Visar inlägg med etikett Sam Shepard. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Shepard. Visa alla inlägg

fredag 28 februari 2014

Bio: En familj - August: Osage County

Foton copyright (c) Scanbox

Jag nämner John Wells' EN FAMILJ - AUGUST: OSAGE COUNTY (snacka om otymplig svensk titel) som hastigast i min recension av NEBRASKA. Jag såg den här alldeles innan Alexander Paynes film och de är likartade på så sätt att de är dramer om medelålders - och äldre - människor som träffas på den amerikanska landsbygden och har tunga karaktärsskådespelare i huvudrollerna. Men där slutar väl egentligen alla likheter.

EN FAMILJ bygger på en pjäs av Tracy Letts (namnet till trots en man), som har spelats även på svenska scener, och inleds med att Beverly Weston går och dränker sig - vilket är synd, eftersom han spelas av Sam Shepard. Således försvinner Shepard ur handlingen redan efter några minuter. Meryl Streep är Beverlys fru Violet - cancersjuk, kedjerökande och pillerknaprande. Hon är dessutom ett riktigt fett asshole. Parets Westons tre döttrar Barbara (Julia Roberts), Ivy (Julianne Nicholson) och Karen (Juliette Lewis) med familjer anländer för att trösta Violet och ta reda på vad som egentligen hände med Beverly.
Nu är förstås detta inte vilken familj som helst. Det är en dysfunktionell familj. Så klart. Det handlar om neurotiska kvinnor som gafflar och bråkar och till och med slåss med varandra - den hyfsat avskyvärda Barbara (Roberts försöker sätta rekord i att säga "fuck") kastar sig över Violet. Ivy är vek och ogift, medan Karen är en typisk white trash-brutta. Männen spelas av Chris Cooper, Ewan McGregor och Dermot Mulroney, medan Abigail Breslin är Barbaras marijuanarökande dotter, och Benedict Cumberbatch dyker upp som en kusin.
Det är absolut inget fel på skådespelaruppsättningen, och det det är väl de som gör att jag kan se på den här filmen. För egentligen är jag förbannat trött på sådana här filmer; berättelser om dysfunktionella familjer - och framför allt på neurotiska kvinnor som skriker och bråkar oavbrutet. I stort sett alla rollfigurerna i EN FAMILJ är osympatiska. I början av filmen anställer Beverly en tystlåten indiankvinna som ska sköta om den sjuka och besvärliga Violet. I en scen får denna indian nog, tar en spade och går ut och slår ner en av rollfigurerna. Jag önskade att hon skulle klippa till alla med spaden.
Men det är inte bara mörker. Bitvis är filmen lite rolig - och det skrattades en del på pressvisningen. Vissa bitska repliker är roliga och i en scen knycker Julia Roberts Dr Albans repliker ur SEAN BANAN - INUTI SEANFRIKA. De ska äta havskatt till middag och Barbara skriker "Eat the fish! Eat the fish! Eat the fish! EAT THE FUCKING FISH, BITCH!".

Och det är ju lite kul.

Streep och Roberts är Oscarnominerade för sina insatser, men till skillnad från NEBRASKA är inte detta en film jag vill eller kommer att se om.







(Biopremiär 28/2)

måndag 18 november 2013

Bio: Mud

Foton copyright (c) Scanbox
Fascinerande. MUD visades på Malmö Filmdagar, men där lyckades jag inte klämma in den i mitt schema. Således klämde jag den på en ordinarie visning under premiärhelgen. Publiken var ganska fåtalig - och jag var den ende mannen i salongen. Det var jag och en handfull medelålders kvinnor. Jag fick genast en känsla av att de flockats för att stånka över Matthew McConaugheys bara bringa, vilken han visar upp mot slutet av Jeff Nichols' (TAKE SHELTER) nya film.
Genren är "barnfilm för vuxna", avdelningen Pojkar upplever ett sommaräventyr som förändrar deras liv. En historia som rör sig i närheten av den moderna klassikern STAND BY ME och i viss mån Huckleberry Finn. Dock är det lite mörkare och lite skitigare. Platsen är Arkansas och Mississippi. Huvudperson är fjortonårige Ellis (Tye Sheridan) som tillsammans med sin kompis Neckbone (Jacob Lofland) åker ut till en ö, där de hittar en båt som fastnat i en trädkrona - en surrealistisk syn. De råkar även hitta en kille som bor i båten - Mud (McConaughey), som är efterlyst efter att ha skjutit ihjäl en kille som trånat efter den söta Juniper (Reese Witherspoon) Muds stora kärlek i livet. Mud är en rätt charmig kille och de två pojkarna smyger ofta iväg till ön för att hjälpa honom. Planen är att Mud ska återförenas med Juniper och tillsammans ska de fly i båten, som Mud försöker reparera. Lättare sagt än gjort, när fler än polisen letar efter Mud - även ett gäng kriminella råskinn anländer till den trista lilla sydstatshålan för att ta lagen i egna händer.
Det finns drag av kriminaldrama i MUD, men den biten känns nästan överflödig i filmen. Det här är framför allt en coming of age-film och berättelsen skildras med få undantag helt ur Ellis' synvinkel. Han hjälper sin farsa (Ray McKinnon) att köra ut fisk, han blir förälskad i en söt tösabit och han och Neckbone drar runt och letar skrot som kan komma till pass när båten ska repareras.
Skådespelarprestationerna är utomordentliga. Förutom ovannämnda medverkar Sam Shepard i rollen som en mystisk man som bor i husbåten mittemot den Ellis och hans familj bor i, Michael Shannon är Neckbones farbror som spelar elgitarr, och plötsligt och helt utan förvarning dyker Joe Don Baker upp som den grymme och hämndlystne King; far till mannen Mud dödade. Tänk, och jag som av någon anledning trodde att Baker var död ... Rollfigurerna har alla väldigt bra namn; de heter saker som May Pearl, Mary Lee, Galen, Carver och Princess.
MUD är en mycket bra film - men jag känner att jag måste sänka betyget ett snäpp. Filmen är nämligen alldeles, alldeles för lång. Den rullar på i över två timmar, och eftersom tempot är långsamt och sydstatsdialekterna släpiga, känns det här längre än det är - filmen står och ibland och trampar vatten. Dessutom leder det hela fram till en våldsam och ganska orealistisk sammandrabbning; en eldstrid som känns ganska malplacerad och onödig.
Men på det hela taget är detta en klart rekommendabel film.






(Biopremiär 15/11)

-->



tisdag 14 februari 2012

Bio: Safe House

Foton copyright © UIP Sweden

Jag vet att jag är i minoritet, men jag tyckte att SNABBA CASH var riktigt usel. Okej att en massa människor gick och såg filmen, den är trots allt baserad på en bestseller, men jag förstår inte alla positiva hylllningar och påståenden som att filmer sätter ny standard när det gäller actionscener inom svensk film. Om det är meningen att man inte ska se vad som sker under actionscenerna har de lyckats. Vad är det för sketen standard? Dessutom påstås det att det var Josef Fares som regisserade actionscenerna och inte den huvudsaklige regissören Daniel Espinosa - om det stämmer har jag inte en aning om.

En annan orsak till att jag inte gillade SNABBA CASH, är att Joel Kinnaman innehade huvudrollen. Jag tycker att han är kass. Riktigt kass.


Av någon anledning gillade Hollywood vad de såg och SNABBA CASH blev Espinosas biljett till de stora Hollywoodproduktionerna. Medan andra nordiska regissörer startade sina amerikanska karriärer med lågbudgetfilmer, likt Renny Harlin som gjorde PRISON och TERROR PÅ ELM STREET 4 innan han fick göra DIE HARD 2, slängdes Espinosa in i hetluften på en gång och sattes på att regissera SAFE HOUSE; en stor, dyr actionthriller med folk som Denzel Washington, Ryan Reynolds, Sam Shepard, Brendan Gleeson, Vera Farmiga och Robert Patrick i rollerna. Filmen fick galapremiär med röd matta i USA och den anses vara en av 2012 års storfilmer, Universal har höga förhoppningar på den.

Filmen började och det dröjde inte länge innan jag tänkte "Here we go again ..." - det här kändes som en film jag sett åtskilliga gånger tidigare. Det här är en standardstory, som för omväxlings skull utspelar sig i Sydafrika. Denzel Washington är en skurk som kommit över ett microchip med väldigt känsliga data, extremt hemliga uppgifter om högt uppsatta människor inom CIA, MI6 och så vidare - material som kan skapa en ny skandal i stil med Wikileaks. Washington injiceras chipet i sin egen kropp, men arresteras och förs till ett så kallat safe house. Reynolds spelar en ung CIA-agent som jobbar där, och när ett gäng riktigt, riktigt räliga skurkar - ledda av Fares Fares i skägg - atteckerar och dödar alla, lyckas Reynolds fly och tar Washington med sig. Och sedan rymmer Washington från Reynolds. De räliga skurkarna jagar Reynolds och Washington, Reynolds jagar Washington, CIA försöker lokalisera Washington, och en av de snälla agenterna är troligen korrumperad. Och för att göra det hela ännu värre, så har Reynolds ljugit för sin söta, franska flickvän och inte berättat att han egentligen arbetar för regeringen!


Snälla! Någon måste förbjuda bruket av handhållen kamera! Okej, kanske inte förbjuda det, men för helvete - förhindra folk att skaka på de förbannade kamerorna! Vad är det för mening med att iscensätta enorma actionscener när man inte ser vad fan det är som händer? Förutom denna shakycam, så är SAFE HOUSE även väldigt grynig. Här finns en stor och antagligen väldigt imponerande biljakt; massor av bilar demoleras - men allt vi ser är närbilder på bildörrar, rattar, ansikten och så vidare. Och under några av närstriderna satt jag faktiskt och kisade. De gryniga, skakiga bilderna, de sönderfrätta färgerna och den snabba klippningen irriterade mina ögon. Och emellanåt hade jag svårt att uppfatta vem som slogs med vem och vilka som strök med.

SAFE HOUSE får väl sägas vara en okej thriller. Det här skulle kunna ha blivit en ganska bra thriller, trots att den inte är vidare originell. Den är ganska våldsam och blodig, men av någon anledning svär inte rollfigurerna. Märkligt. Det här ju ju trots allt ingen snäll ungdomsfilm.

Man vet aldrig vad man kan förvänta sig av Denzel Washington, men han är vanligtvis rätt bra när han spelar skurk eller hårding, vilket han gör i den här filmen. Ryan Reynolds är en sympatisk skådis och här är hans rollfigur även den sympatisk och den känns rätt trovärdig. De övriga skådisarna är förstås också bra, Fares Fares är kul som svårstoppad fuling av Terminatorstuk. Men så dyker plötsligt Joel Kinnaman upp och jag kan bara inte med killen. Tack och lov har han en ganska liten roll - och han ser ut som om han precis kommer från inspelningen av DEN SISTA FÄRDEN.

Jo, jag vet att filmens stil är ett försök att göra den skitig och realistisk; "gritty" som man säger, och det ska kännas som om vi verkligen befinner oss på plats i händelsernas centrum. Men kom igen, 1970-talets thrillers var också gritty - ofta i ännu högre grad - och då brydde man sig inte om att skaka på kamerorna. Se bara på de gamla, goda Bronsonfilmerna. Jag måste säga att jag tycker att SAFE HOUSES stil och look är så irriterande att jag övervägde att ge filmen en tvåa i betyg. Men det vore inte riktigt rättvist.

Just det: den korrumperade CIA-agenten är precis den ni tror det är redan i början av filmen. Inga överraskningar på den fronten, alltså.




(Biopremiär 15/2)


lördag 6 november 2010

Bio: Fair Game

Foton copyright (c) SF

FAIR GAME. Är det månne en tredje filmatisering av den där thrillern som senast gjordes med Cindy Crawford i huvudrollen - den där superfloppen, ni vet? Nu utbrister ni genast: Vaddå, har den gjorts tidigare? Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 1986 filmatiserades FAIR GAME första gången, i regi av George P Cosmatos. Herr manusförfattaren Sylvester Stallone tog sig troligen stora friheter med boken, eftersom den plötsligt handlade om en snut som kallades Cobra. "Fair Game" betyder "lovligt byte", men LOVLIGT BYTE med Goldie Hawn och Mel Gibson heter BIRD ON A WIRE i original och har inget med boken att göra.

Denna inledande utvikning är fullkomligt irrelevant. BOURNE IDENTITY-regissören Doug Limans FAIR GAME bygger på en annan bok, rättare sagt; den bygger på två böcker. Filmen handlar om förre CIA-agenten Valerie Plame Wilson, som avslöjades av Vita Huset i början av 2000-talet. Det handlar alltså om en sann historia.

Naomi Watts - just nu aktuell i tre olika filmer på repertoaren - spelar Valerie, som är en duktig agent ute på fältet, hon räddar viktiga personer i Irak och sätter dit bad guys i andra länder. Men hon är mer än en spion. Hon är gift med Joe Wilson, spelad av världens tråkigaste människa; Sean Penn, och de har två barn och försöker leva ett normalt familjeliv mellan varven. Deras vänner känner inte till att Valerie är agent.

Men när den politiskt ganska hetlevrade Joe (som ofta förstör middagar och sammankomster med argsint politiskt babbel) i en artikel i New York Times 2003 anklagar Bushregimen för att ha manipulerat information om Iraks eventuella massförstörelsevapen, beslutar sig Vita Huset för att göra något åt Joe, vilket de gör via hans fru.

FAIR GAME är en film i samma tradition som 1970-talets stora, politiska thrillers. Det är ett dialogdrivet drama för en vuxen publik. Samtliga skådespelare är utmärkta, och plötsligt dyker oväntat Sam Shepard upp som Valeries farsa.

Dock får Liman aldrig filmen att lyfta. Han får aldrig riktigt kläm på berättandet, jag blir inte engarerad av det som sker på duken. Det är mest en massa pladdrande fram och tillbaka, namedropping och händelser staplas på varandra. Först under filmens sista tredjedel blir jag intresserad. Då har fasaden rasat, Valerie exponeras och filmen förvandlas till ett familjedrama som är mer spännande än allt Irakraffel och annat som fyllde filmen dessförinnan.

Ett annat stort - stort - problem, är att Doug Liman, som även agerar filmfotograf, kör med handhållen kamera mest hela tiden. Är det något jag är trött på, är det handhållen kamera. Okej om det skakar i en nervig actionfilm, men det här är ett drama. Folk pratar utan att springa och skjuta samtidigt. I en av de sista scenerna står Valerie och Joe rätt upp och ner mittemot varandra - men tro inte att kameran är stilla, nejdå, den skakar och har sig. Det är fullkomligt onödigt. Inte blev det bättre av att jag i publiken hamnade bredvid en kille som - nej, han snackade inte! - inte kunde sitta stilla. Han ryckte, dunkade nacken i ryggstödet, kliade sig i huvudet, klappade sig på bröstet med mera i två timmar. Och jag vågade inte be honom sitta stilla - tänk om han var sjuk?

I och för sig skulle jag kunna ge FAIR GAME trea i betyg ... men nä, jag tycker den är lite för tråkig. Jag kommer nog aldrig att se om den.

Den riktiga Valerie Plame Wilson dyker upp under eftertexterna och killen som designat förtexterna heter Fredrik Sundwall.

När jag skulle gå ut ur Filmstaden blev jag stoppad av ett par människor som höll på med en enkät om ... gissa vad! Jo: XXXLutz, förstås! Jag verkar vara förföljd av XXXLutz. Jag fick uttala mig om deras reklamfilm och en del annat, och som tack fick jag ett presentkort på 50 spänn på varuhuset, trots att jag påpekade att "MORE IS MORE MÖBELSTORE" är en jävligt fjöntig slogan.

 

 

 

 

(Biopremiär 5/11)

onsdag 3 mars 2010

Bio: Brothers

Foton copyright © Noble Entertainment

Jag har inte sett Susanne Biers danska drama BRÖDER från 2004 med Connie Nielsen, Ulrich Thomsen och Nikolaj Lie Kaas, i vilken den ene av de två bröderna är en soldat som skickas till Afganistan och tros bli dödad, medan den andre slarvern till bror är hemma hos soldatens fruga och hjälper till och blir betuttad i henne. Drama uppstår när liket lever och kommer hem.

Här har vi en amerikansk nyinspelning av Jim Sheridan. I huvudrollerna ser vi Natalie Portman, Tobey Maguire och Jake Gyllenhaal - och på något sätt känns handlingen vettigare den här gången, eftersom filmen förstås utspelar sig i USA. Platsen är, antar jag, en liten håla, samhället känns lite amerikanskt småreligiöst. Maguire är soldaten som ska till Afganistan. Sam Shepard spelar hans bittre far vietnamveteranen - bra. Gyllenhaal är brorsan som släpps ut ur fängelse.


Som sagt: jag associerar inte Danmark med den problematik som uppstår i den här miljön och ännu mindre med soldater på tour of duty i öknen, även om nu Biers original sägs vara bra.


Efter att deras helikopter kraschat i öknen, överlever Maguire och en ung soldat, men tas till fånga av grymma och skäggiga talibaner. Efter fysisk och psykisk tortyr tvingas Maguire göra ett fruktansvärt val.
 
Gyllenhaal går från att ses som familjens svarta får till att bli en schysst surrogat-
pappa. Maguires och frugan Portmans två små döttrar börjar älska honom, och Shepard ändrar till slut inställning han med.


Men så kommer då Maguire hem och visar sig ha kraftiga psykiska ärr. Han passar inte längre in i familjeidyllen.


BROTHERS är en ytterst välspelad film. Det är intressant att den otroligt snygga Portman gått från att vara en liten unge på film till vuxen karaktärsskådis utan att jag noterat att hon åldrats. Maguire har ju ett lite konstigt, koögt ansikte, och utmärglad och med rakad skalle ser han psykotisk ut på riktigt. Till och med de små flickorna spelas av barn som inte får mig att vilja spy. Regi och foto, ja hantverket överlag är skickligt.

 
Problemet är bara att det känns som om jag har sett det hela förr. Krig är helvete, javisst. Soldater som kommer hem mår ofta inte bra. Det är det gamla vanliga. Och triangeldramat blir inte speciellt gripande. Det är väldigt trevligt att titta på det utmärkta ensembelspelet, men mer än så blir det inte.

På sätt och vis skulle jag kunna sätta en fyra i betyg. Men kanske är jag lite för snäll då.


Kul detalj: när Tobey Maguire skadade sig under inspelningen av SPIDER-MAN 1 eller 2, var det tveksamt om han skulle klara av att vara med i nästa film. Den skådis som man planerade att plocka in i hans ställde var Jake Gyllenhaal. Och så kommer de här och spelar bröder - och de två kan mycket väl tas för bröder.






 



(Biopremiär 5/3)