Visar inlägg med etikett Sam Neill. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Neill. Visa alla inlägg

tisdag 9 januari 2018

Bio: The Commuter

Foton copyright (c) SF Studios
Det känns tryggt med Liam Neeson. Idag, när alla nya, unga actionhjältar har så dålig utstrålning att filmkameran knappt registrerar dem, kommer den pålitlige 60-plussaren Neeson och visar var skåpet ska stå.
THE COMMUTER är Liam Neesons fjärde samarbete med den spanske regissören Jaume Collet-Serra. De tidigare är UNKNOWN, NON-STOP och RUN ALL NIGHT. Jag kan inte påstå att jag minns specielllt mycket av de filmerna; inte mer än att NON-STOP utspelade sig ombord på ett flygplan, och att jag nog tyckte att filmerna var rätt okej så länge de varade.
Den här gången byter Liam Neeson flygplanet mot ett tåg i en actionthriller som till större delen utspelar sig i realtid. Neeson spelar Michael MacCauley, titelns pendlare - antagligen tyckte SF att THE COMMUTER låter tuffare än PENDLAREN. Nå - Michael säljer försäkringar, och sedan tio år tillbaka pendlar han till sitt kontor; resan verkar ta ett par timmar varje dag. Filmen inleds med ett montage där vi får se Michael och hans familj vakna upp dag efter dag, morgonrutinerna är desamma, och det känns lite grann som MÅNDAG HELA VECKAN.
Men. En dag sätter en mystisk kvinna, spelad av Vera Farmiga, sig ner mittemot Michael på tåget och kommer med ett märkligt erbjudande. Om Michael letar upp en speciell person på tåget och pekar ut denna, får han hundra tusen dollar. Pengarna kommer väl till pass - Michael har nämligen fått sparken samma dag. Fast det är förstås något mer än skumt med deta erbjudande.
Jodå. Den mystiska kvinnan är en skurk, och snart hamnar Michael och passagerarna i livsfara. Då är det tur att det visar sig att Michael inte är vilken knegare som helst. Nejdå. Tidigare var han polis. Denna erfarenhet får han nytta av när folk beter sig underligt eller till och med mördas, och när tåget skenar i hög hastighet. Självklart är Michael stenhård.
Det här är actionversionen av MORDET PÅ ORIENTEXPRESSEN. Fast THE COMMUTER är mer underhållande än Kenneth Branaghs deckare. THE COMMUTER är en helt okej actionthriller, den är rappt berättad, handlingen har en del kul twister, och ibland blir det nästan lite spännande. Fast emellanåt blir det lite för mycket och sådan där suspension of belief infinner sig - vår hjälte blir för mycket superhjälte när han lyckas hoppa mellan tågvagnar medan tåget rusar fram i ett par hundra kilometer i timmen. Samtidigt är detta faktum lite roligt.
Förutom Liam Neeson och Vera Farmiga ser vi Patrick Wilson i en liten roll, och Sam Neill i en ännu mindre roll. Det är kul att vi också får se gamle, fine Jonathan Banks i en biroll. Även den danske skådespelaren Roland Møller har en liten roll som pendlare.
THE COMMUTER är ännu en ganska lättglömd film, men den gör sitt jobb och duger utmärkt som hundra minuter solid underhållning.
Om filmen vore svensk hade den hetat SIGNALFEL och utspelat sig - i realtid - ombord på ett stillastående pågatåg på en sträcka utanför Helsingborg.







(Biopremiär 12/1)
-->

tisdag 3 december 2013

Bio: Escape Plan

Foton copyright (c) Nordisk Film
Ibland räcker det med Arnold Schwarzenegger hållande i ett stort jävla skjutvapen. Jo, faktiskt. Jag gillar actionfilm, men som bekant har jag lite svårt för alla dessa glassiga, högljudda och alldeles för slätstrukna filmer som väller över oss - de där actionfilmerna som i USA försetts med PG-13-gräns. Snälla, tonårsanpassade saker. Jag saknar de rejäla grabbfilmerna. Filmer om rediga karlar som får svära och skjuta skurkar så att blodet sprutar - medan de spottar ur sig oneliners.
ESCAPE PLAN är väl inte riktigt den film jag väntat på, men det är ändå ett litet steg i rätt riktning - det vill säga ett steg bakåt, mot 1980-talet; actionfilmens guldålder. För regin står Mikael Håfström, en skåning vars Hollywoodkarriär varit lite väl svajig. Den svajar nog fortfarande, eftersom ESCAPE PLAN inte blev någon större framgång i USA.
... Vilket är förståeligt. ESCAPE PLAN ståtar med både Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger i huvudrollerna, vilket en medelålders herre som jag tycker är coolt, men de namnen lockar knappast 15-åringar idag. Dessutom är handlingen lite väl långsökt och tillkrånglad.
Stallone är Ray Breslin, en kille som anlitas för att, ähum, fly från fängelser. Breslin fängslas på låtsas, kastas i buren, och så bryter han sig ut - detta för att kontrollera fängelsernas säkerhet. Javisst, jag sa ju att det här är långsökt. Men när det dyker upp en mystisk kvinna från CIA och vill ha Breslin inlåst i ett lika supersäkert som superhemligt fängelse går saker och ting inte som planerat. Den man som uppgetts vara direktör existerar inte - istället styrs den högteknologiska anstalten av den iskalle sadisten Hobbes (Jim Caviezel). Och inte funkar Breslins säkerhetskod som ska hjälpa honom ut om något skiter sig. Breslin är fast - men lär snart känna en viss Emil Rottmayer. Jo, det är förstås Schwarzenegger. Och tillsammans ska de fly, samtidigt som de ska ta reda på varför Breslins lurats i en fälla.
Fängelseaction är en väldigt manlig genre. Nackdelen är att filmerna kan bli lite enahanda om de till större delen utspelar sig i en och samma miljö. Så är fallet med ESCAPE PLAN; betong, metall, instängt. Fast det är ju klart, det hade inte varit några problem för Breslin att fly om han skickats till en öppen anstalt. Det blir lite tjatigt och ibland segt.
Samtidigt är det här precis sådär 80-talshårt som jag vill ha det. Vinnie Jones spelar ett råskinn till fångvakt och han brister ut i ett COBRA-slagsmål med Stallone. Även Stallone och Arnold pucklar på varandra en stund och Arnold säger bra grejor som "You hit like a vegetarian!". Mot slutet plockas de stora skjutjärnen fram och ja, vi får se en sammanbiten Arnold skjuta ner drivor av framrusande motståndare.
Sam Neill har en mindre roll som fängelsedoktor, Vincent D'Onofrio spelar Breslins chef, och Curtis "50 Cent" Jackson är Breslins kollega.
Jag hade föredragit om man hade gjort en rakare och mer röjigare actionfilm med Stallone och Schwarzenegger; något roligare och mer underhållande. Men jag får ändå säga att ESCAPE PLAN är helt okej. Håfström själv hävdar att den innehåller kritik av den amerikanska fångvården, men det vet jag inte riktigt om det framgår.
För första gången någonsin pratar Arnold Schwarzenegger tyska i en film - och just denna scen är riktigt bra. Det känns som om han verkligen kan släppa loss. Ungefär som när Van Damme pratade franska i JCVD. För övrigt var det längesedan jag såg om DEATH WARRANT; Van Dammes fängelsefilm. Jag vill minnas att den är rätt bra.






(Biopremiär 6/12)

-->



tisdag 4 juni 2013

Bio: Jurassic Park 3D

Foton copyright (c) UIP Sweden
Jag har ingen aning om varför, men jag såg aldrig Steven Spielbergs JURASSIC PARK när den gick upp på bio 1993. Märkligt. Varför såg jag inte den? Hade jag något skäl? Det är ju liksom en sådan film man ser. På bio. Faktum är att jag hann se uppföljaren THE LOST WORLD: JURASSIC PARK (1997) och kanske även JURASSIC PARK III, båda på bio, innan jag slutligen lyckades se originalet, vilket en vacker dag trillade in i en lyxig box. Jag har för övrigt inga som helst minnen av dessa två uppföljare - inte mer än att Peter Stormare strök med i tvåan och att jag och en kompis pratade om att köpa Peter Stormare-dockan (som faktiskt kom i samband med filmen!) och leka FARGO.
Men nu har även jag sett JURASSIC PARK på bio. Filmen fyller alltså hela tjugo år i år och detta firas med en konvertering till 3D. Sådana brukar vi ju inte tycka om. Oftast ser det för jevvligt ut - som till exempel STAR WARS: EPISOD 1 - DET MÖRKA HOTET 3D. Å andra sidan såg TITANIC 3D riktigt bra ut. Jag får väl hävda att även JURASSIC PARK 3D ser bra ut. 3D:n tillför inte mycket - snarare ingenting alls. Filmen gjordes ju inte med 3D i åtanke, så det enda som erbjuds är mer djup i bilderna. Men det är inte sådär irriterande och suddigt som 3D-konverteringar har en tendens att vara. Tvärtom har nog filmen aldrig sett bättre ut. Jag gissar att Spielberg och pojkarna även har pillat med- och förbättrat de på sin tid revolutionerande CGI-dinosaurierna. Antagligen var de inte lika imponerande för tjugo år sedan. Men jag vågar inte ta gift på att så är fallet.
Behöver jag dra filmens story? Okej, för sakens skull: Richard Attenborough har lyckats hitta blod från dinosaurier i myggor som gjutits in i bärnsten. Med hjälp av detta blod klonar han och hans stab (en av dem är Samuel L Jackson, vilket jag förträngt) nya, fräscha urtidsdjur av olika slag. Dessa ska sedan förevisas i hans nöjespark på en fräsig ö. Dinosaurieexperten Sam Neill med fru (eller är hon bara sambo?) Laura Dern och två irriterande Spielbergbarn åker dit för att forska, men det gör även den illasinnade Wayne Knight (Newman!) och några andra. Då går det som det går. Monstren rymmer och lever jävel.
Om jag inte visste bättre skulle jag kunna tro att filmen är gjord alldeles nyligen - det enda som understryker dess ålder är skådisarna. Sam Neill är ungefär i min ålder här. Jeff Golblum ser påtagligt yngre ut.
Okej, ytterligare en detalj avslöjar dess ålder: filmen känns skönt gammaldags. Klippningen är återhållsam, filmfotot är följsamt. Klassiskt matinéäventyr av ett slag vi sällan ser nuförtiden. Det är trevligt att titta på, i synnerhet vissa stämningsfulla djungelscenerier som för tankarna till Frazetta och gamla pulptidningsomslag.
Därför gillar jag den här filmen. Jag tror att min kompis Erik, som är fem, också gillar det här. Men han lär väl inte bli insläppt.
När släpper Roger Corman en 3D-version av CARNOSAUR?







(Biopremiär 5/6)





onsdag 2 maj 2012

Bio: Älska mig igen

Foton: Kerry Hayes/SMPSP © 2010 Vow Productions, LLC. All rights reserved.
Det är inte längesedan ett smetigt, amerikanskt, romantiskt drama hade biopremiär (THE LUCKY ONE) - och här kommer ett till. Skillnaden mellan dessa två filmer är jag jag faktiskt hade vissa förhoppningar på långfilmsdebuterande Michael Sucsys ÄLSKA MIG IGEN. Varför då? Jo, helt enkelt därför att den kvinnliga huvudrollen innehas av Rachel McAdams. Iiiooouuhh ... Vem vill väl inte bli älskad igen av den ljuvliga McAdams?
Men nu visade det sig att den här filmen inte är speciellt älskvärd. Originaltiteln är THE VOW och syftar på ett sådant där bröllopslöfte (eller vad det nu heter på svenska) som tydligen är vanligt i USA. Efter en inledande bilkrasch, får vi i flashbackscener se hur den blivande musikproducenten Leo (Channing Tatum) träffar den kämpande konstnärinnan Paige (McAdams) på en parkeringsplats och bjuder ut henne. I ett montage modell 1A tokar de sig tillsammans, stoppar chokladpraliner i munnen på varandra, hon tar på sig hans hatt, och han skriver romantiska meddelanden, ger henne presenter och lyckas till och med skriva en fråga med hjälp av bär på en efterrätt. De flyttar ihop, de går och gifter sig, de har en sådan där skitstor, pittoresk lägenhet i Chicago (och hon en lika pittoresk ateljé) som kämpande konstnärer bara kan ha i amerikanska filmer.

Tillbaka till olyckan. Leo vaknar upp oskadd - men vojne, vojne, Paige har skadat huvudet så illa att hon tappat minnet. Hon minns inte Leo alls. Hon älskar inte honom - hon tror att hon fortfarande är förlovad med sin gamle, rike, businesskille till pojkvän (Scott Speedman). Hennes rika och tvära föräldrar (Sam Neill och Jessica Lange) dyker upp, Paige minns inte att hon brutit med dem och inte träffat dem på flera år - och Leo har aldrig träffat dem.
Föräldrarna utnyttjar situationen och försöker plocka med henne hem, få henne att börja studera juridik, och lägga av med konstnärsgrillerna - och dumpa slarvern Leo. Den gamle pojkvännen utnyttjar situationen även han. Och stackars Leo gör allt för att Paige ska återfå minnet - och i väntan på att detta sker, försöker han få henne att älska honom igen.

På sätt och vis är detta en ganska gullig historia, inspirerad av en sann händelse (ett foto på det riktiga paret visas innan eftertexterna rullar och "Pictures of you" med The Cure spelas). Men det funkar inte. Det blir alldeles för smörigt och sockrigt, för mycket snack om "we are family" och annat jag har väldigt svårt för. Och Channing Tatum är allt annat än övertygande som djupt musikintressarad kille som driver en inspelningsstudio. Han ser mest ut som en lätt sinnesslö quarterback som kanske kan få spela cannon fodder i actionfilmer.
Sam Neill är förstås som alltid bra och han bjuder i en scen Leo på Laphroaig. När jag är 65 vill jag också se ut som Sam Neill. Jessica Lange har jag inte sett i något på väldigt, väldigt länge. Hon är 63, men oj, vad hon ser gammal ut. Neills åldrande har man ju följt på stor duk, men för min del kom Langes förvandling plötsligt. Hon ser ut att vara över 70.
Rachel McAdams är oemotståndlig. Hon är ofta det. Jag blir alldeles till mig i trasorna när jag ser henne. Men inte ens hon kan rädda dem här filmen från smörträsket. ÄLSKA MIG IGEN är inte speciellt rolig och känns mest lång. Unga töser med en crush på Channing Tatum gillar kanske det här, vad vet jag?
Nåja. Filmen är i alla fall bättre än THE LUCKY ONE. En film som tydligen hem hos en del yngre, kvinnliga recensenter ...







(Biopremiär 4/5)

torsdag 21 januari 2010

Bio: Daybreakers

Foton copyright © Nordisk Film
Vampyrer, vampyrer, överallt dessa vampyrer... TRUE BLOOD, TWILIGHT och allt vad det är. Och det är sällan vampyrer som jag vill ha dem. Ni som läst mina utläggningar om TWILIGHT-filmerna, känner till mina oändliga invändningar mot den fjöntiga vampyrmytologin där. Och jag vill ju inte ha några veka, mjäkiga, struliga och truliga vampyrer som egentligen är snälla och bara missförstådda. Vampyrism ska inte vara en metafor för tonåringars alienation.
Alla dessa unga TWI-
LIGHT-
fans borde tvingas att se DAYBRE-
AKERS. Förvisso har de tyska bröderna Michael och Peter Spierig, vilka likt bröderna Coen står bakom både manus och regi, gjort vissa smärre justeringar vad gäller sin version av mytologin, men i grunden har vi här elaka jävlar som är våldsamma och måste ha människoblod för att kunna överleva. Och de saknar spegelbild, bara en sådan sak! Minsann om de inte även kan bli fladdermöss, verkar det som...
Det är 2019 och vampyrsläktet dominerar på Jorden. Det gissade ni aldrig! Men jodå. Folk rör sig bara ute nattetid. Vampyrerna lever "vanliga" liv och har vanliga jobb, men beställer blod hos snabbmatskedjorna. Men ett allvarligt problem har uppkommit. Människan börjar bli utrotningshotad. Vampyrerna måste snabbt hitta ett blodsurrogat för att inte gå under.

Ethan Hawke spelar Ed Dalton; vampyr och blodforskare, anställd av Sam Neills mäktiga vampyrföretag. Daltons arbetsplats är fascinerande: enorma salar med enorma ställningar, i vilka människor hänger fastspända medan de tappas på blod. Dalton utför ett experiment på en frivillig vampyr. Den frivillige börjar spy och blåsor bubblar upp i ansiktet, men det går över - för att han tre sekunder senare ska explodera i en vacker blodkaskad.
En natt råkar Dalton via en bilolycka träffa på tre människor beväpnade med armborst. Av diverse anledningar hjälper Dalton dem att komma undan vampyrpolisen, och han förs till människornas gömställe. Där introduceras han för Lionel Cormac (Willem Dafoe), som då och då citerar Elvis. Det märkliga med Cormac är att han varit vampyr, men av någon anledning botades han när han under vissa omständigheter utsattes för soljus. Daltons medicinska kunskaper behövs för att ta fram ett botemedel mot vampyrismen.
Men tungt beväpnade vampyrarméer är ute efter dem...
Innan jag såg DAYBREAKERS hade jag inte läst några amerikanska recensioner av den. Jag hade knappt läst vad den skulle handla om. Således äntrade jag biosalongen rätt nollställd, men sugen på underhållning, blod, våld och bra skådisar. Och jag var nöjd när jag lämnade salongen.
Filmens story är intressant, med detta omkastade förhållande mellan människa och vampyr. Rollbesättningen är utmärkt. DAYBREAKERS berättartempo är överraskande makligt, men jag gillade det; vi slipper en massa jobbiga, hysteriska klipp hit och dit. Fotot är strålande, miljöerna är fantasieggande. Redan de tjusiga förtexterna skapade förväntningar.
De flesta kommer nog att komma ihåg DAYBRE-
AKERS som en jävligt blodig film. För det är den: BLODIG! Fattas bara när det är desperata, hungrande vampyrer filmen handlar om. I ett flertal scener kastar sig horder av vampyrer över sina offer och sliter likt rovdjur dem i bitar, alltmedan blodet sprutar åt alla håll. Huvuden rullar! Vid flera tillfällen exploderar vampyrer på de blodigaste sätt.
Vad som också överraskar är att flera av huvudpersonerna både röker och svär. Det förekommer till och med nakna bröst på ett ställe. Sådant är man ju inte bortskämd med i dagens Hollywoodproduktioner.
Jag gillade DAYBREAKERS. Cool film. Den bästa vampyrfilmen sedan ... tja, den förra vampyrfilm jag såg som var bra. Och det borde ha varit åtskilliga år sedan.
Efter pressvisningen träffade jag på Svante Grundberg igen.





(Biopremiär 22/1)

lördag 6 juni 2009

DVD/TV: Ivanhoe

DVD/TV: IVANHOE (Sony Pictures)

Svenskar är ett märkligt folk när det gäller TV och underhållning. Många av oss växte ju upp med bara två TV-kanaler - eller till och med bara en (och så fanns det vi privilegierade som även kunde se dansk TV). Detta ledde ju till att "alla" hade sett vad det nu var som visats dagen innan, och vi fick förstås nöja oss med att se de program och filmer ett par personer valt ut som lämpliga för svenska folket. Den abslolut populäraste TV-serien någonsin på svensk TV är ju FAMILJEN MACAHAN! I USA är det få som kommer ihåg den serien, även om det var den då dyraste TV-serie som producerats. För amerikaner är James Arness synonym med sheriff Matt Dillon i KRUTRÖK och inte Zeb Macahan. En av de vanligaste frågorna jag får från läsare är "När kommer MACAHAN på DVD?" (Presskillen på nystartade DVD-bolaget Spiderbox Entertainment låter meddela att Coop (!!!) sitter på Skandinavienrättigheterna, vilket låter hur bisarrt som helst)

En annan älskad TV-serie är DEN OSYNLIGE MANNEN, som floppade i USA och bara producerades i en säsong. Konstigheterna fortsatte in på 90-talet, då Joe Penny som spelade Jake i RÄTTVISANS MÄN (JAKE & THE FATMAN) röstades fram som årets utländska TV-personlighet av Aftonbladets läsare, ett faktum David Letterman tyckte var hejdlöst roligt när han vann priset och läste upp tidigare vinnare i ett av sina program.

Och så har vi då TV-filmen IVANHOE från 1982.

När jag var liten fick jag Walter Scotts roman "Ivanhoe - Den svarte riddaren" av min morfar. Jag tror att utgåvan var från 40-talet och den stod i mormor och morfars tobaksdoftande bokhylla. Jag hade altid varit fascinerad av dess omslagsmålning; en riddare i tuff, svart rustning och tornérspel. En dag fick jag alltså boken och morfar textade prydligt mitt namn på försättsbladet. Så, när de andra ungarna i min lågstadieklass tragglade sig igenom böcker om att mor är rar och far är en orm, läste jag "Ivanhoe". Fast det gick inte så jävla bra. Småkillar brukar sällan ta sig igenom tegelstenar författade på 1800-talet.

Men det är möjligt att jag redan hade sett filmen från 1952 med Robert Taylor som Ivanhoe och Elizabeth Taylor som Rebecca (jag trodde dessa Taylors var syskon), och med Joan Fontaine och George Sanders. I vilket fall var det en av mina favoritfilmer när jag var barn och den gick ibland som söndagsmatiné på TV. Det här var ju på den tiden då cowboys, Tarzan och riddare fortfarande gick hem hos barn. Det fanns flera scener i denna film i knalliga färger som etsade sig fast, från inledningen där Ivanhoe sitter till häst utanför ett fönster och sjunger en ballad och någon där inne tömmer ut en hink vatten över honom, fram till den avslutande tvekampen mellan Ivanhoe och den slemme Brian de Bois-Gilbert - just den striden tyckte jag var ruskigt spännande, i synnerhet som den började med att de valde vapen - en hade yxa, den andre spikklubba. När jag som vuxen såg om filmen, kom jag fortfarande ihåg ljudet av tillhyggena som dunkade in i sköldarna.

Men så kom då den där TV-filmen 1982. Den måste ha visats på svensk TV ganska tidigt på året och direkt efter den engelska premiären, eftersom jag minns att jag tyckte det var konstigt att de redan hunnit göra en storfilm 1982 (att den spelats in året innan tänkte jag förstås inte på. Jag var korkad på den tiden). Riktigt vad som hände vet jag inte, men plötsligt blev det en tradition att SVT skulle visa den här filmen varje nyårsdag i flera år framöver. Under hela 80-talet for min familj tillsammans med en annan familj till Lindvallen och åkte skidor över nyår, och på nyårsdagen skulle det tittas på IVANHOE. Jag kommer i synnerhet ihåg ett år, då Anders var i sjuårsåldern och enbart intresserad av sport. När Robin Hood och hans armé stormar slottet, kom Anders in och frågade "Vilket lag leder?".

Och så har vi den där Anthony Andrews. Han blev något av en sexsymbol. Fan vet varför. Jag tycker att han ser stelopererad ut. Snacka om stiff upper lip! Min syrra tyckte han var skitsnygg, medan min moster avfärdade honom som "tvåltolle". I min familj går Anthony Edwards fortfarande under epitetet "Tvåltollen". Under några år dök Andrews upp i en del andra hjälteroller, bland annar fjollade han runt och skanderade "They seek him here, they seek him there" som Röda Nejlikan.

IVANHOEs bad-guy Brian de Bois-Gilbert spelades av den då okände Sam Neill, som innan gjort arthouse-skräckisen POSSESSION, och det här var väl strax innan han blev mästerspionen Reilly på TV. Det är lite lustigt att Neill blev den stora stjärnan, medan många av de andra medverkande försvunnit eller glömts bort (Anthony Andrews, Olivia Hussey, Lysette Anthony) eller till och med dött (James Mason, fast han dog ganska omgående när filmen var klar).

Redan 1982 hade jag två stora invändningar mot IVANHOE. För det första tar han på sig en ljusblå rustning. En blå! Herregud, han är ju för fan den svarte riddaren! Jag menar, hur fan ser det ut när den mystiske svarte riddaren gör heroisk entré, och så är han blå! Riddarsmurfen! Och den andra invändningen var förstås att Wilfred of Ivanhoe (som förresten har 80-talsfrisyr) väljer fel brud på slutet. Det tyckte jag även i 50-talsversionen, men det är värre i den här filmen. Storyn går ju ut på att vår hjälte är kär i både den fattiga judinnan Rebecca (Hussey) och den rika Lady Rowena (den då tonåriga Anthony), fast han är ju mer kär i kalaskexet Rebecca förstås, men han kan ju inte ha ihop det med en judinna. Så han väljer Rowena, och det är obegripligt. Lysette Anthony är blond och vän och, tja, hon påminner om en skär fis. Varje nyårsdag när man såg filmen, hoppades man att Ivanhoe äntligen skulle välja rätt, men icke! Han tillbringade säkert resten av livet med att titta på ALLSÅNG PÅ SKANSEN medan Rowena planerade parmiddagar.

Vad finns det för andra människor i rollistan? Främst återfinns den allestädes närvarande John-Rhys Davies, redan på den tiden var han med i alla filmer som gjordes. Rickard Lejonhjärta spelas av Julian Glover. Mest ihågkommen är väl hovnarren Wamba (George Innes), mest för att det är han som klär ut sig till munk och säger "Pax vobiscum" för att ta sig in på slottet. Tack vare alla eviga  repriser, har ju "Pax vobiscum" blivit ett bevingat uttryck i Sverige.

Efter ett antal år slutade SVT att visa IVANHOE. Genaste snappade TV3 upp den för att fortsätta med nyårstraditionen. Jag såg den på TV3 för några år sedan, efter att inte ha sett filmen på flera år - för jag var rätt trött på den. Nu är det möjligt att jag har fel här, men jag inbillar mig att filmen har varit censurerad de senaste gångerna jag sett den. Kan detta stämma? Det skulle i så fall vara scenerna där James Mason torteras och Wamba brinner upp (sorry, om du nu inte sett filmen, men jo, Wamba brinner upp). Och det är ju ett oskick att klippa och ha sig.

Ni noterar kanske att jag inte skriver om vad IVANHOE handlar om. Nej, varför ska jag göra det? Ni har ju alla redan sett filmen - många av er en hel massa gånger. Men nu finns den alltså på DVD (birollsinnehavaren James Mason har fått top-billing), så att ni kan se den när ni vill, med perfekt bild, utan reklamavbrott och utan eventuella censurklipp. Men med tanke på att hela svenska folket redan sett filmen, ter sig Sonys baksidestext minst sagt märklig: "(Skådespelarna) bjuder på en version av IVANHOE som du aldrig sett den förut!" Hallå? Vad menas? Däremot finns det en massa andra versioner jag aldrig sett förut. Det finns ett par miniserier och TV-filmer från 90-talet. Åtminstone en av dessa finns på DVD i Sverige, men jag har inte sett den. Och jag ser gärna att klassikern från 50-talet kommer på DVD, om den nu inte redan finns därute någonstans. Men mest av allt vill jag att TV-serien med en ung Roger Moore släpps!

Så - tycker jag något om IVANHOE från 1982? Jag har en farlig massa att berätta om fenomenet Ivanhoe, men gillar jag filmen?

Jodå. Den är väl helt okej. Som sagt, filmen stod mig efter ett tag upp i halsen. Men visst är det här ett välgjort, påkostat och underhållande äventyr (Bondveteranen Vic Armstrong ansvarade för stunten), om än aningen segt med sina två timmar och sjutton minuter. Det är trevligt på ett gammaldags sätt. För mig känns det som om 1982 var nyss, men det är ju faktiskt 27 år sedan. Och, well, they don't make 'em like this anymore.