Visar inlägg med etikett Sam Jones. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sam Jones. Visa alla inlägg

torsdag 16 juli 2015

Bio: Ted 2

Foton copyright (c) UIP
När det visade sig att TED 2 gick sämre än förväntat i USA, började den amerikanska branschpressen att spekulera i om de barnförbjudna komediernas tid är förbi. Vi får verkligen inte hoppas att så är fallet. Det är illa nog att de flesta action- och skräckfilmer numera görs för att få den låga åldersgränsen PG-13. Hur skulle det se ut om allt som görs är barntillåtet? Du skulle precis allting från Hollywood bli slätstruket och skenheligt.
Anledningen till att de två TED-filmerna är Rated R i Amerika är att de innehåller grovt språk och droger. Här i Sverige är filmerna försedda med 11-årsgräns, vilket innebär att barn från sju år kommer in i vuxens sällskap. Med det inte sagt att barn ska se TED 2, för det ska de inte - det här är ingen barnfilm. Men det vore förstås lögn att säga att Seth MacFarlane gjort en komedi för vuxna. TED 2 är en frejdig tramsfilm som lär tilltala oss tramsbyxor i alla åldrar.
Den första TED kom 2012 och i min recension kallade jag den årets roligaste film. Mark Wahlberg spelade John, som när han var barn fick en teddybjörn han önskade skulle bli levande. Så skedde, John och Ted (MacFarlane gör rösten) växte upp tillsammans och blev bästa vänner.
TED 2 inleds med att Ted gifter sig med sin älskade Tami-Lynn (Jessica Barth). John i sin tur är nyskild. En tid senare har Teds äktenskap gått i stå. De kommer fram till att vad som saknas är ett barn. Eftersom Ted saknar den anatomiska utrustning som behövs, får de John att donera sperma - men det visar sig att Tami-Lynns livmoder är förstörd av allt knarkande. Paret tänker då adoptera, men det faller på att Ted är en leksak och inte en mänsklig varelse, så levande som han är.
John och Ted anlitar den unga, nybakade advokaten Samantha L Jackson (Amanda Seyfried), som i domstol ska försöka bevisa att Ted faktiskt är mänsklig. Samtidigt försöker den onde Donny (Giovanni Ribisi), som återkommer från första filmen och som nu jobbar som städare hos leksakstillverkaren Hasbro, stjäla Ted för att ta reda på vad det är som gör att han lever, så att Hasbro kan masstillverka levande nallar.
Jag antar att TED 2 är en sådan där film man inte ska gilla; man ska tycka att den är en skugga av originalet och att temat redan är uttjatat. Förvisso är väl TED 2 inte riktigt lika kul som ettan - men herregud, jag skulle verkligen ljuga om jag påstår att jag inte tycker att filmen är rolig. För det gör jag. Jag skrattade högt massor av gånger. Mitt patenterade, hesa hö hö-flabb.
Alla skämt om droger är inte speciellt kul, det är en typ av amerikansk humor jag aldrig gillat (jag uppskattade aldrig Cheech & Chong), och jag kunde vara utan det fina budskapet på slutet - Morgan Freeman dyker upp som godhjärtad advokat med de rätta åsikterna. Den massiva produktplaceringen - Hasbro, New York Comic Con med mera - stör mig dock inte nämnvärt.
Men det som är roligt är fruktansvärt roligt, en incident på en spermabank toppar det mesta. Oerhört barnsligt och kul. En del kändisar gör cameos; Jay Leno dyker upp och Liam Neeson är fantastisk i sin lilla scen. Sam J Jones återkommer till allas glädje.
Jag ska inte utnämna TED 2 till årets roligaste film, men den är kul - och betydligt bättre än Seth MacFarlanes förra film; A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST.








(Biopremiär 15/7)

-->

onsdag 3 oktober 2012

Bio: Ted

Foton copyright (c) UIP Sweden
Alldeles i slutet av 1980-talet kultade jag på Sam Jones. Jag till och med skrev en liten artikel om honom  i Johan Wanloos kortlivade fanzine Bad Taste Magazine. Ni kommer väl ihåg Sam Jones? Det var ju han som upptäcktes i en amerikansk version av VEM TAR VEM, hade en minimal roll i BLÅST PÅ KONFEKTEN, och sedan fick huvudrollen i den spejsade BLIXT GORDON. Därefter dök han upp som hjälte i en rad B-filmer; han spelade Will Eisners seriefigur The Spirit i en TV-pilot som aldrig ledde till en serie, han var med i ett underhållande toppraffel som heter UNDER THE GUN, i vilket Vanessa Williams agerade hjältinna, och det var tack vare filmer som de här jag kultade på grabben.
Tydligen är det fler än jag som kultat på honom.
Men först: ett sammanträffande. Tidigare idag - när jag skriver det här - läste jag att Seth MacFarlane utsetts att leda nästa års Oscargala. Och denna nyhet sammanfaller lämpligt med den besynnerligt försenade Sverigepremiären på MacFarlanes långfilmsdebut TED.

Seth MacFarlane är mest känd som skaparen av FAMILY GUY - och ska jag vara riktigt ärlig får jag väl erkänna att jag inte har något större förhållande till den TV-serien. Den tillhör de där jag tittat på när jag suttit ensam på en pizzeria med en TV i ett hörn som enda sällskap. Och så har jag sett en rad av de där längre filmerna som släppts på DVD, de där som parodierar andra filmer. Som STAR WARS. Jag har förvisso inget emot FAMILY GUY, men som jag påpekat otaliga gånger, tittar jag sällan på TV.
TED var dock en film jag såg fram emot. Ja, jag hade väldigt höga förväntningar på den här filmen. Och de infriades! Det här är inte bara en av årets roligaste filmer - nä, det här är tammefan den roligaste film! För vad kan väl vara roligare än en übervulgär tramskomedi om en levande nallebjörn - och en film som samtidigt är gjord med stort hjärta?
Mark Wahlberg spelar John , som när han var en liten gosse fick en stor teddybjörn i julklapp. Han tyckte så mycket om Ted att han önskade att leksaken skulle bli levande och kunna prata - och se på fan, nästa morgon väcktes han av att Ted traskade omkring och pratade (MacFarlane själv gör rösten).
Ted blev snart en kändis och figurerade i media, men glömdes senare bort. Som vuxen bor John fortfarande ihop med Ted. John har ett arbete, medan Ted föredrar att sitta hemma och supa och röka på - något även John gillar att göra. Problemet är att John sedan länge är ihop med en tjej som heter Lori (Mila Kunis), och hon har fått nog av den oansvarige, vulgäre Ted - som ju dessutom är en levande teddybjörn.

Lori ger John ett ultimatum: Ted måste ut, annars drar hon. Sagt och gjort. Ted skaffar sig en egen lya och ett jobb. Han festar nu ännu mer och avancerar på jobbet tack vare hans bisarre chef. Och så bjuder han hem Sam Jones. Ni förstår, Blixt Gordon - i filmen från 1980 - har alltid varit Johns och Teds stora ledstjärna, och nu hittade Ted Jones, iförd Blixt Gordon-outfit, och släpade in honom på en röjarfest utan like. Jo, Sam Jones spelar sig själv. Ted vill förstås få dit även John, något som hotar att ställa till det rejält med relationen mellan John och Lori.
Det här är fruktansvärt roligt. Extremt skitroligt. TED är en film som från början till slut lyckas med konststycket att vara grov i tonen, pubertal, vulgär - utan att någon gång bli plump och irriterande. Detta beroende på att det i grund och botten är en gullig liten saga. Pojke möter flicka. Möter talande teddybjörn. Möter Sam Jones. Och tar kokain på toaletten och slåss med en anka.
Möte med Sam!

Filmen blev omtalad i USA tack vare sin grovhet och i synnerhet sitt grova språk. Där fick den åldersgränsen R; det vill säga Från 17 år. Och då hade de klippt bort en farlig massa svordomar. Här i Sverige är den försedd med en elvaårsgräns, vilket innebär att sjuåringar kommer in i vuxens sällskap. TED har väl fått denna låga gräns eftersom den inte innehåller blodigt våld och psykisk terror. Men självklart är detta ingen barnfilm. Förutom oräkneliga svordomar och fula ord, fläskas det på med sprit, droger, sex och sexistiska kommentarer. Risken finns att ignoranta vuxna tror att detta är en banfilm och tar med sig lilla Botilda, åtta år, och chockas. Inte lilla Botilda, men de vuxna ignoranterna.
Men som sagt - i grund och botten är detta en gullig romantisk komedi. En romantisk komedi som marinerats (eller snarare dränkts) i en simbassäng fylld med härlig tramshumor.
Årets roligaste film. 'Nuff said.






(Biopremiär 3/10)



söndag 27 maj 2012

Expressen den 15 augusti 1995

Min sjunde videokrönika i Expressen. Väldigt mycket 90-tal - de här snubbarna har ju inte gjort så mycket sedan dess. Och så här i efterhand vet jag inte riktigt om jag håller med mig själv. dessutom gillar jag ju Van Damme och Seagal, så jag vet inte varför jag hackade på dem. Det skulle man väl göra på den tiden. Däremot saknar jag verkligen den här tiden, då det släpptes en eller två nya actionfilmer på video i veckan.


Filmhjältarna som inte får glömmas bort

För ett tag sedan påpekade en bekant att jag nästan enbart skriver om lite "skräpigare" filmer, och aldrig om finkultur på video. Det är inte så konstigt. Ta en titt på videohyllorna, vilka till 90 procent är fyllda med action, komedi och annat lättviktigt. Det kommer ju faktiskt ytterst lite "finkultur" på video, och det som kommer har dessutom ofta fått ganska stor uppmärksamhet på kultursidor och dylikt. Faktum är att de filmer som försummas i medierna är alla dessa till synes identiska B-actionrullar.

DÄRFÖR TÄNKTE JAG i dag råda bot på detta, och dra fram några mindre kända filmhjältar i rampljuset. Actionhjältarna som förtjänar bättre. Ty, medan biodukarna förpestas av töntar som Steven Seagal och Van Damme, huserar mer kompetent folk på video.

Jeff Wincott, till exempel. Denne kanadensare (som är bror till Michael, skurk i bland annat "The Crow" och "Robin Hood") är egentligen en utbildad skådespelare som lärde sig kampsporter först när han blev actionhjälte. Hans filmer, producerade av bolaget Image Organization, påminner lite om TV deckare, men med extremt mycket action, och Wincott är alltid bra. Kolla odödliga klassiker som "Mission of justice" (Filmco), "Martial law II" (Filmco) eller "Martial outlaw" (Egmont).

Han ser ut som Bobby!

En annan Jeff, är Jeff Speakman. I en intervju har Speakman klagat på dagens actionhjältars bristande skådespelartalang. Själv sätter han agerandet i främre rummet, även om det tydligt framgår att han egentligen är en gammal kampsportsexpert - så pass tydligt att de svenska utgåvorna av hans filmer har klippts ner till kortfilmer av filmcensuren. Det intressantaste med Speakman är att han liknar Patrick "Bobby Ewing" Duffy! Kolla själv i "Perfect weapon" (CIC) eller "Street knight" (Warner). I höst kommer han i "The expert" från Filmco.

Thomas Ian Griffith skrev jag om för ett tag sedan här i spalten - det var han som var med i "Beyond forgiveness" (Egmont), den där korvslagsmålsfilmen med Rutger Hauer. Själv såg jag Griffith första gången i "Excessive force" (Sandrews), som film väldigt "sådär", men med bra action. Griffith imponerade genom att både kunna nita skurkar och skådespela hyfsat - samt slå sig ner vid ett piano och klinka jazz.

"Cracker Jack" (Filmco) var en lågbudget-kombination av "Cliffhanger" och "Die hard", och egentligen rätt kass. Men kul. Mycket explosioner och så. Efter "Cracker Jack" gick Griffith och klippte sig, vilket var mindre smart. Vem vill väl ha en actionhjälte som ser ut som Glenn Hysén?

En annan snubbe jag är svag för är Sam Jones, en gång i tiden Blixt Gordon, numera B-filmshjälte - "Under the gun" tillhör hans bästa. Och så får jag nog något motvilligt medge att Lorenzo Lamas inte alls är så hopplös man kan inbilla sig; "Bounty tracker" till exempel är bitvis totalt sanslös action.

Men självklart ska ni nu inte tro att jag verkligen rekommenderar dessa våldsorgier, skadliga för er mentala hälsa. Nädå. Jag tycker i stället ni ska hyra "Pillertrillaren". Det är en film som heter duga.

... OCH HÄR ÄR DE SÄMSTA ACTIONHJÄLTARNA

Steven Seagal - Sätter någon sorts rekord i uselhet. Varför får han göra film? Fråga vem som helst, ingen gillar honom.

Matthias Hues - Brukar oftast spela skurk, men är ibland malplacerad som hjälte. Han är österrikare, stor som ett hus, och ful som stryk.

Billy Blanks - Svart kung-fu-hjälte som inte gör någon glad.

Reb Brown - Av serietecknaren Johan Wanloo kallad "världens sämste skådis". Lågpunkter i hans karriär: TV-filmen "Captain America" från 1978 och italienska fantasyfilmen "Yor", 1983, vars ledmotiv går "Yor, Yor, he's our man"


torsdag 10 mars 2011

Sam Jones Forever!

I slutet av 1980-talet hände något konstigt. Jag blev fan till Sam Jones. Sam vem? Samuel J Jones. Killen som var Blixt Gordon i De Laurentiis-filmen. Men det var inte därför jag började gilla Sam Jones, utan på grund av en rad andra små B-filmer killen medverkade i.
Främst var det actionfilmen UNDER THE GUN från 1988, med Vanessa Williams, John Russell och Nick Cassavetes. Jag har inte sett den på närmare tjugo år, men när den var ny såg jag den ett gäng gånger. Jag vet inte riktigt varför. Men jag tyckte att Sam Jones som hjälten Mike Braxton var fräsig! Och filmen är regisserad av killen som gjorde den första DEATHSTALKER med Barbi Benton.
Sam Jones spelade ju även THE SPIRIT i den där TV-piloten som är mycket bättre än Frank Millers jevvla biofilm.
Här är trailern till UNDER THE GUN - åh, visst är det härligt med 80-talsaction...