt "Black" och i detta finns en nyckel. För att hantera sorgen efter fadern, får grabben för sig att han ska hitta låset nyckeln passar till - kanske finns där ett sista budskap från den allsmäktige Tom Hanks. Oskar gör en lista på alla som heter Black inom ett visst område i New York; över 400 pers, och så beger han sig iväg för att träffa dem allihop, en i taget.
Tvärs över gården bor Oskars farmor, som har en ny inneboende - Max von Sydow. Denne åldrade tysk säger inte ett ord under hela filmen; rollfiguren slutade prata efter en händelse under kriget. Dessutom är det möjligt att gubben är Oskars farfar. Gubben kommunicerar med lappar och vill göra Oskar sällskap på skattjakten, och så blir det. En vänskap utvecklas.
Sandra Bullock spelar Oskars stackars moder som grabben inte verkar ha mycket till övers för - så hon tillbringar sina scener med att se sorgsen ut. John Goodman är portvakt i några scener.
Jag tyckte att EXTREMT HÖGT OCH OTROLIGT NÄRA var provocerande usel. En extremt jobbig och otroligt irriterande film som kröp under skinnet på mig. Det här är extremt sentimentalt och otroligt sirapsindränkt. Emellanåt balanserar filmen farligt nära gränsen till ren kalkonfilm. Ibland - i synnerhet under Bullocks scener - kommer jag att tänka på THE TREE OF LIFE, en annan vidrig film.
Värst av allt är den där lille ungen. Jag blev vansinnig på honom. Han får vara hur duglig skådespelare som helst, men jag misstänker att han egentligen är en 47-årig dvärg. Vid ett par tillfällen går han igång och babblar så hysteriskt att jag satt och siktade på filmduken med mitt osynliga gevär. Jag ville slå tamburinen i skallen på grabben.
Logiken haltar också betänkligt. Och det blir bara dummare och dummare. Ni skulle inte tro mig och jag återger vad som sker under upplösningen. Det är alldeles för dumt. Extremt osannolikt och otroligt korkat. Det hela mynnar dessutom ut i en antiklimax.
Men Max von Sydow, då? Jo, han är bra. Han ser vital ut för att vara 82, hans rollfigur är sympatisk. Men jag gissar att Christopher Plummer - även han 82 - kommer att tilldelas birollsoscarn för sin härliga roll i BEGINNERS, som för övrigt är en mycket bra film.

(Biopremiär 17/2)

Taken 2 + Dune + Dagens ord

Franske TAKEN-regissören Pierre Morel är minsann i farten. Enligt Variety håller han nu på att utveckla TAKEN 2 - och det ser vi ju fram emot. Jag ska kanske ta och skicka den där idén till honom, den som diskuterades här i TOPPRAFFEL!: Liam Neesons dotter råkar illa ut när hon är på språkresa i Brighton.
Men inte nog med det, Morel ska även regissera en ny version av DUNE. Men behövs det? David Lynchs floppversion kom 1984. Sedan kom ju maffiga miniserier för TV - fast dem har jag inte sett. Jag började titta på en av dem, men jag fattade ingenting. Morels DUNE ska ha premiär den första juli 2011.
Vidare jobbar Morel på actionfilmen PURSUIT, och han har hunnit regissera John Travolta-filmen FROM PARIS WITH LOVE, som har USA-premiär den femte februari.
...Och slutligen: eftersom Sandra Bullock slår rekord som första kvinna som ensam stjärna i en film spelat in över 200 miljoner dollar, här är dagens ord:
FEMME-DRIVEN.

Bio: The Proposal

Dags för lite romantik och kärlek, så här i midsommartider. Det har ju varit lite dåligt på den fronten på sistone - FLICKVÄNNER FRÅN FÖRR var inget att pryda midsommarstången med, och jag kan inte komma på någon annan kärleksfilm eller romantisk komedi jag gillat på ett bra tag. Det skulle väl vara gränsfallet LAST CHANCE HARVEY, då. Men jag gillar ju romantiska komedier. Jag är lite blödig på den fronten. Jag gillar karate, monster, prisjägare i vilda västern, motorsågsmördare, vigilantes - och filmer om omaka par som smågnabbas genom en hel film för att slutligen få varandra på slutet. Vilket är precis vad THE PROPOSAL handlar om.

Nu hade jag råkat läsa ett par negativa recen-
sioner av filmen innan jag såg den. Förvisso skrivna av recensenter jag sällan håller med, men ändå. Jag förväntade mig det värsta, som ännu en o-rolig och o-romantisk komedi à la flickvänner från förr. Dessutom har THE PROPOSAL Sandra Bullock i huvudrollen. Henne tror jag mig inte ha sett på länge, och ett tag var jag trött på henne. Jag kommer ihåg när jag var på en förhandsvisning av den rätt vissna, amerikanska nyinspelningen av THE VANISHING; SPÅRLÖST FÖRSVUNNEN, alltså. Det enda vi kom ihåg och pratade om efteråt, var den där söta tjejen som försvann i början. Direkt efter det blev Bullock stjärna, och jag gillade henne - i synnerhet i DEMOLITION MAN. Men efter ett tag började jag irritera mig på henne och hennes lite förkylda röst. Jag vet inte riktigt varför. Kanske mest för att filmerna inte var speciellt bra - även om jag gillade MISS SECRET AGENT. Det var väl bara jag som gillade den. Uppföljaren har jag inte sett.
THE PROPOSAL börjar, och där sitter Sandra Bullock på en träningscykel - och jag kände genast att, jösses, vad var det jag hade emot henne? Titta på tösen! Hon är ju vacker som en ... Okej, nu kommer jag inte på någon bra liknelse, men ändå. Här spelar hon Margaret, chefredaktör eller något i den stilen på ett bokförlag i New York. Inte nog med det, hon är även en hatad bitch och går under epitet som "häxan" och liknande bland förlagets anställda. Framställningen av henne påminner lite grann om Meryl Streeps rollfigur i DJÄVULEN BÄR PRADA. Fast lite mildare och med den stora skillnaden att Bullock inte ser ut som en fisk.
Ryan Reynolds är Drew, Margarets assistent och ofta hårt pressad. Han drömmer om att Margaret ska dö i en bilolycka och liknande. Men så visar det sig att Margaret är kanadensare och hennes uppehållstillstånd i landet håller på att gå ut. Mycket märkligt. Men för att lura myndigheterna slänger hon ur sig att hon ska gifta sig med Drew. Det nyblivna paret informeras om att om det visar sig att äktenskapet är en bluff, riskerar Drew böter på 250 000 dollar och ett par år i fängelse, medan Margaret blir landsförvisad för resten av livet.
Drews farmor ska fylla 90 och han och Margaret ska därför åka hem till hans familj i Alaska över en helg, då ska han även passa på att visa upp sin blivande fru. Nu visar det sig att Drews familj är svinrik, "Alaskas Kennedys" säger Margaret, och de har stora ägor och bor i en gigantisk villa.
Självklart blir det en helg fylld av prövningar, förvecklingar och komplikationer, och självklart är det uppenbart att ständigt småbråkande Margaret och Drew går från att hata varandra till att attraheras av varandra på riktigt.
...Och det här var inte alls så tokigt, faktiskt. Låt mig ta det negativa först: under filmens sista tredjedel, eller kanske fjärdedel, kommer de där vanliga amerikanska budskapen om att det viktigaste av allt i livet är en familj, och Margaret är så bitchig eftersom hon inte har en sådan. Vidare förekommer något av det värsta som finns på film: en gamling som ska vara ungdomlig. Ja, den 90-åriga kärringen, förstås. Hon är även ute i skogen och klär ut sig och utför Moder Jord-ritualer som i den där jävla YA YA-FLICKORNA, eller vad den nu hette; en hemsk film. Sådana här grejer tycker jag alltid är hemska och lite äckliga. Präktig, amerikansk och ungdomliga kärringar, alltså.
Men i övrigt funkar det här riktigt bra. Framför allt är THE PROPOSAL överraskande rolig. Jag skrattade betydligt mer åt den här filmen, än åt SNUTEN I VARUHUSET. Mest omskriven har en nakenscen varit, och just den förvånade mig. För att vara en i USA, antar jag, barntillåten film är denna scen riktigt vågad. Fast det är en naken-slapstickscen och ingen sexscen.
Och som den blödige unge man jag är, satt jag förstås hele tiden och väntade på att Margaret och Drew skulle kyssa varandra. Något jag inte var ensam om att göra - THE PROPOSAL pressvisades inte, så jag såg den på en fullsatt förhandsvisning, och när den där kyssen kom till slut (och det dröjer lääänge), hördes stora delar av de unga tjejerna i publiken sucka trånande ("Aaaaaaauuuuuu!!!"). Jag kan tänka mig att jag själv hade ett lite fjolligt "Åh, så fiiint"-leende.
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Ryan Reynolds. Han har varit med en en del rätt bra filmer, och han har väl alltid varit hyfsat bra. Fast han ser lite för pojkaktig ut. Han är ju liksom ingen Gregory Peck. Och vad som gör THE PROPOSAL lite intressant, är att Sandra Bullock är tolv år äldre än Reynolds! Väldigt ofta brukar svenska filmkritiker hänga upp sig på att medelålders män får ihop det med unga kvinnor i filmer, och att förhållandet aldrig är det motsatta. Men samtidigt är det ju ett faktum att många kvinnor attraheras av äldre män, sedan får de politiskt korrekta säga vad fan de vill. Däremot är det sällsynt med män som tänder på kärringar, även om jag hörde att den porr som säljer bäst i Sverige är sådan med gamla, fula kärringar. Fast det är klart, Sandra Bullock ser ju inte ut att fylla 45 nästa månad, snarare 30.
I vilket fall; Sandra Bullock är en utmärkt komedienne och jag skulle också vilja kyssa henne i slutscenen. Eller helst tidigare. Redan i början. Jag tycker nog att THE PROPOSAL kan få en ganska stadig trea. Ja, faktum är, att om det inte vore för tjafsandet om familjen och annat, hade jag kunnat öka betyget.
Extra plus för att Michael Nouri (som blivit vithårig) är med i en liten, liten roll i början. Och Craig T Nelsan var det ju också längesedan vi såg.
Just det! Jag glömde ju helt och hållet bort att Malin Åkerman är med i en liten biroll. Och det är nog inte så konstigt att jag glömde bort henne. Det är något svenskt och hemvävt över henne, hon må vara söt och charmig, men hon är liksom inte speciellt spännande. I THE PROPOSAL är hon skolfröken, och det är väl precis vad hon ser ut att vara.






(Biopremiär 24/6)