Visar inlägg med etikett Sam Rockwell. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Rockwell. Visa alla inlägg

onsdag 8 januari 2020

Bio: Jojo Rabbit

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Bioåret 2020 inleds på bästa möjliga sätt!

När jag för ett antal månader sedan såg den första trailern för JOJO RABBIT gjorde jag stora ögon och blev blev konfunderad. Vad hela världen var det här? En komedi om Adolf Hitler och Hitlerjugend? Vem vågar göra en sådan film idag?

Efter dess premiär utomlands har lovorden, priserna och prinomineringarna haglat över JOJO RABBIT, som anses vara en av 2019 års bästa filmer, vissa anser den vara den allra bästa. Detta fick mina förväntningar på filmen att öka. Vad är det här för film? Kan den verkligen vara så bra?

JOJO RABBIT bygger på en roman av Christine Leunens. För regin står Taika Waititi. Jag var inte jätteförtjust i Waititis småkul men lite taffliga WHAT WE DO IN THE SHADOWS, men hans superhjälteröj THOR: RAGNARÖK fantatiskt kul; en av de bästa Marvelfilmerna.

Jojo är tioårige Johannes (Roman Griffin Davis). Vi befinner oss i Tyskland, andra världskriget pågår för fullt, och eftersom lille Jojo älskar hakkors kallar han sig nazist och har gått med i Hitlerjugend. Som en bisarr variant på Alfons Åberg har Jojo en låtsaskompis: Adolf Hitler (Waititi själv). Hitler befinner sig ofta vid Jojos sida och pratar med honom. Han är en korkad och barnslig fåntratt, denne käcke Hitler som gärna äter enhörning till middag. Hitler lurar i Jojo en massa dumheter om kriget och judarna.
Tillsammas med en massa andra barn skickas Jojo ut i skogen för att att drillas till judehatande krigare. Sam Rockwell spelar det krigströtta befälet kapten Klenzendorf, som tillsammans med den flängda Fraulein Rahm (Rebel Wilson) leder utbildningen. Det bär sig inte bättre än att lille Jojo, som mobbas av de andra barnen och kallas harig, skadas i en granatolycka (det är Hitlers fel) och skickas hem.

Scarlett Johansson spelar Rosie,  Jojos vackra mor. När Jojo hör mystiska ljud från väggarna upptäcker han att Rosie gömmer en judisk flicka (Thomasin McKenzie) i hemmet. Hon heter Elsa och eftersom Jojo tror att han är nazist måste han hata henne. Han börjar även skriva en bok om judar, "Yoohoo, Jews". Snart inser han förstås sanningen om Hitler, nazismen och judarna.

JOJO RABBIT är en remarkabel film på flera sätt. Dels för att den lyckas göra något riktigt roligt av ett ämne som nazimen och judeutrotningen. Filmens första hälft är fantastiskt rolig och jag skrattade högt flera gånger.
Men det är en större bedrift av Waititi att lyckas gå från renodlad komedi till gripande drama utan att det skär sig, och blir konstigt och krystat. Skildringen av Jojos och Elsas relation är fin. Kriget och meningslös död kryper in i Jojos tillvaro. Stephen Merchant i bästa Herr Flick-form dyker upp som gestapoman.

Anslaget är lätt surrealistiskt. Ljudspåret med modernare poplåtar är anakronistiskt. Barnskådespelarna är utmärkta. Sam Rockwell är i vanlig ordning lysande.

Som satir är JOJO RABBIT utomordentlig. Som dramakomedi är filmen strålande. Betygsfemman ligger nära!







(Biopremiär 10/1)

söndag 7 januari 2018

Bio: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Foton copyright (c) Twentieth Century Fox

Avdelningen för filmer med hopplösa titlar:

THREE BILLBOARDS är inte svårt att komma ihåg. Ej heller THREE BILLBOARDS OUTSIDE. Men sedan blir det svårare. Var fanns nu de här reklamskyltarna? Vad hette staden? Och vilken stat var det? Minnesota? Mississippi? Varför försågs denna utomordentliga film med en alldeles för lång titel ingen kommer ihåg? När det gäller titeln hamnar den i samma liga som I AM THE PRETTY THING THAT LIVES IN THE HOUSE och YOUR VICE IS A LOCKED ROOM AND ONLY I HAVE THE KEY (vilken i original heter IL TUO VIZIO È UNA STANZA CHIUSA E SOLO IO NE HO LA CHIAVE).

... Men utomordentlig är den här filmen. Det här är en fantastiskt bra film. Jag såg den på en pressvisning redan i höstas, vilket gjorde den till den bästa (nya) film jag såg under 2017. Eftersom den alltså får svensk premiär först nu; 2018, lär den även bli 2018 års bästa film. Jag har svårt att tänka mig att det kommer att komma något som är bättre än det här.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är den tredje långfilmen med manus och regi av engelsmannen Martin McDonagh. Det var han som gjorde IN BRUGES och SEVEN PSYCHOPATHS. Nu utbrister många "Men de filmerna är ju skitbra!". Jag kan inte hålla med - eftersom jag av någon anledning inte sett dem. Detta kommer dock att åtgärdas, de är nu på väg hem till mig.
Genren är svart komiskt drama, och det handlar om en typ av film jag är mycket förtjust i och som vi får se alldeles för sällan. En intelligent film för en vuxen publik; en film med fantastisk dialog, fascinerande rollfigurer, och sådär lagom skruvade händelser - det riskerar aldrig att spåra ur och bli surrealistiskt eller tramsigt, eller alltför konstnärligt och arty-farty.

Frances McDormand spelar den bittra Mildred, vars dotter våldtagits och mördats. Hon anser att den lokala polischefen Willoughby (Woody Harrelson) och hans män inte gjort tillräckligt för att hitta dotterns mördare. Därför hyr hon tre stora reklamskyltar längs infarten till Ebbing; staden hon bor i, och på dessa låter hon klistra upp sitt budskap till Willoughby.

Reklamskyltarna väcker uppmärksamhet både i Ebbing och i media. Sam Rockwell spelar polisen Dixon, som blandar sig i utredningen. Dixon är en våldsam och korkad morsgris, och han ställer till det.
Vi rör oss lite grann i bröderna Coen-land - men THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är bättre än det mesta bröderna Coen fått ur sig de senaste åren. Skådespelarinsatserna är strålande, och förutom de jag nämner här ovan, syns bland andra Caleb Landry Jones, Abbie Cornish och Peter Dinklage.

Till skillnad från så många andra filmer idag, lyckas den här filmen hålla intresset uppe från början till slut. Det här är modern amerikansk film när den är som bäst.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE EBBING, MISSOURI är nominerad till sex Golden Globe-statyetter. Det skulle inte förvåna mig om den även kommer att Oscarnomineras i några klasser.







(Biopremiär 12/1)

torsdag 11 juli 2013

Bio: The Way, Way Back

Foton copyright (c) Scanbox
En coming of life-historia om en fjortonårig pojkes sommarlov, visst låter det som något vi sett otaliga gånger tidigare, och ärligt talat känns det inte så spännande. Men ibland kommer det små lågmälda filmer vars exceptionella skådespelare i kombination med bra dialog ser till att resultatet höjer sig över mängden. Dramakomedin THE WAY, WAY BACK av Nat Faxon och Jim Rash (de två skrev manuset till THE DESCENDANTS) är en sådan film.
Liam James spelar Duncan, som tillsammans med sim morsa Pam (Toni Collette), hennes nye pojkvän Trent (Steve Carell) och hans dotter (Zoe Levin) åker iväg till en trist liten håla för några veckors semester. Duncan är lite introvert och vantrivs något otroligt med både sin egen familj och med de färgstarka figurerna i grannskapet. Trent är verkligen ett kräk och Pam verkar inte heller gilla honom. Den jämnåriga grannflickan Susanna (AnnaSophia Robb) är bofast där och hävdar att det alltid är tråkigt där.
Men så träffar Duncan den fräsige Owen (Sam Rockwell), en kul snubbe som äger vattenlandet Water Wizz - där det figurerar ytterligare färgstarka personer. Duncan får sitt livs första sommarjobb där, något han inte berättar för sin familj, och där växer han som människa, får ökat självförtroende, han ser på livet på ett nytt sätt, och nog är han väl lite betuttad i Susanna.
Nej, det här låter ju inte vidare originellt. Men en film behöver ju inte vara originell för att vara bra - och att vara bra är alltid det viktigaste. THE WAY, WAY BACK vinner på sina skådisar och flera fantastiska scener. Allison Janney är skitrolig som grannen Betty; Susannas morsa. Den ständigt småpackade Betty har även en ung son som är skelögd och som hon tvingar bära ögonlapp ("That lazy eye of yours makes people uncomfortable!"). Sam Rockwell är kul och sympatisk, Maya Rudolph är en av hans anställda och på vattenlandet jobbar även en ständigt dyster och negativ kille som är extremt skojig, spelad av Jim Rash själv - och även Nat Faxon har en roll. Rob Corddry och Amanda Peet är ett annat grannpar - och Amanda Peet gillar vi ju sedan länge. Bra tjej.
Det är intressant att se Steve Carell i rollen som Trent. Carell är ju en ofta strålande komiker och hejdlöst kul i många roller. Här gör han dock en allvarlig roll - han är inte det minsta rolig. Tvärtom är att beräknande och obehaglig. Och han funkar bra i rollen.
THE WAY, WAY BACK lär vara sommarens största överraskning. Det här är en riktigt bra och underhållande film. Laid-back och mysig. Rolig.
Och vad mer kan man begära?
(Jo, jag vet: karate. Men man kan inte få allt.)







(Biopremiär 12/7)