Visar inlägg med etikett Sam Riley. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Riley. Visa alla inlägg

torsdag 19 juli 2012

Bio: On the Road

Foton copyright (c) Noble Entertainment
Jack Kerouacs roman "På drift" från 1957 brukar kallas "kultbok". Åtminstone kallades den det förr om åren. En bok alla ynglingar läste, i synnerhet de med romantiska författardrömmar. Tror jag. Huruvida dagens ynglingar kastar sig över boken har jag ingen aning om. Jag gissar att Kerouacs främsta anhängare är 70+. Men det går förstås inte att komma ifrån att "På drift" är ett av 1900-talet mest betydande litterära verk.
Därmed inte sagt att jag har läst den, för det har jag inte. De böcker jag läser filmatiseras aldrig.
Walter Salles förra långfilm; LINHA DE PASSE från 2008, verkar inte ha nått till våra breddgrader. Med undantag för hans bidrag till PARIS JE T'AIME, har jag inte sett något av Salles sedan den onödiga remaken på DARK WATER, som kom 2005 - och som jag glömt att det var han som gjorde. Men här har vi så brasilianarens senaste film, och eftersom vi i Sverige ju inte längre kan svenska och eftersom ingen kommer ihåg "På drift", har den fått behålla originaltiteln ON THE ROAD. Filmen är producerad av Francis Ford Coppola, som försökt göra den i över 30 år.
Engelsmannen Sam Riley, som är känd från huvudrollerna i CONTROL och BRIGHTON ROCK, och som är fascinerande lik Fredrik Wikingsson, spelar centralgestalten Sal Paradise. En ung kille med författardrömmar och som genom hela filmen läser Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Egentligen är Sal förstås Kerouac själv. Handlingen utspelar sig under några år i slutet av 1940- och början av 50-talet, och Sal hänger med sin polare Dean Moriarty (Garrett Hedlund) på resor kors och tvärs över hela landet. Dean vill visst också bli författare och lära sig av Sal, och han läser också Proust, men mest av allt är han en av landets främsta betäckare. Han ligger med allt och alla. Han tar droger. Han har gift sig med- och skilt sig från den i början av filmen sextonåriga Marylou (Kristen Stewart), eller hur det nu var, och han är omgift och har barn med Camille (Kirsten Dunst), som mest sitter hemma och surar. Marylou hänger med på Deans och Sals amerikanska odyssé. Ibland följer även andra med.
ON THE ROAD är en märkligt ofokuserad film. Episodisk, till synes osammanhängande. Och lång. Två timmar och sjutton minuter. Ett tag under filmens första hälft tyckte jag att det hela var rätt påfrestande. Irriterande. Emellanåt direkt sövande. Rollfigurer presenterades och försvann, folk åkte omkring, det hände ingenting speciellt. Det såg ut som en typisk film som tävlar i Cannes, en sådan där väldigt arty film jag sett mängder av i just Cannes (tillsammans med ett uppbåd av sovande journalister från hela världen) - och minsann om inte Salles film tävlade i Cannes. Men det tar sig under andra halvan.
Med jämna mellanrum dyker det upp udda, ibland direkt bisarra typer i handlingen. Små korta, flängda inslag, och de är de som håller intresset vid liv. Viggo Mortensen och Amy Adams är ett konstigt par som lever ett konstigt (och drog- och spritfyllt) liv i en fallfärdig kåk på vischan. Och när man tror att det inte kan vi konstigare, anländer Steve Buscemi i en liten roll som homosexuell handelsresande.
Kristen Stewart brukar alltid ge ett blekt intryck i de filmer hon medverkar. Här är hon dock till sin fördel. Hon är dessutom naken titt som tätt, så de eventuella TWILIGHT-fans som går och ser den här filmen för Stewarts skull lär sätta godiset i halsen. En scen där de åker bil nakna är fantastisk.
Här finns många scener där Sal - och andra - sitter med en cigarrett i mungipan och hamrar på en mekanisk skrivmaskin; den klassiska bilden av den unge författaren, och jodå, visst har väl även jag haft sådana drömmar. Jag är dessutom tillräckligt gammal för att ha börjat min karriär med hjälp av en gammal skrivmaskin.
Dock blir jag inte klok på den där Dean Moriarty. Vad ser Sal i honom? Varför ser Sal upp till- och beundrar Dean? Varför umgås de två och hänger ihop under alla de här resorna? Dean är nämlig en väldigt drängig och irriterande typ. Förvisso rolig, men han ger inte intryck av att representera de intellektuellas högborg. Det ser inte realistiskt ut när han läser Proust. Eller när han försöker skriva. Han är bättre på att supa, knarka och lägra damer.
Filmfotot är väldigt bra, miljöerna likaså, det här är ett extremt skitigt 40-tal och bilderna känns autentiska. Till skillnad från dialogen. Replikerna är aningen för konstruerade, för "litterära". Kanske är de plockade direkt från boken, vad vet jag, men ofta känns dialogen inte naturlig. Så här pratade nog inte folk på den tiden. Allra minst ungdomar som gillade att partaja och digga jazz. Det ligger för övrigt en massa jazz på soundtracket och det görs besök på en del jazzklubbar.
En svajig film. Alldeles för ojämn.
  





(Biopremiär 20/7)

onsdag 4 maj 2011

Bio: Brighton Rock

Foton copyright (c) PAN Vision
YOUNG SCARFACE. Så hette den i USA, den brittiska noirklassikern BRIGHTON ROCK från 1947 i regi av John Boulting och baserad på Grahsam Greenes roman från 1938. I Sverige döptes filmen till LAGT KORT LIGGER och fick inte premiär förrän 1957 (!).
Tyvärr har jag inte sett den här filmen, som ofta omtalas i väldigt positiva ordalag. Lord Richard Attenborough innehar huvudrollen som den unge smågangstern Pinkie, på väg upp i Brightons undre värld - och enligt uppgift är det hårdkokt, tufft och skuggorna ligger tunga filmen igenom.
Den här nyinspel-
ningen är Rowan Joffes (son till Roland) lång-
films-
debut; tidigare har han gjort ett par TV-filmer. Tonåringen Pinkie spelas den här gången av Sam Riley, som var Ian Curtis i CONTROL.
Pinkie är en sociopat, han är både religiöst och känslomässigt förvirrad, och i öppningsscenerna bevittnar han hur en rödhårig skurk (Sean Harris) från ett rivaliserande, mäktigare gäng mördar en kille i Pinkies gäng.
Pinkies gäng ser till att mörda den rödhårige, men kaféägarinnan Ida (Helen Mirren) misstänker vilka som ligger bakom.
På Idas kafé jobbar tonårstjejen Rose (Andrea Riseborough) som inte bara vantrivs med Ida och sitt jobb, hon hatar även livet - och hemma måste hon dras med sitt as till farsa. Av en slump träffar Rose Pinkie och trots att de är väldigt omaka blir de ett par. Rose blir av någon anledning förälskad i gangstern, åtminstone ser hon honom som någon som kan förändra hennes liv radikalt - medan han inte verkar hysa några större känslor för henne, tvärtom pratar han om att han hatar henne.
Självklart är romansen dömd att gå under på ett spektakulärt sätt. I synnerhet som Brightons mäktigaste gangster mr Colleoni (Andy Serkis) är ute efter Pinkies gäng. Och Pinkie blir bara allt mer galen.
Jag kände mig väldigt villrådig efter pressvisningen av BRIGHTON ROCK. Kluven. Rimligtvis borde jag tycka mycket om den här filmen. Den har intressanta miljöer, en klassisk story och en bra skådespelaruppsättning - förutom Mirren och Serkis syns även John Hurt och Phil Davis, den sistnämnde är en sådan där fantastisk karaktärsskådis vars ansikte man känner igen, men aldrig minns namnet på. Här är han gangstern Spicer.
Men det här funkar inte. Bristerna är för många, filmen svajar. Form-
mässigt pendlar stilen med att se ut som en påkostad bioproduktion och ett billigt TV-drama med statiska bilder på folk som sitter och pratar. Den nästa konstanta ödesmättade, dramatiska filmmusiken med körer och hela balunsen blir nästan löjeväckande.
Men det största problemet är nog Sam Riley. Riley fyllde 31 tidigare i år, men ska föreställa tonåring - något jag inte fattade förrän jag läste det. Han ser ut som Leonardo DiCaprios onda bror, och hans rolltolkning är fullkomligt enkelspårig. Han har ett enda ansiktsuttryck filmen igenom, han är groteskt osympatisk och det är fullkomligt omöjligt att förstå vad Rose ser i honom. Visst, hon söker spänning, något nytt. Men han är fullkomligt charmbefriad - han är bara ett as. Nu är även Rose lite psykiskt instabil, men jag köper det inte.
Av någon anledning är handlingen framflyttad till 1964, vilket inte fyller någon större funktion. I synnerhet som det hela ser ut att utspela sig 1950. Plötsligt dyker det upp några maffiga, imponerande scener där ett enormt gäng åker vespa, följt av en gigantisk sammandrabbning mellan mods och rockers. Men så här i efterhand när jag tänker efter förstår jag inte riktigt vad detta hade med handlingen att göra, mer än att fungera som ett tumult man kan utföra mord obemärkt i.
Ibland går tankarna till Scorseses SHUTTER ISLAND, det är möjligt att Joffe ville göra något i den stilen, men han lyckades inget vidare. BRIGHTON ROCK hade fungerat bättre direkt på DVD. Nu när jag letar lite cfakta om filmen konstaterar jag även att kritiken hemma i England till större delen var rätt nedgörande. Vi rekommenderas se versionen från '47 istället.
Men Brighton är onekligen en fascinerande plats. Jag har aldrig varit där, men väl på en annan, liknande engelsk badort. Det är pittoreskt, gulligt - och alltid dåligt väder.






(Biopremiär 6/5)