Bio: Evil Dead Rise

Foton copyright (c) Warner Bros.

I år är det tio år sedan Fede Alvarez' nyinspelning av Sam Raimis THE EVIL DEAD (1982) hade premiär. Innan jag såg den var jag förstås avigt inställd till Alvarez' film, vars titel kortats till EVIL DEAD. Varför göra en totalt onödigt nyversion av en av de absolut bästa skräckfilmer som någonsin gjorts? Originalfilmen var extremt viktig för mig personligen, den var en av de filmer som på allvar gjorde mig filmintresserad, en film som fick mig att få upp ögonen för vad man kan göra även med en liten budget om man har stor talang.

Nu visade det sig att Alvarez' film var riktigt bra. Den är naturligtvis inte lika bra som originalet - Raimis film är unik på flera sätt - men det är en stenhård, chockerande och superblodig film, med en del inslag som fick även de mest härdade att huka sig i biofåtöljerna.

... Och nu har en ny EVIL DEAD-film premiär. EVIL DEAD RISE, producerad av pojkarna bakom den ursprungliga filmen, det vill säga Robert Tapert, Sam Raimi och Bruce Campell. För manus och regi står irländaren Lee Cronin. Filmen utspelar sig i USA, men är inspelad på Nya Zeeland och sist i eftertexterna står det "A New Zealand-Irish co-production", postproduktionen var förlagd till Irland. Cronin långfilmsdebuterade 2019 med en film som heter THE HOLE IN THE GROUND. Den ligger på en av streamingkanalerna, jag såg den häromåret, den gjorde inget större intryck, men den är okej.

EVIL DEAD RISE tar inte vid där EVIL DEAD slutade, den här filmen har helt nya rollfigurer och för filmserien nya miljöer. Cronins film inleds med en hommage till originalfilmen; kameran sveper fram över en sjö medan några förtexter visas på ett elegant sätt. I en prolog får vi träffa tre personer som spenderar en helg i en stuga i skogen. En av dem är dock besatt av titelns onda, döda demoner. Det går inte så bra för de här tre.

Därefter hoppar Cronin en dag tillbaka i tiden och vi presenteras för de egentliga huvudpersonerna. Lily Sullivan spelar gitarrteknikern Beth, som hälsar på hos sin syster, tatueraren Ellie (Alyssa Sutherland). Ellie bor ensam med tre barn i varierande åldrar i en stor, mörk lägenhet i ett utdömt ruckel till hyreshus. Beth har precis fått veta att hon är gravid, så filmens tema kan kanske sägas vara moderskap.

När Ellie skickar iväg de tre barnen för att köpa pizza drabbas området av en jordbävning. Golvet i husets garage bryts upp och barnen upptäcker att det där nere finns ett gammalt bankvalv. En av dem klättrar ner och plockar på sig några prylar han tycker verkar intressanta - några stenkakor och en gammal bok.

Boken är förstås The Book of the Dead - här kallad "Naturom Demonto", titeln "Necronomicon Ex-Mortis" nämns inte alls. Stenkakorna är från 1923, på den första skivan berättar en präst om fyndet av boken - och på den andra reciterar prästen besvärjelserna ur boken.

Ja, självklart går allt åt helvete. 

Först blir Ellie besatt och lever jävel utan like. Beth, barnen och några grannar vet inte vad de ska ta sig till. Snart blir fler besatta och, javisst, det enda sättet att stoppa det hela är med total lemlästning. Fram med motorsågen!

EVIL DEAD RISE är en jävligt intensiv skräckfilm! Förhoppningsvis kommer den att traumatisera publiken för livet. Åtminstone de som aldrig sett en EVIL DEAD-film, eller en extrem splatterfilm. Filmseriens fans lär dock bli nöjda. Det här är en effektiv och fruktansvärt blodig film. Enligt Lee Cronin gick det åt 6 500 liter blod. Några scener fick mig att skruva på mig - bland annat när en tatueringsnål kommer till kreativ användning och en ohygglig scen med ett rivjärn. Ja, jösses.

Sam Raimis EVIL DEAD II (1987) och ARMY OF DARKNESS (1992), som är den tredje filmen, var komedier, i synnerhet den sistnämnda är festligare än otäck. EVIL DEAD RISE är inte rolig alls, det är bara skräck, ultravåld och mörker. (Jo, förresten, ett replikskifte om Freddy Krueger i början av filmen är roligt.) Dock finns här några blinkningar till de tidigare filmerna - en rollfigur får ena ögat utslitet och ivägkastat, och en annan får det i munnen, och under en sekund får vi se hur Beth halkar i blodet på golvet. Med mera. Alla filmens så kallade deadites skanderar "Dead by dawn! Dead by dawn!" på ett obehagligt sätt.

På ett sätt är kanske den här filmen lite kontroversiell. Tre av rollfigurerna är alltså barn, två är unga tonåringar, lillflickan var nio när filmen spelades in. Och, den lilla tösabiten får bada i blod hon också. Det är sällan vi ser så unga barn i så här stenhårda filmer.

Ska jag anmärka på något, är det att The Book of the Dead inte ser ut som den brukar. Den är fortfarande skriven i blod och inbunden i människohud, men den har inget ansikte på framsidan, istället har den något slags klor på sidan. Nå, det är kanske en senare upplaga de fått tag på.

EVIL DEAD RISE lägger inga fingrar emellan. Den försöker inte låtsas vara något den inte är. Det här är så långt ifrån elevated horror man kan komma. Det här är en skräckfilm för folk som gillar skräckfilm och som inte skäms för det. Det är en skoningslös film. Självklart gillar jag den!

 

 

(Biopremiär 21/4)

Netflix: Nattsagor

Foton copyright (c) Netflix

Sedan ett antal år driver Sam Raimi och Robert Tapert produktionsbolaget Ghost House, som producerar - just det - skräckfilmer. Filmerna brukar vara, som folk säger i utlandet, hit or miss, med betoning på "miss".  

Det är Ghost House som ligger bakom Netflixpremiären NATTSAGOR, som bygger på en bok av JA White. Tydligen är det något slags barnbok - och den här filmen, som regisserats av David Yarovesky som gjorde BRIGHTBURN, är något slags barnfilm.

Med betoning på "något slags".

... För det vetefan vad det här är!

Jag trodde att NATTSAGOR skulle vara något slags CREEPSHOW för barn. Kanske något i stil med SCARY STORIES TO TELL IN THE DARK. Men det visade sig att den här filmen inte alls är som dessa filmer, det här är ingen antologifilm.

Winslow Fegley spelar den lille gossen Alex, en lillgammal typ som älskar skräck, och som ibland inte har glas i sina stora glasögon. Han ser ut som en mycket liten Ingemar Mundebo. Alex är besatt av 80-talsskräck och läser Fangoria. Lite udda, tänkte jag först, men så slog det mig att filmen kanske utspelar sig på 80-talet.

Alex skriver egna skräckhistorier, men när filmen börjar ska han sluta med detta, han känner sig utanför och konstig, och hans föräldrar bråkar. Så han ger sig av. Men han kommer inte långt. Han hamnar nämligen genast i en märklig lägenhet - som han inte kan lämna.

I lägenheten, som rymmer ett enormt bibliotek, bor häxan Natacha (Krysten Ritter), som fångar- och tar kål på barn. I lägenheten finns också flickan Yasmin (Lidya Jewett), som varit fången där ett par år, samt en pälslös, datoranimerad katt.

Natacha kräver att Alex ska berätta en skräckhistoria om dagen för henne, annars är det ajöss. Alex har svårt att hitta på några bra historier. Han och Yasmin försöker även febrilt komma på ett sätt att rymma från lägenheten, något som verkar omöjligt. Det hela utvecklas till en variant på Hans och Greta.

NATTSAGOR är en väldigt konstig film. Den är troligen alldeles för förvirrad och konstnärlig för barn - och framför allt är den alldeles för otäck för små barn. Större barn tycker nog bara att det är förrvirrat och fånigt. Jag, som vuxen, tycker att det är förvirrad, krystat, och rätt irriterande. Lillgamla ungjävlar är det värsta som finns.

Men här finns några snygga scener och scenerier, en del inslag är bra, och mot slutet dyker det det upp ännu en häxa som verkar inspirerad av Mater Suspiriorum, åtminstone när hon först figurerar som silhuett.

Men det hjälper inte. Visst, jag är vuxen och tillhör inte målgruppen, men det här är en rätt kass film. Jag avrundar betyget uppåt.

 

 

 

 

 

(Netflixpremiär 15/9)

Blu-ray/VOD: Body Bags

BODY BAGS (Retro Film)

BODY BAGS är en TV-film från 1993. Den släpptes på video i Sverige när den var ny, och jag måste ha sett den då - jag hyrde i stort sett allt nytt i skräckväg, i synnerhet om regissörerna var kända. 1993 hade jag dessutom börjat recensera film på video i en dagstidning, så jag borde ha fått filmen hemskickad. Men - om jag såg den 1993, hade den raderats ur mitt minne helt och hållet. Innan jag nu såg om den på tjusig Blu-ray, kom jag inte ihåg en enda scen.

Det var kabelkanalen Showtime som låg bakom BODY BAGS. Filmen var deras svar på HBO:s TALES FROM THE CRYPT, och den var tänkt att vara pilotavsnitt till en TV-serie. Dock blev det aldrig någon TV-serie av det här.

Det handlar om en antologifilm; det klassiska formatet som engelska Amicus nådde framgångar med på 1960- och 70-talen. Tre avslutade rysare på sammanlagt 94 minuter. Vad som utmärker BODY BAGS, är att John Carpenter har regisserat de två första historierna, medan Tobe Hooper ligger bakom den tredje. Inte nog med det, John Carpenter själv spelar The Coroner; en galen obducent som presenterar historierna. Carpenter gör inte bort sig i rollen, även om han är lite fånig - sådana här skräckpresentatörer är ofta lite fåniga.

Antologier är ofta lite ojämna, och så är fallet även med den här filmen. John Carpenters två bidrag är bäst - jag tycker dessutom att de här två kortrysarna är det bästa han gjort sedan 80-talets mitt. Vilket nog säger mer om Carpenter än om de här rysarna.

Först ut är "The Gas Station", där Alex Datcher spelar en tjej som ska börja jobba nattetid på en bensinmack; han ska bara sitta i ett bås och ta betalt när folk tankar. Hon är helt ensam på macken. En galen seriemördare härjar i trakten - som för övrigt är Haddonfield, staden där ALLA HELGONS BLODIGA NATT utspelar sig. Kommer den tosige mördaren att dyka upp på macken? Vad tror ni? Det här är den traditionell historia; inga överraskningar, men den gör sitt jobb.

Därefter följer "Hair", en kul liten skräckkomedi där Stacy Keach spelar en man som inte kan acceptera att han håller på att förlora håret. Han råkar se TV-reklam för en ny hårklinik, som drivs av en man som spelas av David Warner - och Debbie Harry är klinikens sköterska. Keach går dit och hans hårproblem åtgärdas - men självklart går det inte som han tänkt sig. Stacy Keach är lysande i den här storyn.

Den sista historien är den svagaste, Tobe Hoopers "Eye". Här spelar Mark Hamill en basebollspelare som förlorar ett öga i en bilkrasch. Roger Corman gör hans doktor, som hämtar en annan doktor, spelad av John Agar, som har kommit på ett sätt att transplantera ögon och återställa synen. Hamill får ett nytt öga, han får tillfälle att visa sig naken och ha sex med sin fru, spelad av Twiggy, men snart går allt åt helvete. Förstås. Historien känns igen från många andra berättelser och filmer, där transplanterade kroppsdelar börjar leva sitt eget liv. Här finns förstås även likheter med bröderna Pangs film THE EYE, men den kom nästan tio år senare.

BODY BAGS har nog skräckfilmshistoriens bästa rollista någonsin. Förutom de jag nämnt ovan, medverkar Tom Arnold, Robert Carradine, Wes Craven, David Naughton, George "Buck" Flower, Sheena Easton, Charles Napier, Greg Nicotero skymtar som en man som rastar hunden, Tobe Hooper dyker upp som obducent på slutet, och Sam Raimi spelar ett lik.

Det här är en trevlig liten film. Den är på inga sätt märkvärdig, men den är hyfsat underhållande. Jag hade gärna sett fler avsnitt, och jag tycker nog att de här berättelserna håller bättre än de i den uppburna CREEPSHOW.

 

Bio: Crawl

Foton copyright (c) Paramount Pictures Sweden

Efter MIDSOMMAR och POLAROID var CRAWL precis vad jag behövde.

Jag upptäckte att jag i princip var den ende som skrev en negativ recension av MIDSOMMAR. De flesta andra har hyllat den, och tycker att den är så bra, så bra, eftersom den inte är en skräckfilm, utan något bättre: ett drama om att vara människa! Ja, eller något ditåt. Skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm, en film för folk som behöver något slags alibi för att se skräck. Och vad tycker vi om sådant? Jävla trams, det är vad vi tycker!

CRAWL, däremot! Här handlar det om 87 minuter stenhård, blodsprutande, intensiv skräck. Ni vet, sådant filmkonsten uppfanns för.

Männen bakom CRAWL är Sam Raimi och Alexandre Aja, den förstnämnde har producerat, Aja har regisserat. Michael och Shawn Rasmussen står för manus. Raimi och Aja är förstås killar som kan sin sak. Fransmannen Ajas karriär är lite ojämn, minst sagt, och innehåller en del lågvattenmärken som MIRRORS och NIO LIV, men det går inte att komma ifrån att grabben älskar skräck och vet hur man gör film.

CRAWL utspelar sig i Florida, men filmen är inspelad i Serbien. Ja - detta är a Serbian film! I eftertexterna kan man läsa "Serbia creates film". Ja, vi vet. Serbien är beryktat för detta!

Filmens handling är synnerligen enkel. Kaya Scodelario spelar tävlingssimmaren Haley, vars far (Barry Pepper) inte svarar i telefon. En orkan är på väg, så Haley beger sig till villan farsan bor i. På vägen passerar hon en alligatorfarm. Ovädret blir hela tiden värre. Polis har spärrat av vägen och försöker få Haley att vända om, men hon trotsar dem och kör vidare.

Väl framme i huset hittar Haley farsgubben nere i källaren. Han är skadad - han har attackerats av en alligator, som rymt från farmen och som gömmer sig i källaren. Källaren börjar fyllas med vatten, och det visar sig att det inte bara är en alligator där nere - de är flera stycken, och ytterligre ett gäng simmar hotfullt runt det översvämmade huset. Att ta sig levande därifrån verkar vara en omöjlighet. Kommer Haley att få nytta av sina talanger som simmare? Kommer hon att få crawla? Snacka om det!

Detta är hela handlingen. Det förekommer ytterligare några rollfigurer, de flesta av dem bits i stycken så att blodet sprutar, men det är Haley och hennes far, och deras desperata flykt våning för våning, som hela tiden står i fokus.

Som jag nämnde inledningsvis, är detta en intensiv film. Ofta är det spännande på riktigt. Dock känner jag mig tvingad att sänka betyget ett snäpp, eftersom filmen, trots dess korta speltid, blir en aning tjatig mot slutet, med den ena alligatorattacken efter den andra.

Alligatorattackerna är effektiva och känns realistiska, eftersom man använt sig av riktiga alligatorer, kombinerat med modeller och datoranimationer, och inte enbart det sistnämnda. Jag är väldigt glad att jag inte jobbade på inspelningen av CRAWL. Skådespelarna ligger och plaskar i vatten större delen av filmen. Det måste ha varit vansinnigt obehagligt.

 

 

 

 

(Biopremiär 24/7)

DVD/Blu-ray/VOD: Ash vs Evil Dead - The Complete First Season

ASH VS EVIL DEAD - THE COMPLETE FIRST SEASON (Twentieth Century Fox)

Inför den svenska premiären på TV-serien ASH VS EVIL DEAD recenserade jag pilotavsnittet och var lyrisk - du kan läsa recensionen HÄR.
Nu är det snart dags för säsong två av TV-serien, och lagom till den har första säsongen släppts på DVD. Tio episoder fördelade på två skivor. Dock har Sam Raimi; mannen som skapade EVIL DEAD, bara regisserat det 39 minuter långa pilotavsnittet. Övriga 25-minutersavsnitt är regisserade av andra förmågor.
Nå - hur står sig resten av serien mot det strålande pilotavsnittet? Bra, vill jag påstå. De är förstås betydligt mer TV-mässiga än piloten; Raimi hade längre tid på sig att göra sitt avsnitt, mer pengar, och han filmade i samma kreativa, sjövilda stuk som långfilmerna. Filmfotot är något mer återhållsamt i resterande avsnitt, men handlingen är lika vansinnig, tempot är oftast lika högt, och det är blodigare än blodigt - det vetefan som det någonsin tidigare sprutat så här mycket blod i en TV-serie.
Klantarslet Ash Williams (Bruce Campbell) har av misstag (han var pårökt) råkat läsa en formel ur Book of the Dead och därmed åter frammanat den hiskeliga, onda demoner och monster han bekämpade i de tre långfilmerna. Fast nu är det inte bara den lilla stugan i skogen som attackeras; nej nu finns demonerna överallt.
Tillsammans med ynglingarna Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) beger sig Ash iväg för att stoppa ondskan. Det är åter dags att plocka fram motorsågen och hagelbössan. Efter sig har de en polis (Jill Marie Jones), som tror att Ash är en mördare, och en mystisk kvinna spelad av Lucy Lawless. I ett avsnitt dyker Mimi Rogers upp - men det dröjer inte länge innan hon förvandlas till demon och får möta motorsågen.
ASH VS EVIL DEAD är väldigt rolig och mycket underhållande. Eftersom avsnitten är så korta som de är, hinner man inte tröttna - och jag brukar tröttna på de flesta TV-serier redan efter ett par avsnitt, något som även gäller bra TV-serier. Det blir för utdraget. ASH VS EVIL DEAD satsar på fett ös och humor istället för tradighet. Fast okej, här finns några svackor under seriens gång, men de kan jag ta.
Extramaterialet på den här DVD-utgåvan är aningen magert. Här ligger en femton minuter lång bakom kulisserna-film, som mest består av en intervju med en av producenterna. Övriga två bonusfilmer är väldigt korta hopklipp med scener och repliker ur serien, och fullkomligt meningslösa.
Däremot finns det kommentarspår till samtliga tio avsnitt. Till pilotavsnittet står EVIL DEADS skapare och tillika TV-seriens producenter Sam Raimi, Ivan Raimi, och Robert Tapert för kommentarerna, förstärkta med Bruce Campbell. Viss förvirring uppstår emellanåt, eftersom bröderna Raimi låter precis likadant - och de låter fortfarande som om de bara är tjugo år gamla.

-->

Bio: Don't Breathe

Foton copyright (c) Sony Pictures Sweden

I min recension av DVD-filmen THE HOARDER skrev jag att det görs alldeles för många dåliga skräckfilmer nuförtiden, men att det förstås finns undantag, även om det är långt mellan undantagen. Och här har vi ett undantag!

DON'T BREATHE är den mest intensiva skräckfilm jag sett på mycket, mycket, mycket länge. Jag hade stora förväntningar på den, efter att ha läst alla hyllningar i amerikansk genrepress. Hyllningar av personer jag litar på. Det är ju trots allt så, att alldeles för många genrefilmer jag tycker är sådär, eller till och med direkt dåliga, hyllas i vissa kretsar och vinner priser på festivaler. Men i fallet DON'T BREATHE kände jag på mig att det här nog kunde vara "årets otäckaste film", som den kallats på sina håll.

En orsak till att jag trodde mig kunna lita på hyllningarna, är att den är regisserad av Fede Alvarez. Alvarez regisserade nyinspelningen av EVIL DEAD. Javisst, det var en fullkomligt onödig film som ingen hade bett om - men, som skräckfilm levererade den. Den var verkligen stenhård, skitig, skoningslös, och långt ifrån så nedtonad som alldeles för många skräckfilmer som går upp på bio är.
DON'T BREATHE är inte lika blodig som EVIL DEAD, men filmen är betydligt mer spännande och svettig - och den är stenhård.

Egentligen borde filmen inte fungera. Alvarez, som även varit med och skrivit manus, gör nämligen ett fel som få kommer undan med: huvudpersonerna är kriminella. Sådant brukar sällan fungera. Varför ska jag sympatisera med några som borde sitta inlåsta? Det är väl bara rätt åt dem om de råkar illa ut?

Jane Levy (från EVIL DEAD), Dylan Minnette och Daniel Zovatto (från IT FOLLOWS; en hyllad film jag tyckte var dålig) spelar Rocky, Alex och Money; tre unga vuxna som gör inbrott för att skrapa ihop tillräckligt med pengar för att kunna lämna Detroit. Rocky bor med sin alkoholiserade morsa, misären är total, och Rocky vill komma över stålar så att hon kan resa till Kalifornien med sin lillasyster. Hon må vara en brottsling, men hon är rätt sympatisk ändå, vilket även gäller Alex. Money är dock ett rötägg.

Trion har fått reda på att det i en fallfärdig kåk i ett folktomt slumområde bor en blind krigsveteran, vars dotter dödats  i en trafikolycka. Den blinde mannen (Stephen Lang) fick ett stort skadestånd, och det är dessa pengar Rocky och hennes vänner vill åt.

Att stjäla från en blind lär bli lätt, tror trion, och tar sig in i huset. Det skulle de inte ha gjort. Mannen som bor där må vara blind, men hans andra sinnen är förstärkta, han hittar i huset som i sin egen ficka, han är beväpnad, han är värsta terminatorn - och han är galen. En hemlighet av det mer bisarra slaget döljer sig i källaren.

DON'T BREATHE, som är inspelad i Ungern, har en ton som är mörk, hotfull, och väldigt obehaglig. I stort sett hela filmen utspelar sig nattetid och i den blinde mannens skeva hus. Dörrarna är låsta, fönsterna är igenbommade, inbrottstjuvarna smyger desperat genom mörka, smutsiga korridorer och källarutrymmen för att hitta en utväg, medan den blinde mannen och hans best till hund letar efter dem.

Det här är faktiskt årets otäckaste skräckfilm. Du lär inte se en mer spännande film i år. DON'T BREATHE är jävligt spännande. Det är stenhårt och brutalt, Stephen Lang är obehaglig och lysande i rollen, filmfotot är mycket bra, ett par scener är geniala - som den där en av tjuvarna ligger på ett takfönster som sakta spricker, medan den blinde befinner sig rakt under.
Filmen är producerad av Sam Raimi och Rob Tapert, det vill säga killarna bakom den ursprungliga EVIL DEAD från 1983.

Gör dig själv en tjänst och se DON'T BREATHE. Det kommer att dröja innan vi får se en lika intensiv och bra skräckfilm på bio i Sverige.

  








(Biopremiär 2/9)

Bio: Djungelboken

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden
Det är rätt längesedan jag senast tog en titt på Disneys animerade DJUNGELBOKEN från 1967, men jag har aldrig varit någon större anhängare av den. Jag gillar den lite ruffiga stilen den är tecknad i, men jag tycker inte att den är speciellt kul - snarare en aning tråkig. Dock var Sverige ett av de länder där filmen gick allra bäst. Det påstås att detta var orsaken till att den väldigt vissa DJUNGELBOKEN 2, som kom 2003 och som gjordes direkt för DVD, gick upp på bio i Sverige.
Nu har Jon Favreau gjort en ny version av DJUNGELBOKEN för Disney, och den här gången är det en spelfilm. Rättare sagt: det är nästan inte spelfilm alls. Sist i eftertexterna står det "Filmed in down town Los Angeles" - och det stämmer. Inomhus. I princip hela filmen är gjord i datamaskiner. Den enorma, indiska djungeln och alla dess djur existerar inte. Och visst blir man imponerad - om jag inte visste om att precis allting är datoranimerat, hade jag förstås trott att det var "på riktigt". Med undantag för de talande djuren, förstås.
Tolvåriga Neel Sethi, som ser ut att vara åtta, spelar Mowgli, som växer upp i en vargkull. Allt är frid och fröjd, tills plötsligt den onde tigern Shere Khan (Idris Elba) dyker upp och vill döda Mowgli, eftersom han är människa. Pantern Bagheera (Ben Kingsley) beslutar sig för att föra Mowgli till människobyn, men det blir en strapatsrik färd, och när Bagheera försvinner och Mowgli råkar gå vilse, dyker björnen Baloo (Bill Murray) upp som en räddare i nöden.

Till stora delar är det samma story som 1967, men en del förändringar. Favreaus film är imponerande att titta på, men imponerande teknik är inte allt. Emellanåt tyckte jag nämligen att det här var rätt tråkigt - precis som jag tyckte om 1967 års version. Jag kom ibland på mig med att sitta och tänka på annat. Den tecknade versionen besitter förstås stor charm, något det är värre med i 2016 års tolkning. Neel Sethi är jättebra som Mowgli, men filmen håller inte riktigt. Jag förstår inte riktigt varför så många amerikanska kritiker höjt filmen till skyarna.
Jag bör även påpeka att man nog inte kan ta med sig de minsta kottarna om man ska se filmen. Det här är oväntat brutalt emellanåt. I början av filmen dödar Shere Khan vargarnas ledare, och det hela mynnar ut i en lång slutstrid i en brinnande skog; det är våldsam action, Mowgli blöder, och vi får till och med ett Hans Gruber-fall från hög höjd. Plötsligt känns det inte riktigt som en familjefilm.
Scarlett Johansson gör ormen Kaas röst, men är bara med i en scen. När kung Louie slutligen dyker upp, är det Christopher Walken som gör rösten - vilket självklart är coolt. Walken som apa?
Sångnumren inskränker sig till två stycken; "The Bare Necessities" ("Var nöjd med allt som livet ger") och "I Wanna Be Like You" (framförd av Christopher Walken). Under de snygga eftertexterna framför Scarlett Johansson "Trust In Me"; Kaas sång.

Det har gjorts spelfilm på Rudyard Kiplings berättelser tidigare. Jag minns inte om jag sett den med Sabu från 1942. Den från 1994 har jag i alla fall inte sett, och inte heller dess uppföljare, som kom 1998. Jag vet inte hur de löste problemet med de talande djuren i dessa. Jag läser att även Andy Serkis håller på med en version - den ska få premiär 2018. Den känns lagom onödig - och jag gissar att det snart kommer en uppföljare till Jon Favreaus film.
På pressvisningen jag bevistade visades filmen i 2D. Således kan jag inte uttala mig om den, enligt utländska kritiker, utmärkta 3D:n.
Sam Raimi gör rösten till en ekorre.

(Biopremiär 13/4)

-->

TV: Ash vs Evil Dead

Foton copyright (c) C More
Sedan 1992 har en av de eviga frågorna varit "När kommer EVIL DEAD 4?". Det var ju 1992 ARMY OF DARKNESS, den tredje filmen i serien, kom. Fast det kändes ganska osannolikt att det skulle komma en fjärde film. Förvisso har seriens stjärna Bruce Campbell aldrig riktigt lyckats lämna B-filmsträsket, men EVIL DEADS skapare och regissör Sam Raimi gick plötsligt och blev ett stort namn i Hollywood - han gjorde blockbusters som de tre första Spindelmannenfilmerna. Raimis DRAG ME TO HELL från 2009 var en återgång till hans rötter, men att hoppas på en ny EVIL DEAD vore att hoppas för mycket, i synnerhet som Raimi följde upp DRAG ME med Disneyfilmen OZ THE GREAT AND POWERFUL - en film jag helt och hållet glömt bort.
2013 producerade Sam Raimi en nyinspelning av EVIL DEAD. Jag var avigt inställd, det var ju hädelse, men i motsats till många andra, gillade jag detta slaskiga blodbad - vilket man förstås inte fick göra. Jag förväntade mig en uppföljare till nyinspelningen, men vad fick vi istället? Jo, en uppföljare till den ursprungliga filmserien! EVIL DEAD 4 dyker äntligen upp - i form av en TV-serie om tio episoder från Starz.
Jag måste tillstå att jag var uppspelt och spänd som en liten gosse på julafton när jag äntligen skulle få se pilotavsnittet av ASH VS EVIL DEAD. De olika trailers jag sett var skitkul och lovande. De amerikanska genrejournalister som sett piloten var lyriska. Äntligen skulle jag få se Bruce Campbell återigen spänna på sig motorsågen som Ashley J Williams! Vad är väl STAR WARS mot Ash?
Som jag så ofta påpekar ser jag nästan aldrig på TV-serier. Den senaste jag såg var DAREDEVIL, en serie jag gillade, men som så ofta är fallet tyckte jag att det blev i mastigaste laget och lite tjatigt att se hela serien i ett svep. Dessförinnan kollade jag in GOTHAM, men efter några veckor började jag glömma bort att titta - och brydde mig sedan inte om att komma i kapp. THE WALKING DEAD tröttnade jag på efter knappt en säsong. TV-serieformatet må vara större än någonsin just nu, men jag föredrar långfilmer - och TV-serier från 1970-talet. Från den tid då de hade ordentliga förtexter och signaturmelodier.

Nå. Jag satte mig tillrätta i soffan och klickade på Play. ASH VS EVIL DEAD började - och jag satt som klistrad! Ja, jösses jävlar. Det här är ju ... fullkomligt fantastiskt! Oj! Wow! 39 minuter totalt vansinne. Jag kunde inte slita blicken från bildskärmen, min puls ökade, jag skrattade och tjoade, och jag ville inte att det skulle ta slut. När det så tog slut ville jag omedelbart se mer. Jag kan knappt bärga mig tills serien börjar sändas så att jag kan se fortsättningen.
Sam Raimi själv har regisserat "El Jefe", som pilotavsnittet heter, och han har skrivit manus tillsammans med brorsan Ivan Raimi och Tom Spezialy. Joseph LoDuca står återigen för musiken. Det märks att det är det gamla gänget som står bakom kameran - för det här känns lite grann som att slungas tillbaka i tiden; till EVIL DEAD 2.
Ash är nu en överviktig, medelålders man som bor i en husvagn. Han är mer självgod, mer korkad och ännu klantigare än tidigare. Han är usel på att sköta sitt jobb på en stormarknad, men lyckas ragga upp lösaktiga damer på sunkhak - vilket leder till en minst sagt flängd sexscen på en toalett.
Plötsligt gör sig Ashs förflutna påmint. Demonerna som hemsökte den där stugan i skogen för 30 år sedan dyker upp igen. Varför då? Hur gick det till? Ash funderar och så kommer han på det. Han hade helt glömt bort att han släpat hem en brud till husvagnen, där de rökte på. Då fick Ash för sig att han skulle dra fram Necronomicon, som han har liggande. Den där boken som är bunden i människohud och skriven i blod, och som innehåller formler som lockar fram demoner. Den pårökte Ash skojade till det och läste upp en formel - och detta skulle alltså straffa sig. Plötsligt är det åter dags att dra på sig den blå skjortan, plocka fram hagelgeväret och sätta igång motorsågen.
Några nya rollfigurer introduceras. Ray Santiago och Dana DeLorenzo spelar Ashs jobbarkompisar Pablo och Kelly, som följer med när Ash ska slakta demoner. Eller zombies. Eller vad dessa "deadites" nu är. Jill Marie Jones är polisen Amanda, som får se sin partner bli besatt. Lucy Lawless (som är gift med EVIL DEAD-producenten Robert Tapert) dyker upp som hastigast; hennes roll ska visst bli större vad det lider.

Tempot i ASH VS EVIL DEAD är rejält uppskruvat, det ges inga chanser att bli tråkigt. Det är fruktansvärt roligt; jag skrattade högt flera gånger, vid ett tillfälle så pass att jag höll på att sätta en seg råtta i halsen. Dessutom är det makalöst blodigt. Eftersom det är 2015 är det förstås mycket CGI-effekter, men det får man ta. Blodet sprutar hejvilt, avhuggna huvuden roterar genom luften, och kroppar exploderar medan Ash fäller oneliners. I en typiskt Raimisk scen attackeras Ash av en ettrig liten docka. Sam Raimis Oldmobile från 1973 är förstås också tillbaka.
En kompis till mig brukar sitta och rita medan han tittar på TV-serier. Han hävdar att det är så lite visuell information i alla de här nya, framgångsrika TV-serierna, att de närmast kan liknas vid radioteater. Jag håller med honom. Men - denna beskrivning stämmer inte in på ASH VS EVIL DEAD. Sam Raimi fläskar på i gammal god stil. Kameran är hyperaktiv, detaljerna är många; det här ser mer ut som en biofilm än en TV-serie.
Detta pilotavsnitt gav verkligen mersmak. Jag vill se nästa avsnitt nu på en gång! Och jag hoppas verkligen att resten av serien är lika bra och sjövild. För det här är fantastiskt! Det här är enastående! Det här rockar så att det står härliga till. Om alla TV-serier var så här kul och underhållande skulle jag se mer på TV.
Jag brukar ju aldrig betygsätta TV-program, men i det här fallet är jag tvingad att göra ett undantag och drämmer till med följande:

(ASH VS EVIL DEAD har premiär på C More den 1:a november)

Fotnot: Denna recension avser alltså pilotavsnittet. Övriga avsnitt är inte regisserade av Sam Raimi och lär ha lägre budget och resurser. 

Bio: Evil Dead (2013)

Foton copyright (c) Sony Pictures Sverige

Här är min korta recension av EVIL DEAD:

FUCK YEAH!

Här är min betydligt längre recension:

Av ganska uppenbara skäl var jag först oerhört avigt inställd till Fede Alvarez' remake på EVIL DEAD. Det är ju hädelse! Man gör inte en remake på EVIL DEAD. Möjligtvis en ny film i serien, men inte en nyinspelning. Det här är ju trots allt en av de filmer som betytt mest för mig och min karriär - Sam Raimis originalfilm från 1982* (som egentligen heter THE EVIL DEAD; med ett "The" först, alltså) är en av de filmer som fick mig att vilja göra film själv, och en film som inspirerat mig otroligt mycket - och som fortsätter att inspirera mig.

Första gången jag läste om Raimis film var hör och häpna i ett nummer av facktidningen Lärartidningen(!); de hade ett block om filmvåld och någon upprörd skribent hade sett den då antagligen purfärska EVIL DEAD någonstans, eller åtminstone hört talas om den. Den var ju inte släppt i Sverige. Det dröjde innan jag lyckades se filmen, men en dag hade en kompis (han vill vara anonym, men låt oss kalla honom "Tony Cronstam") fått tag på en piratkopia på VHS. Jag var verkligen på helspänn när jag stoppade in kassetten i spelaren. Jag hade hört och läst så mycket om filmen. Vad skulle jag få se? Skulle jag skita på mig av skräck?

Jag vet inte vilken generation den här kopian var - den var kopierad så många gånger att den inte bara var suddig som fan, den var även svartvit! Det var ju så på den tiden (vi pratar 1980-tal här); filmcensuren härjade hejvilt och vi tvingades leta upp filmer på de mest konstiga sätt i de mest osebara versioner. Men det spelade ingen roll att EVIL DEAD såg ut som skit - jag var trots detta hänförd. Och såg om den. Igen. Och igen. Och igen.

Tidningen till vänster är från 1982 och innehåller en artikel som gjorde djupt intryck på mig.
Numret till höger är det senaste.

Senare hade en annan kompis (han vill också vara anonym, så vi kallar honom "Mikael Tomasic") fått tag på en bättre kopia - i färg. Inte nog med det: denna kopia var dragen från en väldigt tidig print innan filmen döptes som, så i förtexterna stod det hör och häpna BOOK OF THE DEAD! Måste ha varit en extremt unik kopia. En tid senare släpptes EVIL DEAD officiellt på video i Sverige. I en version för folk som har bråttom. I stort sett allt våld var bortklippt, så filmen varade inte så länge - och den var fullkomligt obegriplig. Jag förstår inte hur de hade mage att släppa en så pass förstörd version.

Som bekant gjorde Sam Raimi två uppföljare till sin debutfilm, jag skrev ett flertal artiklar om Raimi till diverse tidningar, och på 2000-talet medverkade jag i ett par dokumentärer bland extramaterialet i den brittiska DVD-boxen med alla tre filmerna.

... Så ja, självklart sparkade jag bakut när jag hörde talas om den här nyinspelningen. Så här får man väl inte göra? Å andra sidan: jag gillar nyinspelningen av MOTORSÅGSMASSAKERN och jag tycker att den nya DAWN OF THE DEAD är bättre än originalet. Sam Raimi producerar fortfarande - åter tillsammans med Rob Tapert och Bruce Campbell - och jag har sett åtminstone en av de lovande kortfilmer Fede Alvarez gjort, som Raimi gillade så pass mycket att Alvarez fick jobbet. Alvarez, som är från Uruguay, långfilmsdebuterar med EVIL DEAD.

Sedan dök den beryktade "Red Band-trailern" upp på nätet - och jag förvandlades till en blodtörstig tonåring på nytt. Whoa! Det såg ju fantastiskt ut! Skoningslöst hårt. Snart började även recensioner att trilla in, och även om det fanns invändningar - främst mot skådisar och rollfigurer - var de flesta positiva. Ofta väldigt positiva, till och med.

EVIL DEAD börjar med en prolog i vilken en ung tjej, besatt av en demon, bränns till döds i en mystisk källare där mystiska människor läser högt ur The Book of the Dead. Därefter hoppar vi till scener som något så när känns igen från originalfilmen: fem ungdomar är på väg till en stuga i skogen. Fast den här gången åker de inte dit för att festa. En av dem; Mia (Jane Levy), är narkoman och ska avvänjas. De övriga fyra är Mias bror David (Shiloh Fernandez) med kompisar och flickvänner. Fast det dröjer inte länge innan Mia flippar ut och börjar klaga över en rälig stank. De upptäcker en lucka i golvet, klättrar ner i en stinkande källare, och där hittar de förutom en massa kadaver upphängda i taket även rummet där tjejen i prologen eldades upp - och så hittar de The Book of the Dead.

Den glasögonprydde Eric (Lou Taylor Pucci) kan förstås inte låta bli att läsa upp en urgammal besvärjelse ur boken, och då går det som det går. Man får verkligen skylla sig själv om man ger sig på sumerisk svartkonst. Ondskan vaknar till liv i skogen och far iväg mot stugan, där först Mia blir besatt av en demon, raskt följd av de övriga. Det enda sättet att stoppa ondskan är total lemlästning och the innocent shall suffer.

Självfallet är det omöjligt att inte hela tiden jämföra med originalfilmen. Ja, Raimis film är bättre. Den är mer uppfinningsrik, den är roligare, den besitter ett jävlar anamma. Ja, skådisarna i Alvarez' film är inga höjdare, men så kassa är de inte - inte jämfört med alla stiffa aktörer i en ordinarie svensk film. Rollfigurerna i remaken är inte heller några typer att hänga i julgranen, de är med undantag för Mia alla anonyma och personlighetsbefriade. Men allvarligt talat: det var rollfigurerna även i Raimis film, som inte heller den bjussade på högklassigt skådespeleri.

Men kom igen. Vem betalar runt hundra spänn och förväntar sig psykologiskt finlir när filmen heter EVIL DEAD och handlar om demoner i skogen? Förhoppningsvis ingen. Man går och ser EVIL DEAD för att få sig en dos fläskig skräck: kubikmetervis med blod, monster, brutal slakt och motordrivna verktyg (och stanna kvar tills eftertexterna rullat klart för cameon alla väntat på).
Och EVIL DEAD levererar. Med råge!

Det här är den hårdaste jävla skräckfilm jag sett på hur länge som helst! Satan, vad hård den är! Det här är inget man visar för småskolefröknar, frikyrkopastorer och Julie Andrews-klubben. När EVIL DEAD går igång, och det dröjer inte länge, är det ingen hejd på det. Till skillnad från Raimis film, är Alvarez' tolkning helt humorbefriad. Här finns heller inga digitala effekter - enbart så kallade "practical effects", vilket gör slaktandet snaskigare och geggigare än brukligt i skräckfilm av idag. Effekterna är kanske inte lika charmiga som tidigare; men de är självklart väldigt mycket bättre. Händer och armar slits av, glasskärvor huggs in i kroppar, en spikpistol kommer väl till användning, för att inte tala om den obligatoriska motorsågen. Vid ett tillfälle till och med regnar det blod från himlen.

Är det här spännande? Är det otäckt? Ärligt talat vet jag inte. Jag är liksom inte en sådan som brukar bli skrämd av skräckfilmer. Men EVIL DEAD rockar utan like. Jag kan ju inte sitta här och låtsas vara kritiskt och klaga på handlingen och skådisarna, när jag egentligen helst ville göra vågen framför bioduken. Det här är ett blodbad som verkar vilja sätta något slags rekord i massivt splatter. Fan vet om inte Fede Alvarez lyckats. Mitt betyg på EVIL DEAD är ganska självklart detta:

 

*THE EVIL DEAD spelades in mellan 1979 och 1981, och såldes på AFM och i Cannes 1982.

(Biopremiär 10/5)

Bio: Oz the Great and Powerful

Foton copyright (c) Walt Disney Studios Motion Pictures Sweden

Jag avskyr verkligen TROLLKARLEN FRÅN OZ från 1939. Det är en hemsk film. Påfrestande. Tillgjord. Hurtig. Fjollig. Visst, det medverkar drivor av dvärgar i den, men det räcker inte. Jag klarar inte av den. Det finna även en del andra filmer som bygger på L Frank Baums böcker om Oz, men de har jag inte sett. Inte vad jag minns.

Varför den här nya familjefilmen inte har fått en svensk titel förstås jag inte. Vilka ungar kommer ihåg titeln OZ THE GREAT AND POWERFUL? Hur många vet vad det betyder? Vilket fall: jag fruktade det värsta. Visst, det är ju the Greatand Powerful Sam Raimi som regisserat, men temat intresserade mig inte alls och trailern är hemsk. Det såg ut att vara en fruktansvärt och påfrestande överlastad film.

Efter att ha ägnat sig åt superhjältar några år, slog Sam Raimi senast till med den fantastiska DRAG ME TO HELL. Han sökte sig tillbaka till sina rötter. någonstans hoppades jag att han skulle hålla sig kvar där. Nej, han behöver inte ge sig på EVIL DEAD igen, men Raimi är som bäst när han får jazza loss i vilda, barnförbjudna genrefilmer. Och nej, jag har fortfarande inte sett hans baseballfilm FOR LOVE OF THE GAME.

... Och så följer Raimi upp DRAG ME TO HELL med denna Disneyproduktion.

Men nu visade det sig att det inte var så illa. OZ THE GREAT AND POWERFUL är faktiskt rätt okej. Och i mångt och mycket känns filmen som en ny och väldigt fri tolkning av ARMY OF DARKNESS!

Det hela öppnar underbart med en prolog som är bättre än resten av filmen. Förvisso visas filmen i (alldeles utmärkt) 3D, men de första tjugo minuterna visas både i svartvitt och i normalformat; det vill säga nästan kvadratisk bild. Det ser onekligen ut som en gammal 30-talsfilm, inspelad i studio. Det är 1905 och James Franco är trollkarlen Oz; en bluffmakare som uppträder på ett kringresande tivoli. Han är dryg och egoistisk och - ja, han är Ash från EVIL DEAD-filmerna.

Oz ställer till det för sig på tivolit och flyr i en ballong, men det blåser upp till storm och han slungas iväg till en annan värld - han hamnar i Oz, och nu vidgas bildformatet till Scope och vi attackeras av grällaste Technicolor. Enligt en legend i Oz ska en trollkarl anlända från skyn och rädda dem. Jupp, det är ju EVIL DEAD IGEN - Ash slungades tillbaka till medeltiden, enligt legenden skulle en hjälte dimpa ner från skyn för att besegra den onda monstren.

I Oz går Oz omkring och är dryg, och han vill helst ta sig hem. Och då ska han ha gott om pengar med sig. I Smaragdstaden huserar den illasinnade häxan Evanora (Rachel Weisz), och hon förtrollar den snälla häxan Theodora (Mila Kunis), så att hon blir the Wicked Witch, komplett med grön hy och spetsig hatt. Michelle Williams är Glinda, en tredje häxa, som är jättesnäll. Oz tvingas motvilligt bekämpa Evanora och Theodora - och detta gör han genom att göra precis vad Ash gjorde i ARMY OF DARKNESS. Han bygger upp en armé och med hjälp av modern teknik ska de lura och förbluffa fienden. På vägen lär han sig några moraliska läxor, och så får han ett par nya vänner; bland annat en liten porslinsdocka.

Jag kan inte påstå att jag tycker att storyn är speciellt häftig. Nej, den engagerar inte alls, och det är fortfarande lite för fjolligt och fånigt. Men Raimis film är inte alls så överlastad jag trodde att den skulle vara. Den är hyfsat underhållande. Och framför allt får Raimi tillfälle att ägna sig att inslag han verkligen älskar: pastischer från filmer från 1930- och 40-talen. Dubbelexponeringar, skuggor på väggar, föremål som flyger omkring i bildcollage - sådant där vi brukar få se i Raimis filmer. OZ THE GREAT AND POWERFUL innehåller ett sångnummer. Rättare sagt: ett halvt. När dvärgarna brister ut i sång och dans blir Oz så irriterad att han avbryter dem!

Man kan ha betydligt sämre saker för sig än att se den här rullen. Det tyckte man tydligen även i Amerika - första helgen drog den in en fruktansvärd massa pengar och Disney bestämde på studs att de ska göra ytterligare en Oz-film.

Och eftersom ni undrar: Ja. Bruce Campbell är med. Det är svårt att känna igen honom, men jodå, han är med. Och han åker på stryk. Med en käpp. Vad annat?

Ted Raimi ska visst också vara med någonstans i myllret.

 

 

 

 

 

(Biopremiär 15/3)

DVD: Boogeyman 3

BOOGEYMAN 3 (Nordisk Film)

Häromdagen skrev jag om MESSENGERS 2, en direkt på DVD-uppföljare från Sam Raimis och Rob Taperts Ghost House Pictures, och nu är det dags för ännu en.

BOOGEYMAN gick direkt på DVD i Sverige och jag kommer ihåg att jag såg den hemma hos en kompis som hade gått och lagt sig. Av någon anledning hade jag med mitt recensionsex och satt ensam uppe och såg filmen - och när eftertexterna rullade upptäckte jag att jag redan glömt vad jag sett. Väldigt märkligt. Nej, jag var inte full. Dagen efter mindes jag inget av filmen och minnet kom inte tillbaka under veckan. 

Ett par månader senare såg jag om filmen. Det var inte mycket jag kom ihåg. Och återigen glömde jag omedelbart bort vad jag sett. Det är inget bra betyg på BOOGEYMAN, som är något slags osedvanligt fantasilös variant på TERROR PÅ ELM STREET (Dessutom är ju titeln BOOGEYMAN illa vald - för vi tänker ju alla på Ulli Lommels Studio S-epos).

Av någon anledning kan jag komma ihåg de mest obskyra, dumma skitfilmer. Som BERSERKER, en slasherfilm om en viking i Amerika. Jag kommer ihåg avsnitt av TV-deckare jag såg som barn. Jag minns äventyr i serietidningar som MAFFIA-serier. Men det är lönlöst att minnas BOOGEYMAN.
Filmen fick en direkt på DVD-uppföljare, BOOGEYMAN 2, som jag inte såg. Tydligen hade Tobin Bell huvudrollen i den.
...Men nu har jag sett BOOGEYMAN 3, i regi av Gary Jones, som tidigare regisserat Nu Image-rafflet SPIDERS (den minns vi ju) och några avsnitt av Hercules och Xena.
Tydligen dog Bells rollfigur i tvåan, för trean öppnar med att hans dotter Audrey (Nikki Sanderson) sörjer honom. Hon hittar även farsans anteckningar, som bevisar att den övernaturliga busemannen Boogeyman finns på riktigt - han dyker upp på nätterna och dödar folk (voiceover av Tobin Bell).
Audrey är kompis med söta radioprataren Sarah (Erin Cahill) och försöker berätta allt för henne, men självklart tror inte Sarah på tokerierna om Boogeyman - förrän Audrey dödas av spöket och Sarah råkar bli vittne. Det ser ut som om Audrey hängt sig, men Sarah vet bättre. Hon försöker varna alla studenterna på colleget hon går på, men det går förstås inte så bra. Ingen tror på henne och Boogeyman kan härja hejvilt. Bland annat stoppar han in en blond tjej i en tvättmaskin. Just det, det gamla MY BLOODY VALENTINE-tricket.
Sarah läser Audreys farsas anteckningar och konstaterar att Boogeyman är en varelse som skapas ur människans fruktan - och ju fler som tror på honom, desto starkare blir Boogeyman. Hmm.
BOOGEYMAN 3 är inte en speciellt bra film. Men den är bättre än MESSENGERS 2 och jag gillade verkligen Erin Cahill som Sarah; hon är sympatisk och ser bra ut. Jag kände igen Cahill, men hon har mest medverkat i en farlig massa TV-serier jag aldrig sett.
Boogeyman själv ser ut som en korsning mellan Vargtass, Marilyn Manson och Johan Rabaeus. Sicken en!
Jag är snäll och låter betyget masa sig upp till en tvåa.

DVD: Messengers 2: The Scarecrow

MESSENGERS 2: THE SCARECROW (Nordisk Film)

Jag börjar alltid småskratta när bröderna Pang kommer på tal. Inte bara för att de har ett skojigt namn, utan främst för att jag ju en gång gjorde en värdelös intervju med dem som inte gick att använda.

Skräckfilmen THE MESSENGERS från 2007 var deras amerikanska långfilmsdebut, och här i Sverige släpptes den direkt på DVD. Jag såg den förra året, men kommer absolut inte ihåg någonting, mer än att den utspelade sig på en gård mitt ute i ingenstans.

Jag kollade nu upp handlingen på IMDb, men jag minns inte så mycket mer för det. THE MESSENGERS; en film från Sam Raimis och Rob Taperts bolag Ghost House, är en slätstruken historia om en kille som odlar solrosor, om hans familj som ser spöken i kåken, och om en mystisk främling som anställs för att hjälpa till med solrosorna.

MESSENGERS 2 är fortfarande producerad av Ghost House, men den här gången är det en direkt på DVD-produktion. Bröderna Pang är ersatta med dansken Martin Barnewitz, som tidigare gjort filmen KOLLEGIET.
Norman Reedus spelar bonden Josh Rollins, en föredetta alkoholist som nu bor med sin familj på en gård mitt ute i ingenstans. Det verkar dock inte vara samma gård som i förra filmen. Josh har problem, må ni tro. Han odlar majs, men har problem med bevattningen; pumpen funkar inte. Och de majskolvar som dyker upp, blir snabbt uppätna av kråkor. Pengarna börjar ta slut och han har inte råd att så nytt. Och frugan verkar lite för intresserad av en annan snubbe.
Men så hittar Josh en dag en otäck fågelskrämma undangömd på gården. Hans lille son blir livrädd, men Josh tycker den kommer väl till pass. Och så kommer grannen förbi för att presentera sig och ger Josh en sexpack öl som välkomstpresent.
Nu händer de märkligaste saker. Inte nog med att Josh tar till kröken igen - fågelskrämman verkar vara ute och röra på sig. Kråkorna dör. Vattenpumpen börjar funka. Folk dör.
Men det hjälper inte.
MESSENGERS 2: THE SCARECROW är en mördande tråkig film. Jag hade grava koncentrationsproblem när jag såg den. Barnewitz' film är makalöst oengagerande. Dessutom är den ofta så jävla mörk att jag inte såg vad som skedde. Okej, jag vaknade till när det plötsligt dök upp en strippande brud och porrade sig bland majsen, men det hjälpte inte. Det här suger. Det enda jag uppskattade var att filmmusiken komponerats av Joseph LoDuca; mannen bakom musiken till EVIL DEAD-filmerna.
Jag hittade en del besynnerliga och intressanta uppgifter om den här filmen på nätet. Inte helt oväntat är den inspelad i Bulgarien, som ska föreställa något i stil med North Dakota. Budgeten var på 15 miljoner dollar, men de lyckades skjuta filmen på arton dagar för två miljoner! Låter lite grann som när Dino DeLaurentiis gav Maria Bava en fruktansvärd massa miljoner för att göra DANGER: DIABOLIK, och Bava bara använde sig av en bråkdel av detta.
Intressantast av allt: Todd Farmer skrev manuset till den första THE MESSENGERS. Dock skrevs manuset om så rejält, att nästan ingenting återstod av vad Farmer skrivit. Dock ska MESSENGERS 2 bygga på Farmers originalmanus.
Jag förstår varför det skrevs om till Pangfilmen...
Märkligt att man kan misslyckas så radikalt med en film om en otäck fågelskrämma. Sådana är ju per definition creepy. Fast det har ju gjorts lite väl många fågelskrämmerysare de senaste decennierna.

DVD/TV: Legend of the Seeker

LEGEND OF THE SEEKER (Disney)

Namnen Sam Raimi och Rob Tapert i förtexterna gör mig alltid intresserad. För det är ju få människor i filmvärlden som betytt mer för mig och mitt filmintresse än Raimi och Tapert. Förutom EVIL DEAD-filmerna och en del annat, låg duon även bakom TV-serierna om Hercules och Xena, som jag på 1990-talet troget följde varje söndag på TV3 på söndagseftermiddagar. Det var härlig tjoflöjtunderhållning med en rejäl glimt i ögat och ett käckt leende. Nu är alltså Raimi och Tapert tillbaka med TV-serien LEGEND OF THE SEEKER, och om dessa två namn gör mig intresserad, förekommer ett tredje namn som gör mig mindre intresserad - betydligt mindre: Terry Goodkind. Goodkind är en fantasyförfattare som skriver många och tjocka fantasyböcker, och jag har fått intrycket att de är i Tolkiens anda - men vad vet jag, jag skulle aldrig få för mig att läsa dem. När det gäller fantasy, gillar jag sword & sorcery - som Conan - och mytologiska äventyr, som grekiska och nordiska gudasagor. Men Tolkien går fetbort. LEGEND OF THE SEEKER bygger på en serie böcker vid namn "Sanningens svärd". Åtminstone heter de så om man direktöversätter originalteln. Bridget Regan spelar ett slags god, tjusig häxa som heter Kahlan Amnell och som av diverse anledningar måste hitta killen som är känd som Sökaren. Riktigt varför minns jag inte, men han är typ The Chosen One. Och han vet inte om det själv. Han är ynglingen Richard Cypher (Craig Horner) som sorglöst häckar i en skog när Kahlan dyker upp. De bråkar lite med varann innan de blir vänner, och slutligen ger sig sig ut på äventyr. De får sällskap av en skojig trollkarl med det illa valda namnet Zeddicus Zu'l Zorander, och som spelas av Bruce Spence från MAD MAX. Och de har hela tiden den onde Darken Rahl (Craig Parker) efter sig. Låter ovanstående referat lite väl luddigt och hittepå? Det beror på att pilotavsnittet till serien är under all kritik. Det består till större delen av folk med konstiga namn som pratar och pratar och pratar, och jag tappade genast intresset och satt och tänkte på annat. Avsnittet fångade inte alls mitt intresse och alla mina fördomar om fantasy bekräftades. Programmet lider även av huvudpersonerna. HERCULES och XENA hade ju charmiga personligheter som Kevin Sorbo och framför allt Lucy Lawless. LEGEND OF THE SEEKER har de extremt anonyma Horner och Regan. De är lika roliga som ett boyband eller något ditåt. Horner har noll utstrålning. Serien hade säkert blivit mycket bättre om den istället hade Spence' rollfigur som centralfigur. Efter pilotavsnittet, blir det äventyr av varierande slag, och emellanåt närmar det sig trevlig tjoflöjtklass - men det faller på de tradiga huvudpersonerna. Visst är det kul att Ted Raimi dyker upp i en typisk Ted Raimi-roll, men han kan inte ensam lyfta serien. Precis som Raimis och Taperts tidigare fantasyserier är LEGEND OF THE SEEKER inspelad på Nya Zeeland - fast serien ser betydligt billigare ut än HERCULES och XENA. Det är lite för mycket kutande i skogen och taffliga datorgenererade effekter när trollkarlar skjuter blixtar med händerna. Som vanligt när det gäller TV-serier avstår jag från att betygsätta den här boxen med 22 episoder.