Visar inlägg med etikett Samantha Morton. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samantha Morton. Visa alla inlägg

lördag 3 september 2016

DVD/Blu-ray/VOD: The Harvest

THE HARVEST (Studio S Entertainment)
Den mest uppmärksammade TV-serien den senaste tiden, är STRANGER THINGS på Netflix. En serie som inte bara utspelar sig på 1980-talet; den ser även ut att vara gjord på den tiden, både estetiskt och berättarmässigt. STRANGER THINGS är en mycket bra serie, och jag uppskattar det behagliga, tilltalande sätt den är gjord på - jag saknar 80-talets film- och TV-berättande i dessa tider med hysteriskt klippande, handhållen kamera, urtvättade färger, datoranimeringar, och allmän sterilitet. Samtidigt tycker jag att det är lite synd att STRANGER THINGS utspelar sig på 80-talet. Varför inte göra en TV-serie som utspelar sig idag, men som är gjord på samma robusta sätt som på 80-talet?
John McNaughton är nog fortfarande mest känd som mannen som gjorde HENRY - EN MASSMÖRDARE (missvisande titel, Henry är ingen massmördare, han är seriemördare). Hans rysare THE HARVEST från 2013 har nu släppts på DVD i Sverige - och minsann om den inte känns som den typ av film jag efterlyser!
THE HARVEST är en lågmäld thriller som för tankarna till 80-talets Stephen King, och kanske även till David Cronenberg. Estetiskt sett ser McNaughtons film ut som de rejäla rysare som gjordes för 35 år sedan. Stämningsfull höst, småstad, inga krystade extravaganser, och en obehaglig känsla av att något är väldigt, väldigt fel.
Maryann (Natasha Calis) är en ung tonåring vars föräldrar omkommit. Hon ska bo hos sina farföräldrar (Leslie Lyles och Peter Fonda, minsann), och när hon undersöker grannskapet upptäcker hon att det bor en rullstolsburen, jämngammal pojke i grannhuset. Andy (Charlie Tahan) heter han. Andys föräldrar, spelade av Michael Shannon och Samantha Morton, är besynnerliga, speciellt morsan - en vresig, otäck kvinna.
Maryann misstänker att allt inte står rätt till med Andy, i synnerhet som hans föräldrar inte vill att Maryann kommer på besök. Och vad är det de förvarar i källaren?
THE HARVEST är kanske inte jätteoriginell, men den bjuder på ett bra mysterium, den är spännande och mycket stämningsfull, och framför allt är filmen exceptionellt välspelad. Det är extra kul att se Peter Fonda i en vettig roll. De senaste åren har jag bara sett honom i låg-lågbudgetfilmer, där producenterna hyrt in honom för en dag. Jag såg till exempel en fruktansvärt usel western, i vilken Fonda gjorde alla sina scener ensam, stående i ett och samma hörn, han träffade aldrig de han agerade mot och filmade säkert sina få scener någon helt annanstans.
En märklig detalj i THE HARVEST är att de två tonåringarna säger att de ska leka. "Får jag leka med Andy?". Det finns väl inga tonåringar som säger leka? Jag tror jag slutade att säga leka när jag började skolan. Leka är för småbarn.









-->


onsdag 5 september 2012

Bio: Cosmopolis

Foton copyright (c) NonStop Entertainment
David Cronenbergs förra film; A DANGEROUS METHOD, var inget vidare. Till större delen bra skådisar, egentligen en intressant historia, men till utförandet väldigt o-Cronenbergsk - och Keira Knightley lyckades nästa förstöra filmen helt på egen hand med sitt vansinniga överspel. Han är ju inte så pålitlig längre, den gode Cronenberg; för varje A HISTORY OF VIOLENCE får vi en SPIDER. Och det här året, 2012, har han faktiskt överskuggats av sin son, Brandon Cronenberg, vars långfilmsdebut ANTIVIRAL liksom Davids COSMOPOLIS visades i Cannes och skapade en hel del buzz.
Jag avslutade min recension av A DANGEROUS METHOD med att hoppas på att COSMOPOLIS skulle bli bättre. Trots Robert Pattinson i huvudrollen. Mycket pekade på att det här skulle kunna bli en bra och mycket Cronenbergsk film. Jag har inte läst romanen av Don DeLillo, som Cronenbergs manus bygger på, men på pappret lät det väldigt intressant.

Det har gått åt helvete med världen. Kapitalismen har ställt till det, New York har förvandlats till en varböld, anarkister och råttor härjar vilt. Robert Pattinson är den unge miljardären Eric Packer, som till synes bor i en enorm limousin han åker omkring i för att hitta en frisör. Eftersom valutan har kraschat, raseras Erics tillvaro i rask takt, han blir alltmer paranoid och precis allting verkar förfalla. Eric, limousinen, staden.
I realiteten visar sig COSMOPOLIS vara allt annat än det jag hoppats på. Stora delar av det vanliga gänget vid Cronenbergs sida är tillbaka. Peter Suschitzky, som plåtat alla Cronenbergs filmer sedan DUBBELGÅNGARE 1988, står för filmfotot. Howard Shore står självklart för musiken. Denise Cronenberg har snott ihop kläderna. Ändå ser det här ut som en film gjord av någon som försöker imitera Cronenberg, men som saknar fingertoppskänsla. Men vad värre är, är att COSMOPOLIS är märkligt pretentiös. Det är längesedan jag såg en så här teatralisk film. Nu har förstås David Cronenberg länge varit intellektualiserande, åtminstone sedan han gick från att vara en bespottad skräcksnubbe till att bli Respekterad Konstnär, men han har aldrig gått så långt som i COSMOPOLIS.
Här finns inte en enda naturlig replik. Istället håller rollfigurerna långa, konstruerade, sökta monologer när de pratar med varandra. De tittar sällan på varandra under dialogscenerna, ibland står de med ryggen mot, och det skulle kunna vara en parodi på gamla, svenska dramer. Tempot är mördande långsamt och varje scen varar en evighet. Ibland så pass länge att jag helt tappade koncentrationen och började tänka på annat - för att plötsligt hoppa till och slungas tillbaka in i filmen vid till exempel höga pistolknallar.
Det typiskt Cronenbergska finns kvar. Det handlar en hel del om den mänskliga kroppen; Eric Packer låter sig undersökas av en läkare varje dag och är rädd för sjukdomar, och i COSMOPOLIS har hela staden smittats. Det känns som om hela Manhattan håller på att ruttna. Alla blir galna, soporna växer. Occupy Wall Street har blivit Occupy New York. Vid ett par tillfällen exploderar filmen i brutalt våld. En kille blir upprepade gånger knivhuggen i ögat när han intervjuas på TV, folk skjuts ner. Packer pissar i sin limousin och ligger med horor. Han har visst även en ung, söt fru han sällan träffar och knappt verkar känna.

En del bra skådisar figurerar i filmen, några av dem bortkastade i småroller. Juliette Binoche, Samantha Morton, och Paul Giamatti har en handduk över huvudet. Robert Pattinson funkar rätt bra i huvudrollen; hans märkliga utseende och kyla gör honom som klippt och skuren för rollen. Och jag undrar verkligen vad alla unga töser i Pattinsons fan club kommer att tänka när de ser den här filmen ...
Estetiskt sett är det här bra. New York ser ut som en mardrömsvärld. Limousinens interiörer är flotta - ett tag trodde jag att hela filmen skulle utspela sig i den. Howard Shores musik är ganska minimalistisk men påträngande, vilket ökar obehagskänslan.
Egentligen är COSMOPOLIS intressant och fascinerande. Precis som A DANGEROUS METHOD. Synd bara att den är så irriterande pretentiös och långtråkig.
Jag kommer nog aldrig att se om den här filmen.
Däremot är jag väldigt nyfiken på ANTIVIRAL - kolla trailern HÄR.







(Biopremiär 7/9)





torsdag 8 mars 2012

Bio: John Carter

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Pulphjälten John Carter skapades redan 1911 av Edgar Rice Burroughs, mannen bakom Tarzan. Carter var något slags science fantasy-version av Tarzan. Vid närmare eftertanke var nog många av Burroughs skapelser Tarzan i olika miljöer.

1978-79 gav Atlantic Förlag ut tretton nummer av serietidningen John Carter - Människa på Mars; en ganska kortlivad tidning från Marvel Comics. Jag läste några nummer av den då; jag har aldrig läst om den, men jag vill minnas att jag tyckte tidningen var rätt cool. Fast jag tyckte att allt från Marvel var coolt på 70-talet. Jag minns att jag i samma veva lyckades hitta en svensk utgåva av en av Burroughs Carterromaner på biblioteket - jag lånade den, men läste den aldrig.
Nu, långt senare, har jag fått veta att Marvels serieversion var långtifrån den första. I början av 70-talet försökte sig DC på en adaption som gick i tidningen Weird Worlds, men redan på 30-talet figurerade Carter som seriefigur, och han återkom på olika förlag på 40-, 50- och 60-talen. Just nu ger Dynamite Comics ut en ny tidning, men även Marvel har visst kommit med en ny version.
Redan år 2009 gjorde våra vänner på mockbusterbolaget The Asylum en egen låg-lågbudgetversion av John Carter; precis som den första romanen kallades den PRINCESS OF MARS - fast i England döptes den om till THE MARTIAN COLONY WARS. Den unga prinsessan spelades av den hyfsat överåriga Traci Lords, men filmen får sägas vara överraskande kul och bra för att komma från The Asylum - jag recenserar den här.
Nå. Till den nya filmen. Ska jag vara ärlig har jag haft onda aningar. För det första måste jag säga att hela idén att göra en gigantisk blockbusterfilm baserad på John Carter-böckerna är rätt konstig. Förvisso spelar det ingen roll att majoriteten av målgruppen aldrig hört talas om Carter, men jag tycker att konceptet har varit mossigt i åtminstone 30 år. Det måste te sig ännu mossigare för dagens unga publik.

Förväntningarna sjönk ganska radikalt efter att den första teasertrailern dök upp. Redan teasern var tråkig. Snygg, men tråkig. Det var svårt att låta bli att skapa sig en bild av hur den färdiga filmen skulle vara.

Nu har jag sett den. Och jag måste säga att JOHN CARTER är precis så som jag trodde att den skulle vara. Möjligtvis ännu sämre än förväntat.

WALL-E-regissören Andrew Stantons film är försedd med en fullkomligt onödig ramhandling, i vilken unge Edgar Rice Burroughs år 1881 kallas till John Carters hem. Burroughs påstås vara Carters systerson, och när ynglingen anländer, har Carter dött och testamenterat allt till pågen. Burroughs får även en dagbok i vilken Carter berättar om sina upplevelser fram till sin död i förtid.
John Carter var kapten i Virginias armé under inbördeskriget, och några år efter kriget letar han febrilt efter en mystisk grotta fylld med guld. Efter att jagats av både armén och apacher hittar han grottan - men även en mystisk främling och en magisk amulett. Den senare teleporterar Carter till planeten Barsoom - eller Mars, som den kallas här. Fast det är visst bara en kopia av Carter som hamnar på Mars; den riktiga kroppen ligger livlös i grottan under tiden.
På Barsoom hamnar Carter mitt i ett krig mellan ... ja, du. Det vetefan. Först träffar Carter på ett gäng Tharks; långa, långa, gröna varelser med fyra armar. De verkar illasinnade, men Carter lyckas ändå bli kompis med Tars Tarkas och dennes dotter Sola. Han får även en hund, en skitstor, monsterliknande en som springer otroligt snabbt, och alltid är glad - och ett lumpet försök att kränga leksaker, gissar jag.

På Barsoom finns även de människoliknande röda marsianerna, som ligger i krig med några andra människoliknande varelser - de tillhör kanske samma ras, men en annan klan, vad vet jag. Alla ser likadana ut och slåss, och de där tharkerna slåss visst med alla.

På grund av Mars' gravitation kan Carter hoppa jättehögt och långt, men han har även gått och blivit övermänskligt stark. När han skuttar runt och fajtas med fiender, träffar han på prinsessan Dejah Thoris, som är något slags Xena - krigarprinsessan; ett svärdsvingande kalaskex. Oj, vad Carter blir kär i henne.
Prinsessan måste gifta sig med den slemme Sab Than, vilket hon inte vill, Matai Sang heter en annan kille som smyger omkring och är ond, och John Carter går - och rider - omkring tillsammans med sina rymdkompisar för att rädda Barsooms framtid och vinna prinsessans hjärta.

Jösses. Vilken röra det här är. Vad är det som pågår? Vad pratar alla om? Alla har skitkonstiga namn - vem är vem? Varför krigar de? Vad är de ute efter? Vad gör de här varelserna när de inte krigar? Är det meningen att publiken ska memorera alla komplicerade fakta berättarrösten rabblar upp i prologen?

Taylor Kitsch är i det närmaste en katastrof som John Carter. Snacka om noll utstrålning. Killen ser alldeles för pojkaktig och anonym ut; han saknar allt en svärdsvingande hjälte i en film som denna bör ha. Han får Jason Momoa att framstå som 2000-talets största actionhopp. Kitsch ser ut som en porrskådis från den amerikanska västkusten. Däremot är Lynn Collins bra som prinsessan - vilket jag kanske tycker därför att hon allt är ett raffigt stycke. Mark Strong är Matai Sang, men han har inte så mycket mer att göra än att vara flintskallig.
Bland övriga medverkande ser - eller snarare hör - vi Willem Dafoe, Samantha Morton och Thomas Haden Church. De här spelar tharkerna, vilka är datoranimerade.

JOHN CARTER är lång - en bit över två timmar - och känns längre. Och den är tråkig. Den lyfter aldrig någonsin och känns väldigt tungfotad. Segt och humorbefriat, oengagerande och märkligt mossigt.

Dock går det inte att komma ifrån att scenerierna är imponerande. Ibland riktigt rejält imponerande. Det är pampigt så att man tappar andan, slott och farkoster är mäktiga, kläder och rustningar ser ut att hämtats från gamla operor och Blixt Gordon. Det ser episkt ut, och detta understryks av musiken. Vissa scener, i synnerhet de där John Carter slåss med svärd eller svingar kedjor på fiender, ser ut som hämtade från gamla pulpmagasinomslag. Tharkerna fungerar betydligt bättre än de där blåa varelserna i AVATAR.
... Men vad spelar detta för roll, när allt detta kastas bort på en förvirrad soppa? Jag förstår inte riktigt vilken målgruppen är. Kommer tonåringar att gilla detta?

Ibland tänkte jag på David Lynchs DUNE (en film jag inte sett om sedan den kom, kanske skulle jag omvärdera den idag), åtminstone vad gäller estetik och förvirring. Ibland tänkte jag på de sämsta bitarna ur de sämsta STAR WARS-filmerna.

Framför allt tänkte jag att tammefan om inte The Asylums PRINCESS OF MARS är roligare än det här!

JOHN CARTER är i 3D, men denna teknik utnyttjas inte alls.

Den glada monsterhunden är bäst.







(Biopremiär 9/3)